23 Oktober

Det råkade bli så att han stannade hemma en dag till. Elias hade stannat tills klockan blev ganska mycket, och Jesper hade varit så utmattad av all gråt att han somnat så fort han lagt sig på sängen. Han hade trott att han skulle vara relativt utvilad när han vaknade morgonen efter, med tanke på att det var första gången på ett bra tag han faktiskt sovit utan att vakna till en enda gång. När klockan ringt hade det snarare känts som ett krigslarm. Han kände sig blytung i kroppen och huvudet kändes helt tjockt av gammal gråt.
Nu satt han vid skrivbordet med en hög läxpapper framför sig. Engelskuppgiften var halvskriven och två andra uppgifter, som dessutom var försenade, hade han bara läst igenom. Tungheten från morgonen hade gått över för ett tag sen, men han kände sig fortfarande långsam och trött. På ett ganska bra sätt, faktiskt. Inget sånt där ångesttungt som det brukade vara, utan mer lättat och utvilat på något sätt.
Jesper sköt ihop läxpappren till en hög. Det blev inte gjort mer än så idag. Han satt bara och tänkte på vad Elias sagt, på att han lovat att han skulle stanna kvar. Det gjorde honom så glad, fastän det var svårt att få det att gå in i huvudet att han faktiskt menade allvar. För det hade Elias försäkrat honom om, att det inte var något han bara sa. Han menade det verkligen.
Skulle Jesper kanske våga höra av sig till honom idag? Det var ju inte rättvist om det bara var Elias som hörde av sig om att han ville träffas, och det var så det gått till de senaste gångerna. Om inte alla gånger.
Jesper tog upp telefonen ur byxfickan, letade upp Elias nummer och knappade in ett hejsms till honom. Han var kanske fortfarande i skolan, men då kunde de ju ses efteråt, om Elias ville.
Jesper la ner telefonen i magfickan på sin hood så länge. Det dröjde säkert ett tag innan Elias svarade. Han reste sig upp från skrivbordsstolen, tog upp papprena och stoppade ner dem i sin väska. Till hans förvåning vibrerade mobilen två korta signaler bara några sekunder senare. Det var svårt att hålla tillbaka ett leende, även fast det bara var ett hej och en smiley han fått tillbaka.

Hej! (:

Vill du kanske ses idag? :3

Ja gärna :D Jag slutar vid tre, du kanske kan komma till min lägenhet runt kvart över?

Det låter bra (: ses då

Ses!

Jesper bläddrade igenom smsen för att läsa dem en gång till, kände leendet krypa tillbaka igen. Det var två timmar kvar innan han skulle kunna börja gå. Det gjorde honom både rastlös och lättad, för han längtade dit men han ville helst hinna duscha före. Kanske var det bäst om gjorde det med en gång.

Efter dusch och föning av hår återstod problemet att välja kläder. Det kändes fånigt att försöka klä upp sig inför ett vanligt besök, men Jesper vägrade se ut som en tråkmåns eller en slusk när han skulle träffa Elias. Elias hade ju alltid så fina kläder på sig att man inte kunde låta bli att undra om han någonsin gick runt i typ… mjukisbyxor. Eller något annat ocharmigt.
Jesper hade hittills tagit på sig sina vanliga svarta stuprörsjeans, men det var också allt. Efter ett tag valde han en kornblå t-shirt och tog den vanliga svartvitrandiga huvtröjan att ha över det. Han plattade omsorgsfullt håret och målade tunt med kajal om de mörkt grönblå ögonen.
Egentligen var det fortfarande för tidigt att gå när Jesper stod fullt påklädd i hallen, med mössan på huvudet och halsduken lätt uppdragen över hakan. Han kände efter i fickorna så att allt var med innan han gick ut i vilket fall. Han klarade inte av att stanna hemma längre, för han blev så rastlös. Han ville träffa Elias med en gång.
Jesper tände en cigarett på vägen. Det var svårt att gå långsamt, och att få tiden att gå över huvud taget. Han satt på en liten bänk utanför Elias lägenhetshus och väntade tjugo minuter före avsagd tid, och det kändes verkligen som att tiden sniglade sig fram. Han ritade mönster i snön med toppen av skon, gick för att lämna cigarettfimpen i en askkopp vid portdörren, rättade till håret och mössan minst tre gånger, tog upp snö och kramade en slaskig snöboll fastän vantarna blev blöta och han blev kall om händerna.
Till slut, tio över tre, kom en lång och svartklädd figur gående upp längs trottoaren. Han lyfte en vit hand och vinkade, och Jesper vinkade tillbaka med en blöt, mörklila vante.
Elias log när han kommit fram till honom.
”Hej”, sa han glatt. ”Väntat länge?”
”En stund”, svarade Jesper och log tillbaka, reste sig upp från den kalla bänken. ”Jag gick lite för tidigt.”
”Men stackars.” Elias log medlidande. ”Det är ju jättekallt ute. Vi kan göra varm choklad om du vill ha?”
”Åh, ja tack.” Jesper nickade. Han hade alltid druckit varm choklad med Yvonne om vintrarna när han varit liten. Suttit hopkurad under en filt med en mugg i händerna och tittat på någon Disneyfilm som Yvonne velat se lika mycket som han själv. Men så hade det hänt mer och mer sällan, och till slut hade han väl blivit för gammal.
Jesper ställde sina skor på den vanliga platsen till höger på Elias dörrmatta. Han stoppade in halsduken och mössan i ärmen på jackan när han hängt upp den, stod och tittade dumt på sina blöta vantar för en stund.
”Vill du ha med mycket eller lite kakao?” frågade Elias som redan hunnit ut i köket. Han ställde fram kastrull och mjölk, tittade ut på Jesper genom dörröppningen.
”Det spelar ingen roll.”
”Då blir det mycket kakao då.”
Jesper gick in till köket och tittade på när Elias började blanda ner kakaopulver och socker i kastrullen med mjölk. Han log åt att han såg så van och hemtrevlig ut i det.
Elias vände sig till honom när kastrullen stod på plattan för kokning. Han tittade förvånat ner på Jespers händer, och Jesper gjorde detsamma.
”Dina händer är ju alldeles röda!”
”Åh, jo… jag kramade en snöboll innan.”
”Men jösses, du är ju hur kall som helst”, sa Elias bekymrat när han tagit Jespers händer i sina. Jesper kände ett plötsligt behov av att rodna.
”Jag har nästan alltid kalla händer…” sa han tyst.
”Inte såhär kalla väl?” Elias tog en av hans händer och la den mellan båda sina för att värma. Jesper fick svårt att tänka ordentligt. Han var fortfarande inte van vid att någon tog i honom, var helt mjuk och fluffig i hjärnan sen kramarna igår, och så stod Elias här och nu och höll hans hand.
”Bara när jag varit ute”, svarade Jesper, dröjande. Han såg upp lagom i tid med att möta Elias blick. Den var så varm, mjuk och chokladbrun. Världens snällaste ögon.
Snart började det pysa från kastrullen och Elias vände bort blicken för att titta mot spisen. Jesper såg ner på deras händer. Sin egen frusna, smala hand i Elias bleka, långa pianofingrar.

”Hur verkar det?”
”Mamma sa att det gick bra.” Jesper log när han läste godkännandet han fått i smset från Yvonne. Klockan var halv nio och han hade skickat iväg en fråga om han fick stanna hos Elias över natten, utan några större förhoppningar om att få ett ja.
Det hade varit ett ja han fått, bara några minuter efter att han skickat frågan. Det förvånade honom att Yvonne lät honom både gå på fest och sova hos Elias fast hon bara sett honom lite snabbt i hallen, men det gjorde honom glad. Det kändes bra att hon litade på honom. Även fast hon kanske inte alltid borde göra det.
”Så bra”, sa Elias och sken upp. ”När behöver du gå upp i morgon?”
”Ingen speciell tid. Vi har studiedag”, svarade Jesper. Han drog upp benen i soffan, la armarna om dem.
”Ni också?” Elias log bredare. ”Vad skönt. Då kan vi ju sova hur länge vi vill.”
”Mm.” Jesper log tillbaka. Det var så svårt att låta bli. Elias såg alltid så ärligt glad ut när han log, och det smittade av sig som bara den. Han vaknade ur tankarna när Elias harklade sig tyst. Han log sådär ursäktande igen, som om han hoppades att det han skulle säga inte skulle vara fel.
”Hur gick det med dig i går kväll? Efter jag gått?” frågade han lågt.
”Det gick bra”, svarade Jesper. Han log svagt, såg ner på sina händer. De var inte så frusna längre. ”Gick och la mig direkt efter.”
”Vad bra.” Elias lutade sig bak mot ryggstödet, satt dock fortfarande snett vänd mot Jesper, med armbågen vilandes uppepå stödet.
”Tack för att du kom”, sa Jesper lågt.
”Ingen orsak”, svarade Elias lika lågt.
”Du förstår så bra.” Jesper fingrade på en lös tråd från sina byxor. Han vågade inte se upp, kunde inte möta den där chokladblicken när han försökte prata om så allvarliga saker. Han skulle inte kunna hålla rösten normal.
”Så bra att du tycker det.” Elias la huvudet svagt på sned, såg bort mot fönstret och verkade fundera. ”Jag har också mått dåligt. Antar att det gör att jag gärna vill förstå och hjälpa innan jag dömer.”
”Har du..?” frågade Jesper försiktigt. Han blev med ens orolig, även fast Elias sagt det som att han mått dåligt förut, och inte längre.
Elias såg på honom igen, nickade och log svagt.
”Ja, jo. Det var ingen katastrof, men jag mådde rätt dåligt ett tag. Det var innan jag flyttade hit.”
”Vad hände?”
”Jag hade några kompisar ett tag som inte var så schyssta mot mig. Kände mig ensam och trivdes inte så bra hemma och sådär”, sa Elias tankfullt. Han såg ner mot sina knän, verkade fundera igen, som om han inte visste om han borde säga vad han tänkte. Jesper tittade tyst på honom. Han blev ledsen att höra det, ledsnare än han trott.
Elias sträckte upp handen och strök fingrarna genom sitt hår. ”Skar mig någon gång till och med. Men det var… inte min grej, helt enkelt.”
”Jag har gjort det med”, sa Jesper tyst. Det hade legat på tungan och väntat sen igår. Han ville att Elias skulle veta. Han kanske redan hade förstått att det var så, men vad Jesper mindes hade han alltid haft långärmat i Elias närhet, och det gjorde honom nervös att behöva gå runt och oroa sig över den dagen Elias råkade se.
”Gör du det fortfarande?”
”Mm…”
”Mycket?” Elias flyttade sig närmre, vred sig mer mot honom och tog ner armen från ryggstödet. Jesper skämdes lite när han hörde oron i hans röst.
”Ganska”, mumlade Jesper till svar. Han drog försiktigt upp vänstra tröjärmen, vände upp undersidan av armen så att Elias skulle kunna se. Hjärtat slog hårdare i bröstet av nervositet och rädsla, även fast han visste att han inte behövde vara rädd.
”Åh”, sa Elias tyst. Han sträckte fram handen, la den försiktigt under Jespers arm och tittade. Tittade på alla vita och röda ärr, på de sju halvläkta såren från förra veckan. På tre helt nya, mörka sår. ”Är det för ångesten?”
”Mm…” För självhatet, rösterna i huvudet, ensamheten.
Elias nickade svagt, släppte taget om hans arm igen. Jesper drog ner sin ärm, långt ner, och kramade händerna i varandra. Det kändes på något sätt bra att han visste nu.
”Jag skadade inte mig själv särskilt… allvarligt”, sa Elias och höjde ögonbrynen åt sig själv. Han drog upp ärmen på sin skjorta och vred på armen så att Jesper kunde se ett långt, ljusrosa ärr på insidan av hans överarm. ”Har ett till på magen. Men så gjorde jag det aldrig mer efter det. Eftersom jag… eh, höll på att svimma av att se mitt eget blod”, sa han och rynkade pannan. Sedan började han le, skrattade till och skakade på huvudet. ”Vilken fruktansvärt cool kille jag är.”
”Men… äsch”, fnissade Jesper. Hela situationen var så bisarr, det hela var någonting man absolut inte fick skratta åt egentligen, men det var kanske just vad som behövdes nu. Att få vara lite oseriös om seriösa saker, lätta upp stämningen.
Med ens kändes allting lugnt och okej igen. Som att Elias visste precis vad han skulle säga och när det passade att bryta allvarligheten, och sedan var det bra. Ingen jobbig tystnad.
Det känns så bra.