*
Stadens ljus flimrade förbi som stjärnor utanför tågfönstret. I takt med att tåget ökade farten och ju längre bort de kom från stationen, ju mörkare blev det. När de kom in i skogen tittade plötsligt spegelbilden i tågfönstret tillbaka på henne med tom blick. Mörka, bruna ögon, inramade av kolsvarta ögonfransar. Lockigt brunt hår vilandes över axlarna på en mörkt grön vinterjacka. Ett par ljust rosa läppar, darrande.
Therese, arton och ett halvt år. Sjätte januari. Fönsterplats 118 på ett tåg som skulle ta henne från Halmstad och hem till Umeå.
Hon hade med flit vridit sig så gott hon kunnat in mot väggen och fönstret, i hopp om att ingen skulle märka att hon grät. Hon var ändå säker på att de flesta i vagnen redan förstått, med tanke på hur hennes axlar darrade. Med tanke på hur hon strök de stickade tumvantarna över kinderna gång på gång.
Kanske skulle de tro att hon grät för att hon var på väg hem från en underbar vecka hos sin pojkvän. Att hon redan saknade honom och snart skulle sitta med mobilen tryckt mot örat, snyftande ’jag älskar dig mest’ och ’när kommer du till mig? Snälla säg snart!’
Det var nog därför ingen av dem kom fram, eller frågade hur det var med henne. Även fast en timme gick, och sedan två, utan att mobilen ringde. Även fast hennes axlar fortsatte skälva och tårarna fortsatte rinna.

”Erik, vad… vad är det här?”

Texten på datorskärmen tycktes håna henne. Det var bara några få ord, men ändå fick det henne att stanna upp och en orolig klump att bildas i bröstet.
-
Linnea Eriksson
Har hon åkt hem än?
Skulle du komma över ikväll isf?
Hör av dig ;*
-
”Vad för något?” Erik lutade sig in genom dörröppningen och tittade frågande på henne. När han upptäckte datorn i hennes knä blev han vit i ansiktet. Therese fick ont i magen så fort hon såg det.
”Någon skrev till dig på facebook”, sa hon och försökte låta normal på rösten. Det var säkert bara en kompis. Kanske någon som bjudit Erik på filmkväll, eller på fest. Men varför hade hon då aldrig hört hennes namn förut?
”Är du inne på min facebook?” Erik klev in i rummet med snabba steg, grep tag om laptopskärmen och lyfte den ur knäet på henne.
”Det var inte meningen”, sa Therese och tittade upp på honom. ”Jag skulle kolla vilken tid tåget gick, och så var din facebook uppe.”
”Känns ju bra att veta att du snokar”, sa han kort.
”Hon skrev till dig på chatten och jag råkade bara se!” protesterade Therese. Det hade inte varit med flit. Det var som någon slags reflex att titta när en chattruta poppade upp, att det inte varit hennes facebook hade hon inte ens tänkt på.
När Erik inte svarade blev hon rädd. Han skulle inte undvika det på det här viset om det bara varit en kompis som skrivit till honom. Orosklumpen i bröstet började växa, började gnaga, som ångest. Det var tyst i flera minuter, så när som på det låga knappandet från datorn när Erik verkade skriva ett svar.
”Vem är Linnea?” frågade Therese till slut. Hon krävde att få veta. Hennes Erik betedde sig aldrig på det här sättet.
”Ingen”, svarade Erik lågt, undvikande. ”Hon är bara en kompis.”
”Varför reagerade du som om jag sett något hemligt om det bara är en kompis?” kontrade Therese med kall röst. Hon lät hård, men inuti skälvde hon. Som ett litet asplöv.
”Jag gillar bara inte att du tittar i mina grejer, okej? Det är inget sånt.”
”Varför har jag aldrig hört hennes namn förut? Varför har du inte nämnt henne om hon är din vän, som Tobbe och Angelica?” Therese såg på honom med skrämda ögon. Hon hade knutit sina darrande händer i knäet, var så rädd att hjärtat slog dubbelt så fort som det brukade.
”Det…” började Erik lågt. Han slog ihop laptopen och la ifrån sig den på byrån, såg åt ett annat håll. Det verkade inte komma någon fortsättning.
”Vem är Linnea, Erik?” frågade Therese igen, nu med panik i rösten. ”Har du… har du varit med henne när jag inte är här?”
”Det är inte så, Therese…” sa Erik och skakade på huvudet. ”Jag bara… Hon är en vän, jag träffade henne för inte så längesen.”
”Ljug inte för mig”, sa Therese och skakade sakta på huvudet. Hon såg på honom att han ljög, förstod det på sättet som han undvek att möta hennes blick. Hon såg hur han tänkte och tänkte för att komma på den trovärdigaste ursäkten. Hennes röst var alldeles tom när hon fortsatte. ”Du har varit otrogen mot mig.”
”Jag… ja…” Erik såg med ens desperat ut, som om han ångrade att han ens öppnat munnen. Han kramade sina händer i varandra. ”Jag kände mig ensam när du var så långt borta, jag-”
”Försök inte ens.” Therese skakade återigen på huvudet, såg på honom med en blick som var både rädd och äcklad. Och så sårad. ”Vad har du haft mig till? Vad har du haft mig till, när du ändå har henne? Är det därför du knappt vill svara i telefon när jag frågar om du vill prata, för att du är med henne?”
”Therese…”
”Vad har du haft mig till?!” nästan skrek Therese, reste sig ostadigt upp från golvet. Tårarna hade börjat välla upp i hennes ögon men hon vägrade låta dem rinna över. ”Ville du ha någons känslor att leka med? Skrattar du när mina brev kommer på posten, när jag skrivit hur mycket jag saknar dig och jag önskar att vi kan ses snart? Har jag spenderat tusenlappar på att åka ner till dig så ofta jag kan, helt i onödan för att du… Du har haft någon annan hela tiden?”
”Jag är ledsen!” Erik såg bedjande på henne. ”Snälla lyssna på mig, jag… Jag ville inte leka med dina känslor, det var inte så, jag bara… Det var så svårt, när du var långt borta, jag klarade inte av att vara ensam.”
”Det var svårt, men jag stod ut, för vår skull”, sa Therese lågt. ”För att jag trodde jag älskade dig. Om du inte fixade det så hade du kunnat göra slut. Hade du tänkt… bara leva med att jag kom hit, och hade saknat dig, och inte visste någonting?”
Erik stod alldeles tyst och tittade på henne, och med tårblanka ögon tittade Therese tillbaka.
”Du, kan vi inte prata om det…” började Erik osäkert.
”Nej. Nej, det kan vi inte.”
Therese gick tvärs över rummet och fram till sin redan packade väska, smällde igen locket och lyfte upp den. Hon gick fram till dörren och knuffade upp den.
”Men… Therese…”
”Fan ta dig.” Therese såg på honom, med smink rinnandes utmed kinderna, darrande ljusa läppar. Hon skakade på huvudet. ”Fan ta dig.”

Hon hade gått hela vägen till stationen. Med öppen jacka och den vita mössan slarvigt nerdragen över håret hade hon suttit och väntat i två timmar på tåget, alldeles värkande inombords.
Det som kanske var värst var att Erik inte ens gått efter henne ut ur rummet, bara stannat kvar där inne när hon slängde på sig jackan och skorna i hallen. Men han hade väl precis som hon förstått att det var så slut det kunde bli nu. Att det inte spelade någon roll vad han försökte säga.
Therese snyftade tyst, strök envist den vita vanten under ögat när tårarna vällde över igen. Hon hade aldrig trott det om honom. Aldrig, aldrig skulle hennes Erik göra något sånt. Men det hade han gjort. Och nu skulle hon aldrig någonsin se honom igen. Hon skulle aldrig åka till Halmstad igen, hon skulle aldrig gå förbi kiosken på vägen från stationen hem till honom. Hon skulle aldrig få stryka fingrarna genom hans hår, aldrig nosa på hans hals igen, och det gjorde så fruktansvärt ont. Hur skulle hon kunna hata och glömma honom när hon mindes vilken underbar sommar de haft? Med picknikarna på stranden? Att han sagt att han älskade henne… Hade han faktiskt gjort det, eller var det bara ljug alltihop?
Therese blundade hårt när det värkte till som en stöt i bröstet. Aldrig förr hade hon känt sig så liten, så ensam och dum. Så… korkad, som inte insett vad Erik gjort mot henne.
Hon kände inte alls för att åka hem. Hon ville inte behöva förklara för sina föräldrar och för sina vänner vad som hänt. Hon ville inte sitta hemma på sitt rum de resterande dagarna av jullovet och titta tyst framför sig, för hon visste ju att det var så det skulle bli.
Hon ville… bara försvinna iväg någonstans. Långt bort dit ingen kunde få tag i henne. Försöka rymma från allt det onda. Men hon visste också att hon inte hade något annat val än att återvända hem. Att bemötas av oroliga blickar och försöka få rösten att hålla medan hon berättade vad det var som hänt.
Med en tyst snyftning gömde hon ansiktet i vantarna. De stacks lite mot den tunna huden på kinderna.
”Ursäkta…” sa plötsligt en röst. Therese kikade upp bakom vantarna, och hennes blick möttes av ett par snälla himmelsblå ögon. En kille, kanske några år äldre än hon själv, stod i gången vid yttersta sätet. Han tittade bekymrat på henne. Hans hår såg ut att vara svart vid första anblick, men om man tittade mer noggrant såg man att det i själva verket var riktigt mörkt brunt. Han hade en öppen svart ullkavaj på sig, och en mörkt röd halsduk virad ett varv om halsen.
”M-mhm?” fick Therese ur sig till svar. Hon kände sig en aning fånig som höll kvar de vantklädda händerna framför ansiktet, men hon var säker på att hon var alldeles rödflammig och ful av all gråt.
”Har det hänt något?” frågade främlingen. Han lät så ärligt orolig, som om han faktiskt brydde sig på riktigt om varför en främmande flicka satt och grät på tåget. Inte sådär som när folk kände sig tvungna för att man ”borde” bry sig.
”Jo...” Therese vände ner blicken till sina ben. Det värkte till i bröstet igen så fort hon tänkte på det. Hon snörvlade tyst. ”Det har det väl.”
”Får jag sätta mig här?”
”Mm…”
Hon sneglade mot honom när han satte sig. Trots att hon kände sig helt matt och förtvivlad, bubblade en nyfikenhet upp i henne. Vem var han? Hon brukade vara ganska blyg men det var något i hans blick som känts tryggt. Han kanske bara ville väl.
Killen räckte fram ett litet paket med pappersnäsdukar som han tagit upp ur kavajfickan. Rodnande tackade Therese och tog emot det. Hon tog av sig vantarna och torkade sig över kinderna med en näsduk. Det hela kändes om möjligt ännu mer miserabelt nu, när den tunna näsduken blivit genomblöt nästan med en gång.
”Vad är det som har hänt?” frågade killen efter en stunds tystnad.
”Min… pojkvän”, mumlade Therese. Det kändes så fånigt nu. Här satt tjejen med brustet hjärta för att pojkvännen varit dum.
”Vad har han gjort för att få dig så ledsen..?”
”Jag är på väg hem från honom.” Therese torkade kinderna med en ny näsduk innan hon fortsatte med ostadig röst. ”Jag såg att en annan tjej skrivit till honom och hon undrade om jag åkt hem än.”
Killen tittade på henne med svagt rynkad panna. Han undrade väl säkert om hon var den översvartsjuka typen som drog förhastade slutsatser.
”Vad sa han om det?” frågade han.
”Jag frågade vem hon var o-och jag hade hoppats han skulle säga att det var en kompis eller en kurskamrat eller… vad som helst”, snyftade hon. ”Men han blev helt vit och han erkände att han varit med henne under tiden som jag varit hemma och… jag bara… jag orkar inte…”
Till Therese förvåning kände hon en arm läggas om hennes axlar. Hon tittade upp från näsduken och såg på den mörkhårige främlingen med tårblanka ögon. Sen var det som att något rann över, och hon lät sig själv brista ut i gråt igen, hopkurad mot främlingens axel.

Tåget tog sig sakta fram längs järnvägen, upp genom landet. Då och då stannade det och stod still i långa perioder, på grund av all snö, som tydligen ställde till med kaos hit och dit. För tillfället stod de still någonstans nedanför Gävle och det började bli kallt inne i vagnen.
Den mörkhårige främlingen hade presenterat sig som Simon.
Han hade visat sig vara lätt att prata med. För varje sak Therese haft svårt att förklara hade han fyllt i och hjälpt henne. Han hade svarat rätt saker och försökt trösta henne så gott han kunde.
Therese kände sig faktiskt lite bättre efter att ha pratat med honom. Samtalsämnet hade efter ett tag börjat flyta iväg mot mer vardagliga saker, som husdjur, skola och musik. Det kändes skönt.
”Queen?” sa Simon förvånat.
”Ja…” Therese log urskuldande. ”Är det knäppt?”
”Nej, det är jättebra musik”, log Simon glatt. ”Jag gillar dem också.”
”Gör du? Nästan ingen annan jag känner tycker om dem. Förutom pappa, då…”
”Det är en skam faktiskt. Riktigt bra musik.” Simon log bredare och nickade, som för att stärka det han sagt. ”Någon mer favoritartist?”
”Jag lyssnar på det mesta faktiskt”, sa Therese. Hon strök fingrarna tankfullt genom sitt hår. ”30 seconds to mars gillar jag.”
”Vad gör de för musik?”
”Det är typ… rock, alternativ, men… Åh, det är jättesvårt att förklara. Men de är jättebra.”
”Jag får kolla upp dem.”
De båda tittade mot fönstret när de kände att tåget äntligen började röra sig igen. Det gick dock inte mycket snabbare än gångfart.
”Vilken hastighet…”
”Verkligen. Var det Umeå du skulle till?” frågade Simon.
”Mm…” Therese suckade. Inte nog med att det var långt dit, och att det skulle ta ännu mer tid nu eftersom tåget var försenat; hennes lust att åka hem hade inte ökat det minsta. ”Åkte från Halmstad till Göteborg, först. Och nu sitter jag här.”
”Du måste ha åkt länge redan”, sa Simon medlidsamt.
”Jo, ganska.” Therese log uppgivet. Hon hade vant sig vid de här långa tågresorna fram och tillbaka. Förut hade det känts värt det, för Eriks skull. Nu kändes det som bortkastade pengar. ”Var ska du av?”
”Hudiksvall.”
”Där har jag aldrig varit…”
”Det är inte så spännande, kan jag lova. Men ganska fint på sommaren”, sa Simon och ryckte svagt på axlarna.
”Umeå är också ganska fint, egentligen”, suckade Therese och stödde armbågarna mot det lilla bordet framför henne. Hon lutade hakan i sina händer. ”Men jag vill inte alls tillbaka.”
”För det som hänt?”
”Mm…”
”Varför?”
”Det känns bara… så dumt. Jag känner mig så korkad som gick på allt det där han höll på med. Och när jag kommer hem, jag kommer bara sitta på rummet och gråta. Gråta och gråta och gråta. Alla kommer fråga hela tiden, undra vad som hänt, försöka trösta. Jag kommer behöva förklara gång på gång och jag bara… pallar inte.” Therese strök händerna sakta över sitt ansikte. ”Jag vill bort. Typ hoppa av i Långsele och bo i det äckliga väntrummet. Bara för att slippa.”
”Hoppa av i Hudiksvall och ät glass med mig?” föreslog Simon med ett svagt leende.
Therese lyfte sakta huvudet ur sina händer. Hon såg på honom med svagt rynkad panna. Det hade bara varit ett skämtsamt förslag, för att lätta upp stämningen lite, det förstod hon ju. Men…
”Det lät väldigt lockande”, erkände hon.
”Det hade varit kul.”
”Ja…”
”Du får, om du vill. Hoppa av med mig alltså. Få en paus från allting, så kan du köpa biljett hem vid ett senare tillfälle. När det känns bättre.”
Therese såg tyst på honom. Det var helt galet, egentligen. Det som var mest galet var att hon på ett seriöst plan övervägde att tacka ja till förslaget.
Vad som helst kunde hända och Simon var ju faktiskt en främling. Han skulle kunna visa sig vara en våldtäktsman, en mördare, vad som helst. Men Therese kände att hon nått punkten där hon inte kunde bry sig mindre. Simon verkade vara en sån ärlig och vänligt person. Hon visste inte hur det gick till, men han fick henne att känna sig trygg, och under de här timmarna de pratat kändes det som att de kommit nära varandra. Hon ville ta risken.
”Får jag verkligen det?” frågade hon lågt.
”Ja. Om du känner att du vill det.” Simon log mot henne. Leendet nådde ögonen, kändes så äkta, att Therese inte kände någon form av tvivel längre.
”Då gör jag det.”