8 november

Klockan tickade iväg och blev över tolv under tiden som de pratade. Efter att Elias berättat om sin familj hade de kommit på sidospår och diskuterade andra saker. Det var skönt att prata om lite lättare ämnen igen, men ändå blev Jesper nervös över att det kanske inte skulle bli så att han fick berätta i natt heller. Han ville, han behövde, men han fasade. Det var svårt.
Elias var den som försiktigt gick tillbaka till ämnet igen. Det lät på honom som om han var orolig att Jesper kanske inte ville berätta, och hade försökt komma undan, när Jesper i själva verket blev ganska lättad över att han tog upp det igen.
”Du har ju berättat en del”, sa Elias, som nu låg på sidan med huvudet lutat i handen, och armbågen stöttad mot madrassen. Han strök försiktigt tummen över ett gammalt ärr på Jespers överarm. ”Och så har jag förstått en del själv. Men om du orkar och vill får du gärna berätta för mig. Vad som hänt.”
”Jag ska försöka”, sa Jesper och nickade svagt. Det som skrämde honom mest var inte hur Elias skulle reagera, utan att han inte hade en aning om hur han själv skulle reagera när han berättade. Skulle han få sån ångest att han skulle vara tvungen att sluta prata? Skulle det gå att berätta utan att bryta ihop, för att det var Elias han berättade för? Jesper svalde nervöst i ett försök att fukta sin torra hals.
”Vad bra”, sa Elias lågt. Han verkade orolig han också, och Jesper förstod att han förstod, att det fanns något som han inte nämnt för honom. Något som var viktigt.
”Jag, mamma och pappa bodde i Jönköping”, började Jesper. Rösten var en aning ostadig, men till hans lättnad verkade den hålla. ”I ett litet gult hus. I skolan så var jag väl… inte omtyckt, men inte utanför heller. Jag bara var. Eftersom jag fyller i januari så hade jag mitt tolvårskalas först i klassen och vi hade bjudit släktingar, och några från skolan kom till och med. En kille som hette Kasper, som var min enda riktiga kompis, kom också.”
”Kasper”, upprepade Elias, som om han ville lägga det på minnet.
”Mm…” Jesper fick plötsligt svårt att fortsätta. Han suckade och slöt ögonen för en stund, försökte samla sig. ”Min pappa hette Johannes. Han hade problem med alkohol. Han brukade sitta i källaren vissa kvällar och bara dricka. Mamma sa att han fixade med bildelar där nere för att jag inte skulle vara ledsen, men jag förstod ändå.”
Jesper kurade ihop sig när han kände Elias arm om sig igen. Elias kramade om honom, som för att trösta, men inte avbryta.
”Han blev arg ibland. På mamma, för det mesta”, fortsatte Jesper med låg röst. ”Och så… på kvällen, efter mitt tolvårskalas misshandlade han mig. Han… gjorde saker ingen pappa ska göra mot sin son.”
Jesper strök handen över sina kinder när tårarna letat sig fram. Han snörvlade tyst och lutade kinden mot Elias bröst när hans starka armar höll honom hårdare intill sig. Jesper kunde höra hur hans hjärta slog mer ansträngt där inne, förstod att det han berättade måste göra honom ledsen, upprörd. Till hans förvåning höll rösten fortfarande. Paniken bubblade inte upp på det där viset som den brukade. Mest av allt kändes det… skönt att få låta det komma ut. Det var så få som visste.
”Jag har glömt vissa bitar”, fortsatte Jesper ostadigt. ”Det är som att det har blivit urklippt ur minnet. Men jag… jag var så rädd och ledsen, jag tror jag måste ha tagit mig upp för trappan på något sätt. Sen… ekade det i hela källaren av ett skott. Först efteråt så förstod jag att… han fått tag i något av sina jaktvapen och att… att han sköt sig där nere.”
Det var tyst en stund. Elias grep i ryggen på Jespers tröja, och Jesper kröp ihop mot honom, kände sig så liten och rädd. Han hade aldrig pratat om det med någon förut. Nu hade det runnit ur honom som vatten. Det kändes som att han blottat en sån mörk del av sig själv och han var så rädd för vad som skulle hända nu.
”Jag är så ledsen”, mumlade Elias mot Jespers hår. Hans röst lät tjock. Som om han var nära gråten själv. ”Jag är så ledsen Jesper…”
”M-mh…” Jesper blundade hårt. Han antog att det var vad som gjort honom till den han var idag. Vad som gjort honom trasig från första början, och från det hade det utvecklats nya saker, fler och fler, gjort honom ännu mer introvert och svår. ”På ett sätt så… tänker jag inte så mycket på det längre. Det är inte tanken och minnena som förstör längre, det är så mycket annat. Men jag kan minnas ibland och… jag blir så ledsen.”
”Jag önskar jag kunde göra något.” Elias andades ut i en skälvande suck. Först när han lyfte handen och strök den över kinderna insåg Jesper att han fått honom att gråta.
”Jag önskar det också”, suckade Jesper. ”Att jag… kunnat göra något, för att få det ogjort. Men det går inte.” Han tystnade efteråt, låg bara still en stund och lyssnade på klockans tickande, och Elias hjärtslag. Även fast rösten var tunn så fortsatte han prata tillslut. ”Jag fick träffa en psykolog efteråt. Jag pratade knappt längre, sa ingenting till honom. Jag tror jag… gick sönder. En natt så tog jag så många piller att jag fick åka in till akuten. Jag antar att det var mitt första försök att dö. Efter det så flyttade vi långt bort. Jag tycker så synd om mamma, hon visste inte vad hon skulle göra…” Han strök handen över kinderna igen, snörvlade tyst. ”Jag började känna att jag inte kunde äta längre. Det var inte lika mycket då, men jag började få så konstiga behov av att hålla koll på min mat. Jag fick för mig att det skulle få mig att må bättre.”
”Redan då?” frågade Elias tyst. Han lät så ledsen på rösten att Jesper fick alldeles ont i magen.
”Ja”, sa han tyst. Han hade bara varit tolv år. Det kändes så galet att tänka tillbaka på det på det viset, på hur liten han varit, på vad han gjort. ”Jag fick gå om sexan. Hann börja sjuan och blev ungefär samtidigt skickad till ungdomsmottagningen. Jag var så arg och ledsen på mamma, men jag förstår ju att hon hade panik och inte visste vad hon skulle göra med mig annars. Jag pratade knappt med psykologen där heller, men… jag berättade att jag en gång skurit mig i magen med en glasbit. Jag trodde han hade tystnadsplikt, men han ringde till mamma och berättade, och det blev sånt kaos med… allting. Det var någonstans där som jag började må riktigt dåligt. Jag ställde till det för mig själv. Var rädd för människor men kände mig samtidigt så fruktansvärt ensam. Jag minns inte hur lång tid som gick men jag tror jag hade hunnit fylla femton… Då försökte jag ta livet av mig på riktigt. Jag skar mig så illa, men mamma hittade mig och hann ta med mig till akuten så jag fick såren sydda. Du har säkert sett dem.”
”De här?” Elias strök sakta tummen över det enda lodräta ärret på Jespers högra handled, sedan det nästintill identiska på den vänstra. Jesper gav upp ett tyst hummande ljud till svar. Det hade inte varit tillräckligt djupt för att han skulle dö, men tillräckligt för att det skulle vara bråttom att få det sytt. Han mindes hur han hatat stygnen och hur han hatat sitt misslyckande. Och hur han skämts, för att samtidigt ha sårat Yvonne så fruktansvärt, igen.
”Vi flyttade igen, efter det. Till det här huset. Det kändes lite bättre att vara på ett nytt ställe och jag hoppades innerst inne på en ny, bra start. Min klass var, är väl, ändå okej. Men jag sjönk djupare i depression, och min ätstörning, den förstörde så mycket att jag bara… jag orkade ingenting. Jag började skolka, skötte inte skolan alls, åt jättelite. Fick riktiga ångestattacker och skadade mig mer. Och eftersom jag är så rädd och osäker så… jag antar att det var därför Marcus gav sig på mig från första början. För att jag är ett lätt byte. Det gjorde mig bara ännu räddare och jag tror… jag slutade fungera som man ska.”
Jesper tystnade igen. Som för att samla tankarna om hur han skulle fortsätta. Det kändes som ett helt virrvarr och han var inte ens säker själv på om han mindes allt i rätt ordning. När han väl började prata igen var hans röst alldeles hes.
”Jag lärde känna Tom via internet. Vi har bara skrivit till varandra på msn, men vi har skrivit om så mycket saker… han fick veta allt om mig, och han försökte alltid trösta mig och ställa upp. Jag tror att om han inte funnits där så hade jag kanske försökt igen. För det fanns ett tag när jag såg så lite bra i livet att jag började fundera på om allt verkligen var värt det. Men jag försökte stå ut, tvingade mig igenom dag efter dag så länge att jag tappat uppfattningen om det. Och sen…” Jesper pausade för att torka sina kinder igen. Han log svagt. ”Sen så träffade jag dig.”
”En främling som tiggde cigaretter…” Elias kysste mjukt Jespers hår. Det kändes att han darrade, och snart torkade han sig över kinderna igen. Jesper anade att det måste vara svårt att ta in, att det kanske lät overkligt eller till och med överdrivet. Han hade med flit utelämnat vissa detaljer, låtit bli att beskriva exakt hur dåligt han mått och vilka galna saker han ibland fått för sig att göra. Han var säker på att Elias förstod ändå.
”En främling som räddade mig”, mumlade Jesper. Han slingrade armarna om Elias axlar och kramade honom hårt. Han var så tacksam över att han träffat honom. Att han vågat låta honom komma nära inpå, även fast han varit livrädd.
”Räddade jag dig?” frågade Elias lågt. Han strök handen sakta över Jespers hår, silade fingrarna genom de längre slingorna i nacken.
”Det var ensamheten som kvävde mig”, sa Jesper tyst. ”Och när du brydde dig om mig, när du förstod, och jag vågade berätta så… det räddade mig.”
”Jag är så glad att höra det. Jag vill hjälpa dig. Jag vill verkligen hjälpa dig.”
”Du hjälper mig.”
Jesper slöt ögonen och rös av Elias fingrar i sitt hår. Han hade själv inte insett hur illa ute han var innan han träffat Elias. Han var långt ifrån frisk, långt ifrån en normal, kry själ, och han tvivlade på att han någonsin skulle kunna bli helt frisk. Men han var på bättringsvägen.
Så länge Elias fanns där och var beredd att fånga honom om han föll, så var han villig att försöka. Och det var vad som räknades.