25 Oktober

Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Det kändes som att jag blödde ur huvudet när jag vaknade, det kalla snöslasket hade trängt ända in på bara huden och jag kunde inte andas för ångesten som rev i bröstet. Jag kunde knappt hålla mig raklång när jag gick hem, men hem kom jag och det var på badrumsgolvet jag lät mig själv falla ihop och bara gråta. Med ens kändes allting förstört igen. Trasig, värdelös, äcklig. Trottoaren lämnade ett blåmärke tvärs över ryggen. En bula i bakhuvudet, röda, små, svullna märken över kinden efter cigarettglöden. Trettiotvå skärsår, tretton på låret, nitton på högerarmen. En mörkblå filt och gråt till halv fyra på morgonen när jag inte orkade vara vaken längre.

-
Nog kom det mer snö. Så mycket snö att plogbilen kom och plogade den lilla vägen utanför huset, och saftblandaren kastade orangea lekande ljus upp i Jespers vita tak.
Jesper låg i sängen, hopkurad under täcket med den ömma armen gömd mot bröstet. Det var en sån dag när han inte tänkte kliva upp ur sängen över huvud taget. Han hade helst sovit tills det blev nästa morgon istället, kanske nästa vecka, utan att ens vakna.
Han var inte säker på vad klockan var, men när Yvonne kommit in och undrat hur det varit med honom för andra gången måste klockan ha varit någonstans över två. Han hade sagt att han inte kände sig så pigg, att han nog var på väg att bli förkyld, vilket inte helt och hållet var en lögn. Det stack i näsan och han huttrade till då och då även fast han senast igår bytt ut det vanliga täcket mot ett tjockt i dun.
Han vågade inte berätta för henne vad som hänt. Han ville inte och vågade inte göra en stor sak av det, ville helst bara glömma och låta det försvinna. Men så fort han kände på de små svullna fläckarna på kinden, när huvudet värkte till, när han kände den ömma huden runt såren på armen och låret, ville han mest av allt bara försvinna själv. Kanske göra som Marcus sa. Kanske göra honom tjänsten att försvinna förevigt.
Men Elias?

Det hann bli kväll. En kopp med kallnande te och en tallrik med två smörgåsar stod på nattduksbordet helt orörda. Jesper satte sig långsamt upp, drog upp täcket till en hög i knäet för att värma sig. Huvudet kändes tungt, nästan pulserande, och han ville egentligen mest av allt lägga sig ner igen och bara… ligga. Han kände inte för någonting alls. Han fick dåligt samvete när han tittade på tekoppen och smörgåsarna som Yvonnet gjort i ordning till honom. Hon var orolig, och Jesper förstod att hon förstod att det var något mer fel än bara en förkylning. Men precis som han var Yvonne van vid det tysta kaoset.
Om man hade en son som stängde in sig, gömde sig under täcket och försvann bort från verkligheten ibland flera dagar i streck, vande man sig tillslut och lärde sig att det inte var någon idé att fråga, tjata eller hjälpa, eftersom han inte tog emot det. Men hon slutade aldrig försöka. Jesper såg skamset ner mot sitt svarta täcke. Han var så orättvis mot henne, otacksam och frånstötande. Men han klarade inte av att ta emot hennes hjälp.
Elias hade hört av sig flera gånger under dagen på sms. Jesper hade sakta knappat in svar till honom, skrivit att han inte var på topp, att de kanske kunde ses någon annan dag istället, och att han hoppades att han skulle ha kul på festen. Elias hade självklart undrat om det var något som var fel, och det hade gjort ont att säga att allting var okej. På ett sätt önskade Jesper att få träffa honom, gömma sig i hans famn och lyssna på hjärtslag tills han kände sig trygg igen. Men samtidigt var han rädd. Jag vill inte förstöra hans kväll.
Han undrade hur Elias hade det nu, på festen. Var han besviken för att han inte var där med honom? Jesper suckade, skakade svagt på huvudet. Önsketänkande. Han hoppades i vilket fall att Elias hade en bra kväll, för det förtjänade han. Han förtjänade alla bra kvällar i världen. 
Jesper drog täcket tätare omkring sig, kände försiktigt på de små, svullna märkena på kinden en gång till.
Han mindes knappt ens hur det börjat. Varför det börjat. Varför Marcus bestämt sig för att prata med honom, sedan håna honom när ingen annan var i närheten, krossa honom gång på gång med ord och ibland med en knuten näve mot hans tunna revben. Men det var så det blivit, och fortsatt fram tills nu. Det bröt ner honom något så fruktansvärt. Om Marcus vetat, att en av gångerna när han bett honom gå hem och göra honom den tjänsten, så hade han försökt.
Om han vetat, hade han fortsatt?

När klockan närmade sig tolv klev Jesper ur sängen för första gången sedan han gått och lagt sig kvällen innan. Det var kolsvart utanför fönstret så när som på en ensam gatlykta, hans ben skälvde och huvudet värkte, men abstinensen efter nikotin tog överhanden.
Några minuter senare satt han fullt påklädd och hopkurad i vinterjackan, på översta trappsteget till den lilla verandan. Han satt kvar nära dörren för säkerhets skull, så att han skulle kunna ta sig in om något hände. Om Marcus hände.
Jesper tog ett bloss på cigaretten, slöt ögonen och lät sakta röken sila ut mellan läpparna. Med ens kände han sig lugnare, huvudvärken lättade, som om det dessutom satt någonstans i psyket att nikotinet hjälpte till att trösta. Efter att ha legat i sängen hela dagen kände han sig avtrubbad. Som att det fanns så mycket känslor att de bara krockat och tillslut blivit ingenting. Han var rädd för stunden då det skulle spilla över åt något håll.
Tystnaden bröts plötsligt av ett lågt surrande ljud. Jesper såg sig fundersamt om, försökte lokalisera var ljudet kom ifrån, innan han insåg att det kom från hans egen ficka. Ringde någon honom nu? Första tanken som slog honom var att det var Yvonne som vaknat och ville be honom att komma in, men då hade hon väl bara kommit och sagt det i dörren.
Elias var namnet som lyste upp på displayen när Jesper tagit upp mobilen ur fickan. För en stund kunde han inte göra annat än att titta, och undra. Han tryckte snart grön lur när han insåg att han låtit honom vänta tillräckligt länge.
”Hallå?” sa han med en röst som var alldeles skör.
”Hej! Väckte jag dig?”
”Nej, jag sitter ute och röker.” Jesper tittade ner på sina lätt snöiga converse, rörde sina frusna tår.
”Åh, vilken tur”, sa Elias lättat. Det hördes på honom att han var berusad, och det gjorde Jesper ofrivilligt nervös. Han hade varit full tillsammans med honom, men att vara nykter när någon annan var påverkad var ju en annan sak. ”Jag tänkte jag kanske borde låta bli men…”
”Det gör inget. Är du på festen?” frågade Jesper tyst. Trots nervositeten och telefonfobin gjorde det honom så glad att bara få höra hans röst.
”Näe, jag är på väg hem. Det dog ut helt så, ja. Ante försvann och så hade jag ingen mer att prata med och det kändes så tråkigt att gå hem själv att jag ringde dig. Hoppas det är okej.”
”Det är okej.” Jesper log svagt, stoppade ner den färdigrökta cigaretten i fimpburken som var halvvägs fylld med snö. ”Vad tråkigt att det dog…”
”Ja, jo. Det var kul ett tag i alla fall. Fast det skulle ha varit roligare om du varit med.”
”Åh…” Hjärtat svällde lite i bröstet.
”Hur går det med dig förresten?” frågade Elias. Som alltid fanns det där varma i hans röst, som tydde på att han brydde sig. Jesper smälte en aning.
”Det går… okej”, svarade han, ritade mönster i frosten som blivit på trappsteget med toppen av skon. ”Trött bara.”
”Mm, det förstår jag.” Elias tog en paus, och i bakgrunden hördes det svaga knastrandet från steg mot frost och snö. ”Nu kommer jag snart gå förbi ditt hus.”
”Mitt hus?” Jesper tittade med ens upp från sina skor, såg ner mot gatan med sökande blick. Mycket riktigt så syntes det en figur längst bort på gatan. Han kunde till och med höra det svaga rasslet från kedjor.
”Mm. Vill du komma ner och säga hej? Jag är lite full, men…”
”Jag kommer ner.” Jesper tog stöd mot räcket när han reste sig upp, skyndade sig att gå ner för trapporna. Han la mobilen i fickan när han såg att Elias redan stod och väntade på honom där nere, som alltid med ett leende på läpparna.
”Hej”, log han. ”Du är ju utrustad för en hel snöstorm.”
”Hej”, sa Jesper tyst, nickade sedan och drog lite tafatt i hårslingorna som stack ut från under mössan. ”Jag frös så…”
”Du kan få en värmande kram om du vill?” föreslog Elias och sträckte ut armarna. Jesper nickade bara tyst. När Elias dragit honom intill sig lutade han kinden mot det aningen sträva tyget i hans rock, la armarna om hans midja.
Jesper rodnade när han flyktigt tänkt att det kändes som något mer än en vanlig kram. Han bara höll om honom, tätt intill sig, tröstande. Kanske något mer än så.   
”Jag hoppas att jag inte luktar massa sprit”, sa Elias lågt, när de båda stått tysta en stund.
”Nej…” Jesper nosade diskret på hans rock, på kragen av skjortan. ”Du luktar rök. Och rakvatten.”

”Jaså? Men vad bra.” Elias tittade ner på honom och log, men leendet övergick snabbt till en bekymrad min. Han rörde vid Jespers kind med tummen. ”Vad har du gjort..?”
”Åh…” Jesper la handen över kinden, backade som av reflex ett steg bakåt. ”Det… det var Marcus…”
”Marcus?” Elias rynkade pannan, såg ut att vilja ta ett steg framåt för att minska avståndet igen, men ångrade sig. ”Vem är det?”
”Han bara…” Jesper skakade svagt på huvudet. Ursäkter och bortförklaringar bubblade upp utan att han hann tänka efter vad han ville säga egentligen. Jag vill ju inte ljuga för honom.
Han tog ner handen från kinden igen, bet i en av de kalla ringarna i läppen. ”Han tog min cigarett”, sa han tyst. ”Och knuffade ner mig i trottoarkanten…”
”Men vad säger du?” Elias tittade på honom, nästan chockat. ”Vad är h- var det idag?”
”När jag gick hem från dig igår”, mumlade Jesper. Han kramade sina kalla händer i varandra, tittade oroligt på Elias bakom luggen.
”Var det därför du stannade hemma? Varför sa du inget?”
”Jag ville inte förstöra din kväll.” Jesper såg skamset på sina skor. ”Förlåt, det är inte så farligt, jag blev bara…”
”Men Jesper…” Elias tog steget som fattades mellan dem, la handen under Jespers haka och vinklade upp hans ansikte, sökte hans blick. Jesper mötte den osäkert.
Flera olika tankar verkade passera i Elias huvud, och för en stund fick hans blick så intensivt djup att Jesper rös. ”Du behöver inte vara rädd för att berätta för mig…”
”Jag vet”, sa Jesper tyst. Han vände ner blicken igen när Elias tagit tillbaka sin hand.
Han ville att han skulle få veta, ville berätta så att han förstod, så att hemlighetsnästet i bröstet blev en hemlighet fattigare. Men inte nu. Han var helt slut, Elias var full och det var så kallt att han skakade.
”Berättar du för mig?” Elias röst lät djup, på ett helt annat sätt än den brukade. Han sökte Jespers blick igen, och när de möttes såg Jesper att han förstod. ”I morgon?”
”I morgon.”

24 Oktober

Det var dåligt väder igen. Ett strilregn nästan vibrerade mot fönsterrutorna, och då och då kom en kastvind som gjorde att det ven in mellan listerna.
Jesper låg på madrassen intill Elias säng och lyssnade på det stillsamma ovädret. Han tittade på de bara armarna som vilade ovanpå täcket. Han kände sig gjord av ärr. Vänsterarmen var nästan täckt, ända upp till axeln, och högerarmen hade mestadels svagt rosa på underarmen. De var ganska många där också. Så hade han ju några stycken på magen, och låren.  Nästan överallt.
Han vände blicken upp till sängen när Elias vände på sig. Det verkade som att han fortfarande sov, och Jesper ville inte väcka honom även fast han legat vaken en bra stund.
När man var van vid att se Elias i sina skjortor såg det ganska sött ut att han låg och sov i en vanlig lila t-shirt. Det svarta håret låg utspritt på kudden, och hans mörka ögonfransar vilade mot nästan alabastervita kinder. Var det tillåtet att ha ett så perfekt ansikte?
Jesper kröp ihop på sidan. Han visste inte när det var tänkt att han skulle gå hem, men han gruvade sig redan inför det. Det var så annorlunda att vara hos Elias. Lägenheten var mysig, de var ensamma och även fast de inte hittade på så mycket så kändes det roligare att titta på tv hos Elias än att göra det hemma. Han hade så lätt för att börja tänka på fel saker när han var ensam. Fast, han kunde ju inte stanna hos Elias hela tiden, och dessutom fanns det läxor som behövde göras. Han kanske skulle se till att gå hem efter lunch i alla fall? Försöka få lite saker gjorda, för en gångs skull. Yvonne skulle nog bli glad om hon såg att han satt med läxorna.
Jesper slöt ögonen med en låg suck. Så fick det bli. Men först och främst skulle han vänta tills Elias vaknade.

Det blev en rejäl brunch istället för frukost. Elias hade sovit tills klockan blev halv tolv, och istället för den vanliga frukosten med bröd och flingor, blev det stekt ägg och bacon.
Jesper drack upp den lilla mjölken som fanns kvar i sitt glas, satt med det mellan händerna och väntade snällt på att Elias skulle bli klar.
Han hade varit lite rädd att det skulle bli konstig, tyst stämning med tanke på hur de pratat på kvällen, men återigen hade han haft fel. Det pratade inte så mycket, men stämningen var lugn och skön. Ovanligt kändes det ju, men inte dåligt. Jesper skämdes nästan över att han alltid räknade med att allting skulle bli dåligt. Han trodde på att hellre vara förberedd på att saker gick dåligt istället för att bli besviken när man hoppades att det skulle gå bra, och så gick det åt helvete. Fast han kunde ju inte vara rädd föralltid. Elias hade ju faktiskt lovat att han skulle stanna. Han lovade. 
Jesper log för sig själv. Han visste att det skulle bli svårt, men han visste också att han skulle kunna lita på Elias. Han skulle verkligen försöka sluta vara så rädd.
Först när han lyfte blicken från glaset insåg han att Elias tittade på honom, och log.
”Tankfull?” frågade han, fortfarande med morgonhes röst.
”Lite”, svarade Jesper aningen generat. Han hoppades att han inte suttit borta i tankarna jättelänge.
”Något särskilt?”
”Nej, jag bara tänkte lite.” Jesper log mot honom, men leendet rann sakta bort igen när han fortsatte prata. ”Jag vill inte gå hem, egentligen, men jag borde nog göra det snart för att göra försenade läxor och så...”
”Åh, ja, det är klart”, sa Elias och gjorde en medlidande min. ”Läxor går först.”
”Inte så ofta i min värld dock…”
”Inte i min heller, för att vara ärlig.”
”Vad duktiga vi är”, sa Jesper, log med ens igen. Elias skrattade lågt, och hela situationen med att han var nyvaken, söt och osminkad fick Jespers mage att slå någon slags saltomortal. Han skyndade sig att titta ner på bordsduken när han kände att kinderna hettade. Vad satt han och tänkte på egentligen?
”Nej men, jag har också läxor att göra”, sa Elias, som inte verkade ha märkt Jespers rosa kinder. ”Vi får väl vara duktiga elever och faktiskt studera på vår studiedag. Så kanske vi kan ses i morgon igen, om du vill.”
”Ja gärna.”
”Toppen.” Elias log mot honom igen, la armarna mot bordet och lutade sig framåt, och plötsligt kändes han väldigt mycket närmre även fast Jesper satt på andra sidan. ”Du, förresten. Jag tror det var i morgon kväll det skulle vara fest igen, vill du följa med?”
”Oj, eh…” Jesper tittade på honom med stora ögon, fingrade nervöst på en frans på bordsduken. Det hade ju gått bra sist, och varit ganska roligt. ”Jag… ska fråga mamma.”
”Gör det. Det vore kul om du kom med”, log Elias, ärligt och varmt. Som alltid.

Efter att de dukat undan och Jesper hjälpt Elias att diska bestämde Jesper sig för att han skulle gå hem. Det var lika bra att göra det med en gång, för annars skulle han bara fastna i soffan med Elias och skjuta upp det ända tills det blev kväll, och så blev inga läxor gjorda i alla fall.
Han satte sig på golvet medan han knöt på sig sina converse. Skor som var alldeles för kalla för höst och vinter egentligen, men han älskade dem för mycket för att vilja ha några andra.
Halsduk, mössa och jacka åkte på och han kände noga efter i fickorna så att han hade med sig alla sina grejer innan han sa hejdå till Elias. Kramen han fick gjorde att han kände sig lite varmare när han gick ut i oktoberkylan.
Små snöflingor hade börjat dala ner från det vita molntäcket. Jesper såg kisande upp mot himlen. Vädret tycktes aldrig bestämma sig, ena sekunden var det regn och andra snö, vilket resulterade i ett väldigt blött slask. Jesper suckade missnöjt när det trängde igenom tyget i skorna och in till hans sockar, vilket skapade små plaskljud så fort han satte ner fötterna. Tur han inte hade så farligt långt hem.
Han såg sig noga om innan han korsade vägen, tog upp cigarettpaketet ur jackfickan när han kommit över och tände en cigarett. Alla de där läxorna som väntade på honom gjorde att han inte direkt ville skynda sig för att komma fram, trots blöta sockar. Han andades ut röken från den nytända cigaretten med en suck. Det var något han verkligen måste ta tag i, dock.
Jesper svängde upp på den lilla vägen som ledde upp till huset där han bodde. Han såg sig noga för var han satte ner fötterna när han kom till en stor slaskpöl som tog upp större delen av trottoaren. Eftersom han varit för upptagen av att titta på marken medan han gått hade han inte sett de två gestalterna som närmade sig. Först när en av dem höjde rösten tittade han upp, och blev alldeles kall i bröstet. Marcus.
”Nämen, hej Jesper.” Blondinen tog upp handen ur jeansfickan och vinkade till honom, log ett snett leende. Han och hans vän stannade när de kommit fram till Jesper, och Jesper var alldeles för rädd för att säga något. ”Glömt av hur man hälsar eller? Fan, jag trodde du gått och tagit livet av dig. Inte sett dig på ett tag.”
”Låt bli”, sa Jesper tyst, backade ett steg och sökte med blicken efter en utväg. Killen i bakgrunden hade ställt sig på trottoaren och låst hans utväg. Marcus skrattade.
”Låt bli? Jag bara pratar med dig. Men är det också läskigt, lilla fegis?” Marcus tog ett kliv närmre, flinade när Jesper backade ett steg till. ”Du är fan värre än jag mindes. Skurit dig antar jag, får man se?” Han tog tag om Jespers handled, rakt över några ömma sår, och Jesper ryckte snabbt åt sig armen.
”Sluta, jag vill inte-”
”Fattar inte att du fortfarande ens kan stå upp, ditt anorexismala äckel. Blev ju nästan glad när jag trodde du tagit livet av dig”, sa Marcus, höjde ena ögonbrynet och tog cigaretten ur hans hand. Han tog ett bloss. ”Men sån tur har man väl inte. Fast du kan väl gå hem och göra mig den tjänsten, eller?”
Han sträckte ut cigaretten och knäppte av askan från den, alldeles för nära Jespers ansikte. Jesper kände glöden svida till över kinden och vände snabbt bort huvudet, med röken Marcus blåste ut sved i ögonen i vilket fall. De tårades med ens och Marcus fnös.
”Jävla äckel”, sa personen i bakgrunden, som Jesper inte ens sett ansiktet på.
”Mm. Hejdå, lilla emo. Ha det så kul ikväll med rakbladen.”
Med de orden började de gå igen, och i förbifarten knuffade Marcus Jesper i bröstet. Han var inte beredd, trampade snett och föll rakt ner i slaskhögen han aktat sig så för innan. Ryggen slog i trottoarkanten och huvudet asfalten, och det svartnade för ögonen.