Blod och Is - 19

Jag ber om ursäkt om det fortfarande finns någon där ute som väntar på uppdateringar från mitt håll :( Den här novellen har pågått alldeles för länge, och har stått still alldeles för länge. Öppnade dokumentet för första gången på några månader idag och hittade ett kapitel jag inte lagt upp än, så efter en snabb genomläsning lägger jag nu upp det. Kan inte lova att jag någonsin blir klar med den här skiten (ursäkta mig) men jag ska försöka, haha ;-; Gillar karaktärerna hemskt mycket men storyn är så uttjatad att jag inte känner så stor pepp att skriva den längre. Men, med tanke på hur envis jag är så kommer den nog bli klar. Någon gång. 2020, kanske.


8 december

Fyra veckor gick fortare än Jesper kunnat ana, och plötsligt hade november blivit december. Samhället pyntades med julljus, affärerna skyltade med tomtar och granen stod redan rest på torget. Snöandet fortsatte som alltid på eget bevåg. Ena dagen låg ett fint snötäcke över gräsmattorna och andra dagen töade det bort och gatorna täcktes med slask. 

Jesper våndades över skolan, men trots allt kändes det över lag uthärdligt. Elias försökte hjälpa honom med läxorna ibland, även fast han hade egna, och Yvonne hade också hjälpt till när Jesper suttit och plågat sig igenom en flera sidor lång matteläxa.
Större delen av tiden spenderades hemma hos Elias i hans lägenhet. Innan hade det för det mesta blivit övernattningar på helgerna, men nu mer stannade Jesper också över på vardagar, och han hade fått ta över extranyckeln så att han kunde komma in i lägenheten de dagarna han slutade skolan tidigare än Elias.
De få gångerna han var hemma tog han för det mesta med sig Elias dit. Yvonne verkade tycka om Elias, och var glad över att få se Jesper över huvud taget, så hittills hon hade inte klagat.
När Jesper väl tagit mod till sig och berättat för henne att han och Elias var ett par, hade hon bara lett och sagt att hon redan visste. Till förklaring fick han att hon anat något redan innan de var tillsammans, bara på sättet han log när han pratade om Elias. Jesper hade bara kunnat le generat till svar.

Just den här måndagskvällen satt Jesper i Elias soffa med en kopp te. Han hade slutat vid tre, men Elias gick till fyra, och även fast det knappt var en timme kändes det rastlöst att vänta.
Jesper sjönk ihop mot ryggstödet med en suck. Han hade försökt göra geografiläxan, men gett upp efter bara några meningar. Det kändes så svårt att ta tag i läxorna själv. Han skämdes lite över det. På något vis blev det lättare om han och Elias pluggade samtidigt, för då kunde de peppa varandra, ge inspiration och sedan fixa någon liten belöning när de pluggat klart.
När han satt här själv och försökte traggla igenom text och skriva en hemtenta av det kändes det som att meningarna bara surrade runt i huvudet. Det blev inget vettigt av det.
När det slutligen rasslade till i låset var Jesper inte sen på att skynda till hallen. Elias klev in, alldeles snöig i håret och på axlarna, och log rödkindat mot honom.
”Hej. Varit hemma länge?”
”Fyrtio minuter ungefär.” Jesper tog emot Elias rock och hängde upp den på kroken under hatthyllan. ”Försökte göra läxan men det gick dåligt.”
”Usch. Jag har matteläxa och en tenta i svenskan om Charles Dickens…” Elias borstade bort snö från håret och fäste den långa luggen bakom örat. ”Meeen jag tänker strunta i dem idag för jag är kall och läxor är tråkigt.”
”Vi kan titta på film istället?” föreslog Jesper hoppfullt.
”Gärna. Vill du ha varm choklad?”
”Ja tack.”
Jesper följde efter Elias till köket. Han tittade på när han plockade fram mjölk och kakao, följde hans rörelser med blicken och lät den dröja kvar en stund vid Elias händer. Folk hade olika saker de tittade efter hos folk, axlar, armar, rumpor, gud vet vad. Tydligen var händer Jespers grej. Och Elias hade väldigt fina händer. Smala. Långa, ibland ringprydda, fingrar. Svarta, välmålade naglar. Allting utan att på något vis bli för feminint. Det var en konst för sig.
En stund senare satt de i soffan med var sin mugg i händerna. Elias bläddrade igenom tvkanalerna för att se om det kanske redan gick något bra just nu. Lagom i tid med att han öppnade munnen för att säga något började hans mobil ringa ute i hallen. Jesper tittade efter honom när han skyndade iväg för att svara. En stund senare kom Elias tillbaka igen och satte sig ner i soffan med en suck.
”Vem var det?” frågade Jesper nyfiket.
”Läkarstationen. Jag har fått en tid nästa vecka.” Elias kliade sig på ögonbrynet med en fundersam min.
”Varför då?”
”Jag…” Elias pausade, verkade fundera på hur han skulle formulera sig. ”Jag föddes med ett hjärtfel. Det är inte särskilt allvarligt, ingenting som behövde opereras.”
Jesper kände att han stannat upp mitt i en rörelse. De där orden om att det inte var så allvarligt försvann någonstans i luften, och allt han hörde var hjärtfel. Det gjorde honom livrädd. Vart kom det här ifrån, helt plötsligt?
”Hjärtfel?” ekade han tyst.
”Du behöver inte vara rädd. Det var inte särskilt farligt ens från början, och det växte nästan bort helt när jag blev äldre. Det är bara att jag kan få ont ibland och får gå till doktorn så de får titta så att inget gått galet.” Elias mötte Jespers blick. Det märktes att han förstod hur orolig Jesper blivit, och han log ursäktande. ”Förlåt för att jag inte sagt det. Det är så lite problem med det nu för tiden att jag knappt tänker på det själv.”
”Är det verkligen säkert?” frågade Jesper oroligt. ”Att det inte är någon fara?”
Först efteråt insåg han att det kanske var en konstig fråga att ställa till någon. Men han blev så orolig när han hörde sånt, han väntade sig alltid det värsta i alla situationer. Om Elias haft ett allvarligt hjärtfel som tog honom ifrån honom, så… Han ville inte tänka på det.
”Ja, jag lovar.” Elias tog Jespers hand och kramade den. Han log mot honom, det där varma, trygga leendet. Jesper slappnade av litegrann.
”Vad bra”, nästan mumlade Jesper. Han ställde ifrån sig sin mugg med choklad och kröp ihop bredvid Elias i soffan, la armarna om hans midja. Elias omfamnade honom i en kram.
”Felet är att hjärtat kan haka upp sig ibland. Det slår några slag i ojämnt takt, sen är det lugnt igen. Vissa gånger hakar det upp sig längre och det blir… jobbigt, men det är inget jag inte står ut med.”
”Gör det jätteont?”
”Nja. Oftast inte. Men ibland blir det en sån tryckande värk i bröstet, och det är mest av allt väldigt obehagligt, så jag brukar lägga mig tills det går över.”
”Åh…” Jesper lutade kinden mot Elias bröst. Egentligen borde det väl vara Elias som skulle vara orolig och ynklig, det var ju hans hjärta som inte uppförde sig, men Jesper skötte allt oroande ganska bra själv. Han fick såna hemska tankar om att det kanske gick fel någon gång. Tänk om Elias hjärta slutade slå? Nej. Om Elias sa att det var okej, så var det okej. Han måste tänka så.
”Det var längesedan jag fick ont nu. Det är okej”, sa Elias försäkrande. Han kysste Jespers hår och strök fingrarna genom det, så sakta att Jesper rös.
”Förlåt att jag är så mesig”, suckade Jesper mot hans bröst.
”Nej men, det är ingen fara. Det låter ju jättegalet när jag kommer och berättar att hej och hå, mitt hjärta är lite paj, men det är lugnt. Jag borde ha berättat tidigare.” Elias tittade ner på honom, och Jesper lyfte blicken för att möta hans.
”Glömde du verkligen av det?” frågade han lite fundersamt.
”Faktiskt”, erkände Elias skamset. ”Det är så naturligt att jag har det att jag inte ens tänkte på att berätta det. Jag fick aldrig åka in akut eller något sånt, det var bara sjukhuskoll och lite ont och så fick jag äta tabletter ett tag. När jag fortfarande var en liten blond tönt.”
”Vilken tur.” Jesper suckade lättat. Han visste att han skulle tänka mycket på det, övertänka det som alltid, men han var verkligen glad att höra att det var ett sånt milt fel.
”Mm.”
”Det känns konstigt att tänka att du har varit blond en gång i tiden”, sa Jesper. Både för att det var sant, och för att få leda samtalsämnet åt ett annat håll. Annars skulle han säkert brusa upp oron igen.
”Det känns ganska konstigt för mig också”, sa Elias med ett skratt. ”Jag och Cornelia såg precis likadana ut när vi var små. Små och blonda, samma näsa, samma form på läpparna. Nu har hon lite större ögon än jag men…”
”Kan du inte visa en bild?”
”Jag kan se om jag har en i telefonen…” Elias tog upp mobilen. En liten stund senare visade han en bild på en blondsvarthårig tjej, fruktansvärt lik Elias, med svartmålade ögon. Jesper var tvungen att titta lite extra.
”Men…” sa han dumt. ”Ni är ju jättelika!”
”Visst är vi? Om hon färgar håret helsvart någon gång skulle det nästan bli löjligt”, skrattade Elias. ”Fast jag har ju mycket mer piercingar och sånt.”
”Men ändå. Precis samma näsa”, log Jesper och tittade på bilden igen. Med tanke på hur fina barn Elias föräldrar fått måste de väl vara skönheter båda två. För tycka vad man ville - även om man inte gillade den gotiska stilen kunde man se att Elias var vacker. Han hade så fina drag, hela käklinjen och kindbenen, läpparna. Jesper kände sig som en potatis i jämförelse. Hans näsa var inte alls lika rak, och hans läppar var lite för fylliga för hans egen smak. Han hade ganska stora runda ögon i mörkt grönblått, och Elias hade perfekt mandelformade, bruna. Ändå var det alltid Elias som berömde hans ögon.

”Bli inte kär i henne nu bara”, skämtade Elias när han uppenbarligen tyckte Jesper hade tittat lite för länge på bilden. Jesper fnissade tyst.
”Det är ingen fara.”
”Lovar du?”
”På hedersord. Jag har bara ögon för dig.” Jesper försökte blinka flickaktigt och drömmande, men han såg nog bara dum ut, för Elias började skratta. Han rufsade till Jespers hår.
”Vilken tur. Och hur blev det med filmen? Vad vill du se för något?” Han gjorde en ansats att resa sig.
”Ta något… kul.” Jesper drack en försiktig klunk av sin choklad innan han fortsatte. ”Men inget hysteriskt.”
”Ska se om jag har något som passar den beskrivningen.”
Jesper satt kvar i soffan och värmde händerna på sin mugg medan Elias rotade runt bland filmerna i skåpet. Han gav snöandet en blick genom fönstret, och gladdes åt att han inte behövde vara där ute. Han längtade till våren. De dagarna då han kunde ha bara huvtröja utan att frysa eller bli överhettad tyckte han om bäst. Kanske skulle han försöka våga gå i kortärmat nu i sommar. Förut hade det inte ens varit ett alternativ, för han hade inte velat att Yvonne skulle se de nya såren, men kanske… kanske, kunde han våga i år. Så länge han inte var ensam kändes det som att det faktiskt skulle kunna vara möjligt, och det gladde honom. Känslan att kunna, och våga, hade varit främmande så länge.
Elias kom tillbaka till soffan efter att ha satt i en film i dvd-spelaren. Han visade fodralet för Jesper.
”Har aldrig hört talas om”, sa Jesper och skakade svagt på huvudet. ”Men det blir säkert bra.”
”Den är lite kul. Lättsedd, om inte annat.” Elias satte sig tillrätta och drog en filt över benen. Han tittade ner på Jesper, en aning tankfullt, och Jesper tittade lite frågande tillbaka. ”Lovar du att du inte går och oroar dig och tänker på mitt hjärtfel nu?”
Jesper log påkommet. Han tittade ner i sin mugg, kände sig faktiskt lite generad över att Elias behövde försäkra sig om det. Han måste bli bättre på att ta det lugnt.
”Du känner mig för väl…” mumlade han.
”Jag gör nog det”, suckade Elias, men det var med ett leende. Han la huvudet på sned. ”Det är verkligen ingen fara. Om du vill kan du ju följa med och höra vad de säger på kollen? Det kanske låter bättre när läkaren säger att det inte är någon fara.”
”Får jag det?” frågade Jesper skamset. ”Jag kan hålla dig i handen om det är läskigt…”
”Gör det”, skrattade Elias. Han verkade lättad över att Jesper kunde skoja om det. ”Men då säger vi så. Det är så tråkigt att gå dit själv och bli klämd på ändå.”
”Vad bra. Vilken dag var det?”
”På onsdag. Klockan elva.”
”Då smiter jag från skolan för din skull”, log Jesper oskyldigt. Elias flinade och knuffade honom löst på armen.

”Jag borde inte uppmuntra dig, men jo, snälla. Jag vill inte gå själv.”
”Det behöver du inte. Jag kommer och räddar dig.”
”Tack.”

© Amanda

Blod och Is - 18

Jag hade visst råkat lägga upp samma text som i kapitel sjutton (tack Hana) så här kommer rätt text till rätt kapitel. Sorry! >: Ber för övrigt om ursäkt för att den här stackars novellen är så sjukt cheesy hela tiden. But that's the way it is. 

8 november

Klockan tickade iväg och blev över tolv under tiden som de pratade. Efter att Elias berättat om sin familj hade de kommit på sidospår och diskuterade andra saker. Det var skönt att prata om lite lättare ämnen igen, men ändå blev Jesper nervös över att det kanske inte skulle bli så att han fick berätta i natt heller. Han ville, han behövde, men han fasade. Det var svårt.
Elias var den som försiktigt gick tillbaka till ämnet igen. Det lät på honom som om han var orolig att Jesper kanske inte ville berätta, och hade försökt komma undan, när Jesper i själva verket blev ganska lättad över att han tog upp det igen.
”Du har ju berättat en del”, sa Elias, som nu låg på sidan med huvudet lutat i handen, och armbågen stöttad mot madrassen. Han strök försiktigt tummen över ett gammalt ärr på Jespers överarm. ”Och så har jag förstått en del själv. Men om du orkar och vill får du gärna berätta för mig. Vad som hänt.”
”Jag ska försöka”, sa Jesper och nickade svagt. Det som skrämde honom mest var inte hur Elias skulle reagera, utan att han inte hade en aning om hur han själv skulle reagera när han berättade. Skulle han få sån ångest att han skulle vara tvungen att sluta prata? Skulle det gå att berätta utan att bryta ihop, för att det var Elias han berättade för? Jesper svalde nervöst i ett försök att fukta sin torra hals.
”Vad bra”, sa Elias lågt. Han verkade orolig han också, och Jesper förstod att han förstod, att det fanns något som han inte nämnt för honom. Något som var viktigt.
”Jag, mamma och pappa bodde i Jönköping”, började Jesper. Rösten var en aning ostadig, men till hans lättnad verkade den hålla. ”I ett litet gult hus. I skolan så var jag väl… inte omtyckt, men inte utanför heller. Jag bara var. Eftersom jag fyller i januari så hade jag mitt tolvårskalas först i klassen och vi hade bjudit släktingar, och några från skolan kom till och med. En kille som hette Kasper, som var min enda riktiga kompis, kom också.”
”Kasper”, upprepade Elias, som om han ville lägga det på minnet.
”Mm…” Jesper fick plötsligt svårt att fortsätta. Han suckade och slöt ögonen för en stund, försökte samla sig. ”Min pappa hette Johannes. Han hade problem med alkohol. Han brukade sitta i källaren vissa kvällar och bara dricka. Mamma sa att han fixade med bildelar där nere för att jag inte skulle vara ledsen, men jag förstod ändå.”
Jesper kurade ihop sig när han kände Elias arm om sig igen. Elias kramade om honom, som för att trösta, men inte avbryta.
”Han blev arg ibland. På mamma, för det mesta”, fortsatte Jesper med låg röst. ”Och så… på kvällen, efter mitt tolvårskalas misshandlade han mig. Han… gjorde saker ingen pappa ska göra mot sin son.”
Jesper strök handen över sina kinder när tårarna letat sig fram. Han snörvlade tyst och lutade kinden mot Elias bröst när hans starka armar höll honom hårdare intill sig. Jesper kunde höra hur hans hjärta slog mer ansträngt där inne, förstod att det han berättade måste göra honom ledsen, upprörd. Till hans förvåning höll rösten fortfarande. Paniken bubblade inte upp på det där viset som den brukade. Mest av allt kändes det… skönt att få låta det komma ut. Det var så få som visste.
”Jag har glömt vissa bitar”, fortsatte Jesper ostadigt. ”Det är som att det har blivit urklippt ur minnet. Men jag… jag var så rädd och ledsen, jag tror jag måste ha tagit mig upp för trappan på något sätt. Sen… ekade det i hela källaren av ett skott. Först efteråt så förstod jag att… han fått tag i något av sina jaktvapen och att… att han sköt sig där nere.”
Det var tyst en stund. Elias grep i ryggen på Jespers tröja, och Jesper kröp ihop mot honom, kände sig så liten och rädd. Han hade aldrig pratat om det med någon förut. Nu hade det runnit ur honom som vatten. Det kändes som att han blottat en sån mörk del av sig själv och han var så rädd för vad som skulle hända nu.
”Jag är så ledsen”, mumlade Elias mot Jespers hår. Hans röst lät tjock. Som om han var nära gråten själv. ”Jag är så ledsen Jesper…”
”M-mh…” Jesper blundade hårt. Han antog att det var vad som gjort honom till den han var idag. Vad som gjort honom trasig från första början, och från det hade det utvecklats nya saker, fler och fler, gjort honom ännu mer introvert och svår. ”På ett sätt så… tänker jag inte så mycket på det längre. Det är inte tanken och minnena som förstör längre, det är så mycket annat. Men jag kan minnas ibland och… jag blir så ledsen.”
”Jag önskar jag kunde göra något.” Elias andades ut i en skälvande suck. Först när han lyfte handen och strök den över kinderna insåg Jesper att han fått honom att gråta.
”Jag önskar det också”, suckade Jesper. ”Att jag… kunnat göra något, för att få det ogjort. Men det går inte.” Han tystnade efteråt, låg bara still en stund och lyssnade på klockans tickande, och Elias hjärtslag. Även fast rösten var tunn så fortsatte han prata tillslut. ”Jag fick träffa en psykolog efteråt. Jag pratade knappt längre, sa ingenting till honom. Jag tror jag… gick sönder. En natt så tog jag så många piller att jag fick åka in till akuten. Jag antar att det var mitt första försök att dö. Efter det så flyttade vi långt bort. Jag tycker så synd om mamma, hon visste inte vad hon skulle göra…” Han strök handen över kinderna igen, snörvlade tyst. ”Jag började känna att jag inte kunde äta längre. Det var inte lika mycket då, men jag började få så konstiga behov av att hålla koll på min mat. Jag fick för mig att det skulle få mig att må bättre.”
”Redan då?” frågade Elias tyst. Han lät så ledsen på rösten att Jesper fick alldeles ont i magen.
”Ja”, sa han tyst. Han hade bara varit tolv år. Det kändes så galet att tänka tillbaka på det på det viset, på hur liten han varit, på vad han gjort. ”Jag fick gå om sexan. Hann börja sjuan och blev ungefär samtidigt skickad till ungdomsmottagningen. Jag var så arg och ledsen på mamma, men jag förstår ju att hon hade panik och inte visste vad hon skulle göra med mig annars. Jag pratade knappt med psykologen där heller, men… jag berättade att jag en gång skurit mig i magen med en glasbit. Jag trodde han hade tystnadsplikt, men han ringde till mamma och berättade, och det blev sånt kaos med… allting. Det var någonstans där som jag började må riktigt dåligt. Jag ställde till det för mig själv. Var rädd för människor men kände mig samtidigt så fruktansvärt ensam. Jag minns inte hur lång tid som gick men jag tror jag hade hunnit fylla femton… Då försökte jag ta livet av mig på riktigt. Jag skar mig så illa, men mamma hittade mig och hann ta med mig till akuten så jag fick såren sydda. Du har säkert sett dem.”
”De här?” Elias strök sakta tummen över det enda lodräta ärret på Jespers högra handled, sedan det nästintill identiska på den vänstra. Jesper gav upp ett tyst hummande ljud till svar. Det hade inte varit tillräckligt djupt för att han skulle dö, men tillräckligt för att det skulle vara bråttom att få det sytt. Han mindes hur han hatat stygnen och hur han hatat sitt misslyckande. Och hur han skämts, för att samtidigt ha sårat Yvonne så fruktansvärt, igen.
”Vi flyttade igen, efter det. Till det här huset. Det kändes lite bättre att vara på ett nytt ställe och jag hoppades innerst inne på en ny, bra start. Min klass var, är väl, ändå okej. Men jag sjönk djupare i depression, och min ätstörning, den förstörde så mycket att jag bara… jag orkade ingenting. Jag började skolka, skötte inte skolan alls, åt jättelite. Fick riktiga ångestattacker och skadade mig mer. Och eftersom jag är så rädd och osäker så… jag antar att det var därför Marcus gav sig på mig från första början. För att jag är ett lätt byte. Det gjorde mig bara ännu räddare och jag tror… jag slutade fungera som man ska.”
Jesper tystnade igen. Som för att samla tankarna om hur han skulle fortsätta. Det kändes som ett helt virrvarr och han var inte ens säker själv på om han mindes allt i rätt ordning. När han väl började prata igen var hans röst alldeles hes.
”Jag lärde känna Tom via internet. Vi har bara skrivit till varandra på msn, men vi har skrivit om så mycket saker… han fick veta allt om mig, och han försökte alltid trösta mig och ställa upp. Jag tror att om han inte funnits där så hade jag kanske försökt igen. För det fanns ett tag när jag såg så lite bra i livet att jag började fundera på om allt verkligen var värt det. Men jag försökte stå ut, tvingade mig igenom dag efter dag så länge att jag tappat uppfattningen om det. Och sen…” Jesper pausade för att torka sina kinder igen. Han log svagt. ”Sen så träffade jag dig.”
”En främling som tiggde cigaretter…” Elias kysste mjukt Jespers hår. Det kändes att han darrade, och snart torkade han sig över kinderna igen. Jesper anade att det måste vara svårt att ta in, att det kanske lät overkligt eller till och med överdrivet. Han hade med flit utelämnat vissa detaljer, låtit bli att beskriva exakt hur dåligt han mått och vilka galna saker han ibland fått för sig att göra. Han var säker på att Elias förstod ändå.
”En främling som räddade mig”, mumlade Jesper. Han slingrade armarna om Elias axlar och kramade honom hårt. Han var så tacksam över att han träffat honom. Att han vågat låta honom komma nära inpå, även fast han varit livrädd.
”Räddade jag dig?” frågade Elias lågt. Han strök handen sakta över Jespers hår, silade fingrarna genom de längre slingorna i nacken.
”Det var ensamheten som kvävde mig”, sa Jesper tyst. ”Och när du brydde dig om mig, när du förstod, och jag vågade berätta så… det räddade mig.”
”Jag är så glad att höra det. Jag vill hjälpa dig. Jag vill verkligen hjälpa dig.”
”Du hjälper mig.”
Jesper slöt ögonen och rös av Elias fingrar i sitt hår. Han hade själv inte insett hur illa ute han var innan han träffat Elias. Han var långt ifrån frisk, långt ifrån en normal, kry själ, och han tvivlade på att han någonsin skulle kunna bli helt frisk. Men han var på bättringsvägen.
Så länge Elias fanns där och var beredd att fånga honom om han föll, så var han villig att försöka. Och det var vad som räknades.




© Amanda

Blod och Is - 17

7 november

Höstlovsveckan gick alldeles för fort. Jesper hade spenderat alla dagar utom en hos Elias i hans lägenhet, med för långa sovmornar och sena nätter med film och popcorn under varma filtar. Han kunde ärligt säga att han inte mått så bra på evigheter.
Kanske var det därför det kändes så tomt i bröstet när Jesper nu låg i sin egen säng, hemma, utan någon att dela kroppsvärme med. Han hade gått hem för Yvonnes skull, eftersom han hört på hennes röst hur hon saknade honom när hon ringt. Dagen hade varit helt okej, de hade tittat på film de också, och pratat lite innan det blivit tillräckligt sent för att sova. Så fort han lagt sig hade det med ens känts jobbigare. Det var som att tankarna kom alldeles för intensivt när han var ensam, som att de inte tilläts komma fram annars, och nu kom allesammans samtidigt.
Att det var fredag kväll och bara två dagar kvar på lovet bidrog nog också en hel del.
Jesper andades ut i en skälvande suck. Han hade älskat det här lovet. Om man bortsåg från den gången Marcus kommit fram till honom och Elias så hade det varit perfekt. Han kunde faktiskt säga att han mått bra på riktigt.
Nu skulle han plötsligt tillbaka till skolan igen. Tillbaka till oförstående lärare, jobbiga klasskamrater och skoluppgifter som kändes alldeles för krävande för att han ens skulle orka öppna boken. Tillbaka till ensamheten på rasterna och blickar i korridoren och då och då en knuff in i raden med skåp. Det kändes hemskt.
Jesper försökte trösta sig med att Elias fanns där nu, att de skulle kunna ses när de båda slutat för dagen, och hela helgerna om de ville det. Det fick honom att bli lite gladare i alla fall.
Ett dovt surrande ljöd från under Jespers kudde. Fundersamt reste han sig upp på armbågarna och tog fram mobilen som han gömt därunder, för att se Elias namn lysa på skärmen. Ibland trodde han att den killen kände på sig när man tänkte på honom.
”Hallå?” svarade Jesper med lägre röst än han avsett.
”Hej”, sa Elias. Som alltid var hans röst mjuk, och varm, och om den gett Jesper en varm klump i bröstet förut måste det vara ett helt varmt berg nu. ”Jag tänkte bara ringa och säga god natt.”
”Vad söt du är.” Jesper la sig ner på rygg med mobilen mot örat, drog upp täcket ända upp till näsan.
”Jag kan vara lite gullig ibland”, sa Elias med ett leende i rösten.
”Eller typ, jämt.”
”Fast, du.”
”Fast nej.”
”Fast joho.”
”Fast…” Jesper pausade. Nu när de sagt det så mycket lät själva ordet helknäppt. Elias verkade tänka på samma sak för i nästa sekund skrattade han ett lågt skratt.
”Vi är urgulliga båda två helt enkelt”, sa han. ”Hur är det med dig?”
”Mm…” Jesper tittade upp i taket med en aning blanka, blågröna ögon. ”Okej tror jag.”
”Bara okej..?”
”Eller, det är ingen fara. Jag tänkte för mycket på skolan bara”, suckade Jesper. Det var ju två dagar kvar, så det kändes drygt att oroa sig över det redan nu. Det var bara så svårt att låta bli när han låg själv och ändå inte kunde somna.
”Tråkigt att börja igen?” frågade Elias. Han visste ju mycket väl hur svårt Jesper tyckte allt med skolan var. Inte för att Jesper var korkad och inte kunde matte och svenska och sådär, men för det sociala, och orken. Han var verkligen glad att Elias förstod hur något kunde vara svårt, även fast man kunde egentligen.
”Mm. Engelskan är väl okej och så, men jag ska ha så många andra lektioner som jag bara… jag orkar inte. Jag orkar inte folket, och inte tvinga mig dit och så heller.”
”Förstår dig. Det finns inget jag kan göra eller så..?”
”Bara var du”, sa Jesper och log svagt. ”Jag kan ju träffa dig efter skolan och så nu. Det känns bra.”
”Vad bra”, sa Elias, och Jesper kunde höra hur han log igen. ”Önskar bara jag kunde hjälpa dig med något mer.”
”Jag fixar det på något sätt… Det är bara en termin kvar, men det känns så långt till skolavslutningen och allt det där. Mår ju sämre så fort jag ställer klockan bara för att jag vet att jag måste vara i skolan hela dagen.”
”Känner igen det där”, suckade Elias lågt. ”Om det är någon tröst så är gymnasiet roligare än nian. För mig, i alla fall.”
”Hoppas det…”
”Det är ju några dagar kvar på lovet i alla fall.”
”Ja… Förlåt, jag börjar bara tänka på så mycket dåliga saker när jag är själv.” Jesper suckade och gned handen över ögonen. Det skulle vara så mycket lättare om han bara slutade tänka. Det blev alltid så, att han tänkte så mycket och intensivt på allting att han slutligen fick sig själv att må dåligt.
”Jag kan komma över om du vill?” sa Elias med låg röst. Han lät så snäll att Jesper nästan fick lust att gråta.
”Vill du det..?” frågade han tyst.
”Ja, det är jättetråkigt att sova utan dig. Kallt och tomt, och ingen jag kan bråka med om täcket.”
Jesper kunde inte hålla tillbaka leendet längre. Han var så jävla snäll. Det gick knappt må dåligt i hans sällskap för han var bara så… mysig.
”Då får du gärna komma”, sa Jesper tyst. ”Bara du aktar dig för läskiga gubbar på vägen hit.”
”Om jag stöter på några så slår jag ner dem med mitt paraply.”
”Bra.”
”Men… ja. Jag ska bara ta på mig skor och sådär, så kommer jag när som helst. Är din mamma vaken fortfarande?”
”Nej, hon sover. Men jag kommer och öppnar för dig.”
”Toppen. Vi ses snart då. Hejdå.”
”Hejdå.”
Jesper höll kvar mobilen mot örat en stund efter att Elias lagt på, lyssnade på det monotona tutandet. Det kändes inte alls lika jobbigt längre, allt med skolan, och det enbart för att Elias skulle komma när som helst och sova bredvid honom i natt.

Det dröjde knappt en kvart förrän det knackade försiktigt på dörren. Jesper hade suttit och väntat på golvet i hallen, så Elias hann inte ens sänka handen förrän dörren öppnats.

Medan Elias borstade tänderna gick Jesper och la sig igen, tätt intill väggen. Han lyssnade på de tysta ljuden från badrummet, på Elias steg fram och tillbaka, och när de slutligen kom i riktning mot hans rum.
Han fick en tandkrämssmakande puss när Elias krupit ner bredvid honom under täcket.
”Mycket bättre såhär”, suckade den äldre av dem nöjt. Han la armarna om Jespers midja och drog honom intill sig, lutade hans rygg mot sitt bröst. Så som de legat varje natt sen kvällen de blivit tillsammans. Jesper la armen över Elias och slöt ögonen. Han kände sig så trygg när han höll om honom på det viset. Det jagade bort tankarna som vanligtvis surrade runt, runt i hans huvud på kvällen. Mardrömmarna också.
”Vad varm du är…” mumlade han.
”Mm, ganska. Du är liten och kall.”
”Du ska bara känna mina fötter…” Jesper la sidan av sin fot mot Elias smalben. Han fnissade till åt det flämtande andetaget som sluppit ur hans pojkvän.
”Herregud”, väste Elias. ”Du är ju is.”
”Passande nog, det är trots allt mitt efternamn.”
”Men åh. Tänkte inte så långt.”
De var tysta en stund. Elias andadetag kittlade då och då Jesper i nacken, gav honom gåshud. Jesper låg med ögonen slutna och lyssnade och tänkte. Han brukade inte ha svårt att somna när Elias var med honom, men nu var det något som höll honom vaken. Det dröjde ytterligare en stund förrän han öppnade munnen.
”När kom du på att du var kär i mig?” frågade Jesper tyst. Först var han rädd att Elias somnat, men snart kom det ett litet, lågt skratt från hans håll.
”Hur kom du att tänka på det?” Elias kysste hans hår i nacken. Han kramade hårdare om honom med armen så att Jesper trycktes mot hans varma bröst. Jesper var tvungen att svälja för att inte låta ett litet ynkligt ljud slippa ut mellan läpparna.
”Jag vet inte”, erkände han. ”Jag blev bara nyfiken.”
”Hm… Ja, jag vet inte riktigt själv faktiskt. När jag väl insåg att jag var kär, då hade jag redan varit det ett tag, bara inte förstått det. Om jag ska vara ärlig tror jag att jag blev lite kär i dig redan när jag träffade dig där på bänken.” Elias nosade Jesper i nacken.
Jesper hade slagit upp ögonen och tittade nu in i väggen med förvånad blick. Hade det varit redan då? Han blev alldeles varm inombords.
”Åh… vad söt du är”, sa han tyst. Med lite krångel vände han sig om så att de kunde ligga mitt emot varandra. Tack vare nattlampan i fönstret gick det att se varandra ganska bra, trots att det inte var något starkt ljus.
”Det är du som är oemotståndlig”, log Elias och rörde vid hans kind. ”Du då? När blev du kär i mig?”
”Jag har aldrig varit kär förr, så… när jag faktiskt blev det på riktigt så förstod jag inte vad det var. Men när du kysste mig så kändes det som den mest självklara saken i hela världen. Det är nu efteråt som jag kan se att jag varit kär i dig hela tiden”, erkände Jesper med smått rosiga kinder.
”Och du säger att jag är söt.” Elias kysste honom i pannan. Jesper log generat, tittade på hans hals och hans nyckelben när han ändå låg i så perfekt vinkel.
”Vet du vad jag kom på?”
”Nej?”
”Jag vet nästan ingenting om din familj. Jag vet att du har en syster som heter Cornelia, och att hon bor kvar i Göteborg med dina föräldrar… ungefär.”
”Det har du rätt i.” Elias nickade. ”Jag vet inte mycket om din heller. Förutom att din mamma är snäll och ger oss godispengar.”
”Det summerar upp henne ganska bra”, fnissade Jesper tyst. Även fast det var han som tagit upp samtalsämnet kände hur han en liten klump av oro började gro i bröstet. Det fanns saker han ville, och borde, berätta för Elias. Saker han inte nämnt än eftersom det inte känts som rätt tillfälle. På något vis kände han att rätt tillfälle var nu.
”Jag kan berätta lite om dem, om du vill?” frågade Elias. ”Om mitt fabulösa liv i Göteborg.”
”Väldigt gärna”, sa Jesper och nickade. Han la sig tillrätta så att han kunde titta upp på honom, men ändå inte låg för långt bort. Det skulle säkert bli lättare om Elias pratade om sina saker först. Dessutom var han väldigt nyfiken.
”Okej.” Elias harklade sig och verkade tänka efter en stund på vad han skulle säga. ”Mamma heter Lena, pappa heter Rickard. Mamma skiljde sig från Rickard när jag och Cornelia var ganska små, och flyttade ihop med en kille som hette Per. Honom gillade vi, men de var bara tillsammans i ett och ett halvt år, sen flyttade mamma ihop med pappa igen. Hade inte något emot pappa på den tiden men… det var tråkigt att inte träffa Per något mer.”
”Kan tänka mig det…”
”Mm… Men, men. Pappa gillade inte att jag bytte stil, sen när jag blev kanske… fjorton? Färgade håret i smyg. Gud vad arg han blev.” Elias flinade. Sen harklade han sig, blev mer allvarlig. ”När jag vågade berätta att jag var gay tappade vi allt vi haft. Det hade inte varit mycket från början, men ändå. Han var aldrig elak mot mig, men han var så stel, och det märktes i hans röst och i hur han betedde sig, att han var besviken och tyckte jag var… jag vet inte. Löjlig? Han är ingen homofob på det viset, men han lever med filosofin att alla är heterosexuella, och de som säger att de inte är det är förvirrade och borde läxas upp.”
”Men nej”, sa Jesper tyst. Han kunde tänka sig hur jobbigt det måste kännas. Även fast han som Elias sagt, inte var elak, måste den där tystheten också vara svår. ”Vad jobbigt…”
”Ja… Jag försöker att inte tänka på det. Det gör mig inte så ledsen längre, men det var riktigt jobbigt när jag bodde där”, sa Elias och nickade svagt, som att stärka det han sagt. ”Jag har aldrig varit… vad ska man säga, mobbad på riktigt. När folk i skolan fick reda på att jag var gay var det såklart några som skulle ropa efter mig och ha sig. Klassen låste ute mig från omklädningsrummet en gång. Men det var inte värre än så, tack och lov.”
”Nog illa”, mumlade Jesper. Han blev arg bara han tänkte på det.
”Jo. Jävla idioter var de.” Elias suckade tungt. ”Jag hade inte några vänner direkt, mest vissa i klassen som gick lite bättre att prata med än andra. De få jag hade var inte så schyssta mot mig. Jag dög ibland och ibland tittade de på mig som om jag var dum i huvudet och sådär, så jag kände mig ensam. Det var väl det, och pappa, som gjorde att jag mådde tillräckligt dåligt för att skada mig själv. Som jag berättade.”
”Mm…” Jesper blick föll till det ljusa ärret på hans överarm, sedan ner till ett tunnare på hans mage. Han var faktiskt glad att höra att Elias inte klarat av att göra det mer på grund av sin blodfobi. Det var så fruktansvärt lätt att fastna i det. Det blev som ett beroende, visste han av egen erfarenhet. ”Ledsen att höra det”, sa han tyst och strök fingrarna över Elias arm.
”Äsch. Det är mycket bättre nu.” Elias log mot honom. ”Även fast jag saknar Cornelia så gjorde jag rätt i att flytta, för jag kvävdes där borta. Det är inte så långt att åka när man vill hälsa på heller. Det fixar sig.”
”Hur kommer det sig att du flyttade just hit..?”
”Jag lärde känna Ante via facebook, och han bor ju här. När jag berättade att jag ville bort från Göteborg sa han att det fanns ganska många billiga lägenheter här. Och jag tänkte… Visst, det är ingen stor håla, men bara jag fick komma bort så var jag nöjd. Och så var det en fördel att jag i alla fall kände en person i närheten.”
”Åh…”
”Jag får ju mitt studiebidrag och lite till, men mamma är schysst nog att betala resten av min hyra tills jag har råd att betala den själv.” Elias suckade, kanske lättat, i slutet av meningen.
”Det är ju snällt”, sa Jesper. Han var glad att höra att Elias mamma var så pass snäll i alla fall, eftersom hans pappa verkade dum i huvudet. Försiktigt började han le, såg upp på honom bakom luggen. ”Jag är glad att du flyttade hit.”
”Jag med.” Elias log tillbaka. Han la handen om Jespers kind, och Jesper mötte hans blick i det dunkla ljuset. ”Verkligen glad.”


© Amanda

Blod och Is - 16

1 November

Förmiddagssolen letade sig in genom springorna i persiennen, färgade rummet i en varm nyans av orange. Jesper slog trött upp ögonen. En overklighetskänsla hade suttit i bröstet ända sen igår, och den var om möjligt kraftigare nu när han vaknade. Det kändes så overkligt när han kände den varma kroppen som låg så tätt intill. När han hörde hjärtslag innanför bröstkorgen han hade sitt öra lutat mot. Det känns som jag drömmer.
Elias måste ha vaknat, för bara en liten stund senare smögs en arm om Jespers midja. Han vände sömnigt upp blicken, för att mötas av ett par lika sömniga, men leende, bruna ögon.
”God morgon”, sa Elias lågt, med alldeles grov röst efter att ha sovit. Jesper hade svårt att hålla tillbaka ett fniss. ”Sovit gott?”
”Mm… Jag vaknade inte en enda gång tror jag”, sa Jesper, förvånat. Vanligtvis, i alla fall när han sov själv, så kunde det hända att han vaknade flera gånger samma natt och fick ligga och vrida och vända länge innan han kunde somna om.
”Men vad skönt”, log Elias sömndrucket. Han gjorde ett försök att få ordning på rösten, harklade sig, men när det inte gjorde någon nytta gav han upp och lät den vara skrovlig och mörk. ”Frukost?”
Jesper nickade svagt till svar. Han var inte hungrig, men han kunde sitta med Elias när han åt. Kanske dricka varm choklad igen.
Att gå upp som annars brukade vara så enkelt tog plötsligt fyrtio minuter. Klockan hann bli halv ett innan de myst klart under det varma täcket och kuddarna. Vid ett tillfälle hade Elias hunnit resa sig upp, men Jesper hade dragit ner honom igen, när det blev kallt utan honom.
Nu stod de slutligen i köket i full färd med frukosttillverkning. Jesper rörde om i en kastrull med varm mjölk och kakaopulver, fortfarande klädd i pyjamas och med det svarta håret på ända. Elias stod vid skärbrädan och skar upp grönsaker och frukt, i kalsonger och en t-shirt, men var på något orättvist sätt mycket snyggare än vad man borde få vara när man var nyvaken.
Jesper tittade nyfiket upp från kastrullen när han hörde Elias fnissa för sig själv.
”Hm?” sa han undrande.
”Jag har gjort en macka till dig”, flinade Elias. Han la upp en av mackorna på ett fat och sträckte fram det, så att han kunde få se. På skivan med grovt rostbröd låg en halvmåne kiwi, en glad mun, och två runda ögon av äpple. Jesper tog emot fatet med ett fånigt leende på läpparna.
”Vad söt…” sa han. Det glada ansiktet på smörgåsen tycktes smitta av sig med sitt leende. Jesper som inte tänkt ta något annat än varm choklad, som aldrig åt frukost, kunde faktiskt inte tacka nej till den.

Det hade börjat snöa igen och ett tunt lager pudersnö prydde nu gatan och gräsmattan utanför lägenheten. Lagom i tid med middagen insåg Elias att han inte hade någon ketchup hemma. Inte heller pasta, eller någonting annat som skulle kunna duga till riktig mat. Om man inte föredrog att äta köttbullar i bare, då. 

Efter att ha paltat på sig jackor, halsdukar, mössor och tjocka vantar var nu Jesper och Elias på väg mot affären. Jesper försökte komma på hur man kunde röka utan att behöva ta av sig vantarna. Han hade fått låna ett par svartvita, stickade tumvantar av Elias istället för att behöva dras med de tunna fingervantarna han annars hade.
”Går det bra?” frågade Elias när han märkte hur Jesper krånglade med cigaretten. Han själv gick utan vantar, gömde vänsterhanden i rockärmen, men den andra lämnades ute i kylan under tiden som han också hade en cigarett att hålla i.
”Nja”, fick Jesper mumligt ur sig, gjorde ett försök att ha cigaretten i mungipan. ”Jag vill inte bränna dina vantar…”
”Du får säga till mig att hålla ciggen när du inte ska ta ett bloss?”
”Men då blir ju du jättekall.” Jesper skrattade tyst, men fick skynda sig att sluta när han var nära att tappa cigaretten på sig själv.
Lösningen blev tillslut att ha en tumvante och en fingervante på sig. Elias flinade åt det hela vägen till affären, och Jesper knuffade på honom flera gånger för att få honom att sluta.
Inne på ICA åkte det ner både pasta och ketchup i den röda varukorgen, plus en hel del annat som Elias insett kunde vara bra att ha hemma. På vägen mot kassan saktade de båda ner och tittade drömmande på lösgodiset.
”Det… är ju faktiskt höstlov”, försökte Elias, log oskyldigt mot Jesper, som om det var honom han måste övertyga för att få köpa godis. Jesper nickade bara snällt.
”Och lördag”, sa han.
”Ja, just det. Då ska vi ha godis.” Elias ställde ner korgen på golvet, tog en färgglad pappåse och en liten grön spade. Han knuffade upp luckan till colanapparna. ”Bäst du håller koll på mig, annars kommer jag köpa två kilo…”
”Men det är ju höstlov. Måste räcka hela veckan”, fnissade Jesper. Han gick fram och höll upp luckan till chokladlinserna åt honom.
”Sant”, skrattade Elias. ”Vad vill du ha?”
”Geisha kanske…”
”Geisha.” Elias skyfflade ner en stor skopa med de rosaklädda chokladpralinerna i sin påse. Jesper log bredare bakom halsduken. Elias var så fin, så snäll, alltid. Han var allting han ville ha och plötsligt så var han faktiskt hans, på riktigt. Wow. Jesper blev alldeles darrig bara han tänkte på det.
”Nämen, hej!”
Först var inte Jesper säker på att det var på honom någon hälsade, men rösten kändes löjligt bekant. I nästa sekund upptäckte han sin mamma komma gående.
”Hej”, sa han överraskat. Yvonne rundade hörnet på frysdisken och kom fram till dem. Det mörka håret var fullt av snöflingor och hon var röd om kinderna. Antagligen hade hon kommit in för inte alls längesedan.
”Hej”, sa Elias, som nu också upptäckt att hon kommit dit.
”Vad bra att jag hittade er”, log Yvonne. Hon sträckte fram handen och tog bort något från Jespers mössa, svepte snabbt blicken över honom. Någon slags mammascanning troligtvis.
”Mhm?” sa Jesper undrande, la handen på mössan för att rätta till den.
”Tänkte bara fråga när du kommer hem.” Hon log mot Jesper, såg bort mot Elias, och så på Jesper igen. ”Klart du ska hitta på roliga saker på lovet, men kom gärna hem någon dag bara. Så jag hinner se dig.”
”Ja… jag tänkte kanske sova hemma i morgon”, sa Jesper och kliade sig i nacken. Han log svagt mot Yvonne när hon mötte hans blick. Det syntes i hennes blick, när hon såg på honom nu och när hon såg på Elias, att hon var glad. Tillräckligt glad för att Jesper hittat någon att umgås med för att inte tjata på honom att vara hemma mer, bara en liten önskan om att han skulle komma tillbaka, då och då. Jesper tänkte att han måste berätta för henne hur mycket han uppskattade det någon gång.
”Ja, vad bra”, sa Yvonne med en nickning. Hon rättade till sin mörkröda scarf, tittade på godispåsen och Elias varukorg, sedan på Jesper. ”Behöver du några pengar?”
”Nej, det är ingen fara.” Jesper skakade på huvudet. Ändå fick han en femtiolapp stucken i handen bara sekunden efter.
”För godiset”, sa Yvonne tyst, log mot honom och kramade försiktigt om hans axel. Hon vinkade hejdå till dem och gick därifrån innan Jesper hunnit tacka. Förvirrat gick han fram till Elias och godiset, räckte över femtiolappen till honom.
”För godiset”, upprepade han.
”Men?” Elias tog förvånat emot sedeln. Hans leende såg lika förvirrat men glatt ut som Jespers eget. ”Vad snäll hon är.”
”Ja…” Jesper log bredare. Det var hon verkligen. När han ändå tänkte på det så slog det honom plötsligt att han borde berätta för henne, att Elias inte bara var en bra vän längre.
En liten nervös klump landade med ens i halsen. Inte för att han trodde att hon skulle bli arg, hon var alldeles för öppensinnad och ödmjuk för något sånt. Det kändes ändå lite nervöst att behöva komma på hur man skulle berätta på bästa sätt. Smyga in på ämnet, eller bara säga rakt ut; mamma jag är tillsammans med Elias nu.
Jesper suckade tyst. Han fick väl se, när han kom hem i morgon, hur det blev.

”Hur lång är du?” 

Jesper tittade fundersamt upp på Elias. De var på väg tillbaka från affären, småhalkandes då och då, men snöandet hade tacknämligt tagit en paus.
”Jag blir ju en bit längre i de här skorna men…” Elias tittade ner på sina kängor, funderade en stund, som om han inte riktigt höll koll på det själv. ”En och åttio… åtta tror jag det var, sist jag mätte mig.”
”Oj”, sa Jesper tyst. Han var en bra bit kortare än Elias, men nu när han fick en siffra på det kändes skillnaden ännu större.
”Hur lång är du då?” frågade Elias med ett nyfiket leende. ”En och sjuttio?”
”En och sextiosju”, sa Jesper och log uppgivet tillbaka. ”Jag är så liten.”
”Det är gulligt.” Elias sträckte fram handen och rufsade till hans hår, så att mössan åkte på sned. Jesper försökte fnissandes få bort hans hand, la de vantklädda händerna över mössan för att hålla den kvar på huvudet, men håret hade redan blivit rufsat till ett kråkbo.
”Titta nu vad du gjorde med min frisyr”, sa Jesper i ett försök att låta anklagande. Han tittade upp på Elias med utskjuten underläpp när han plattade till håret och tog på sig mössan igen.
Elias skrattade bara åt honom, eftersom hans leende skinit igenom alldeles för tydligt för att låta minen vara övertygande.
De var nästan framme vid Elias lägenhet när Jesper upptäckte silhuetten av en person som kom gående på andra sidan gatan. Först tänkte han inte på det, för såklart fanns det andra som var ute och gick vid den här tiden. Men sedan kände han igen gångstilen, håret, färgen på jackan när personen klev in under en gatlykta. Marcus.
Jesper saktade per automatik ner, klev in bakom Elias för att inte synas. Kanske hade han inte sett honom än. Kanske skulle han bara gå vidare utan att märka.
”Men, Jesper. Hej.”
Helvete.
Jesper såg i ögonvrån hur Marcus klev ner från trottoaren, korsade vägen för att komma fram till dem. Såg hur Elias måste förstå vem han var med en gång, och hur hans blick hårdnade.
”Ska du inte ens hälsa?” sa Marcus när han kommit fram till dem. Jesper förstod inte varför han fortsatte med det där, ska du inte hälsa, varför han måste spela. Kunde han inte bara knuffa och sedan gå. Jag vill inte höra din röst.
”Jag vill inte prata med dig”, sa Jesper lågt. Marcus verkade bli lika förvånad som han själv över att han faktiskt kontrat med någonting. Att hjärtat satt i halsgropen och pulsen skenade var en annan sak, som han hoppades inte syntes.
”Inte prata med mig?” fnös Marcus. Han öppnade munnen för att säga något mer, något av det där som Jesper vant sig vid att höra. Något om att ta fram rakbladen och göra honom om en tjänst.
Men så stängde Marcus munnen igen. Han sneglade ogillande upp mot Elias, som var över ett huvud längre än honom. Det verkade som om han var arg för att han inte var störst. Sedan fnös han igen, vände och gick därifrån.
Jesper kunde inte göra annat än att titta chockat efter honom. Det hade aldrig hänt förut, att han bara erkänt sig besegrad och gått.
”Vilket äckel”, sa Elias beskt. Han tittade efter Marcus en stund, skakade sedan på huvudet och tittade ner på Jesper istället. ”Är du okej?”
”Jag tror det”, sa Jesper tyst. Obehaget satt som en tung klump i halsen, men han kunde inte vara rädd på samma sätt som de andra gångerna. Han var för chockad för det.
”Vad bra”, suckade Elias lättat, sträckte ut armen och la den om Jespers axlar. ”Tur han inte gjorde något.”
”Tur att du var med.”
”Hm?”
”Han vågade väl inte göra något för att du var med mig…”
”Det förstås. Men vilken jävla idiot.” Elias suckade igen. Han behöll armen om Jesper när de gick över vägen, släppte först när de kommit in i trapphuset och han behövde ta upp nycklarna ur fickan. Han höll upp dörren och släppte in Jesper först.
”Tack”, sa Jesper tyst. Han tog av sig de snöiga skorna och stoppade ner vantarna i mössan.
Efter att ha fått av sig alla ytterkläder och rättat till frisyrer och liknade så hamnade de i köket för att plocka in varor. Jesper hjälpte till att ställa in i skafferiet, hade hunnit lära sig var Elias hade det mesta av sina saker nu.
”Jag tänkte… den där festen”, sa Elias efter en stund. Han lutade sig mot diskbänken, såg undrande på Jesper. ”Ska vi gå på den?”
Jesper tittade på honom, vände sedan tveksamt blicken till paketet med socker han blivit stående med i händerna. Festen hade han nästan glömt. Det hade liksom hänt andra saker igår kväll som kommit till mycket större betydelse för honom. Den varma känslan kom tillbaka till magen och hjälpte till att tina upp klumpen han haft i halsen.
”Jag, eh…” började Jesper, såg upp på honom igen. ”Vi kanske kan stanna här. Jag vill ju vara med dig…”
”Jag hoppades att du skulle säga det”, log Elias lättat. Han rätade upp sig, gick fram till Jesper och la armarna om honom bakifrån, kramade om honom. ”Vi kan äta godis och titta på film istället.”
Jesper lutade huvudet bak mot hans axel, tittade upp på honom och log. Det lät som en mycket bättre kväll. Bara han och Elias. Inga andra.
”Det låter bäst.”


© Amanda

Blod och Is - 15

31 Oktober

Runt lunchtid på fredagen stod Jesper i dagisköket och hjälpte kocken Patrik att skala potatis. Han hade trivts bättre på dagiset än vad han vågat hoppas på, men det var ändå väldigt skönt att det var sista praodagen. Efter att ha lyssnat på barnskrik och lekt minst åtta timmar per dag hade han fått mycket mer respekt för dagisfröknar och deras tålamod.
”Skönt att ta en paus från barnen?” frågade Patrik med väldigt lämplig timing. Jesper nickade.
”Mm. De är söta men…”
”Energiska.”
”Verkligen.” Jesper nickade igen, log ursäktande. Han la ner några potatisar i den löjligt stora kastrullen, och tog emot några nya som Patrik räckte honom.
”Det är din sista dag här va?”
”Mm.”
”Ingen mer prao någon annanstans då? Eller är det höstlov som gäller?” Patrik log mot Jesper med snälla blå ögon, och Jesper vågade sig på ett leende tillbaka.  
”Höstlov”, sa han. Han såg ner mot sina händer och den gamla potatisskalaren, kände försiktigt på bladet. Höstlovet hade han sett fram emot de senaste två månaderna, om inte mer. Det skulle bli så skönt med en ordentlig paus, inga läxor som skulle stressgöras över helgen, ingenting. Slippa ifrån skolan lite längre, och Elias hade pratat om att Jesper gärna fick komma till honom, och sova över mer än en natt om han ville det. Vilket han väldigt gärna ville. De hade smsat på morgonen och bestämt att Elias skulle komma till dagiset när Jesper slutat, och sedan skulle de följas åt hem till honom. Elias hade hyrt filmer och köpt popcorn så att de kunde ha en riktig filmkväll.
Jesper längtade så att han höll på att bli tokig. Han gav upp en liten suck och återgick till att skala potatis, försökte göra det helhjärtat, men tankarna var redan någon annanstans.

 

När klockan blev tre hade alla barnen samlats inne på en av de andra avdelningarna för att titta på en sjörövarfilm, temadagen till ära. Eftersom det var fredag hade fröknarna benådat sig över Jesper och sagt att han fick gå hem några timmar tidigare, så duktig som han varit.
Jesper tog på sig halsduken och jackan ute i den lilla hallen, pausade för att skicka iväg ett sms till Elias om att han var klar, och fortsatte sedan med skorna. Några av dagisfröknarna satt vid bordet inne i huvudrummet och diskuterade melodifestivalen. När han fått på sig alla kläder gick Jesper dit för att säga hejdå, men stannade i dörröppningen för att skamlöst tjuvlyssna på vad de sa först.
”Magnus Carlsson, han var ju bra förra gången han var med.”
”Ja-aa, han är så stilig han.”
”Fast sen fick man ju reda på att han var bög…”
”Ja just det, det var han ja. Typiskt”, sa någon av dem, uppenbart besviken, eller kanske till och med lite äcklad.
”Jag såg två karlar på ICA här om dagen, så de höll på. De kunde ju väntat tills de kommit hem tycker man!”
”Man tycker ju det! Inte för att jag har något emot de där, men det måste ju finnas vissa gränser”, sa Birgittas röst, med någon ton som sa att hon trodde hon visste precis vad hon pratade om.  Jesper fnös. Om de plötsligt förvandlats till en hög med fördomsfulla kärringar kände han inte alls lika mycket för att gå in och säga hejdå till dem. Ett hejdå från dörröppningen fick duga, och så blev det.
Med irriterade steg gick Jesper ut genom dörren och runt en av sandlådorna. På andra sidan den lilla lekparken stod Elias och väntade, och Jesper fick nästan lite dåligt samvete när han såg att bara hans buttra uppsyn verkade fått Elias att titta bekymrat på honom.
Jesper sträckte sig upp och besvarade hejkramen Elias gav honom, höll kvar honom länge, längre än vanligt. Han hoppades nästan att någon av dagisfröknarna såg dem genom fönstret. 


”Kan du skicka popcornen?” Elias satt med ett glas cola i handen, en filt om axlarna, och en över benen. Jesper hade tappat räkningen på hur många han själv hade på sig och omkring sig, men det var mest av allt mysigt. Kolsvart utanför fönstret, läsk och popcorn, filtar, kuddar, en relativt bra film, och en bästa vän. Jesper tog upp popcornskålen och räckte den till Elias, som tog en hel näve full. ”Tack!”
”Ingen orsak”, fnissade Jesper.
På något vis hade Jesper hamnat närmre och närmre Elias under kvällen. För tillfället satt han så nära att han säkert kunde luta kinden mot Elias axel, bara han vred lite mer på huvudet.  När tanken väl slagit honom hade han svårt att släppa det, och under resten av filmen satt han alldeles tyst och alldeles stilla, på något vis nervös över att råka röra Elias av misstag. Han förstod inte själv varför. Det var som att allt han egentligen ville var att luta kinden mot Elias arm, mysa ihop sig och sitta så resten av kvällen, men… Men, vadå? Jesper klämde ur sig en liten besvärad suck.
”Så vad tyckte du?” frågade Elias, som verkade tro att sucken varit till för eftertexterna som precis börjat rulla. Tack och lov.
”Den var bra”, svarade Jesper. Om han skulle vara helt ärlig hade tankarna varit på något annat, även fast han haft blicken fäst på tv-rutan.
”Visst är den?” sa Elias och log exhalterat. Han hade berättat förut att det var en av hans favoritfilmer. Jesper fick nästan lite dåligt samvete över att inte ha tittat på den ordentligt. Elias sträckte sig efter fjärrkontrollen och sänkte ljudet en aning på teven. ”Ska vi se någon mer?”
”Ja, gärna.” Jesper nickade. Det var så varmt och skönt i soffan och fler filmer skulle vara en bra ursäkt för att få sitta bredvid Elias resten av kvällen.
”Någon särskild du känner för eller ska jag bara välja något?”
Elias skyfflade sina filtar ur knäet och reste sig upp, gick fram och öppnade den lilla skåpsdörren i tv-bordet. Jesper lät honom välja, och en stund senare satt skivan till Sleepy Hollow i dvdspelaren.
”Vill du ha tillbaka din filt?” frågade Jesper när Elias satt sig ner i soffan igen, höll frågande upp ena hörnet av den.
”Ja, tack.” Elias virade in sig själv i filten igen. Han sken upp när han verkade komma på något, vände med ens blicken till Jesper. ”Ante hörde av sig innan idag förresten. Han tänkte ha fest i morgon, på väldigt kort varsel, och vi får gärna komma sa han.”
”Åh, okej”, sa Jesper en aning överraskat. Kort varsel var inte hans starkaste sida. Inte om de väntade ett svar från honom fort, för även om det inte var någon seriös press kunde det göra honom stressad. Med tanke på vilken beslutsångest han kunde ha över enklare saker än fester så kanske det inte var så konstigt.
”Vi kan ju vänta och se vad vi känner för i morgon?” föreslog Elias. Han lutade sig bak mot soffans ryggstöd, och hans arm nuddade lätt vid Jespers på vägen dit. Det kändes nästan som elektricitet.
”Det låter bra.” Jesper nickade medhållande. Han hade förberett sig, eller kanske hoppats på, att spendera hela höstlovet med bara Elias. När plötsligt en fest dykt upp satte det honom lite ur balans, hur löjligt det än lät. Nog för att han skulle gå dit med Elias i såna fall, men… han ville ju vara ensam med honom.
Jesper rodnade när han kom på sig själv med att tänka det. Som om det inte vore nog hade Elias precis vänt sig mot honom med godisskålen i handen för att erbjuda honom, nu med ett överraskat leende på läpparna. Kanske nyfiket, till och med.
”Vad nu?” frågade han med skratt i rösten.
”Nä, jag… vet inte”, ljög Jesper och log ynkligt åt sig själv.
”Gud vad söt du är”, skrattade Elias, ställde ifrån sig godisskålen innan han sträckte ut armen och la den om Jespers axlar, drog honom intill sig i en enarmad kram. Jesper lutade generat kinden mot den svaga gropen mellan hans axel och bröst. I sin tysthet tackade han, nog för första och enda gången, sin förmåga att rodna.
Elias som redan hade en ganska djup röst lät om möjligt ännu djupare, och varmare, när Jesper hade örat tryckt mot hans bröstkorg. Han önskade att han alltid skulle kunna få höra honom skratta såhär. Han gör mig så glad.
”Det var roligt att lyssna på dig såhär”, sa Jesper efter en stund, när kramen slutat vara en kram och blivit en omfamning. Han kunde känna hur Elias vred ner huvudet för att titta på honom.
”Jaså?” kom svaret, roat.
”Din bröstkorg blev en bashögtalare.” Skrattet kom igen och Jesper vred upp huvudet för att kunna se honom, kunde inte göra något annat än att le.
”Har jag sån basröst?” frågade Elias och såg lite bekymrad ut.
”Inte lika mycket på riktigt…”
Det var något som tändes i Elias ögon när Jesper mötte hans blick. En svag gnista djupt inne i det mörkt bruna. Och han var fast. Han hade aldrig förut förstått begreppet att drunkna i någons ögon, men han gjorde det nu. Han är så nära och jag kan inte se bort.
Jespers hjärta fladdrade som en tunn fjäril i bröstet när Elias lutade sig ner, och hans läppar mötte Jespers egna. Det var hans första, osäkra kyss, men den var perfekt.
Ett skälvande andetag var allt han fick ur sig när kyssen var avslutad. Han såg upp på Elias med stora, blanka ögon, som om han var rädd att det inte hänt på riktigt.
”Är det okej?” frågade Elias tyst. Han strök ett finger över Jespers kind, fäste en vilsen hårslinga bakom hans öra.
”Ja… ja, jag…” stammade Jesper. Han visste inte vad han ville säga, kunde inte tämja hjärtat som skenande inne i bröstkorgen. Han svalde i ett försök att börja om på nytt, men det var som att kyssen tagit andan ur honom, och bara lämnat ett fånigt leende på hans läppar.
”Blev du så förvånad?” frågade Elias med ett leende i rösten. Han strök sakta fingertopparna över Jespers nacke, fick honom att rysa.
”Ja…” Jesper nickade, svagt rosig om kinderna. Så förvånad att han inte ens kunde tänka. Det enda han visste helt säkert just nu var att den bubblande lyckan i hans bröst var på riktigt.
”Varför det?” Elias böjde ner huvudet, lutade lätt sin panna mot hans. Jesper rös åt hur perfekt Elias hand låg om hans nacke.
”Jag bara… Jag trodde inte du ville kyssa någon som mig”, svarade han tyst.
”Men vad pratar du om”, suckade Elias, och Jesper såg allvar i hans ögon, även fast han fortfarande log. ”Jag är ju kär i dig.”
”Är du kär i mig?” sa Jesper, nästan som i en viskning. ”På riktigt..?”
”Såklart jag är.”
Hans synfält blev alldeles suddigt av tårar, och Elias la med ens armarna om hans midja, drog honom tätt intill sig. Jesper la armarna om Elias nacke och gömde ansiktet mot hans hals med en tyst snyftning. Han blev så glad att han inte visste var han skulle ta vägen.
Så många gånger hade han gråtit för att han varit säker på att ingen skulle vilja ha honom. Nu grät han för att den finaste pojken i världen sa att han var kär, och att det var i honom. Jag kan inte förstå att det faktiskt händer på riktigt.  
”Åh…” jämrade sig Jesper tyst. ”Jag är kär i dig också…”
”Du är det?” sa Elias, lite som en fråga, som om han varit orolig över vad svaret skulle bli. Jesper hörde på hans röst att den nu var lite ostadig den också. Han lutade sig tillbaka, lagom för att kunna se på honom, men fortfarande så att han kunde vara nära.
”Mm...”
”Är du min nu?” frågade Elias, med det bästa, varmaste leendet och sån glöd i de bruna ögonen att Jesper blev alldeles varm i bröstet.
”Jag är din nu.”


© Amanda

Blod och Is - 14

29 Oktober

Jesper tittade ner i den oaptitligt grå köttgrytan som dagiset serverade. Det var onsdag, och alltså hans tredje dag bland livliga dagisbarn och grå dagisfröknar. Han trivdes bättre där än vad han vågat hoppas på, men det var först när det gått några dagar som han insåg hur krävande det var att vara dagisfröken. Han hade fått leka lekar, knuffa på snötäckta gungor, rita, bära barn, plocka ner en liten pojke som klättrade i en bokhylla, blåsa på klämda händer, läsa sagor och gud vet vad.
Det svåraste var att föregå med gott exempel, så som att äta maten som serverades. Jesper stack gaffeln i en grå köttbit, doppade den i såsen och tuggade sedan sakta på den. Han ville inte vägra äta, eftersom det säkert skulle sluta med att hälften av alla barnen gjorde likadant. Matlusten kom ju dock inte direkt rusande av att titta på alla barn som tuggade med öppna munnar, och som hade sås ända ut på kinderna.
Jesper svalde motvilligt köttbiten. Det var bara den här delen på dagarna han avskydde; lunchen. Han försökte låta bli att tänka för mycket på att han hamnat på en av toaletterna direkt efter lunchen igår och fått upp den igen, dolt med tuggummi och resten av dagen gått runt och oroat sig över att någon av fröknarna skulle ha märkt.
Han ruskade snabbt bort de tankarna, fokuserade istället på att han troligtvis skulle träffa Elias när de båda slutat för dagen. Det skulle bli skönt. Visst var det kul en stund att prata om djur med barnen, men efter en hel dag saknade han att prata med någon i sin egen ålder. Fröknarna hade han ju inte så mycket gemensamt med heller, vilket inte var särskilt oväntat. 
Men det var bara tre och en halv timme kvar. Tre och en halv timme med skratt och skrik och barnjagande.

 

”Så, har du haft roligt på dagiset?” Elias satt i fåtöljen med benen uppslängda över ena armstödet, och ryggen lutad mot det andra. Han log nyfiket mot Jesper.
”Faktiskt”, sa Jesper och nickade. ”Det är helt okej. Jag trodde inte alls jag skulle trivas där, men… Det var bättre än vad jag väntade mig.”
”Men vad skönt.” Elias satte sig ordentligt i fåtöljen istället. ”Fick du rita, eller vad var det du skrev?”
”Ja, herregud.” Jesper log aningen uppgivet, strök fingrarna genom sin lugg. ”Ritat, lekt, burit barn… tur de är så små och lätta, de hade väl blivit besvikna om det kommer en praoelev som inte ens orkar bära dem…”
”Ja, det kan jag tänka mig”, skrattade Elias. ”Fast om man bär ett barn vill väl resten också bli burna, antar jag?”
”Skojar du…” Jesper fnissade. Han hade säkert burit alla barnen på avdelningen, minst två gånger var. Han hade ju inte direkt några muskler att skryta med heller, och trots att barnen var lätta, var han rätt utmattad när dagen var slut.  
”Nej men, vad bra att du trivs i alla fall”, sa Elias, la händerna på sina knän och gjorde en ansats att resa sig upp. ”Jag tänkte göra en macka. Vill du ha någonting?”
”Eh…” Jesper tvekade. Han visste att Elias inte skulle tvinga honom att äta något, hade berättat för honom hur det oftast blev värre om någon tvingade honom till mat, men… Nu blir det sådär svårt.
”Jag kan göra varm choklad om du vill ha?” Elias log mot honom. Han behöll Jespers blick medan han gick mot dörröppningen, och Jesper kunde inte låta bli att le tillbaka. Och där gjorde han det bra igen.
”Ja tack.”
”Vill du ha grädde i?”
”Nej tack.”
Jesper log när han hörde hur Elias började skramla med skåp och muggar ute i köket, hur han hummade lågt på någon sång för sig själv, och det varma pysande ljudet från spisen när kastrullen ställdes på plattan. Det var mysigt att lyssna på.
Hans tankar föll tillbaka till söndagen. Dagen efter Elias sovit över, då Jesper som lovat försökt berätta vad det var som faktiskt hänt, det där med Marcus. Han hade med låg och osäker röst förklarat vad som hänt när han blivit nerknuffad mot trottoarkanten, och han hade berättat att det skett förut, så pass många gånger att han tappat räkningen.
Det hade aldrig varit så att Marcus slagit honom, på sin höjd knuffat och vridit om hans handleder, för han var smart nog att inte göra något som lämnade tillräckligt stora spår synligt. Att det var psykisk misshandel Marcus sysslade med kändes nästan bara värre. Det fick Jesper att känna sig så fruktansvärt tom och värdelös, och när han fått höra så många gånger att han var äcklig, hur kunde man inte börja tro det själv? Och när samvetsrösten i huvudet redan förklarat för mig att det är så det är blir det ännu svårare att tro annat.
Förut de gångerna Jesper träffat på Marcus hade han stängt in sig totalt, mått så dåligt över det att han knappt fungerade, och till slut så hade det sakta gått över med tiden. Lagom till att Marcus skulle komma igen.
Men den här gången handskades han bättre med det. För att han inte var ensam längre. Såklart tänkte han på det, och han tittade fortfarande oroligt efter Marcus så fort han gick ut, men han var inte lika… rädd. Han fungerade, han hade gått till dagiset för sin prao, och han satt här i soffan och väntade på en mugg varm choklad i oktoberkylan.
Såklart hade Elias blivit upprörd när Jesper berättat, när han hörde hur länge det hela pågått. Men istället för att säga som de flesta, ’du måste ju anmäla honom’, så lovade han att det inte skulle hända igen. För om Marcus ens kom i närheten av Jesper igen skulle Elias se till att han inte ens kunde stå på fötterna efteråt. Sedan hade de båda skrattat, för den mentala bilden av Elias som vred nacken av Marcus var för bra för att inte kunna le åt.
Jesper drog upp benen mot sitt bröst och la armarna om dem, lutade hakan mot sina knän och slöt ögonen, med ett svagt leende. Han ville inte ta ut glädje och lättnad i förskott, men… Saker kändes bättre nu. Han var fortfarande rädd, och vissa saker kändes svåra, men han började se gnistan av att det skulle lösa sig. Och det var vad som spelade roll.


© Amanda

Blod och Is - 13

27 Oktober

Efter att ha haft så mycket annat i tankarna, och efter att ha varit borta så pass många dagar från skolan, hade Jesper nästan lyckats förtränga att veckan som kom var en prao-vecka.
Tidigt på måndagsmorgonen stod han utanför dörrarna till stadens dagis. Det regnade och blåste, och han kände sig om möjligt mer vilsen än vad han brukade göra.
Han hade inte varit i skolan när informationen om praoveckan delats ut, och det var tillslut syon som fixat en praoplats till honom eftersom han inte hade tid på sig att fixa en egen. Just därför hade han hamnat på ett dagis. En plats han nog aldrig tänkt att han skulle se sig själv på. För säkerhets skull hade han låtit bli både sminket och smyckena i underläppen, hade tagit sina helaste svarta jeans och en vit långärmad tröja med svarta ränder. Bara så att ingen skulle kunna bli arg på honom för att ”skrämma barnen med sitt utseende” eller något liknande.
En kort stund efter att han knackat på dörren rasslade det i låset och en dagisfröken dök upp, log mot honom och sträckte fram sin hand.
”Hej på dig! Du måste vara Jesper?”
”Det är jag”, sa Jesper, tog lite motvilligt hennes hand och skakade den. Han försökte le vänligt mot henne.
”Jag heter Birgitta. Jag ska visa dig runt med en gång, ingen av barnen har kommit än.”
”Åh, okej…”

Dagiset var litet men fint. Två större rum med angränsande lekrum som kallades avdelningar låg på var sin sida av en liten korridor, det fanns ett gemensamt badrum med flera toaletter, och ett kök längst bort i korridoren.
Jesper följde efter Birgitta när hon gick runt och förklarade och pekade, berättade när det var lunch och vilostund, och att de i slutet av veckan skulle ha temadag som pirater.  Han hoppades i sin tystnad på att han inte skulle behöva klä ut sig.
”Så… Det var nog allt.” Birgitta satte sig ner i soffan när de kommit tillbaka till den vänstra avdelningen. Hon såg upp på Jesper. ”Joel brukar vara först hit på morgonen, så du får träffa honom snart. Är det något du undrar så fråga bara på, förresten.”
”Det är nog ingen fara”, sa Jesper. Han drog nervöst i tröjärmarna, tyckte det kändes som att hon kunde se rakt igenom dem.
”Just det, röker du?”
”Jo… Men det kan jag göra när jag kommer hem”, skyndade han sig att säga, och Birgitta log nöjt över svaret. Jesper nickade sakta. Han hade tänkt att det kanske inte vore det bästa att komma till ett dagis och lukta rök, så han hade skyndat sig att röka hemma under fläkten innan han gett sig iväg.
Han satte sig ner i soffan bredvid dagisfröken, la ner händerna i knäet och väntade tyst och snällt på att barnen skulle anlända. Han kunde inte bestämma sig än, om han tyckte det här var bättre än en vanlig skoldag, eller om de låg i ungefär samma liga. Om han fick rita, bygga med lego och göra snögubbar när det var dags att gå ut skulle det kanske inte vara så farligt. Förhoppningsvis skulle barnen tycka om honom.

 

Dagen gick fortare, och bättre, än han väntat sig. De första barnen som kommit dit hade nästan varit lika blyga som han själv, men när det var dags att bygga ett fort inne i lekrummet med de stora kuddarna bad de honom om hjälp, och sedan var all blyghet bortglömd. Han lekte med dinosaurier och bilar, ritade ett hus på ett jättestort papper, och fick en teckning föreställande ett träd och en gris med ”tiLL Jäsper” skrivet nere i högra hörnet.
När klockan blev sex fick han gå hem, och till sin förvåning kändes det okej att krama fem barn hejdå. Kanske var det bra för honom att hamna på ett sånt här ställe ändå. Han hade svårt för kontakt, för att prata, men barnen dömde inte och det gjorde honom på oväntat bra humör.
Jesper tittade upp mot himlen när han påbörjade promenaden hemåt, log åt att vädret tinat upp en aning, och att solen sken igenom. Han tände en cigarett när han var på säkert avstånd från dagiset, tog upp mobilen ur fickan och startade den. Det hade känts konstigt att inte ha hört av sig till Elias på hela dagen, men fröknarna hade tittat menande på honom så fort han varit på väg att ta upp telefonen ur fickan, så han hade snällt stängt av den.
Elias, ja. När de vaknat på söndagsmorgonen hade det känts… annorlunda. Som att något hänt, men samtidigt inte. Jesper kunde inte sätta fingret på vad det var. Att de sovit bredvid varandra? Att Elias berättat något viktigt om sig själv? Kanske. Hittills hade det ju varit han som berättat saker, som vågat öppna sig när Elias tröstat honom och försökt förklara hur han mådde. Det kändes ganska skönt att det var Elias som berättat något för honom den här gången, något han varit osäker över. Att han visat att han också hade saker han var nervös över att berätta, och sedan att det synts på honom hur lättad han blivit över att Jesper inte tyckt något illa om det. Jesper log svagt när han tänkte på det. Det kändes som att deras vänskap blivit djupare, på något sätt. Nu när de båda anförtrott varandra om saker de annars kanske var rädda för att prata om.
När Jesper tänkte efter så hade han inte ens känt Elias i två veckor. Det kändes som så mycket längre, nästan som att de varit vänner i flera år. Han blev lite fundersam ibland när han tänkte på hur fort det faktiskt gått, tänkte fåniga, osäkra tankar om att det kanske var för bra för att vara sant, men så fort han träffade Elias igen så gick det över. Någon gång måste han förstå att det faktiskt var verklighet. Att han hade en bästa vän nu, och det spelade ingen roll hur länge de känt varandra.


© Amanda

Blod och Is - 12

26 Oktober

”Tack för att du förstår”, sa Jesper tyst. Han var så tacksam över det, att han förstod så mycket, att han kunde läsa honom så bra. ”För att du… låter mig förklara senare.”
”Ingen orsak.” Elias log svagt, sträckte fram handen och kramade försiktigt om hans axel. Han svepte ofokuserat blicken över honom. ”Det är sent. Du kanske vill gå in? Du darrar som ett litet asplöv…”
”Men… jag vill hellre vara med dig.” Jesper såg upp på honom. ”Jag kommer inte kunna sova ändå, så om du vill kan jag stanna ute en stund till…”
”Jag är gärna med dig”, sa Elias, tog hans händer och värmde dem i sina. Han såg bekymrat ner på honom. ”Men du kommer frysa ihjäl här ute.”
Jesper tittade ner på deras händer. Han ville verkligen inte gå in, men det var sant. Han trodde han skulle få frossa om han inte fick komma in i värmen och tina upp snart.
”Du kanske vill följa med in?” sa han tyst. ”Du kan sova över…”
”Men… vad säger din mamma om jag kommer mitt i natten?” Elias lät osäker, som om han ärligt var bekymrad över vad Yvonne skulle tycka. Jesper kunde inte låta bli att tycka det var lite gulligt.
”Hon sover.”
”Jaså.” Elias verkade fundera en stund, började le och nickade sakta. ”Men, då så. Då kommer jag gärna med in.”

 

Elias kängor stod bredvid Jespers converse på dörrmattan i hallen, hans rock hängde på en galge under hatthyllan, och en extra kudde låg bredvid Jespers egen i sängen. Det fanns en extra madrass som de brukade ta fram när någon för ovanlighets skull sov över, men den låg inklämd i förrådet i källaren, och det var inget som Jesper vågade försöka krångla med när klockan var så mycket.
Det kändes nervöst. Han hade aldrig delat säng med någon förut. Han hade inget emot att sova bredvid Elias, och Elias verkade inte ha något emot att dela säng heller, men det gjorde ändå honom så nervös. Det var vad som snurrade runt i Jespers huvud när han stod inne i badrummet och borstade tänderna. Vad Yvonne skulle säga på morgonen när det plötsligt stod ett par extra skor i hallen tänkte han faktiskt inte så mycket på. Hon skulle säkert inte bli arg, bara förvånad, och det kunde han ta i morgon.
Men… Elias skulle ligga så nära. Jesper mötte bekymrat spegelbildens blick. Han hade bytt om till pyjamasbyxor och t-shirt som han nästan alltid sov i. Det var bara några dagar sedan han visat Elias sina armar, men ändå kändes det ganska nervöst. Han var säker på att Elias inte skulle säga något om det, eller att det inte skulle bli några problem, annat än att det kanske blev lite trångt. Men det var väl okej att vara nervös när man sov bredvid någon första gången?
En stund senare smög Jesper ut från badrummet och in till sitt rum. Han stängde dörren bakom sig med ett litet klick, tuggade omedvetet på ringarna i läppen när han tittade bort på Elias, som knäppte av sig sin skjorta. Plötsligt kändes det väldigt svårt att låta bli att titta.
”Vill du ligga innerst eller ytterst?” frågade Jesper tyst. Han försökte låta bli att stirra alldeles för uppenbart, pillade med håret i brist på bättre.
”Det spelar ingen roll. Innerst kanske?” Elias tittade på honom över axeln, krängde av sig skjortan och hängde den över ryggen på Jespers skrivbordsstol.
”Okej.” Jesper nickade, log svagt mot honom när deras blickar möttes. Elias vände sig snart mot skrivbordet igen, tog av sig två ringar och ett armband och la dem på skrivbordskanten. Jesper sänkte hjälplöst blicken, tittade på hans slanka armmuskler, och de skarpa skulderbladen. Något glänste till vid hans höftben i det svaga skenet från lampan i fönstret. Jesper trodde först det var spännet till hans bälte, men… ”Har du piercing vid höften?” frågade han, nyfiket.
Elias tittade ner mot sina höfter, som att han själv precis upptäckt det, nickade sedan och log. Han vände sig mot Jesper för att visa. Två små, svarta kulor låg snett placerade vid båda hans höftben, och till Jespers förvåning hade han också ett enkelt svart smycke i naveln. Det… hade han aldrig sett en kille ha förut. Eller, vetat om.
”I naveln också, som du ser”, sa Elias och log mot honom. Han sträckte bak händerna och knäppte upp ett halsband, och Jesper försökte nervöst möta hans blick utan att låta den glida iväg till hans överkropp igen. Han skämdes nästan över hur dålig han var på det här. Han ville inte verka knäpp som tittade så mycket.
”Varför i naveln?” frågade han, hoppades tyst för sig själv att Elias inte skulle tolka det fel, men det verkade han inte göra. Han bara log, ryckte på axlarna och klev ur sina byxor.
”Jag tänkte bara… varför inte. Det passade bra ihop med de andra.” Elias la byxorna över stolsryggen, rätade till resåren på sina underkläder och gick fram till sängen för att lägga sig.
”Det förstås. Jag bara… det är inte så många killar som har det”, sa Jesper, kände något fånigt behov av att behöva förklara sig.
”Nej, eller hur? Det är lite kul.” Elias la sig längst in mot väggen, drog upp täcket halvvägs till bröstet och tittade upp på honom. Jesper pekade med tummen mot lampan i fönstret.
”Är det okej om den är på..?”
”Ja, inga problem.”
”Vad bra.” Jesper la sig ner bredvid honom, drog upp täcket till hakan och kurade ihop sig. Sängen kändes plötsligt väldigt liten. Den var ganska bred egentligen, men Elias var visserligen ganska stor… Vad nära det känns som att han ligger.

Jesper tittade tyst på honom, gömd bakom både luggen och täcket. Elias låg snett på sidan, lutade axeln mot väggen och tittade på bilderna som Jesper nålat upp i tapeten. Han lyfte handen och kliade sig trött i ögat, och andades ut i en suck direkt efter.
”Jag glömde sminka av mig…” muttrade han.
”Ojdå…”
”Men jag orkar inte resa mig igen.” Elias la den sminkfläckade handen mot bröstet. ”Hoppas jag inte råkar kleta av mig på din kudde.”
”Det gör ingenting.” Jesper fnissade tyst. Han tittade fundersamt på hans ögonbryn, sedan ögonfransarna, och till slut hans hårbotten. Han kunde väl inte vara naturligt svarthårig? Fast det såg nästan ut som att det skulle kunna vara så. ”Vad har du för hårfärg egentligen..?”
”Blond.” Elias tittade ner från väggen, log undrande mot honom. Jesper tittade förvånat tillbaka.
”Blond? Men… du har så mörka ögonbryn…”
”Jag färgar dem.”
”Ögonfransarna också?”
”Jepp.”
”Oj…”
Elias skrattade lågt. Han strök handen över halsen, vände blicken upp i taket igen för en kort stund, som om han funderade på något.
”Vad har du för hårfärg då?” frågade han.
”Mörkbrun.” Jesper fingrade på en av ringarna i läppen igen, utan att tänka på det. Om Elias var blond måste han sköta sin hårfärgning felfritt. Det såg helt perfekt ut. Som om han verkligen vore svarthårig. ”Jag borde färga om mitt…”
”Jag är en sån perfektionist med mitt hår”, suckade Elias. Han gjorde en aningen plågad grimas. ”Fåfäng.”
”Men det ser ju bra ut.” Jesper insåg först efteråt att han nog råkat ge honom en komplimang, log då fåraktigt.
”Tack.” Elias log igen. ”Vid närmare eftertanke, jag är nog rätt fåfäng med mitt utseende över huvud taget…”
”Jaså..?”
”Ja… jag färgar håret alldeles för ofta. Kläderna måste se bra ut ihop innan jag kan gå ut. Rakar mig nästan varje morgon för att inte få något skäggstubb, noppar ögonbrynen…” Elias flinade åt sig själv, skakade på huvudet. ”Och så navelpiercingen på det. Vilken bög jag är.”
”Men det behöver väl inte betyda att man är bög”, sa Jesper och fnissade igen. Han var söt när han log sådär.
”Nej, såklart inte.” Elias vände blicken till taket igen, nickade svagt. Det där tankfulla föll snabbt över honom igen, och han log snart, nästan som att han ville dölja det.
Jesper tittade fundersamt på honom.
”Hm..?”
”Det behöver inte betyda att man är bög”, sa Elias lågt. ”Men jag är det.”

”… åh”, sa Jesper tyst, överraskat. Han försökte med ens komma på något bra att säga, men det tog stopp i huvudet och han fick hjärnsläpp. Elias sneglade mot honom, log lite osäkert.
”Kommer jag skrämma iväg dig nu?”
”Men gud, nej”, sa Jesper snabbt, skakade på huvudet. ”Varför skulle du göra det?”
”Nej, jag trodde inte du skulle tycka det var knäppt eller något, men… man vet aldrig.” Elias ryckte svagt på axlarna. Jesper kunde inte låta bli att le själv när han såg hur lättad han blivit.
”Folk är konstiga”, sa han tyst.
”De är ju det.” Elias nickade. ”Känns rätt löjligt när vissa som varit hur schyssta som helst plötsligt backar bara för att man berättar något sånt. Inte precis som att jag gick blev en annan människa bara för att jag berättade en detalj, liksom.”
”Nej, precis. Jag är kanske en mes, men om jag hade blivit rädd för dig bara för att du råkar tycka om killar hade jag ju gått och skämts över mig själv i ett hörn”, muttrade Jesper. Han tittade förvånat på Elias när han brast ut i skratt.
”Åh, förlåt”, fnissade han, la handen för munnen för att tysta ner sig själv. ”Men tack. Tack för att du säger så, det är skönt att veta att det inte gör något.”
”Ingen orsak.” Jesper log bredare.
”Underbart tillfälle jag valde att berätta det för dig, insåg jag nu. Tänk om du faktiskt varit homofob och så ligger du här i en trång säng bredvid en läskig bög…”
”Men du är inte läskig”, fnissade Jesper. Han lät bli att nämna att om han varit homofob hade han nog inte ens legat i samma säng som honom, och han hade inte haft svårt att hålla blicken i styr när han klädde av sig. Han hade nog inte heller senare legat och tittat på hans sovande ansikte i säkert en timme och bara tänkt att han var vacker.
Finaste Elias.


© Amanda

Blod och Is - 11

25 Oktober


Jag visste inte vad jag skulle ta mig till.
Det kändes som att jag blödde ur huvudet när jag vaknade, det kalla snöslasket hade trängt ända in på bara huden och jag kunde inte andas för ångesten som rev i bröstet. Jag kunde knappt hålla mig raklång när jag gick hem, men hem kom jag och det var på badrumsgolvet jag lät mig själv falla ihop och bara gråta. Med ens kändes allting förstört igen. Trasig, värdelös, äcklig. Trottoaren lämnade ett blåmärke tvärs över ryggen. En bula i bakhuvudet, röda, små, svullna märken över kinden efter cigarettglöden. Trettiotvå skärsår, tretton på låret, nitton på högerarmen. En mörkblå filt och gråt till halv fyra på morgonen när jag inte orkade vara vaken längre.

-
Nog kom det mer snö. Så mycket snö att plogbilen kom och plogade den lilla vägen utanför huset, och saftblandaren kastade orangea lekande ljus upp i Jespers vita tak.
Jesper låg i sängen, hopkurad under täcket med den ömma armen gömd mot bröstet. Det var en sån dag när han inte tänkte kliva upp ur sängen över huvud taget. Han hade helst sovit tills det blev nästa morgon istället, kanske nästa vecka, utan att ens vakna.
Han var inte säker på vad klockan var, men när Yvonne kommit in och undrat hur det varit med honom för andra gången måste klockan ha varit någonstans över två. Han hade sagt att han inte kände sig så pigg, att han nog var på väg att bli förkyld, vilket inte helt och hållet var en lögn. Det stack i näsan och han huttrade till då och då även fast han senast igår bytt ut det vanliga täcket mot ett tjockt i dun.
Han vågade inte berätta för henne vad som hänt. Han ville inte och vågade inte göra en stor sak av det, ville helst bara glömma och låta det försvinna. Men så fort han kände på de små svullna fläckarna på kinden, när huvudet värkte till, när han kände den ömma huden runt såren på armen och låret, ville han mest av allt bara försvinna själv. Kanske göra som Marcus sa. Kanske göra honom tjänsten att försvinna förevigt.
Men Elias?

Det hann bli kväll. En kopp med kallnande te och en tallrik med två smörgåsar stod på nattduksbordet helt orörda. Jesper satte sig långsamt upp, drog upp täcket till en hög i knäet för att värma sig. Huvudet kändes tungt, nästan pulserande, och han ville egentligen mest av allt lägga sig ner igen och bara… ligga. Han kände inte för någonting alls. Han fick dåligt samvete när han tittade på tekoppen och smörgåsarna som Yvonnet gjort i ordning till honom. Hon var orolig, och Jesper förstod att hon förstod att det var något mer fel än bara en förkylning. Men precis som han var Yvonne van vid det tysta kaoset.
Om man hade en son som stängde in sig, gömde sig under täcket och försvann bort från verkligheten ibland flera dagar i streck, vande man sig tillslut och lärde sig att det inte var någon idé att fråga, tjata eller hjälpa, eftersom han inte tog emot det. Men hon slutade aldrig försöka. Jesper såg skamset ner mot sitt svarta täcke. Han var så orättvis mot henne, otacksam och frånstötande. Men han klarade inte av att ta emot hennes hjälp.
Elias hade hört av sig flera gånger under dagen på sms. Jesper hade sakta knappat in svar till honom, skrivit att han inte var på topp, att de kanske kunde ses någon annan dag istället, och att han hoppades att han skulle ha kul på festen. Elias hade självklart undrat om det var något som var fel, och det hade gjort ont att säga att allting var okej. På ett sätt önskade Jesper att få träffa honom, gömma sig i hans famn och lyssna på hjärtslag tills han kände sig trygg igen. Men samtidigt var han rädd. Jag vill inte förstöra hans kväll.
Han undrade hur Elias hade det nu, på festen. Var han besviken för att han inte var där med honom? Jesper suckade, skakade svagt på huvudet. Önsketänkande. Han hoppades i vilket fall att Elias hade en bra kväll, för det förtjänade han. Han förtjänade alla bra kvällar i världen. 
Jesper drog täcket tätare omkring sig, kände försiktigt på de små, svullna märkena på kinden en gång till.
Han mindes knappt ens hur det börjat. Varför det börjat. Varför Marcus bestämt sig för att prata med honom, sedan håna honom när ingen annan var i närheten, krossa honom gång på gång med ord och ibland med en knuten näve mot hans tunna revben. Men det var så det blivit, och fortsatt fram tills nu. Det bröt ner honom något så fruktansvärt. Om Marcus vetat, att en av gångerna när han bett honom gå hem och göra honom den tjänsten, så hade han försökt.
Om han vetat, hade han fortsatt?

När klockan närmade sig tolv klev Jesper ur sängen för första gången sedan han gått och lagt sig kvällen innan. Det var kolsvart utanför fönstret så när som på en ensam gatlykta, hans ben skälvde och huvudet värkte, men abstinensen efter nikotin tog överhanden.
Några minuter senare satt han fullt påklädd och hopkurad i vinterjackan, på översta trappsteget till den lilla verandan. Han satt kvar nära dörren för säkerhets skull, så att han skulle kunna ta sig in om något hände. Om Marcus hände.
Jesper tog ett bloss på cigaretten, slöt ögonen och lät sakta röken sila ut mellan läpparna. Med ens kände han sig lugnare, huvudvärken lättade, som om det dessutom satt någonstans i psyket att nikotinet hjälpte till att trösta. Efter att ha legat i sängen hela dagen kände han sig avtrubbad. Som att det fanns så mycket känslor att de bara krockat och tillslut blivit ingenting. Han var rädd för stunden då det skulle spilla över åt något håll.
Tystnaden bröts plötsligt av ett lågt surrande ljud. Jesper såg sig fundersamt om, försökte lokalisera var ljudet kom ifrån, innan han insåg att det kom från hans egen ficka. Ringde någon honom nu? Första tanken som slog honom var att det var Yvonne som vaknat och ville be honom att komma in, men då hade hon väl bara kommit och sagt det i dörren.
Elias var namnet som lyste upp på displayen när Jesper tagit upp mobilen ur fickan. För en stund kunde han inte göra annat än att titta, och undra. Han tryckte snart grön lur när han insåg att han låtit honom vänta tillräckligt länge.
”Hallå?” sa han med en röst som var alldeles skör.
”Hej! Väckte jag dig?”
”Nej, jag sitter ute och röker.” Jesper tittade ner på sina lätt snöiga converse, rörde sina frusna tår.
”Åh, vilken tur”, sa Elias lättat. Det hördes på honom att han var berusad, och det gjorde Jesper ofrivilligt nervös. Han hade varit full tillsammans med honom, men att vara nykter när någon annan var påverkad var ju en annan sak. ”Jag tänkte jag kanske borde låta bli men…”
”Det gör inget. Är du på festen?” frågade Jesper tyst. Trots nervositeten och telefonfobin gjorde det honom så glad att bara få höra hans röst.
”Näe, jag är på väg hem. Det dog ut helt så, ja. Ante försvann och så hade jag ingen mer att prata med och det kändes så tråkigt att gå hem själv att jag ringde dig. Hoppas det är okej.”
”Det är okej.” Jesper log svagt, stoppade ner den färdigrökta cigaretten i fimpburken som var halvvägs fylld med snö. ”Vad tråkigt att det dog…”
”Ja, jo. Det var kul ett tag i alla fall. Fast det skulle ha varit roligare om du varit med.”
”Åh…” Hjärtat svällde lite i bröstet.
”Hur går det med dig förresten?” frågade Elias. Som alltid fanns det där varma i hans röst, som tydde på att han brydde sig. Jesper smälte en aning.
”Det går… okej”, svarade han, ritade mönster i frosten som blivit på trappsteget med toppen av skon. ”Trött bara.”
”Mm, det förstår jag.” Elias tog en paus, och i bakgrunden hördes det svaga knastrandet från steg mot frost och snö. ”Nu kommer jag snart gå förbi ditt hus.”
”Mitt hus?” Jesper tittade med ens upp från sina skor, såg ner mot gatan med sökande blick. Mycket riktigt så syntes det en figur längst bort på gatan. Han kunde till och med höra det svaga rasslet från kedjor.
”Mm. Vill du komma ner och säga hej? Jag är lite full, men…”
”Jag kommer ner.” Jesper tog stöd mot räcket när han reste sig upp, skyndade sig att gå ner för trapporna. Han la mobilen i fickan när han såg att Elias redan stod och väntade på honom där nere, som alltid med ett leende på läpparna.
”Hej”, log han. ”Du är ju utrustad för en hel snöstorm.”
”Hej”, sa Jesper tyst, nickade sedan och drog lite tafatt i hårslingorna som stack ut från under mössan. ”Jag frös så…”
”Du kan få en värmande kram om du vill?” föreslog Elias och sträckte ut armarna. Jesper nickade bara tyst. När Elias dragit honom intill sig lutade han kinden mot det aningen sträva tyget i hans rock, la armarna om hans midja.
Jesper rodnade när han flyktigt tänkt att det kändes som något mer än en vanlig kram. Han bara höll om honom, tätt intill sig, tröstande. Kanske något mer än så.   
”Jag hoppas att jag inte luktar massa sprit”, sa Elias lågt, när de båda stått tysta en stund.
”Nej…” Jesper nosade diskret på hans rock, på kragen av skjortan. ”Du luktar rök. Och rakvatten.”

”Jaså? Men vad bra.” Elias tittade ner på honom och log, men leendet övergick snabbt till en bekymrad min. Han rörde vid Jespers kind med tummen. ”Vad har du gjort..?”
”Åh…” Jesper la handen över kinden, backade som av reflex ett steg bakåt. ”Det… det var Marcus…”
”Marcus?” Elias rynkade pannan, såg ut att vilja ta ett steg framåt för att minska avståndet igen, men ångrade sig. ”Vem är det?”
”Han bara…” Jesper skakade svagt på huvudet. Ursäkter och bortförklaringar bubblade upp utan att han hann tänka efter vad han ville säga egentligen. Jag vill ju inte ljuga för honom.
Han tog ner handen från kinden igen, bet i en av de kalla ringarna i läppen. ”Han tog min cigarett”, sa han tyst. ”Och knuffade ner mig i trottoarkanten…”
”Men vad säger du?” Elias tittade på honom, nästan chockat. ”Vad är h- var det idag?”
”När jag gick hem från dig igår”, mumlade Jesper. Han kramade sina kalla händer i varandra, tittade oroligt på Elias bakom luggen.
”Var det därför du stannade hemma? Varför sa du inget?”
”Jag ville inte förstöra din kväll.” Jesper såg skamset på sina skor. ”Förlåt, det är inte så farligt, jag blev bara…”
”Men Jesper…” Elias tog steget som fattades mellan dem, la handen under Jespers haka och vinklade upp hans ansikte, sökte hans blick. Jesper mötte den osäkert.
Flera olika tankar verkade passera i Elias huvud, och för en stund fick hans blick så intensivt djup att Jesper rös. ”Du behöver inte vara rädd för att berätta för mig…”
”Jag vet”, sa Jesper tyst. Han vände ner blicken igen när Elias tagit tillbaka sin hand.
Han ville att han skulle få veta, ville berätta så att han förstod, så att hemlighetsnästet i bröstet blev en hemlighet fattigare. Men inte nu. Han var helt slut, Elias var full och det var så kallt att han skakade.
”Berättar du för mig?” Elias röst lät djup, på ett helt annat sätt än den brukade. Han sökte Jespers blick igen, och när de möttes såg Jesper att han förstod. ”I morgon?”
”I morgon.”

© Amanda

Blod och Is - 10

24 Oktober

Det var dåligt väder igen. Ett strilregn nästan vibrerade mot fönsterrutorna, och då och då kom en kastvind som gjorde att det ven in mellan listerna.
Jesper låg på madrassen intill Elias säng och lyssnade på det stillsamma ovädret. Han tittade på de bara armarna som vilade ovanpå täcket. Han kände sig gjord av ärr. Vänsterarmen var nästan täckt, ända upp till axeln, och högerarmen hade mestadels svagt rosa på underarmen. De var ganska många där också. Så hade han ju några stycken på magen, och låren.  Nästan överallt.
Han vände blicken upp till sängen när Elias vände på sig. Det verkade som att han fortfarande sov, och Jesper ville inte väcka honom även fast han legat vaken en bra stund.
När man var van vid att se Elias i sina skjortor såg det ganska sött ut att han låg och sov i en vanlig lila t-shirt. Det svarta håret låg utspritt på kudden, och hans mörka ögonfransar vilade mot nästan alabastervita kinder. Var det tillåtet att ha ett så perfekt ansikte?
Jesper kröp ihop på sidan. Han visste inte när det var tänkt att han skulle gå hem, men han gruvade sig redan inför det. Det var så annorlunda att vara hos Elias. Lägenheten var mysig, de var ensamma och även fast de inte hittade på så mycket så kändes det roligare att titta på tv hos Elias än att göra det hemma. Han hade så lätt för att börja tänka på fel saker när han var ensam. Fast, han kunde ju inte stanna hos Elias hela tiden, och dessutom fanns det läxor som behövde göras. Han kanske skulle se till att gå hem efter lunch i alla fall? Försöka få lite saker gjorda, för en gångs skull. Yvonne skulle nog bli glad om hon såg att han satt med läxorna.
Jesper slöt ögonen med en låg suck. Så fick det bli. Men först och främst skulle han vänta tills Elias vaknade.

Det blev en rejäl brunch istället för frukost. Elias hade sovit tills klockan blev halv tolv, och istället för den vanliga frukosten med bröd och flingor, blev det stekt ägg och bacon.
Jesper drack upp den lilla mjölken som fanns kvar i sitt glas, satt med det mellan händerna och väntade snällt på att Elias skulle bli klar.
Han hade varit lite rädd att det skulle bli konstig, tyst stämning med tanke på hur de pratat på kvällen, men återigen hade han haft fel. Det pratade inte så mycket, men stämningen var lugn och skön. Ovanligt kändes det ju, men inte dåligt. Jesper skämdes nästan över att han alltid räknade med att allting skulle bli dåligt. Han trodde på att hellre vara förberedd på att saker gick dåligt istället för att bli besviken när man hoppades att det skulle gå bra, och så gick det åt helvete. Fast han kunde ju inte vara rädd föralltid. Elias hade ju faktiskt lovat att han skulle stanna. Han lovade. 
Jesper log för sig själv. Han visste att det skulle bli svårt, men han visste också att han skulle kunna lita på Elias. Han skulle verkligen försöka sluta vara så rädd.
Först när han lyfte blicken från glaset insåg han att Elias tittade på honom, och log.
”Tankfull?” frågade han, fortfarande med morgonhes röst.
”Lite”, svarade Jesper aningen generat. Han hoppades att han inte suttit borta i tankarna jättelänge.
”Något särskilt?”
”Nej, jag bara tänkte lite.” Jesper log mot honom, men leendet rann sakta bort igen när han fortsatte prata. ”Jag vill inte gå hem, egentligen, men jag borde nog göra det snart för att göra försenade läxor och så...”
”Åh, ja, det är klart”, sa Elias och gjorde en medlidande min. ”Läxor går först.”
”Inte så ofta i min värld dock…”
”Inte i min heller, för att vara ärlig.”
”Vad duktiga vi är”, sa Jesper, log med ens igen. Elias skrattade lågt, och hela situationen med att han var nyvaken, söt och osminkad fick Jespers mage att slå någon slags saltomortal. Han skyndade sig att titta ner på bordsduken när han kände att kinderna hettade. Vad satt han och tänkte på egentligen?
”Nej men, jag har också läxor att göra”, sa Elias, som inte verkade ha märkt Jespers rosa kinder. ”Vi får väl vara duktiga elever och faktiskt studera på vår studiedag. Så kanske vi kan ses i morgon igen, om du vill.”
”Ja gärna.”
”Toppen.” Elias log mot honom igen, la armarna mot bordet och lutade sig framåt, och plötsligt kändes han väldigt mycket närmre även fast Jesper satt på andra sidan. ”Du, förresten. Jag tror det var i morgon kväll det skulle vara fest igen, vill du följa med?”
”Oj, eh…” Jesper tittade på honom med stora ögon, fingrade nervöst på en frans på bordsduken. Det hade ju gått bra sist, och varit ganska roligt. ”Jag… ska fråga mamma.”
”Gör det. Det vore kul om du kom med”, log Elias, ärligt och varmt. Som alltid.

Efter att de dukat undan och Jesper hjälpt Elias att diska bestämde Jesper sig för att han skulle gå hem. Det var lika bra att göra det med en gång, för annars skulle han bara fastna i soffan med Elias och skjuta upp det ända tills det blev kväll, och så blev inga läxor gjorda i alla fall.
Han satte sig på golvet medan han knöt på sig sina converse. Skor som var alldeles för kalla för höst och vinter egentligen, men han älskade dem för mycket för att vilja ha några andra.
Halsduk, mössa och jacka åkte på och han kände noga efter i fickorna så att han hade med sig alla sina grejer innan han sa hejdå till Elias. Kramen han fick gjorde att han kände sig lite varmare när han gick ut i oktoberkylan.
Små snöflingor hade börjat dala ner från det vita molntäcket. Jesper såg kisande upp mot himlen. Vädret tycktes aldrig bestämma sig, ena sekunden var det regn och andra snö, vilket resulterade i ett väldigt blött slask. Jesper suckade missnöjt när det trängde igenom tyget i skorna och in till hans sockar, vilket skapade små plaskljud så fort han satte ner fötterna. Tur han inte hade så farligt långt hem.
Han såg sig noga om innan han korsade vägen, tog upp cigarettpaketet ur jackfickan när han kommit över och tände en cigarett. Alla de där läxorna som väntade på honom gjorde att han inte direkt ville skynda sig för att komma fram, trots blöta sockar. Han andades ut röken från den nytända cigaretten med en suck. Det var något han verkligen måste ta tag i, dock.
Jesper svängde upp på den lilla vägen som ledde upp till huset där han bodde. Han såg sig noga för var han satte ner fötterna när han kom till en stor slaskpöl som tog upp större delen av trottoaren. Eftersom han varit för upptagen av att titta på marken medan han gått hade han inte sett de två gestalterna som närmade sig. Först när en av dem höjde rösten tittade han upp, och blev alldeles kall i bröstet. Marcus.
”Nämen, hej Jesper.” Blondinen tog upp handen ur jeansfickan och vinkade till honom, log ett snett leende. Han och hans vän stannade när de kommit fram till Jesper, och Jesper var alldeles för rädd för att säga något. ”Glömt av hur man hälsar eller? Fan, jag trodde du gått och tagit livet av dig. Inte sett dig på ett tag.”
”Låt bli”, sa Jesper tyst, backade ett steg och sökte med blicken efter en utväg. Killen i bakgrunden hade ställt sig på trottoaren och låst hans utväg. Marcus skrattade.
”Låt bli? Jag bara pratar med dig. Men är det också läskigt, lilla fegis?” Marcus tog ett kliv närmre, flinade när Jesper backade ett steg till. ”Du är fan värre än jag mindes. Skurit dig antar jag, får man se?” Han tog tag om Jespers handled, rakt över några ömma sår, och Jesper ryckte snabbt åt sig armen.
”Sluta, jag vill inte-”
”Fattar inte att du fortfarande ens kan stå upp, ditt anorexismala äckel. Blev ju nästan glad när jag trodde du tagit livet av dig”, sa Marcus, höjde ena ögonbrynet och tog cigaretten ur hans hand. Han tog ett bloss. ”Men sån tur har man väl inte. Fast du kan väl gå hem och göra mig den tjänsten, eller?”
Han sträckte ut cigaretten och knäppte av askan från den, alldeles för nära Jespers ansikte. Jesper kände glöden svida till över kinden och vände snabbt bort huvudet, med röken Marcus blåste ut sved i ögonen i vilket fall. De tårades med ens och Marcus fnös.
”Jävla äckel”, sa personen i bakgrunden, som Jesper inte ens sett ansiktet på.
”Mm. Hejdå, lilla emo. Ha det så kul ikväll med rakbladen.”
Med de orden började de gå igen, och i förbifarten knuffade Marcus Jesper i bröstet. Han var inte beredd, trampade snett och föll rakt ner i slaskhögen han aktat sig så för innan. Ryggen slog i trottoarkanten och huvudet asfalten, och det svartnade för ögonen.


© Amanda

Blod och Is - 9

23 Oktober

Det råkade bli så att han stannade hemma en dag till. Elias hade stannat tills klockan blev ganska mycket, och Jesper hade varit så utmattad av all gråt att han somnat så fort han lagt sig på sängen. Han hade trott att han skulle vara relativt utvilad när han vaknade morgonen efter, med tanke på att det var första gången på ett bra tag han faktiskt sovit utan att vakna till en enda gång. När klockan ringt hade det snarare känts som ett krigslarm. Han kände sig blytung i kroppen och huvudet kändes helt tjockt av gammal gråt.
Nu satt han vid skrivbordet med en hög läxpapper framför sig. Engelskuppgiften var halvskriven och två andra uppgifter, som dessutom var försenade, hade han bara läst igenom. Tungheten från morgonen hade gått över för ett tag sen, men han kände sig fortfarande långsam och trött. På ett ganska bra sätt, faktiskt. Inget sånt där ångesttungt som det brukade vara, utan mer lättat och utvilat på något sätt.
Jesper sköt ihop läxpappren till en hög. Det blev inte gjort mer än så idag. Han satt bara och tänkte på vad Elias sagt, på att han lovat att han skulle stanna kvar. Det gjorde honom så glad, fastän det var svårt att få det att gå in i huvudet att han faktiskt menade allvar. För det hade Elias försäkrat honom om, att det inte var något han bara sa. Han menade det verkligen.
Skulle Jesper kanske våga höra av sig till honom idag? Det var ju inte rättvist om det bara var Elias som hörde av sig om att han ville träffas, och det var så det gått till de senaste gångerna. Om inte alla gånger.
Jesper tog upp telefonen ur byxfickan, letade upp Elias nummer och knappade in ett hejsms till honom. Han var kanske fortfarande i skolan, men då kunde de ju ses efteråt, om Elias ville.
Jesper la ner telefonen i magfickan på sin hood så länge. Det dröjde säkert ett tag innan Elias svarade. Han reste sig upp från skrivbordsstolen, tog upp papprena och stoppade ner dem i sin väska. Till hans förvåning vibrerade mobilen två korta signaler bara några sekunder senare. Det var svårt att hålla tillbaka ett leende, även fast det bara var ett hej och en smiley han fått tillbaka.

Hej! (:

Vill du kanske ses idag? :3

Ja gärna :D Jag slutar vid tre, du kanske kan komma till min lägenhet runt kvart över?

Det låter bra (: ses då

Ses!

Jesper bläddrade igenom smsen för att läsa dem en gång till, kände leendet krypa tillbaka igen. Det var två timmar kvar innan han skulle kunna börja gå. Det gjorde honom både rastlös och lättad, för han längtade dit men han ville helst hinna duscha före. Kanske var det bäst om gjorde det med en gång.


Efter dusch och föning av hår återstod problemet att välja kläder. Det kändes fånigt att försöka klä upp sig inför ett vanligt besök, men Jesper vägrade se ut som en tråkmåns eller en slusk när han skulle träffa Elias. Elias hade ju alltid så fina kläder på sig att man inte kunde låta bli att undra om han någonsin gick runt i typ… mjukisbyxor. Eller något annat ocharmigt.
Jesper hade hittills tagit på sig sina vanliga svarta stuprörsjeans, men det var också allt. Efter ett tag valde han en kornblå t-shirt och tog den vanliga svartvitrandiga huvtröjan att ha över det. Han plattade omsorgsfullt håret och målade tunt med kajal om de mörkt grönblå ögonen.
Egentligen var det fortfarande för tidigt att gå när Jesper stod fullt påklädd i hallen, med mössan på huvudet och halsduken lätt uppdragen över hakan. Han kände efter i fickorna så att allt var med innan han gick ut i vilket fall. Han klarade inte av att stanna hemma längre, för han blev så rastlös. Han ville träffa Elias med en gång.
Jesper tände en cigarett på vägen. Det var svårt att gå långsamt, och att få tiden att gå över huvud taget. Han satt på en liten bänk utanför Elias lägenhetshus och väntade tjugo minuter före avsagd tid, och det kändes verkligen som att tiden sniglade sig fram. Han ritade mönster i snön med toppen av skon, gick för att lämna cigarettfimpen i en askkopp vid portdörren, rättade till håret och mössan minst tre gånger, tog upp snö och kramade en slaskig snöboll fastän vantarna blev blöta och han blev kall om händerna.
Till slut, tio över tre, kom en lång och svartklädd figur gående upp längs trottoaren. Han lyfte en vit hand och vinkade, och Jesper vinkade tillbaka med en blöt, mörklila vante.
Elias log när han kommit fram till honom.
”Hej”, sa han glatt. ”Väntat länge?”
”En stund”, svarade Jesper och log tillbaka, reste sig upp från den kalla bänken. ”Jag gick lite för tidigt.”
”Men stackars.” Elias log medlidande. ”Det är ju jättekallt ute. Vi kan göra varm choklad om du vill ha?”
”Åh, ja tack.” Jesper nickade. Han hade alltid druckit varm choklad med Yvonne om vintrarna när han varit liten. Suttit hopkurad under en filt med en mugg i händerna och tittat på någon Disneyfilm som Yvonne velat se lika mycket som han själv. Men så hade det hänt mer och mer sällan, och till slut hade han väl blivit för gammal.
Jesper ställde sina skor på den vanliga platsen till höger på Elias dörrmatta. Han stoppade in halsduken och mössan i ärmen på jackan när han hängt upp den, stod och tittade dumt på sina blöta vantar för en stund.
”Vill du ha med mycket eller lite kakao?” frågade Elias som redan hunnit ut i köket. Han ställde fram kastrull och mjölk, tittade ut på Jesper genom dörröppningen.
”Det spelar ingen roll.”
”Då blir det mycket kakao då.”
Jesper gick in till köket och tittade på när Elias började blanda ner kakaopulver och socker i kastrullen med mjölk. Han log åt att han såg så van och hemtrevlig ut i det.
Elias vände sig till honom när kastrullen stod på plattan för kokning. Han tittade förvånat ner på Jespers händer, och Jesper gjorde detsamma.
”Dina händer är ju alldeles röda!”
”Åh, jo… jag kramade en snöboll innan.”
”Men jösses, du är ju hur kall som helst”, sa Elias bekymrat när han tagit Jespers händer i sina. Jesper kände ett plötsligt behov av att rodna.
”Jag har nästan alltid kalla händer…” sa han tyst.
”Inte såhär kalla väl?” Elias tog en av hans händer och la den mellan båda sina för att värma. Jesper fick svårt att tänka ordentligt. Han var fortfarande inte van vid att någon tog i honom, var helt mjuk och fluffig i hjärnan sen kramarna igår, och så stod Elias här och nu och höll hans hand.
”Bara när jag varit ute”, svarade Jesper, dröjande. Han såg upp lagom i tid med att möta Elias blick. Den var så varm, mjuk och chokladbrun. Världens snällaste ögon.
Snart började det pysa från kastrullen och Elias vände bort blicken för att titta mot spisen. Jesper såg ner på deras händer. Sin egen frusna, smala hand i Elias bleka, långa pianofingrar.

”Hur verkar det?”
”Mamma sa att det gick bra.” Jesper log när han läste godkännandet han fått i smset från Yvonne. Klockan var halv nio och han hade skickat iväg en fråga om han fick stanna hos Elias över natten, utan några större förhoppningar om att få ett ja.
Det hade varit ett ja han fått, bara några minuter efter att han skickat frågan. Det förvånade honom att Yvonne lät honom både gå på fest och sova hos Elias fast hon bara sett honom lite snabbt i hallen, men det gjorde honom glad. Det kändes bra att hon litade på honom. Även fast hon kanske inte alltid borde göra det.
”Så bra”, sa Elias och sken upp. ”När behöver du gå upp i morgon?”
”Ingen speciell tid. Vi har studiedag”, svarade Jesper. Han drog upp benen i soffan, la armarna om dem.
”Ni också?” Elias log bredare. ”Vad skönt. Då kan vi ju sova hur länge vi vill.”
”Mm.” Jesper log tillbaka. Det var så svårt att låta bli. Elias såg alltid så ärligt glad ut när han log, och det smittade av sig som bara den. Han vaknade ur tankarna när Elias harklade sig tyst. Han log sådär ursäktande igen, som om han hoppades att det han skulle säga inte skulle vara fel.
”Hur gick det med dig i går kväll? Efter jag gått?” frågade han lågt.
”Det gick bra”, svarade Jesper. Han log svagt, såg ner på sina händer. De var inte så frusna längre. ”Gick och la mig direkt efter.”
”Vad bra.” Elias lutade sig bak mot ryggstödet, satt dock fortfarande snett vänd mot Jesper, med armbågen vilandes uppepå stödet.
”Tack för att du kom”, sa Jesper lågt.
”Ingen orsak”, svarade Elias lika lågt.
”Du förstår så bra.” Jesper fingrade på en lös tråd från sina byxor. Han vågade inte se upp, kunde inte möta den där chokladblicken när han försökte prata om så allvarliga saker. Han skulle inte kunna hålla rösten normal.
”Så bra att du tycker det.” Elias la huvudet svagt på sned, såg bort mot fönstret och verkade fundera. ”Jag har också mått dåligt. Antar att det gör att jag gärna vill förstå och hjälpa innan jag dömer.”
”Har du..?” frågade Jesper försiktigt. Han blev med ens orolig, även fast Elias sagt det som att han mått dåligt förut, och inte längre.
Elias såg på honom igen, nickade och log svagt.
”Ja, jo. Det var ingen katastrof, men jag mådde rätt dåligt ett tag. Det var innan jag flyttade hit.”
”Vad hände?”
”Jag hade några kompisar ett tag som inte var så schyssta mot mig. Kände mig ensam och trivdes inte så bra hemma och sådär”, sa Elias tankfullt. Han såg ner mot sina knän, verkade fundera igen, som om han inte visste om han borde säga vad han tänkte. Jesper tittade tyst på honom. Han blev ledsen att höra det, ledsnare än han trott.
Elias sträckte upp handen och strök fingrarna genom sitt hår. ”Skar mig någon gång till och med. Men det var… inte min grej, helt enkelt.”
”Jag har gjort det med”, sa Jesper tyst. Det hade legat på tungan och väntat sen igår. Han ville att Elias skulle veta. Han kanske redan hade förstått att det var så, men vad Jesper mindes hade han alltid haft långärmat i Elias närhet, och det gjorde honom nervös att behöva gå runt och oroa sig över den dagen Elias råkade se.
”Gör du det fortfarande?”
”Mm…”
”Mycket?” Elias flyttade sig närmre, vred sig mer mot honom och tog ner armen från ryggstödet. Jesper skämdes lite när han hörde oron i hans röst.
”Ganska”, mumlade Jesper till svar. Han drog försiktigt upp vänstra tröjärmen, vände upp undersidan av armen så att Elias skulle kunna se. Hjärtat slog hårdare i bröstet av nervositet och rädsla, även fast han visste att han inte behövde vara rädd.
”Åh”, sa Elias tyst. Han sträckte fram handen, la den försiktigt under Jespers arm och tittade. Tittade på alla vita och röda ärr, på de sju halvläkta såren från förra veckan. På tre helt nya, mörka sår. ”Är det för ångesten?”
”Mm…” För självhatet, rösterna i huvudet, ensamheten.
Elias nickade svagt, släppte taget om hans arm igen. Jesper drog ner sin ärm, långt ner, och kramade händerna i varandra. Det kändes på något sätt bra att han visste nu.
”Jag skadade inte mig själv särskilt… allvarligt”, sa Elias och höjde ögonbrynen åt sig själv. Han drog upp ärmen på sin skjorta och vred på armen så att Jesper kunde se ett långt, ljusrosa ärr på insidan av hans överarm. ”Har ett till på magen. Men så gjorde jag det aldrig mer efter det. Eftersom jag… eh, höll på att svimma av att se mitt eget blod”, sa han och rynkade pannan. Sedan började han le, skrattade till och skakade på huvudet. ”Vilken fruktansvärt cool kille jag är.”
”Men… äsch”, fnissade Jesper. Hela situationen var så bisarr, det hela var någonting man absolut inte fick skratta åt egentligen, men det var kanske just vad som behövdes nu. Att få vara lite oseriös om seriösa saker, lätta upp stämningen.
Med ens kändes allting lugnt och okej igen. Som att Elias visste precis vad han skulle säga och när det passade att bryta allvarligheten, och sedan var det bra. Ingen jobbig tystnad.
Det känns så bra.

 


© Amanda

Blod och Is - 8

22 oktober

Det regnade ute. Stora tunga vattendroppar slog mot glasrutan och fick det att låta som om någon kastade småsten på den. Molnen utanför fönstret var tunga och grå, och det kändes som att det var åska i luften. Snart skulle det nog bryta ut.  Klockan var ett och egentligen var det skoldag, men Jesper låg på sidan i sängen med ena armen under kudden. Han hade ögonen slutna och låg hopkurad under en mörkblå filt. Det hade räckt med att kliva ur sängen för att veta att han inte gick till skolan idag. Humöret hängde kvar sen igår och han kände sig fånigast i världen, men samtidigt var han inte alls förvånad. Han hade ju vetat att det skulle bli så förr eller senare, att Elias skulle se hur han var när det gick neråt, när han hade ångest. Det han visat var inte ens en tiondel av hur det kunde vara och han var så rädd att han skulle bli som värst någon gång när Elias var i närheten. Samtidigt kändes det som att de inte ens skulle ses mer nu. Att han förstört allt genom att vara så konstig över en fullt normal sak.
Jesper andades ut i en låg suck, drog upp filten över huvudet och blundade hårdare. Varför måste han vara såhär? Varför måste han förstöra allt innan det ens hunnit börja? Han skulle ju aldrig kunna lära känna någon om det skulle bli såhär. Han var så trött och så arg på sig själv att han bara ville ge upp och sluta finnas. Och samtidigt blev han så uppgiven över att det var den enda utvägen han hittade hela tiden. Varför måste jag vara så kluven inför precis allting?

Men han visste att han inte skulle orka bli bra. Han hade ingen ork kvar och snart skulle han väl ge upp helt och hållet, igen.

 

Tee säger:
Hey :D

J, säger:
Hi

Tee säger:
Is everything alright?

J, säger:
Yeah, I’m just… weird today

 

Tee säger:
Weird in what way? :/

J, säger:
I don’t like myself today, but it’ll be okay

 

Tee säger:
You know I’m here if you wanna talk about it, or anything

 

J, säger:
I know. Thanks

 

Jesper såg tyst på datorskärmen. Han hade tröttnat på att ligga och blunda efter någon timma och hade startat sin laptop istället, hade faktiskt hoppats på att Tom skulle vara online, men nu när han var det lyckades han inte skriva något vettigt till honom ändå. Han tyckte synd om honom. Tom var också bara snäll mot honom och lyssnade jämt och försökte hjälpa, och Jesper gav honom ingenting tillbaka. Kändes det som i alla fall.
Han slöt ögonen, la sig ner på mage och huvudet mot armarna. Han ville inte tänka mer. Han ville inte behöva vara tom hela tiden, få ångest över att bara andas, och göra Yvonne ledsen. Han orkade inte vakna med nya skärsår varje morgon, han orkade inte drömma samma gamla mardröm varje natt, han orkade inte vara rädd för att gå ut när det var mörkt och han orkade inte ligga i sängen flera timmar i streck för att han var för yr för att orka göra något annat. Han orkade inte se sin mammas oroliga blick eller Elias undrande ögon när han tackade nej till mat gång på gång fastän han var så hungrig att det kändes som att han gick sönder. Han orkade inte känna sig så äcklig när han stoppat fingrarna i halsen för att bli av med det när han ätit i alla fall.  Han orkade inte lyssna på den där samvetesrösten som viskade hur värdelös han var när han vred och vände på sig i timmar när han inte kunde somna.

Jesper strök sakta handen över kinden när en tår runnit över. Vartenda andetag byggde upp en hårdare klump av ångest i bröstet och han visste inte hur länge han skulle orka hålla huvudet ovanför vattenytan när det kändes som om kläderna var sydda av blytråd. Han hade väntat på att det skulle bli bättre alldeles för länge, hur länge till skulle han orka vänta? Han hade träffat Elias och han hade Tom, men hur skulle de kunna rädda honom om han avskydde precis allting med sig själv? Det skulle inte gå. Han skulle låta sig själv drunkna.

Han snörvlade tyst efter en stund, reste sig på ena armbågen och knappade in ett svar till Tom för att han inte skulle tro att han gått och gjort något dumt. Äpplet han fått från Elias stod orört på skrivbordet, han såg på det då och då, funderade på om han skulle våga prata med honom igen. Det kanske var bäst om han lät bli. Han ville inte börja oroa honom också, ville inte göra honom besviken eller ledsen. Det var kanske bäst om han bara gav upp allting.

 

”Jesper, kan du se vem det är?” Yvonne, som stod i köket med diskvatten upp till armbågarna, tittade ursäktande på Jesper genom dörröppningen.”Det ringde precis på dörren.”
”Okej.” Jesper stängde badrumsdörren bakom sig, tassade mot ytterdörren och torkade sig under ögonen några gånger i hopp om att rödflammigheten skulle gå bort åtminstone lite. Han hade legat kvar i sängen ända tills Yvonne kommit hem, med ett undantag för att gå ut på trappan och röka, och han hade fortfarande sovtröja och svarta mjukisbyxor på sig. Plus samma svartvitrandiga huvtröja som han haft igår, då. Han gick ju nästan aldrig utan långärmat, inte ens på sommaren. Han suckade, strök fingrarna genom håret och gick fram till ytterdörren. När han tryckt ner handtaget och knuffat upp dörren för att se vem det var som ringt på blev han alldeles kall i bröstet. Sedan varm. Och sedan båda samtidigt på något sätt som fick hjärtat att tvina ihop sig.
”Hej”, hälsade Elias aningen tveksamt eftersom Jesper inte sagt något alls. Hans hår var blött av regnet, och rocken var full av små vattenpärlor. Jesper svalde hårt för att få bort den tjocka klumpen av nervositet ur halsen, tog ett litet steg åt sidan och försökte tvinga upp mungiporna i ett leende. Det kändes mer som en stel grimas.
”Hej”, sa han tyst.

”Du undrar kanske vad jag gör här”, sa Elias lågt, log tillbaka och strök den blöta luggen ur ansiktet. En del av hans smink hade runnit i regnet.
Jesper tog ytterligare ett litet steg åt sidan, för att visa att det var okej att gå in. Även fast han kände sig dum, var nära till nervös kollaps och faktiskt inte förstod alls varför han var här, så ville han inte låta honom stå kvar där ute i regnet.
Elias förstod gesten, klev in i huset och strök undan luggen en gång till. Jesper stängde dörren efter honom, drog nästan maniskt ner tröjärmarna över händerna. Han tittade upp på den svartklädde killen som nu stod på dörrmattan och såg sig vilset om. Jesper tittade ner på sina svarta sockar, harklade sig tyst för att få ordning på rösten.
”Lite fundersam blev jag väl”, sa han tillslut. Han tog ner en galge från stången under hatthyllan och kramade den i händerna, sträckte fram den till Elias när han tagit av sig den blöta rocken.
”Jag visste inte om jag skulle komma över utan att höra av mig”, sa Elias och hängde upp rocken på galgen. Han log sedan svagt, nästan ursäktande. ”Men du verkade inte må så bra igår, så jag tänkte…”
Jesper försökte att inte visa den våg av känslor som svallat över i bröstet när han sagt sådär. Dåligt samvete, förvåning. Men mest av allt blev han rörd. Rörd för att han faktiskt brytt sig om att komma hit, även fast det öst ner med regn. Varför bryr han sig så?

”Tack”, sa Jesper tyst. Han tittade upp på honom bakom den svarta luggen, försökte visa att han verkligen menade det. Elias såg bekymrat på honom.
”Hur är det då?” frågade han, fäste den långa luggen bakom örat.
”Det är okej.” Jesper såg mot dörren in till köket, bet tankfullt i en av ringarna i läppen. Inte för att de pratade om något särskilt, men han ville ändå inte att Yvonne skulle höra allting de sa. ”Vi kan gå till mitt rum?”
”Okej”, sa Elias och nickade. Han böjde sig ner och knöt upp sina kängor, suckade lågt när luggen föll ner framför ansiktet igen. Jesper tassade bort till köket, la ena handen på dörrposten och tittade in på Yvonne, som log frågande mot honom.
”Det var Elias”, sa Jesper och log svagt tillbaka.
”Festkillen?”
”Mhm.”
”Jaha, vad kul.” Hon sköljde av händerna innan hon torkade dem på diskhandduken, ställde sig i dörröppningen för att titta på besökaren. Jesper kunde inte låta bli att le när han såg hur stora ögon hon fick. En lång gothkille var kanske inte det första man väntade sig, men Yvonne var ingen dömande människa, så när den värsta förvåningen gått över log hon stort. ”Hej.”
”Hej”, sa Elias och log tillbaka, sköt sina kängor åt sidan med foten. ”Hoppas inte jag stör eller något…”
”Nej, absolut inte.” Yvonne log igen, såg snabbt på Jesper och sedan på Elias igen. Jesper tittade ner på sina sockar. Han tog aldrig med folk hem, och folk kom aldrig och hälsade på honom såhär, så han förstod att hon blev så glad.
Han harklade sig tyst efter en liten stund och tog några steg i riktning mot sitt rum. Elias förstod med en gång, slätade ut sin svarta kråsskjorta och skyndade sig att gå efter honom. Han såg sig om under tiden och Jesper kände sig nästan nervös när han öppnade rumsdörren för honom.

”Oj”, sa Elias när han tittade in. ”Vad fint.”
”Tycker du?” sa Jesper, uppriktigt förvånad. Han tyckte inte det var särskilt märkvärdigt. Ljusa väggar, en säng i mörkt trä och ett skrivbord i samma färg. Lite hyllor, en byrå, en garderob, en bokhylla, en matta på golvet och en spegel på väggen. Ett helt vanligt rum.
”Ja, verkligen.” Elias ställde sig på mattan och såg sig om. Han stoppade händerna i fickorna på de svarta jeansen. ”Mycket prydligare än hemma hos mig.”
”Tack”, sa Jesper, drog igen dörren bakom sig och gick fram till sin säng. Han satte sig ner på kanten. En känslovåg svällde över i bröstet igen och han knöt händerna i knäet, försökte bete sig så normalt som möjligt, men det kändes som att det inte gick så bra. Försök komma på något att säga. Visa inte. ”Det brukar inte vara lika prydligt jämt dock”, sa han efter en stund. Rösten hade blivit mycket tystare än vad han menat och fick det mest att låta löjligt. Jesper kände för att slå sig själv hårt i ansiktet. Han sneglade upp på Elias under luggen när han sa något igen.
”Det behöver ju inte vara prydligt jämt.”
”Nej…”
Elias lutade sig fram och tittade närmre på en grå porslinsfågel som stod i bokhyllan. Det verkade som att han också hade svårt för att komma på vad han skulle säga, med tanke på att stämningen var sådär stel, nästan som när man träffade någon för första gången. Men han var i vilket fall, oavsett om han tyckte det var svårt eller inte, betydligt duktigare på att komma på något att säga än vad Jesper var, och han lät alltid så snäll att tystnaden inte kändes lika jobbig. Hans röst var snäll. Trygg, på något sätt. Jag vill så gärna lita på honom.

Jesper hade fastnat så i tankarna att han inte märkt att Elias rätat upp sig och inte tittade på den där fågeln längre. Hans blick hade fallit på det gröna äpplet på skrivbordet, och när Jesper upptäckte det skämdes han om möjligt ännu mer.
”Så… du åt inte äpplet heller.” Elias vände undrande blicken till honom, såg så orolig ut att Jesper var tvungen att vända bort blicken. Det syntes på honom att han förstod nu, att något var fel och Jesper visste inte hur han skulle kunna förklara.
”Nej”, sa han tyst. Tårarna var på gränsen att rinna över igen och det som var värst var att han så gärna ville berätta, så gärna öppna sig och ösa ur sig allting, men samtidigt var han livrädd. Jag vet inte om jag vågar.
Jesper kände hur madrassen tyngdes ner en aning när Elias satte sig ner bredvid honom, men han vågade inte titta upp från sina knän.
”Vad är det som händer?” frågade Elias tyst.
”Jag…” Jesper tystnade. Det kändes som de satt fast någonstans långt ner i halsen och han fick tvinga ur sig dem, knep hårt ihop ögonen för att tårarna inte skulle rinna över.   ”Jag är sjuk”, sa han tyst. ”Jag kan inte äta, jag bara… j-jag vet inte hur länge jag orkar försöka.” Att det skulle göra så ont att höra sig själv säga det. ”Förlåt, jag vet inte hur jag ska... Jag kan inte prata.”
”Du behöver inte”, sa Elias lågt, mjukt. ”Jag förstår.”
Han lät så omtänksam. Som att han faktiskt förstod. Han lät inte förskräckt eller äcklad som Jesper trott att han skulle göra, och när han kände hans armar om sig orkade han inte hålla tillbaka tårarna längre. Han gömde ansiktet i händerna och kurade ihop sig i hans famn.
Trots att det gjorde så ont i bröstet så var det så skönt att bara få släppa taget. Och att känna någon så nära, att veta att Elias inte var rädd, det fick honom att känna sig trygg för första gången på väldigt länge.
”Jag trodde du… att du skulle tycka jag var så konstig”, mumlade Jesper. Han sa det med ansiktet halvt gömt mot Elias skjorta, halvt bakom ena handen. Han skämdes så över att säga det men på något sätt verkade orden bara rinna ur honom nu. Så som de aldrig gjorde annars, inte för någon annan.
”Men… varför skulle jag göra det?” Elias strök försiktigt handen över Jespers överarm. Han kände hans andetag mot sitt hår, varma trygga pustar.
”Jag fungerar ju inte”, sa Jesper tyst. ”Med folk. Jag blir så rädd, jag får sån ångest för allting… Det är så svårt.” Han skälvde till av gråten, strök sakta baksidan av handen över ögonen. ”Jag känner mig bara så löjlig när det händer men jag kan inte göra något åt det.”
”Det är inte löjligt”, sa Elias lågt. ”Ångest är jättesvårt.”
”Jo…” Jesper blinkade sakta. ”Jag bara... jag är så rädd över vad folk tycker.”
”Tänk inte så…”
”Försöker”, mumlade han. ”Men folk verkar tro att jag… att jag inte förstår att jag är sjuk, men jag vet det, jag vet mycket väl. Jag hatar att göra mamma orolig men jag kan inte äta, jag får inte. Det går inte.” Jesper slöt ögonen, blundade hårt. Elias svarade inte, men han kramade honom hårdare, och det var allt som behövdes för att han skulle våga fortsätta. ”Det känns som att alla dömer för det. För att jag är som jag är, jag ser hur alla tittar på mig och jag klarar inte av det. Det är något fel på mig. Jag klarar inte av mig själv.”
Jesper snyftade tyst till när klumpen i bröstet verkade växa sig till dubbel storlek. Det var så svårt att berätta hur man kände, hur man fungerade. Hur berättade man att man inte visste om man orkade leva? Orden kom bara ut som ett virrvarr, strödda ord av alla tankar som trängdes i hans huvud. Ändå kändes det som att Elias förstod. Som att han förstod precis vad han ville ha sagt även fast han bara nuddat ämnet lätt i ytan.
”Jag dömer dig inte”, sa Elias efter en stunds tystnad. Han svalde, Jesper kunde höra det när han satt med huvudet lutat mot hans bröstkorg. ”Det låter så svårt. Jag tror jag förstår, men jag kan ju inte veta hur det känns för dig. Jag önskar jag kunde hjälpa.”
”Du hjälper”, mumlade Jesper tyst. Han strök fingrarna försiktigt över kråset i Elias skjorta, kände sig alldeles varm i bröstet när det verkade som att Elias märkt, och dragit honom närmre sig. ”Du hjälper så mycket, jag känner mig inte lika ensam. Det är inte lika svårt att prata när jag är med dig, du dömer inte och du förstår men… men jag är så rädd för att jag ska göra något fel, så att du inte vill träffa mig mer.”
”Ssh, säg inte så.” Elias lutade kinden mot Jespers hår, höll honom tätt intill sig. ”Det kommer inte hända. Jag stannar här.”
”Verkligen..?”
”Jag lovar.”


© Amanda

Blod och Is - 7

Tack för de fina kommentarerna ni lämnar, jag blir gladare än ni anar ~



21 oktober

8 a + (5 a – 3)

Jesper tittade på talet han spenderat de senaste tio minuterna att försöka räkna ut. Det spelade ingen roll att läraren i början av lektionen gått igenom hur det där med variabler, parenteser och bokstavsmatte över huvud taget fungerade, han förstod inte ändå. I vanliga fall hade han kanske kunnat räkna ut det, men idag var han så trött att det inte gick att koncentrera sig på något alls. Han hade gått och lagt sig klockan tolv men inte somnat förrän vid tre så det var väl inte särskilt konstigt att han var trött.

”Hur går det här då?” frågade matteläraren som stannat vid Jespers bänk för en halv minut sedan, men som Jesper inte upptäckt förrän nu.

”Inte så bra”, sa Jesper lågt, kluddade lite i hörnet av det rutiga blocket. Resten av lektionen gick åt till att lyssna på när läraren förklarade hur man gjorde gång på gång, och tillslut sa Jesper att han förstod fastän det i själva fallet inte var så. Han orkade bara inte lyssna på hans irriterade tonläge längre.

 

Efter två lektioner var det dags för lunch, och Jesper gick som vanligt ner till sjön för att röka istället. Han kurade ihop sig längst ut på bänken, la armarna om sig själv i ett försök att värma sig. Det var bara åtta grader och dumt nog hade han inte tagit med sig jackan ut från skåpet.
”Ey, har du cigg?”
Jesper tittade upp för att snart möta Tobbes frågande blick. Han hade ingen lust att dela med sig av sina cigaretter, och särskilt inte till honom, fastän han nästan var trevlig nu. Han hade ingen lust alls faktiskt.
”Nej”, ljög han, skakade lite på huvudet. ”Bara en kvar.”
”Fan också.” Tobbe muttrade något, gick tillbaka mot skolan och körde ner händerna i fickorna. ”Jack! Har du cigg?”

Jesper tände en cigarett när Tobias var bortom hör- och synhåll, tog ett bloss och slöt ögonen när han andades ut röken. Det skulle vara något föredrag i aulan efter lunchen, men han hade bestäm redan i morse att han inte skulle gå dit. Det skulle nog inte vara någon som märkte att han inte var där heller, så det borde vara lugnt.
Han tittade ut över sjön, blev sorgsen när han tänkte på att den snart skulle frysa igen. Han tyckte inte om vintern. Mitt i tankarna på hur mycket han skulle frysa började mobilen vibrera, och han tog förvånat upp den ur fickan. Ett svagt leende spreds över hans läppar när han såg att det var Elias som skickat sms.

 

Hej :) Vad gör du?

Jag fryser och röker bara (:

Vill du komma hit? :)

 

Jesper såg på svaret, blev kanske lite väl glad av en sån enkel fråga. Han hade förberett sig på att gå hem och sitta och ha tråkigt hela kvällen. Visserligen var det jobbigt att hela tiden vara lite nervös när han träffade Elias, men mycket hellre det.

 

Ja visst (:

Han såg på mobilskärmen medan han reste sig upp, släppte ner fimpen på marken för att trampa av glöden och började sedan gå. Jackan kunde få vara kvar i skåpet, han orkade inte gå tillbaka till skolan bara för att hämta den.
Han förstod fortfarande inte att Elias ville träffa honom. Eller att det plötsligt fanns någon som han kunde träffa på fritiden, rättare sagt.

Tio minuter senare stod han utanför Elias lägenhetsdörr och bet på ringarna i läppen. Han hade tryckt in ringklockan och väntade på att Elias skulle komma och öppna, och bara någon sekund senare rasslade det innanför dörren.
”Hej”, log Elias när han öppnat dörren, klev åt sidan för att släppa in Jesper.
”Hej”, sa Jesper och log tillbaka. Han böjde sig ner för att knyta upp skorna när han kommit in. ”Det luktar lite bränt?” sa han efter en stund, tittade upp på Elias bakom håret. Han blev lite förvånad över sig själv och att han faktiskt sagt något mer än ett ord i taget.
”Jo”, sa Elias och gjorde en svag grimas. ”Jag rostade bröd, men min rost är lite trasig så brödet blev helt svart. Har vädrat men det verkar ju aldrig försvinna ur lägenheten.”
”Åh.” Jesper reste sig upp, tog ner väskremmen från axeln och kramade den lite i handen utan att tänka på det. Han satte snart ner den bredvid sina skor istället. ”Sånt är ju kul.”
”Verkligen. Vill du ha något att äta? Inte rostat bröd, då, men.” Elias log mot honom, backade in lite i hallen så att Jesper skulle få plats bättre.
”Nej tack, det är bra.” Jesper log försäkrande.
”Okej.”
Elias hade en mörkgrå skjorta på sig, en helt vanlig med en svart väst över, och svarta jeans. Jesper kunde inte låta bli att bli lite fascinerad. Alla andra gånger han träffat honom hade han haft sådär jättegotiska kläder med kedjor och krås och allt möjligt, och nu såg han mest av allt finklädd ut. Det passade honom bra, dock. Det var bara lite ovant att se.

”Kan min väska stå där?” frågade han i brist på annat, såg mot sina skor och väskan.
”Ja, visst, ställ den var du vill”, sa Elias och slätade ut sin väst.  Han såg mot tv-rummet, sedan på Jesper. ”Jag hade ingen direkt plan på vad man kan göra, men det är kul med besök, så…” Han log mot honom. ”Vi kan titta på tv?”
”Visst”, sa Jesper och log tillbaka, följde sedan efter honom dit.
Elias lägenhet var inte särskilt stor, men den var mysig. När man kom in genom ytterdörren låg köket precis till vänster, en garderobsdörr och en toalettdörr fanns rakt fram, och till höger var dörren till rummet som agerade både tvrum och sovrum. Väl där inne stod en stor mörk bokhylla längsmed högra väggen, till vänster stod soffan och mitt emot den teven. Till vänster om teven fanns ett fönster med en blå lampa i, och i hörnet och längsmed väggen stod Elias säng. För att vara så pass nyinflyttad så hade han packat upp ganska mycket. Det var bara väggarna som såg lite kala ut.

Jesper satte sig ner bredvid Elias i soffan. Han kunde inte låta bli att vara avundsjuk, hade också gärna haft ett eget hem såhär. Fast han hade väl inte klarat sig själv, tänkte han och gav upp en låg suck.

”Slutade du tidigt idag eller skolkar du igen?” frågade Elias efter en stund, flinade lite.
”Eh…” sa Jesper och log generat, drog i ärmarna på sin svartvita huvtröja.
”Jaså”, skrattade Elias, satte sig tillrätta och sträckte ut benen framför sig.
”Det var bara något föredrag i aulan, och ingen märker om jag är där ändå…” Jesper försökte le oskyldigt. Elias blev ju knappast arg för att han skolkade, men det kändes ändå bättre att ha någon bortförklaring.
”Åh, men då så. Det hade jag inte heller gått på.”

”Vad bra. Då behöver jag inte känna mig jättedålig”, sa Jesper och fnissade lite.
”Äsch”, log Elias, drog in benen igen och tog upp fjärrkontrollen från tv-bordet. Han startade teven, bläddrade igenom några kanaler innan han lät fyran vara på. ”Blir detta bra?”

”Mhm.” Jesper tittade som vanligt på honom bakom luggen, fingrade tankspritt på ett hål i ärmen på tröjan. ”Vad går du för linje?” frågade han efter en stund, när han kommit på att han faktiskt inte hade någon aning om det. Han höjde undrande ögonbrynen när Elias börjat le.
”Gissa”, sa han roat, la armarna över magen.
”Eh…” Jesper strök undan luggen från ögonen. Troligtvis var det något som var roligt med det hela, eftersom Elias log, men han kom inte på något bra. ”Estet?”
”Nepp.”
”Men… Samhäll?”
”Nej.”
”Natur?”
”Funderade på att välja det, men nej.”
”Då vet jag inte”, sa Jesper och skakade lite på huvudet, log svagt. Vad kunde han gå för något?
”Fordon.” Elias skrattade när han såg Jespers förvånade min. ”Det är faktiskt sant.”
”Det trodde jag verkligen inte”, sa Jesper och blinkade dumt.
”Nej inte jag heller först. Men jag hamnade där.”
”Är det inte jobbigt? Jag menar… med din klädstil och alla grejer..?”
”Nja, jag är så van. Får ta av alla pinaler och grejer innan jag ska in i verkstaden och så. Fast om vi bara har verkstadsdagar klär jag mig inte lika invecklat, utan som idag istället”, sa Elias och pekade på sin väst.
”Jaha.” Jesper log igen. Han var på väg att dra upp benen och lägga armarna om dem som han brukade, stannade dock mitt i rörelsen och såg frågande på Elias. ”Får jag ha fötterna i soffan?”
”Ja, visst. Det har jag jämt.”
Jesper drog upp benen, la armarna om dem och lutade kinden mot sitt ena knä. Elias hade vänt blicken till teven igen, så han passade på att titta på honom nu när han ändå inte märkte något. Hans hår verkade vara längre på ena sidan, eller så var det bara den långa luggen som gjorde att det såg ut så. När han såg honom från sidan såhär märkte han att han hade flera hål i öronen också. Eller i alla fall det högra, eftersom det var det han såg. Jesper log svagt. Ibland kunde han tänka att folk med så mycket accessoarer bara kunde se… för mycket ut. Men inte Elias. Det hela passade honom så bra att man inte kunde tycka något annat än att det var fint.
Jesper suckade. Han tänkte alldeles för mycket på saker man inte borde tänka för mycket på. Han tänkte alldeles för mycket på Elias.

 

”Kvällsmat kanske?”

Elias tittade på klockan på dvd:ns display, som visade halv sju. Han vände blicken till Jesper och log lite frågande. Jesper log svagt tillbaka.
”Jag klarar mig”, sa han och fingrade på en slinga i sitt hår. Elias rynkade pannan.
”Men du har ju inte ätit någonting sen du kom hit”, sa han lågt.
Jesper bet i ringarna i läppen, hade hoppats att han inte skulle säga något om det. Han tittade ner på sina knän. Han ville ju inte vara ohövlig och tacka nej varje gång Elias erbjöd honom något, men…
”Men jag klarar mig”, sa Jesper tyst.  Han undrade om det ens hörts att han sagt något. Elias sa ingenting, Jesper sa ingenting, och tystnaden gjorde att han fick ont i magen. Han vågade inte titta upp på honom heller. Nu har jag förstört allting.
Det hade ju varit så lätt att prata. Allt hade varit så lätt. Och bara för det där lilla så var det som om någon knäppt av en strömbrytare, och han kunde inte prata längre.
”Du måste inte äta”, sa Elias efter en stund och sneglade åt hans håll. Han bet sig i läppen.
”Jag måste nog gå hem”, tvingade Jesper ur sig, märkte knappt vad det var Elias hade sagt. Han kände sig bara så löjlig och han visste att om han stannade länge till skulle han bara bli löjligare och förstöra allting. Han hade ju redan förstört stämningen och betett sig som en tönt.
”Okej.” Elias kliade sig lite i nacken, såg på honom för en stund innan han vände blicken till teven och sträckte sig efter fjärrkontrollen.
Jesper reste sig långsamt upp, skämdes för mycket för att ens våga titta på honom, så han tassade bara tyst ut till hallen utan att vända sig om. Han satte sig ner på golvet och knöt långsamt på sig skorna, höll blicken fäst på sina bleka händer. Han hörde hur Elias kom ut i hallen, hur stegen fortsatte in i köket och sedan kom tillbaka. Det kändes som att det tog en evighet att knyta den sista rosetten och när han rest sig upp, hängt väskan över axeln, så vågade han fortfarande inte titta ordentligt på honom. Det enda han såg var ett grönt äpple som Elias räckt fram. Han tvekade en stund, tog det sedan och mumlade ett tyst ”tack.” Han öppnade dörren med andra handen, sneglade upp på honom bakom luggen.
”Hejdå.”
”Hejdå”, sa Elias lågt, log svagt mot honom. Försiktigt, verkade det som.
Jesper skyndade ut genom dörren innan han hann ångra sig, stängde den efter sig och tog sig snabbt ut ur trapphuset. Han hade blicken fäst i marken under hela tiden han gick, kramade äpplet hårt i handen. Faktum var att han var hungrig egentligen, så hungrig att han ville krypa ihop på marken och gråta för magen gjorde så ont. Men han förtjänade inte att äta, inte idag, särskilt inte nu. Han kunde inte. Så han fick klara sig.


© Amanda

Blod och Is - 6

19 oktober

Jesper hade trott att när klockan slog tolv skulle nog de flesta vara på väg hem. Det visade sig att han haft helt fel, för det var först när klockan slog tolv som alla var där. På stereon i teverummet spelades det allt från Amy Diamond till Meshuggah, och vissa partyglada typer höll just nu på att dansa oseriöst till en technolåt ingen verkade ha hört förut. Jesper undrade om inte grannarna skulle bli sura, så högt som musiken spelades.
Elias satt bredvid honom i soffan med benen utsträckta framför sig, ett glas med mörkrött vin i handen, och Jesper kunde inte låta bli att tänka att han såg ut som en vampyr. Och att vinet var blod, då. Fast det förstod man kanske.

Jesper själv hade tappat räkningen på hur många gånger han sprungit ut till köket och hämtat mer att dricka, men det var nog inte alldeles för många gånger i alla fall. Trodde han. Han mådde inte dåligt i vilket fall som helst, var bara lite snurrig och hade svårt att komma fram till vad han skulle säga, så det slutade med att han inte sa något alls.

”Har du kul?” frågade Elias efter en stund, snurrade lite på vinglaset och såg på honom med ett smått berusat leende på läpparna.
”Jadå”, sa Jesper och log tillbaka, undrade om han lät lika släpig som han själv tyckte att han gjorde. Han rynkade svagt pannan när han fick syn på en stor blond frisyr längre bort, blev lite svagt illamående när han upptäckte vem det var. Linn, skolans enda riktiga bimbo, hade uppenbarligen hittat dit. Elias såg åt samma håll, höjde ett ögonbryn.
”Känner du henne?”
”Hon går i min klass”, sa Jesper med en suck, strök sin lugg ur ansiktet och fäste den bakom örat utan att tänka på det. Han tittade på det som var kvar i sitt glas, snurrade lite på det för att se om det åkte runt. Varför det inte skulle göra det hade han dock ingen aning om.
”Jaha. Hon såg läskig ut”, sa Elias och drack lite ur sitt glas, grimaserade svagt. ”Fan vad surt det här är.”

”Jaså?”
”Jaa, smaka.” Han räckte över vinglaset till Jesper, som försiktigt tog emot det. Han ville inte råka tappa någonting, vilket han tyvärr hade lätt för, eftersom hans händer nästan alltid darrade svagt. Elias brast ut i skratt när Jesper smakade och grimaserade minst lika mycket som han själv gjort. ”Visst är det äckligt?”
”Ja… usch”, sa Jesper och svalde hårt, räckte tillbaka glaset till honom. Han förstod inte hur folk kunde dricka sådär surt vin och tycka det var gott. Torrt, kanske det hette. Eller var det något annat?

”Jag ska hämta något annat”, sa Elias roat, tog glaset och reste sig upp innan han försvann ut till köket. Jesper ställde sitt glas på soffbordet, la armarna om sig själv och såg sig om i rummet. Bara två gröna lampor var tända i fönstren, så det var ganska mörkt. Han hann inte fundera över så mycket mer innan soffdynan bredvid honom tyngdes ner igen, och han var precis på väg att fråga vad han hämtat för något, när han upptäckte att det inte alls var Elias som var tillbaka. Istället var det Linn som satt där, med någon färgglad flaska i handen, och ett onödigt sliskigt läppglansleende. Jesper funderade på om han skulle fly ut till köket.
”Heej”, log hon, la huvudet på sned och såg på honom.
”Hej”, sa Jesper tveksamt. Han undrade vad hon höll på med. I skolan såg hon ut som om hon tittade på något pestsmittat så fort han var i närheten.

”Vad gör du?”

”Jag sitter här”, sa han lågt, förstod inte alls varför hon ville prata med honom. Han såg sig snabbt om i rummet igen, undrade om någon försökte jävlas med honom och skickat Linn för att ragga upp honom eller något, men han såg ingen.
”Ameeh, det fattade jag väl”, sa hon och fnittrade, drack sedan flera klunkar ur sin flaska. Jesper var på väg att säga något, men glömde helt av det när hans mobil plötsligt vibrerade till. Han tog upp den, fick läsa två gånger innan han förstod att det var från Yvonne.

 

Hej! Har du kul? Och när kommer du hem tror du? J
/ Mamma

Jag har ganska kul, men jag vet inte när jag går än.

Troligtvis samtidigt som Elias

Jesper upptäckte först efteråt att han glömt skicka med någon smiley. Det hade tagit honom flera försök att bara lyckas stava till troligtvis, så det var väl därför han glömt av den. Han suckade åt sig själv, stoppade ner mobilen i fickan igen och sneglade på Linn. För tillfället satt hon lite väl lutad åt hans håll, med flaskan obehagligt vinglandes fram och tillbaka.

”Duuu”, sa hon och fnittrade igen, viftade lite med flaskan så att några droppar flög ut och landade på Jespers jeans. Han gav upp en plågad suck. ”Du…”

”Ja?” sa Jesper lågt, såg aningen motvilligt på henne. Han förstod inte alls vad hon höll på med. Det kändes mest läskigt.
”Gör det där ont?” Linn pekade lite med flaskan mot hans läppar, och han lyckades efter en stund förstå att hon måste mena piercingarna.
”Nej… eller jo först men, inte sen.” Han rynkade pannan åt sig själv. Det gick att tänka hur klart som helst, men så fort han skulle prata så kom det ut som värsta osammanhängande sörjan. Var han full?

”Aah, okej, jag fattar”, sa hon och nickade med en allvarlig min, tömde sedan innehållet i flaskan och svalde hårt. ”Alltså.” Hon började vifta med fingret, och Jesper blev lite nervös. Det såg ut som att hon skulle kunna peta ut ögat på honom när som helst.
”Alltså?”
”Jaa, vadå? Eller jaha, det var inget”, fnittrade hon, skakade på huvudet och ställde ner sin nu mer tomma flaska på soffbordet. ”Alltså”, sa hon igen, lutade sig bakåt i soffan och såg allvarligt på honom. ”Du är ju typ snygg.”
”Eh, va?” sa Jesper och såg chockat på henne. Hon hade nog druckit lite väl mycket.
”Jaa, alla andra bah iieehe, de ser typ likadana ut och vafaan… Tobbe typ, han trooor att jag vill ligga med han, bara för att jag hångla med han förra helgen typ, och det är så jääävla irriterande! Vad tror han om mig egentligen, seriööst…” Linn skakade på huvudet och gav Jesper en blick som nog betydde att Tobbe var helt dum i huvudet. Jesper skyndade sig att nicka för att inte råka illa ut.
En kort stund senare upptäckte Jesper att ett par hyfsat långa, svartklädda ben stannat nära soffan där de satt. Han skyndade sig att ge Elias en bedjande blick. Rädda mig.

”Hänger du med och röker?” frågade Elias, som tack och lov fattat med en gång. Jesper nickade kanske lite väl ivrigt, reste sig upp och drog tillrätta både tröja och hår på ren automatik. Han följde efter Elias ut till hallen, såg sig nervöst över axeln och suckade lättat när han såg att Linn satt kvar i soffan. Om hon följt efter hade han nog blivit knäpp.
”Tack”, sa Jesper lågt och lyfte undan ett tiotal jackor för att komma åt sin egen, som naturligtvis hamnat underst.
”Lugnt”, log Elias, ställde ner sitt nyligen påfyllda vinglas på hallbordet och stoppade fötterna i kängorna. Han snörade dem lite slarvigt.”Anföll hon dig?”
”Det kan man säga. Jag fattar inte”, sa Jesper med en suck, kände fundersamt efter i sina fickor. Cigarettpaketet var borta, men han visste med all säkerhet att han haft det när han kommit dit. Hade någon tagit det? ”Och någon har tagit mina cigaretter…”

”Åh? Men du kan få av mig, kom nu.”

Elias log, öppnade dörren och klev ut. Jesper drog sin jacka tätare omkring sig, följde efter honom ut i oktoberkylan och såg fundersamt på alla som trängdes ute på trappan. De flesta hade inte skor på sig, och eftersom han själv hade det, gick han ner till gräsmattan istället. Han såg upp på Elias när han kommit ner och ställt sig bredvid honom.

”Jag får betala tillbaka sen”, sa han lågt, mest för sig själv, och fingrade lite på sitt hår.
”För?” sa Elias och höjde frågande ett ögonbryn, tog upp sina cigaretter ur fickan. Jesper log lite förvånat åt att de rökte samma märke.
”Att du ger mig cigg…”
”Men jag fick ju en av dig, jag betalar tillbaka nu.” Han räckte honom en cigarett och satte tändaren i handen på honom. ”Vad tycker du om festen då?”
”Jo det… bättre än väntat”, sa Jesper och log bortkommet, tände cigaretten och räckte tillbaka tändaren till honom. ”Tack.”
”Ingen orsak.”

De stod tysta en stund, lyssnade på den dova musiken som hördes genom väggarna och då och då blev högre när någon öppnade ytterdörren. Jesper såg ner på sina svarta skor, märkte först nu att han mådde lite illa. Det var inget ovanligt, det hände väldigt ofta när han var nykter också, men det var inte mindre obehagligt för det.

”Jag ska nog gå hem snart”, sa Jesper i brist på annat, lät cigarettröken sila ut mellan läpparna.
”Jag med. Jag vill gärna vara människa i morgon när jag ska gå upp”, sa Elias och la handen för munnen när han gäspade, log åt sig själv. ”Tydligen är jag trött.”

Jesper log bara till svar, nickade svagt. Dock rann leendet sakta av honom när han kom på att han skulle behöva gå hem själv. Han var inte mörkrädd, men rädd för de som kom ut när det blev mörkt. Han ville inte träffa fel folk när han gick ensam.
Elias la märke till att han blivit fundersam, la huvudet på sned.
”Vad är det?”

”Eeh…” Jesper kliade sig i nacken, undrade vad han skulle säga. Det skulle ju låta fånigt att säga att han var rädd för att gå hem, men han ville ju inte ljuga ihop något annat heller. ”Jag tycker… inte om att gå hem själv när det är mörkt… och så.”

Han hörde sig själv säga det i alla fall, och undrade vad det var för fel på kopplingen mellan hjärnan och munnen. Nu lät han ju som världens största mes. Vilket han i och för sig var, men ändå.

”Åh jaha”, sa Elias och nickade. Han tittade fundersamt på sina skor för några sekunder innan han sken upp. ”Men du kan ju sova hos mig!” utbrast han och såg på Jesper med ett glatt leende. Jesper såg dumt tillbaka.

”M-men va?”

”Ja, så slipper du gå hem själv?”

”Åh…” Jesper blinkade några gånger, såg ner på sina skor och knäppte av aska från cigaretten. Det var verkligen snällt av honom att erbjuda sig, men… Han kände ju honom knappt. Inte för att han trodde att det skulle göra något, men ändå. Man brukade ju inte följa med någon hem bara sådär om man inte kände dem bra. Dessutom var han så svår när det gällde nytt folk, eller egentligen, folk över huvud taget. Men det går säkert bra, jag kan gå hem direkt när jag vaknat om det krisar. ”Men får jag verkligen det då?” fick Jesper ur sig tillslut, såg upp på Elias som nickade.
”Klart du får det. Jag har soffa och extramadrass och gud vet vad.”
Jesper såg tyst på honom för en stund, log sedan lite försiktigt och vände ner blicken till sina skor igen.
”Ja men… okej. Då gör jag väl det.”

 

Någonstans runt niosnåret vaknade Jesper av att han låg på golvet. Han rynkade fundersamt pannan, kände inte igen det mörka parkettgolvet över huvud taget. För några sekunder blev han panikslagen, trodde att han somnat på festen och blivit kvar i huset, men suckade lättat när han mindes att det inte alls var så. Han hade ju följt med Elias hem, han hade tvekat länge och blivit förvånad över att Yvonne tyckte det var okej när han skickat sms och frågat.
Och här låg han nu.

Han gned sig trött i ena ögat, vände sig över på rygg så att han kunde titta upp i taket istället. Huvudet var lite ömt och han kände sig tung i hela kroppen, men annars var det inte så farligt. Tack och lov. Han hade varit rädd att han skulle få den värsta baksmällan någonsin och inte kunnat resa sig utan att spy eller någon av de där andra hemska exemplen han hört om.

Jesper var nära att hoppa högt när något precis intill rörde sig, hann dock inse att det var Elias innan han började skrika som någon liten tjej. Han satte sig långsamt upp, satte ena handen i parkettgolvet för stöd och strök håret ur ansiktet för att kunna se honom bättre. Han förstod inte riktigt hur det gick ihop. Han själv satt på golvet, precis bredvid låg en madrass som han troligtvis rullat av i sömnen, och bredvid madrassen stod en säng. All logik sa ju att Elias borde sova i sängen, men han låg istället nere på madrassen, väldigt nära kanten. Jesper log svagt. Var det kanske han som råkat knuffa ut honom?
Elias rörde lite på sig igen, och det dröjde inte länge förrän han välte ner på golvet han också. Jesper la ena handen över munnen för att kväva fnisset när Elias förvånat slog upp ögonen.
”Varför… ligger jag på golvet?” stönade Elias trött efter en stund, rynkade pannan och började le när han såg att Jesper verkade tycka det var roligt. ”Va?”
”Du trillade av madrassen”, sa Jesper, harklade sig när han hörde hur hes rösten var. Han flyttade sig lite bakåt för att Elias skulle få mer plats att kunna sätta sig upp på, drog upp benen mot bröstet och la armarna om dem.
”Men… jag fattar inte”, sa Elias förvirrat, strök fingrarna genom håret när han satt sig upp. Han tittade mot sängen. ”Jag la mig väl i sängen igår?”
”Jag tror det…” Jesper rynkade pannan. Elias kunde väl inte ha vält ner på madrassen under natten, då borde väl någon av dem ha vaknat?
”Åh”, sa Elias efter ett tag, skrattade lågt och satte handen i golvet som hjälp för att resa sig upp. ”Jag gick till köket och drack vatten i natt, och la mig fel.”
”Jaha”, sa Jesper och bet i ringarna i underläppen för att inte fnissa. Av någon anledning blev han lite nervös över tanken att han sovit bredvid honom i säkert någon timme. Att bli nervös i efterhand var ju ganska onödigt, men han var så osäker när det gällde andra människor, så det förvånade honom att han inte reagerade kraftigare över det. Det var väl bra, i och för sig.
”Och jag har sovit i skjorta och jeans…” Elias tittade ner på sina kläder med en uppgiven suck. Han drog lite i kragen på skjortan. ”Känns inte så fräscht.”
”Inte mitt heller”, sa Jesper tyst, hade sovit i jeans, t-shirt och huvtröja. Och armvärmare då. Det kändes sådär varmt och kvavt, och inte alls fräscht.
”Har jag smink i hela ansiktet?”
Jesper försökte ignorera att hjärtat hoppade över ett slag i bröstet när Elias tittade på honom. Det där med ögonkontakt var ju livsfarligt, i alla fall för honom.
”Bara lite”, sa Jesper och log osäkert, tittade ner på sina knän innan han fick för sig att rodna eller glo för mycket eller vad han nu kunde få för sig att göra för dumt.
”Vilken tur. Nej men, frukost skulle vara nice, jag är jättehungrig.” Elias satte händerna i sidorna. ”Kommer du?”
”Mhm.” Jesper släppte taget om sina ben, tog sig upp på fötter och vinglade till lite när han väl var uppe, men behöll tack och lov balansen. Han följde efter Elias ut i köket, la handen över magen när den kurrade lågt och tittade bekymrat ner på den. När han tänkte efter så var det över ett dygn sen han ätit sist. Det som borde bekymra honom var just det, men det han egentligen bekymrade sig över var om han skulle våga äta något nu. Skulle det vara okej?

”Vad vill du ha på?” frågade Elias och öppnade kylskåpsdörren, såg frågande på Jesper och log svagt. ”Jag har ost och grönsaker. Ingen korv, men… marmelad, fast den är nog gammal och äcklig, för jag fick den av mamma när jag flyttade och jag har inte rört den.”
Jesper ryckte upp sig själv ur tankarna, skyndade sig att le lite tillbaka, men det kändes mest som en förvirrad grimas. Det är nog okej. En smörgås bara.

”Eh…” Han drog i ena ärmen på tröjan utan att tänka på det själv. ”Jag kan ta ost.”
”Okej.”
Jesper tittade på medan Elias plockade fram tillbehör ur kylskåpet. Han kunde inte låta bli att undra varför han gjorde det här. Elias var så snäll och log hela tiden, och verkade faktiskt vilja träffa honom, och det gjorde honom så förvirrad. Folk brukade vanligtvis vara helt ointresserade av att prata med honom, och om de försökte så gav de upp nästan med en gång. Jesper förstod mycket väl varför, han var så tyst och stel, men han blev ändå ledsen varje gång det hände. Om han träffat sig själv hade han troligtvis gjort likadant. Han kände sig så obekväm när folk var tysta hela tiden och ändå fortsatte han vara tyst och tråkig själv. Fast det hade mest att göra med att han var så rädd att säga något fel.
Han log svagt för sig själv. Trots att hela grejen med Elias gjorde honom förvirrad så gjorde det honom glad också. Han var glad att han träffat honom och han var glad att han faktiskt hade någon han kunde säga hej till på vägen hem från skolan om man råkade ses.
Först när Elias dukat fram allt på köksbordet vaknade Jesper ur tankarna och han fick lite dåligt samvete över att han inte hjälpt till.
”Jag kunde ju ha hjälpt till”, sa Jesper tyst, nästan för sig själv, när Elias vinkade honom till bordet.
”Äsch”, sa Elias och sköt in sin stol en bit, tog upp ett juicepaket han ställt bredvid sitt glas och skruvade av korken. ”Det gick så fort att ta fram ändå, ingen fara.”
”Okej.” Jesper tvekade lite, visste inte vilken stol han skulle sätta sig på. Bordet var vitt och runt med en svart duk på, och det var svårare än väntat att bestämma om han skulle sätta sig bredvid eller mitt emot Elias. Tillslut satte han sig bredvid ändå. Han väntade en stund innan han tog en brödskiva och smörade den, la på en skiva ost.

”Inte så snygg servering kanske”, sa Elias och petade på brödpåsen. ”Men jag hoppas det duger.”
”Det duger fint”, sa Jesper lågt, delade smörgåsen i två, och sedan fyra delar innan han började äta av den. Han såg mot klockan som hängde över dörren in till köket. Han hade inget emot att vara här, men på något sätt kändes det som att han borde gå hem snart. Innan han blev konstig, fick panik och förstörde något. Han ville inte att det skulle hända när han var med Elias, var rädd för att han skulle skrämma honom eller bara få honom att komma fram till att han var alldeles för konstig. Så som alla andra gjort.


© Amanda

Blod och Is - 5

18 oktober

Runt sjusnåret på lördagen satt Jesper på sin säng, mobilen i handen och med blicken fäst på displayen. Elias hade fått hans nummer, hade nyss smsat och sagt att han skulle ringa när han duschat, och Jesper var så nervös så han höll på att dö. Han brukade aldrig prata i telefon, knappt ens med Yvonne. Det kändes som att det skulle sluta i pinsamhetskatastrof.
Jesper andades ut i en besvärad suck. Han hade till och med haft svårt för att bestämma sig för vilka kläder han skulle ha. Han brukade aldrig bry sig om sånt annars, men nu helt plötsligt visste han inte om han skulle försöka klä sig lite mer normalt, om han skulle ha skjorta, eller bara helt vanliga kläder. Det hade i vilket fall som helst slutat med att han valt det vanliga paret jeans, de svarta, och en svart Bullet For My Valentine-tröja med rött tryck. Över det hade han den vanliga svarta huvtröjan. Det var nästan en självklarhet när det gällde kläder. En huvtröja, eller i alla fall något långärmat. Han hade tagit på sig en armvärmare på vänsterarmen för säkerhets skull, till och med. I fall något skulle gå fel, om någon blev arg och tog hans huvtröja, eller om han blev för varm…

Mitt i tanken så började mobilen vibrera. Jesper blev så förvånad att han höll på att tappa den i golvet, men lyckligtvis klarade han sig från det. Han såg dumt på displayen för en stund, suckade sedan och tryckte nervöst på grön lur. Det fick gå som det gick.
”Hallå”, sa han lågt när han satt mobilen till örat, bet sig i tungan när han hörde hur ynklig hans röst lät. Det här gick ju väldigt bra.

”Hej!” sa Elias glatt i andra änden, och Jesper kunde inte låta bli att tänka att han hade fin röst. Han lät varm. ”Ehm, nu har jag duschat klart. I alla fall, hittar du till Ante eller hur var det? Plommongatan tror jag det heter.”

”Nja… Jag kanske hittar till villaområdet, men inte rätt gata”, sa Jesper och tuggade lite på en av ringarna i läppen. Han hade för vana att göra det när han var nervös eller orolig.

”Åh, okej. Men jag kanske kan komma och hämta dig? Jag hittar heller inte superbra men det borde nog funka.”

”Jo, det vore nog bra.” Jesper fortsatte tugga på ringen, såg snabbt mot klockan. ”När i såna fall?”
”Festen börjar åtta tror jag… Fast man behöver ju inte vara där först av alla, så jag kan hämta dig då istället kanske?”

”Mhm, okej.”

”Vart bor du förresten? Det kanske är bra om jag hittar till dig först och främst”, sa Elias och skrattade. Han verkade hålla på att greja med något, för det väsnades lite i bakgrunden. Jesper kunde inte låta bli att undra vad det var för något.

”Ovanför mataffären, det finns några små, vita hus vid dagiset, om du vet?” sa Jesper och reste sig upp från sängen. Han hoppades att det dög som förklaring, för han visste inte hur han skulle beskriva annars. Gatunamnet sa nog inte så mycket för en som inte bott där så länge.

”Åh, jaha där! Men där har jag gått förbi, det är ganska nära min lägenhet.” Elias fortsatte greja med det där som Jesper inte visste vad det var. Han suckade efter en stund och verkade ge upp. ”Förlåt att jag väsnas, jag försöker få ner en skjorta från en galge men den vill verkligen inte.”

”Åh, jaha”, sa Jesper och fnissade tyst, tyckte av någon anledning det var roligt.

”Men, eh, ja. Jag kommer och hämtar dig vid åtta då.”

”Mhm. Jag kan gå ut till vägen så du ser mig.”
Toppen. Men vi ses då”, sa Elias, och det verkade på hans röst som att han log. Jesper log svagt han också.
”Det gör vi.”

”Hejdå.”

”Hejdå.”

 

Några minuter innan åtta gick Jesper till hallen för att ta på sig ytterkläderna. Han satte sig ner på golvet medan han knöt sina converseskor, tittade tyst på sina händer. Fingrarna var smala, naglarna svartmålade. Det kändes som att han ansträngt sig lite väl mycket för att se okej ut till festen. Han ville inte se alldeles för extrem ut, samtidigt som han inte ville se vanlig ut heller, vilket hade slutat med att han bara sminkat sig jättelite. I vanliga fall brukade han måla hyfsat tjocka kajalstreck under ögonen, men den här gången hade han låtit bli, och det hade fått bli tunna streck istället.
Han tog ner jackan från kroken, drog på sig den och tittade upp när Yvonne kommit ut till honom. Hon log, lutade sig mot väggen.
”Ska du inte äta något innan du går dit?”
”Jag är inte så hungrig”, sa Jesper lågt, sa det av ren reflex, och drog upp dragkedjan i jackan. Han drog tillrätta ärmarna, tittade upp på henne bakom det svarta håret och log försäkrande. Yvonne log lite tveksamt tillbaka, försvann sedan ut i köket och kom snart tillbaka med ett grönt äpple.
”Ta med det i alla fall.”
”Okej.” Jesper la ner det i fickan, vinkade lite till henne och öppnade sedan dörren. ”Hejdå då.”
”Hejdå. Hör av dig om det är något”, sa Yvonne och vinkade tillbaka, stängde dörren efter honom när han klivit ut.

Jesper gick nerför den korta trappan, klev ut på vägen och såg sig om. Han hade gått ut någon minut för tidigt, för säkerhets skull, och var lite orolig för hur han skulle bete sig när Elias kom dit. Som vanligt, vore ju det mest logiska svaret, men han kände sig alltid så tråkig. Fast det fanns kanske inte så mycket att göra åt.

Han tände en cigarett i brist på annat, rökte den sakta och la armarna om sig själv så gott han kunde. Det var ganska kallt. Han borde kanske ha tagit en halsduk.

Någon minut senare hördes det steg en bit bort på gatan, och rasslet från kedjor. Jesper log svagt när han förstod att det måste vara Elias, tog ett bloss på cigaretten och vinkade till honom när han kommit närmre. Elias vinkade glatt tillbaka.
”Tjenare”, sa han när han kommit fram, ruskade luggen ur ansiktet så att det rasslade om honom igen. ”Är du klar?”
”Ja”, sa Jesper och nickade, knäppte av askan från cigaretten. Han tittade på kavajen Elias hade på sig. Den var i skinn, troligtvis fejk, hyfsat figursydd och hade några remmar med silverspännen som fungerade som låsmekanism, eller vad man nu skulle säga. Istället för knappar helt enkelt. ”Din kavaj är snygg”, vågade han sig på att säga, lät lite ängslig, och försökte le utan att se fånig ut. Elias märkte dock ingenting utan log bara tillbaka.
”Tack! Den är skitstel och man känner sig som en bodybuilder, men den funkar till fest och sånt. Ska vi gå?”
”Mhm.” Jesper log åt hans bodybuilderjämförelse, tittade ner på sina skor när de började gå. Han tittade mot honom då och då, upptäckte att de där kedjorna som rasslat satt fast i hällorna på hans svarta jeans. Jesper undrade om det inte var jobbigt att ha så mycket accessoarer, alla kedjor och ringar och sånt där.

”Fan, jag skulle nog ha ätit innan”, sa Elias efter en kort stund och la handen över magen. Jesper tittade upp på honom bakom luggen, tog upp äpplet ur jackfickan och räckte frågande fram det. Elias tog förvånat emot det. ”Men ska inte du ha det?”
”Nej, jag är inte hungrig”, sa Jesper och skyndade sig att le. Han tog ett sista bloss på cigaretten innan han släppte ner den på marken, trampade av glöden. Det var bättre att äpplet kom till nytta än att det låg i jackfickan hela kvällen, och sedan hamnade i en soptunna på vägen hem.

”Åh jaha, tack”, log Elias och tog ett bett av äpplet. Jesper nickade bara svagt till svar, log och såg ner på sina skor igen. Han hoppades att han inte skulle få något psykbryt under kvällen. Han ville faktiskt försöka ha kul, för en gångs skull.

 

Väl framme vid plommongatan var det inte så svårt att lista ut vilket hus det var fest i. Dov musik, mestadels bas, strömmade ut på gatan och dörren stod vidöppen. Jesper hann bara fundera på om det inte blev kallt där inne, sedan hade en vithårig, hyfsat kort kille skyndat ut ur huset och fram till dem.

”Tjenare!” sa han glatt till Elias, såg sedan på Jesper och presenterade sig som Ante. Jesper log lättat över att han inte behövt skaka hand, hade svårt för sånt, och mumlade något otydligt till svar om att han hette Jesper.

”Har det kommit något folk än?” frågade Elias och började gå mot huset, såg snabbt på Jesper för att se så han hängde med.
”Nja, typ fyra pers. Resten kommer väl om en halvtimme eller något, men det är bara att börja parta. Jag ska hämta öl i källaren, be right back.” Ante försvann runt huset, och Jesper följde efter Elias uppför trappan och in i hallen.
Han drog långsamt ner dragkedjan i jackan när de kommit in, såg sig om i den smala hallen. De flesta galgarna under hatthyllan var upptagna, så Jesper hängde sin jacka på en krok längst in. Han hoppades att han skulle hitta den sen när han skulle hem.
”Jag går ut till köket”, sa Elias, som precis snörat upp sina kängor och ställt dem åt sidan. Han såg på Jesper och satte ena handen i byxfickan på de svarta jeansen. ”Hänger du på?”
”Visst”, sa Jesper och nickade, skyndade sig att kliva ur skorna och följa efter Elias innan han tappade bort honom. Huset verkade inte vara särskilt stort, men han hade ju aldrig varit där förut, så det skulle inte förvåna honom alls om han lyckades villa bort sig.
Väl ute i köket spärrade Jesper förvånat upp ögonen när han fick syn på alla flaskor som stod uppradade på diskbänken. Det såg ut att räcka till ett helt kompani.

Han hoppades lite naivt att ingen skulle bli alldeles för full, eller för social. Han visste inte hur han skulle bete sig i såna situationer, och det var ju toppen, för folk skulle ju med all säkerhet dricka ikväll.

”Sådär”, sa Ante, som plötsligt uppenbarat sig i dörröppningen, med ett flak öl som han ställde ner med en duns på köksbordet. Jesper undrade om han var rik eller något, för trots att han själv inte brukade dricka, så visste han att sprit var dyrt. Om Ante nu inte hade hundra kompisar som tagit med sig en flaska var, och sedan på något mystiskt sätt försvunnit. De få människorna han sett när de klivit in satt i teverummet och pratade glatt, och ingen av dem kände han igen från skolan. Han var faktiskt glad över det. Över att det inte var någon där som han ”borde” hälsa på, och sådär.

”Det är bara att ta, jag ska ringa efter Löken och höra om han bestämde sig för att komma eller inte, jag vetefan vad han sa”, muttrade Ante efter en stund, satte en ölburk i handen på Jesper när han svängde ut ur köket igen. Jesper tittade dumt på burken för en stund, räckte den sedan till Elias och log ursäktande.

”Vill du inte ha?” frågade Elias och tog emot den, såg frågande på honom.
”Nej, jag... öhm, jag gillar inte öl.”
”Åh, jaså. Men gör en grogg då, det är hur mycket grejer som helst här”, sa han och lyfte upp en grön flaska, läste på etiketten med ett höjt ögonbryn.
”Men jag har aldrig gjort det…”
”Har du inte?” Han tittade upp på honom, ställde ner flaskan igen och började le. ”Då kan jag göra en åt dig.”
”Åh… jaha, okej”, sa Jesper och tittade ner på sina händer för att inte rodna åt sin egen oerfarenhet.  Han undrade hur han skulle göra resten av kvällen. Om han skulle fortsätta tassa efter Elias överallt, eller om han skulle försöka sitta själv i en soffa någonstans utan att känna sig dum. Visserligen kändes det dumt att tassa efter Elias hela tiden också, och det måste vara irriterande för honom att ha någon liten, rädd tönt som sprang efter vart han än gick. Men det löser sig nog.

”Sådär.” Elias räckte honom ett glas med nästintill neongrönt innehåll och log stort.
”Tack”, sa Jesper, tog emot glaset och tittade fundersamt ner i det. Efter en kort stund hade han samlat mod nog till att smaka, och till sin förvåning var det inte alls lika illa som han väntat sig. Elias, som troligtvis tyckt hans min var roande, skrattade lågt och tog upp sin ölburk igen.
”Var det gott?”
”Jo ganska”, sa Jesper generat och log lite försiktigt tillbaka. Kvällen skulle kanske kunna bli helt okej ändå.


 


© Amanda

Blod och Is - 4

16 oktober


Franskans grammatik och regler flöt ihop i ett enda virrvarr i boken som låg uppslagen på skolbänken. Jesper såg oförstående på alla ”je suis, tu es” och liknande. Han kunde väl dem egentligen, men för tillfället var han så trött att han nog inte hade förstått även om det stod på svenska. Han ångrade att han inte valt tyska, det var i alla fall lite mer likt svenska än vad franskan var. Det kändes helt hopplöst med massvis av extrabokstäver som ändå inte uttalades, utan bara gjorde att orden såg krångligare ut.
Han suckade tyst, lutade huvudet i handen och tittade ut genom fönstret. Lektionen var en timma lång, och han hade hittills bara tagit sig igenom tio minuter. Han kände på sig att den här dagen skulle gå långsamt. Om han nu orkade gå på alla lektioner.

Franskalärarinnan, Ingela, gick runt i klassrummet till var och en av eleverna och förhörde dem på glosläxan. Inte så smart gjort, eftersom de flesta tjuvlyssnade på vad den bredvid sa, och sen räknade upp svaren likadant. Ingela verkade dock inte förstå det, för hon såg bara förtjust ut över att alla verkade ha gjort läxan för en gångs skull.

När hon började närma sig Jespers bord kröp han ihop lite på stolen, som om han hoppades på att hon inte skulle märka honom, men dessvärre så fungerade det inte. Ingela stannade upp vid bänken, rätade i ordning sina papper och tittade sedan upp på honom.
”Ja, Jesper”, log hon, verkade vara exalterad över att förhöra på glosor, trots att hon redan lyssnat på samma ord femton gånger. ”Jag är?”
”Je suis”, sa han lågt, la händerna i knäet och tittade på dem. Han sneglade lite mot boken under den svarta luggen, hoppades att hon inte såg det.
”Du är?”
”Tu es.”
”Ni är?”
”Vous… etes?” sa han tveksamt, hade naturligtvis lyckats glömma vad alla de andra sagt, trots att han hört det för bara någon minut sedan. Han blev osäker, och att tjejerna som satt bakom honom verkade fnissa åt det faktumet gjorde honom bara uppgiven. Ingenting gick visst in i huvudet när det gällde skolarbete. ”Eller… jag vet inte.”

 

Som han anat orkade han inte stanna kvar särskilt länge i skolan. Det var en dålig dag igen, han mådde illa och var yr, och när resten av klassen gick på lunch svängde han istället av till skåpen. Han såg sig om i korridoren, låste upp sitt skåp och tog ut sin jacka. Det hörde nästan till rutinerna nu, att se sig om så fort han var ensam. Oftast hände det ingenting, men någon gång hade han fått en knuff i ryggen, eller fått fötter utstuckna framför sig så att han skulle falla. Det fanns vissa i klassen, och i resten av skolan, som verkade kunna roa sig enbart genom att hålla på med sånt.
Jesper knäppte knapparna i jackan, tog ut väskan och hängde den över axeln. Han låste skåpet innan han gick ut genom entrédörren, suckade lågt åt sig själv och åt hur lätt han gav upp. Han orkade bara mindre och mindre, och han log bittert åt sig själv när han tänkte så.  Yvonne förstod, och det var okej med henne när det var några lektioners frånvaro på pappret som skickades hem varje månad. Men på sista tiden så hade det nästan varit mer frånvaro än närvaro.

Jesper tände en cigarett när han kommit utanför skolområdet, tog ett bloss och tittade någon meter framför sig på marken medan han gick. På grund av det höll han helt på att missa Elias som kom gående.  Tack och lov stannade den svartklädde upp och hälsade glatt, vilket fick honom att väckas ur tankarna.
”Åh, hej”, skyndade sig Jesper att säga, log överraskat och skamset på samma gång. ”Jag såg inte…”
”Nej jag förstod det”, sa Elias och log. Han såg snabbt åt hållet han varit på väg mot, vände sig sedan mot Jesper igen och harklade sig lågt. ”Ska du genom centrum?”
”Ja”, sa Jesper och nickade svagt, fastän han egentligen brukade ta den andra vägen hem. Han visste inte riktigt varför han sagt ja, det kom liksom ut på automatik.

”Okej. Gör det något om jag följer dig?” Elias log frågande, stoppade händerna i fickorna på den svarta rocken. Jesper skakade bara på huvudet till svar, log tillbaka. ”Åh, vad bra.”
”Mhm.” Han började gå igen, lät luggen falla ner över ögonen innan han sneglade upp på honom. Han tog ett bloss på cigaretten, tänkte att han måste säga något mer snart. Det hade redan varit tyst lite för länge. ”Varför gick du ditåt då?” Jesper bet sig lite i läppen, ångrade sig redan. Den frågan lät ju bara konstig. Typ som att han inte alls ville att han skulle följa honom genom centrum.

”Åh, nej jag vet inte”, sa Elias och ryckte på axlarna. ”Jag har inget bättre för mig, så jag går bara runt, runt. Och så gick jag där borta”, han pekade,”när jag fick syn på dig, och så tänkte jag att jag kunde säga hej.”

”Jaha… Jag märkte verkligen ingenting”, sa Jesper lite generat, tänkte att han måste börja se sig mer för när han gick. Han skulle väl inte ens märka om det kom en långtradare och körde över honom.
”Äsch.” Elias log svagt igen, tog upp ena handen ur fickan för att stryka luggen ur ansiktet. Han såg på Jesper efter en kort stund. ”Slutat tidigt?”

”Nej, jag… skolkar”, sa Jesper, det sista ordet i en suck. Det var väl inte bättre än så, egentligen.
”Jaha, okej.”
Det blev tyst igen. Elias gick med blicken någonstans längre fram på vägen, och Jesper såg så diskret han kunde på honom bakom luggen. Han såg verkligen bra ut, Elias. Trots allt det där sminket och den långa luggen så syntes det att han hade fina ansiktsdrag.
Jesper vände generat tillbaka blicken till asfalten, undrade vad han höll på med egentligen. Han brukade inte gå och glo på folk sådär annars. Visserligen så träffade han inte gothare så ofta heller, men ändå.

”Brukar du gå på fest?” frågade Elias, helt från ingenstans, och vände blicken till Jesper. Jesper tittade nästan chockat tillbaka.
”Öh… nej”, sa han lågt och bet osäkert i en av ringarna i läppen. Märktes det inte att han var en av de asocialaste människorna i Sverige? Eller, rättare sagt, att han inte hade några vänner att gå på fest hos? Han hade trott att det syntes på långa vägar. ”Hurså?” lade han till efter en stund, tittade fundersamt upp på honom.
”Ante har fest på lördag, och ingen verkar vilja komma säger han, så han tyckte jag skulle bjuda in folk. Jag känner typ ingen här, förutom honom då, så jag tänkte att jag kunde fråga dig.” Elias log, antagligen åt sig själv och den bra förklaringen, och rätade till kragen på rocken.
”Åh…” sa Jesper dumt, nästan nervöst. Han, på en fest?  Bland massa okända och säkert äldre människor? Han hade aldrig varit på fest förut, faktiskt aldrig någonsin. Jag skulle säkert bara få panik och göra bort mig. ”Men, uhm, det är jättesnällt men… Jag vet inte…”
”Varför inte?” frågade Elias och såg på Jesper igen. Såg han inte lite besviken ut? Fast, det var nog bara inbillning. Jesper suckade besvärat, kliade sig i nacken och tittade ner på sina skor medan de gick. Vad skulle han säga? Att han inte fungerade ihop med för många okända människor och kunde bryta ihop på grund av ingenting alls? Knappast.
”Jag är så blyg”, mumlade han tillsist. Det var ingen lögn, för blyg var han.

”Men äsch, det gör väl inget? Du känner ju mig, och Ante är snäll, han bjuder inga idioter och om det kommer några så sparkar han ut dem. Du kan ju gå hem om det är tråkigt?” Elias log hoppfullt. Jesper undrade varför han ens ville ha med honom dit, var han inte tråkig att prata med, så lite som han sa?
”Jo…” Han fingrade lite på en hårslinga, tittade upp på Elias igen och log försiktigt. ”Jag får väl... fråga mamma. Så, kanske.”

 

Vad hade han gett sig in i nu?

Fest? På lördag? Hos någon Ante som han inte kände, troligtvis kände han ingen annan som skulle komma dit heller. Om det inte kom någon från hans klass som skulle skratta åt honom, så skulle han behöva gå hem mitt i natten och må dåligt över att han inte ens klarade av att gå på fest som en vanlig tonåring.
Jesper suckade plågat, drog fingrarna genom sitt nytvättade hår. Han ville inte säga att det inte gick nu heller, eftersom Elias sett så glad ut när han sagt att han kanske kunde. Han förstod verkligen inte varför Elias faktiskt blivit glad över det. Fast egentligen förstod han inte så mycket om Elias alls, men han var lite glad att han faktiskt frågat honom.
Samtidigt blev han ledsen, för han visste inte hur han skulle bete sig. Om han anade rätt så skulle han nog hamna i en soffa i något hörn och sitta och vara tyst hela kvällen, och skämmas.

Men det fick väl kanske vara så. Han tyckte inte om att sitta hemma hela tiden, det var det enda han gjorde, och nu när han fick chansen att komma ut och faktiskt göra något så blev han rädd för den. Elias var snäll, och om den där Ante var kompis med honom, en gothare, så hatade han nog inte emos. Förhoppningsvis gjorde inte de andra gästerna det heller. Det kanske gick bra, och om inte det, så kanske det gick helt okej. Och det fick duga.
Jesper fingrade på dragkedjan till sin svartröda huvtröja, tänkte att han faktiskt skulle försöka ta den här chansen. Han kunde ju faktiskt, precis som Elias sagt, gå hem. Om han ångrade sig, om han mådde dåligt, eller om han bara tröttnade. Det enda som återstod var att fråga Yvonne om han fick.
Innan han hann ångra sig reste han sig upp från sängen, gick ut ur rummet och in till vardagsrummet, där Yvonne satt i soffan och läste en bibeltjock bok. Jesper harklade sig lågt, började dra i en hårslinga igen, som han nästan alltid gjorde när han var nervös.

Yvonne tittade upp på honom, slog ihop boken och log frågande mot honom. Uppenbarligen såg hon att han hade något han ville fråga om.

”Jo…” började Jesper och log dumt åt sig själv, såg ner på sina svarta jeans. Det kanske var bäst att bara säga som det var. ”Jag blev bjuden på fest. På lördag.”

”Jaså?” sa Yvonne och satte sig mer rakt upp i soffan, log bredare mot honom. ”Vad roligt.”
”Åh, um, jo det är det väl, men…” Han suckade tyst, undrade vad det var för fel på hans hjärna. Han kunde ju inte ens prata. ”Får jag gå?”

”Ja, det är klart. Bara du har på mobilen och svarar om jag ringer så är jag nöjd.” Hon la boken på soffbordet, lutade armbågarna mot sina knän. Jesper såg lite förvånat på henne. Han hade inte trott att det skulle gå så bra. ”Hos vem är det?”
”Öh, jag känner inte han som har festen, men… jag har pratat lite med en kille som sa att jag gärna fick komma.”

”Okej. Men så länge du är försiktig och hör av dig om det är något och allt det där vanliga, du vet.”
”Jag vet.” Jesper nickade svagt, kunde inte låta bli att le mot henne. Hon var alltid så snäll. Han hade inte trott att hon skulle bli så glad över att han faktiskt skulle gå ut, för en gångs skull. Men det blev hon, för hon log större än på länge.


© Amanda

Blod och Is - 3

15 oktober

Klockan kvart över tio satt Jesper på en bänk bredvid ribbstolarna i idrottshallen och läste en bok. Resten av klassen spelade basket, och smällarna när bollen studsades mot golvet gjorde att han inte kunde koncentrera sig särskilt bra alls på vad han läste. Både Henrik och Viktor hade gnällt om att de också ville slippa idrottslektionerna sådär som Jesper gjorde, men läraren hade blivit förbannad och gormat åt dem att inte bete sig som tjejer. Jesper hatade den läraren. Det var ett under att han fått tillåtelse att slippa vara med på lektionerna. Yvonne hade behövt skriva ett långt brev till rektorn, som i sin tur fick övertala surpuppan till lärare att Jesper bara skulle behöva göra de teoretiska delarna.  
Läraren hatade nog Jesper lika mycket som Jesper hatade honom, men det spelade ingen roll. Det var ingen sån där människa han tänkte träffa på fritiden direkt. Visserligen så träffade Jesper ingen alls på fritiden, men ändå.

Han duckade snabbt för en basketboll som kom flygande och träffade väggen precis där hans huvud varit förut. Han kände på sig att personen som kastat gjort det med avsikt.

Efter lunchen hade molntäcket spruckit upp och det gick att skymta himlen därigenom för första gången på några dagar. Jesper var på väg hem, höll ett hopfällt och fortfarande fuktigt paraply i ena handen och en cigarett i den andra. Egentligen var det två lektioner kvar av skoldagen, men han var på alldeles för dåligt humör för att stanna i skolan. Han var inte sur eller arg, det var inte det som var problemet. Men han kände sig tom och orkeslös, och tankarna seglade hela tiden iväg till bandaget under ärmen på den svarta huvtröjan. Det var fånigt att tänka så, men på något sätt kändes det alltid som att folk visste om när han gjort det. Det kändes som att de när som helst skulle få för sig att knuffa in honom i en vägg, dra upp hans ärmar och skratta åt såren.

Jesper suckade besvärat när en sten lyckats ta sig in i hans högra sko. Han gick fram till en bänk som stod intill gångvägen, satte sig ner och la ner paraplyet bredvid sig, började sedan knyta upp rosetten till den svarta converseskon. Han behöll cigaretten mellan läpparna, andades ut röken genom mungipan och fick efter några försök ut den lilla stenen. Efter att han knutit på sig skon igen lutade han sig bakåt mot ryggstödet med en suck. Så länge han var utanför skolans väggar kände han sig lite bättre.  Han kunde lika gärna sitta här en stund, istället för att gå hem.
”Hej, ursäkta…”
Jesper tittade förvånat upp. Han hade visst sjunkit djupare i tankarna än vad han trott, och hakan höll på att falla ner i marken när han fått syn på den som hälsat.
Han var lång. Betydligt längre än vad Jesper var.
Iklädd svarta jeans, svart skjorta med krås och en svart slips. Han hade ett par högskaftade svarta kängor, ett nitbälte om höfterna, och en lång, svart rock. Åh…

”Hej”, klämde Jesper fram, skyndade sig att knäppa av askan från cigaretten, som han helt glömt bort. Han kände på sig att ögonen var stora som tefat.

Killen som hälsat log ursäktande, strök den svarta luggen ur ansiktet, så att ett par svartsminkade ögon avslöjades. Han hade två ringar i underläppen, precis som Jesper också hade.
”Skulle jag kunna köpa en cigarett av dig?” frågade killen, och Jesper skyndade sig att nicka.
”Ja, visst”, sa han lågt, satte sin halvrökta cigarett mellan läpparna igen innan han kände efter i fickorna för att hitta paketet. Han lät luggen falla ner över ögonen, sneglade upp på honom så diskret han kunde. Han måste vara nyinflyttad, för Jesper visste då ingen i den här staden som klädde sig gotiskt. ”Du kan få en annars”, sa han när han tagit upp cigarettpaketet, log försiktigt mot honom och räckte fram det. Han hade ingen lust att ta betalt för en cigarett.

”Åh? Vad snällt, tack”, log den svartklädde killen och tog emot det. Han stod kvar en stund, tvekade antagligen, och satte sig sedan ner bredvid Jesper på bänken.
Jesper skyndade sig att flytta på det fuktiga paraplyet, kröp på automatik ihop lite där han satt. Han hade inte trott att killen skulle stanna. Inte för att det gjorde något, men han blev alltid så nervös bland nytt folk. Det kändes som att han bara log blygt och mumlade ohörbara saker till svar, vilket oftast fick folk att ge upp försöken att prata med honom.
Jesper suckade tyst, la ner paketet i fickan igen när killen räckt tillbaka det. Han kunde ju i alla fall försöka prata om någonting, så sällan som folk kom fram till honom.  
”Vill du låna tändare?” frågade Jesper lågt, bet utan att tänka på det i en av ringarna i läppen när han vände blicken till den svartklädde killen igen.
”Nej tack, det har jag.”
Jesper betraktade honom tyst när han satte cigaretten mellan läpparna, tog upp en tändare ur rockfickan och tände den. Han kunde inte låta bli att le svagt när han såg att hans naglar var svartmålade, och att flera av hans fingrar pryddes av ringar i svart och silver. Jesper hade aldrig träffat någon gothare innan.  Visserligen så hade han väl knappt träffat någon som klädde sig som han själv, det vill säga, han hade inte träffat något annat mobbat emobarn. Det var typ bara han i hela samhället som klädde sig alternativt. Och den här nye killen då.

”Jag har gått utan hela dagen, ingen jag känner hade några och kiosken jag hittade hade stängt tidigt, så där kunde jag inte köpa”, suckade den svartklädde efter en stund, vände blicken till Jesper, som skyndade sig att titta ner på sina händer. ”Och jag hittar inte till mataffären…”

”Hittar du inte till mataffären?” sa Jesper förvånat, tittade försiktigt upp på honom igen.

”Nej, jag har inte bott här så länge”, log han och knyckte lätt på nacken för att få undan håret från ögonen.

”Åh… Jag tänkte det”, sa Jesper och nickade svagt. Då hade han tänkt rätt, i alla fall. Han kunde inte låta bli att vara lite glad över det, att han var nyinflyttad alltså. Då var han inte ensam om att sticka ut klädmässigt. Dessutom verkade han ganska snäll.

”Hemskt vad folk glor”, sa den svartklädde lågt när en gammal tant med en liten hund i koppel precis passerat dem. Jesper hade haft fullt upp att tänka, så han hade helt missat att hon tittat på dem. Att hon gjort det var väl inte så konstigt, dock.
”Jo, de brukar göra det”, sa han och kliade sig lite i nacken. ”Alla andra här klär sig typ normalt, så…”

”Gör de?”  Den svartklädde andades ut cigarettröken i en låg suck. ”Vad tråkigt.”
”Mhm.” Jesper försökte komma på något att fortsätta samtalet med, fingrade på det fuktiga paraplyet utan att tänka sig för och suckade uppgivet när han kom på sig själv. Han tänkte för mycket, och sjönk bort i tankarna alldeles för lätt. ”Eller, det kanske finns några på gymnasiet”, sa han efter en stund. ”Men jag ser aldrig dem.”

”Åh, jag trodde du gick där?”

”Jo… Jag skulle ha gått i ettan, men jag missade ett år i högstadiet så jag går i nian nu.”
”Jaha, okej. Så du är… sexton?” Han log lite frågande, och Jesper nickade svagt.
”Det stämmer”, sa han lågt, la händerna i knäet för att inte råka fortsätta pilla på paraplyet igen. Den svarthårige nickade han också, tog ett bloss av cigaretten och lutade sig lite framåt. Jesper kunde inte låta bli att titta igen. Han såg bra ut, tänkte han, och var tvungen att vända blicken till marken för att inte bli för generad över sig själv.
”Då är jag ett år äldre än dig. Fast alla tror typ att jag är tjugo”, sa han efter en liten stund och log, skakade lite på huvudet. Jesper, som också hade trott att han var äldre, såg förvånat på honom.
”Åh… Jaha. Men då kan du väl inte köpa cigaretter själv?” Han rynkade svagt pannan åt vad han själv sagt. Var det någon normal sak att prata om, bland det första man gjorde?
”Nej, det är sant. Fast alla verkar bli så chockade över hur jag ser ut, och eftersom jag antagligen ser äldre ut än vad jag faktiskt är, så frågar de nästan aldrig om leg. Har hänt kanske två gånger att de faktiskt frågat.”

”Åh…” Jesper släppte ner sin cigarettfimp på marken, mosade den under skon och strök fingrarna genom luggen för att räta till den. Han själv fick cigaretter av sin mamma, otroligt nog. När hon först fått reda på att han rökte ville hon att han skulle sluta, vilket han visserligen förstod, men han hade blivit upprörd ändå. När hon sett hur han blivit utan det, vilken ångest han kunde få, så slutade det med att hon lät honom fortsätta. Hon köpte själv dem till honom, i rädsla för att han annars skulle be någon alkoholist köpa ut åt honom, så som många andra i samhället gjorde. Jesper suckade tyst. Yvonne var så rädd om honom, och han kände sig skyldig för att han på sätt och vis utnyttjade det. Inte frivilligt, men... Ändå.
”Jag heter Elias förresten”, sa den svartklädde efter ett tag, knäppte av askan från cigaretten med en svartlackerad tumnagel. Han strök luggen ur ögonen igen, vände blicken till Jesper och log. Det var svårt att inte le tillbaka.
”Jesper.”

 

Någon timma senare satt Jesper hemma på sin säng med datorn i knäet. Han hade fått Elias msn, och för tillfället satt han och stirrade på hans namn i kontaktlistan.

De hade suttit kvar på bänken och pratat ett tag, men sedan hade Jesper blivit så nervös att han ljugit och sagt att han måste gå hem. Det kändes lite elakt, men ibland när han var nervös kunde han bete sig så konstigt, så det var väl det bästa han kunde ha gjort ändå. Han hade ingen lust att få Elias att undra vad det var för fel på honom det första han gjorde.

Hur Jesper fått Elias msn visste han knappt själv, men han hade skrivit ner den i en anteckning i mobilen, och nu lagt till honom i kontaktlistan. Han visste inte om han skulle våga skriva något eller inte. Var det fånigt att skriva hej när man träffats för bara någon timma sedan?
Dock behövde han inte fundera särskilt länge, eftersom ett litet fönster poppade upp på datorskärmen, och talade om för honom att Elias skrivit först.

 

Elias säger:
Hej (:

 

J, säger:

Hej :3

 

Elias säger:
Hur är det?

Jesper såg förvånat på vad han skrivit. De flesta han skrev med på msn brukade fråga vad han gjorde, eller började prata om något de tänkt på eller liknande. Förutom Tom då, han brukade fråga hur han mådde, men honom hade han ju skrivit med ganska länge nu. Elias hade han aldrig träffat förut, och han frågande ändå? Han kanske var en sån som frågade det som standardfråga. Det lät mer troligt.

 

J, säger:
Jo, det funkar väl. Själv?

Elias säger:
Bara funkar? :/
Jodå, det är fint. Ante är här och mår dåligt, så jag är väl lite orolig för honom, men


J, säger:
Jag är mest trött, bara
Åh, har något hänt? :c

 

Elias säger:
Nej, han är bakfull bara xD Och han gick in i dörrposten nyss så han ligger och kvider på golvet. Det är nästan synd om honom

 

J, säger:
Åh jaha x)
Jag vet inte vad jag ska heta på msn -.-

 

Jesper log svagt åt vad Elias skrivit, flyttade fram datorn och la sig ner på mage istället. Han visste egentligen inte varför han skrivit det där sista, men lite onödig fick man väl vara.

 

Elias säger:
Du kan hetaaa… Jesper Da Män? 8D -.-

 

J, säger:
Haha! Nja…

 

Elias säger:
Varför inte? Det som var så fint! Nu ska jag stjäla min egen idé och heta det, heheh.

 

J, säger:
Jag är inte så jätteförtjust i mitt namn :c

 

Elias Da Män säger:
Varför inte? :o

 

J, säger:
Nej jag vet inte, det låter konstigt bara x)

Elias Da Män säger:
Vadå, Elias då? xD Det betyder typ ”min gud är Jahve” -.- Jag vet inte ens vem Jahve är


Jesper började le utan att lägga märke till det själv, skyndade sig att knappa in ett svar till honom. Han kunde inte låta bli att vara glad att han struntat i de där två sista lektionerna. Hade han träffat honom annars?


© Amanda

Blod och Is - 2

14 oktober

Natten gick inte särskilt bra.  
Jesper vaknade invirad i en filt, under täcket, med vänsterarmen hårt tryckt mot bröstet. Han förstod snart varför filten var där, för han kom ihåg att han frusit så mycket att täcket inte räckt för att hålla värmen. När han en kort stund senare satt sig upp och krånglat sig ur filten lät han armen falla ner i knäet istället, så han kunde se på den. Han hade tagit av sig huvtröjan innan han gått och lagt sig, det kom han ihåg. Att han skurit sig mindes han dock inte. Bland de gamla vita och röda ärren på underarmen fanns sju nya sår, och han kunde inte över huvud taget minnas att han gjort det. Det såg inte jätteilla ut, och han hade inte blodat ner varken tröjan eller filten, så det måste ha varit ett tag innan han gick och la sig. Åh.
Jesper strök trött luggen ur ögonen, la filten om axlarna och klev upp ur sängen. Klockan var bara sju, han hade på något sätt lyckats vakna en halvtimma innan klockan ringde, och hans mamma Yvonne började jobba tidigt så det var ingen annan hemma. Han stängde av klockan, tassade sedan ut i hallen där telefonen hängde och ringde till skolan för att sjukanmäla sig. Han knappade in sitt personnummer, la sedan på när den elektroniska kvinnorösten talade om för honom att registreringen lyckats.
Efter att ha rengjort såren och försiktigt lindat om armen i bandage gick han tillbaka till sängen och la sig. Han lutade huvudet mot kudden, slöt ögonen och andades ut i en låg suck. Det fanns ingen ork. Hela kroppen darrade svagt, armen värkte och han orkade knappt hålla ögonen öppna. Trots att han inte mindes så förstod han att han måste ha fått någon slags ångest kvällen innan. Men han var alldeles för van för att bli rädd. Det var nästan skönt att han börjat glömma av vad som hände.

”Kan du svara i telefon?”
Yvonne stod i köket med en gryta i var hand, såg bedjande på sin son som precis klivit ut i hallen. Jesper suckade lågt, tyckte egentligen inte om att prata i telefon med främmande folk, och han antog att han inte kände personen i fråga som ringde. Men han nickade svagt, mest för att vara snäll mot henne.

”Is”, svarade Jesper lågt när han lyft telefonluren och satt den till örat. Han tänkte återigen på vilket skumt efternamn de hade. Han gillade det, men det var fortfarande skumt.
”Ja hej, det är Kicki, sjuksyster på skolan, har du Yvonne där?” sa kvinnorösten i andra änden, och Jesper blev med ens kall i bröstet. Samtal från skolsyster var aldrig något bra.

”Nej inte just nu”, sa han så tyst som möjligt, för att Yvonne inte skulle höra. Dessvärre så gjorde hon nog det ändå, för hon klev ut i hallen och såg frågande på honom. ”Jo, hon kom visst nu”, skyndade han sig att lägga till, räckte sedan över luren till Yvonne och mumlade att det var skolsyster. Han smet in på sitt rum, drog igen dörren efter sig och blev stående där. Vad ringde hon för?
Jesper drog nervöst fingrarna genom håret, gick till sängen och satte sig ner på kanten. Han hade varit hos skolsyster förra veckan på vikt och längdkontroll och allt det där. Det var bara han i hela klassen som fått gå dit, eftersom han var underviktig, som hon så fint sagt. Skulle hon berätta hur lite han vägde för hans mamma nu? Fan.

”Jesper”, sa Yvonne efter några minuter, knackade lite på hans dörr innan hon öppnade den och kikade in. ”Får jag komma in?”
Jesper tittade upp på henne, nickade bara svagt istället för att svara. Han var rädd att rösten skulle avslöja hur nervös han var om han försökte prata. 
Yvonne satte sig ner bredvid honom på sängen, strök det mörkbruna, långa håret ur ögonen innan hon la händerna i knäet. Hon verkade inte riktigt veta vart hon skulle börja, vilket gjorde Jesper ännu mer nervös.
”Vad sa hon?” frågade han efter en kort stund, hoppades att frågan lät lugn och sansad.
”Hon sa att det finns en psykolog på skolan”, sa Yvonne och suckade lågt. ”Patrik heter han. Hon tyckte att du skulle prata med honom.”
Jesper såg bara tyst på henne för en stund, vände sedan blicken till golvet.
”Det tänker jag inte göra.”
”Nej”, suckade hon. ”Jag vet att du inte vill det. Jag tänker inte tvinga dig heller.”

”Okej.”

Yvonne fortsatte betrakta honom, la ena handen på hans axel och kramade den försiktigt. Jesper såg fortfarande ner i golvet. Han tyckte mycket om sin mamma, hon var snällast i världen. Men just nu önskade han att hon kunde låta honom vara ifred.
”Hon sa också att hon sett ärr när du var där sist”, sa Yvonne efter en lång stund. ”Men det vet jag ju redan om.”
”Mm”, sa Jesper tyst. Han visste inte vart han skulle titta. Varför skulle ämnet komma på tal just nu? Varför precis just nu?
”Du… har väl inte börjat igen, va?”
Jesper lät luggen falla ner över ögonen, blundade hårt. Frågan träffade så precist att det värkte i hela bröstet.
”Nej”, sa han lika tyst som förut.

Jag slutade aldrig.


© Amanda

Blod och Is - 1

13 oktober 2008


Jesper lutade tungt huvudet mot väggen. Han lät ett finger löpa längs risporna i den slitna träbänken han satt vid, gav upp en låg suck och strök det svarta håret ur ansiktet. Han orkade inte koncentrera sig. SO-läraren gick igenom någonting framme vid tavlan som Jesper inte lyssnade på, och killarna som satt en bänk längre fram diskuterade vem som var bäst på Guitar Hero.

”Du vet, Before I Forget, den där… Slipknot är det va? Den är grymt svår.”

”Jag är bara vid Paint It Black och de där…”

”Seriöst, har du inte kommit längre?”

”Nej, vadå? Jag köpte det för inte så längesen.”

”Sopa.”

Tobbe fnös lågt, la armarna i kors över bröstet och vände undan blicken, uppenbart förolämpad. De andra skrattade åt honom, fortsatte sedan diskutera hur grymt svårt det var att spöa sista bossen på svåraste nivån.

Jesper tittade tyst på dem. Han kunde inte låta bli att undra om de verkligen inte hade något bättre att mobba varandra för än vem som låg sist i ett tv-spel.
Resten av den 80 minuter långa SO-lektionen gick i samma tecken. Killarna diskuterade och skrattade, några få arbetade och Jesper satt och fyllde i en av risporna i bänken med sin blyertspenna. Han slog upp boken och bläddrade fram till ekonomikapitlet, så att det i alla fall skulle se ut som att han gjorde något. Han bytte till och med blad då och då, bara för syns skull.

 

När resten av klassen gick för att äta lunch svängde Jesper istället av mot skåpen. Han tog ut jackan, drog på sig den och kände efter så att cigarettpaketet och tändaren låg kvar i fickan. En fördel med att röka nu var att de flesta befann sig i matsalen, vilket betydde att det knappt var någon som sprang fram för att tigga cigg.
Jesper såg sig om innan han gick över vägen, följde en liten och smal gångstig som ledde ner till sjön. Han satte sig ner på en kall träbänk, kurade ihop sig lite på den. Det slutade oftast med att han satt här varje rast, och varje lunch, trots att det var kallt. I uppehållsrummen var det bara högljutt och stökigt, och skolgården var överbelamrad av andra elever som var för lata för att gå utanför skolområdet och röka.

Jesper andades ut i en tyst suck, satte en cigarett mellan läpparna och höll handen för när han tände den. Enda nackdelen med att röka här var att det blåste så.
Han strök trött fingrarna genom luggen, lutade sig bakåt mot ryggstödet och tittade upp på himlen. Det var visserligen bara två lektioner kvar av skoldagen, men det var frestande att ge upp och gå hem, så som han gjort flera gånger förut.

En kall vind drog in över sjön och Jesper huttrade till där han satt. Han behöll röken länge i lungorna innan han andades ut den. Kanske skulle han försöka stanna. Idag i alla fall.

 

När klockan var halv fyra låste Jesper upp ytterdörren och klev in med en tung suck. Han trampade av sig skorna utan att knyta upp dem, drog av sig jackan och släpade med väskan in till rummet. Han blev stående där för ett slag, funderade på om han faktiskt skulle försöka göra engelskläxan, eller om han skulle strunta i den. Efter några minuter satte han sig ner på sängen med korslagda ben, satte ner laptopen framför sig och startade den. Han hade gått på alla lektioner idag, så han ansåg att det var okej att skjuta upp läxan en dag till. Kanske inte det ultimata sättet att tänka, men han orkade inte bry sig om det. Skolan gav honom bara mer eller mindre ångest. Mestadels mer.

I brist på annat loggade han in på bilddagboken, tittade runt litegrann och rynkade fundersamt pannan när en av hans bilder blivit kommenterade. Det visade sig vara någon liten emotjej som kommenterat en hyfsat gammal bild på honom. Han svarade tack och en glad smiley, tröttnade sedan och loggade ut igen. Det slutade med att han loggade in på msn, och ett svagt leende spreds över hans läppar när någon med en gång skrev till honom.

Tee säger:
Yo :D

J, säger:
Yo (:

Tee säger:
How are you?

J, säger:
Kinda ok I guess, you?

Tee säger:
Headache :c

J, säger:
Why be on msn if you’ve got a headache? D:

Tee säger:
I.. uh… I don’t know -.-

Jesper log svagt, knappade in ett svar och läste igenom det två gånger innan han tryckte enter. Tom var en av de få han orkade skriva till på msn. Resten var bara folk från klassen, som han inte hade den minsta aning om hur de hamnat på kontaktlistan, och emos som antagligen tyckte han såg bra ut på överredigerade bilder och som lagt till honom genom bilddagboken. Det gjorde honom egentligen bara ledsen. Hans ansikte syntes knappt på bilderna, och det enda de där människorna ville prata om var hur fåniga problem de hade med sitt hår och fråga om han ville cama. Det ville han inte.
Alltså var det bara Tom, eller Tee, som var intressant. Han var snäll, bodde i Chicago och visste nog inte ens hur Jesper såg ut. Förutom på visningsbilden då, fast där syntes bara en svart lugg och hans mun. Det var ju inte så mycket att gå efter. Om man inte var ytlig och kom från bilddagboken förstås, som alla de där som lagt till Jesper, för då räckte det med att man såg just en svart lugg och en mun för att skriva att ”omg du är SÅÅÅ snygg!!!”
Jesper skakade lite på huvudet åt sig själv. Han blev så bitter när han tänkte på det där. Han var inte snygg, han såg inte särskilt bra ut alls, tyckte han själv. Och så kom folk och skrev att han var det när de inte ens såg hans ansikte.
Han suckade lågt, la sig ner på mage istället. Han satte ena armbågen i madrassen och lutade huvudet i handen, väntade på att Tom skulle svara på det senaste han skrivit. Det gjorde lite ont i bröstet, och han la efter en stund ner huvudet mot täcket istället. Han hade hoppats på att det skulle gå att hålla humöret uppe, nu när han skrev med Tom, som oftast gjorde att det kändes okej. Men det fungerade inte den här gången.


© Amanda