---

Jag är absolut ingen mästerförfattare. Jag gör fel på minst hälften av alla punkter jag vill tipsa om, fortfarande, men det här är vad jag försöker arbeta efter och lära mig av. Det största och tråkigaste tipset är ändå; övning ger färdighet. 
Hoppas det kan vara kul att läsa och kan vara till nytta för någon där ute :3 

1 November

Förmiddagssolen letade sig in genom springorna i persiennen, färgade rummet i en varm nyans av orange. Jesper slog trött upp ögonen. En overklighetskänsla hade suttit i bröstet ända sen igår, och den var om möjligt kraftigare nu när han vaknade. Det kändes så overkligt när han kände den varma kroppen som låg så tätt intill. När han hörde hjärtslag innanför bröstkorgen han hade sitt öra lutat mot. Det känns som jag drömmer.
Elias måste ha vaknat, för bara en liten stund senare smögs en arm om Jespers midja. Han vände sömnigt upp blicken, för att mötas av ett par lika sömniga, men leende, bruna ögon.
”God morgon”, sa Elias lågt, med alldeles grov röst efter att ha sovit. Jesper hade svårt att hålla tillbaka ett fniss. ”Sovit gott?”
”Mm… Jag vaknade inte en enda gång tror jag”, sa Jesper, förvånat. Vanligtvis, i alla fall när han sov själv, så kunde det hända att han vaknade flera gånger samma natt och fick ligga och vrida och vända länge innan han kunde somna om.
”Men vad skönt”, log Elias sömndrucket. Han gjorde ett försök att få ordning på rösten, harklade sig, men när det inte gjorde någon nytta gav han upp och lät den vara skrovlig och mörk. ”Frukost?”
Jesper nickade svagt till svar. Han var inte hungrig, men han kunde sitta med Elias när han åt. Kanske dricka varm choklad igen.
Att gå upp som annars brukade vara så enkelt tog plötsligt fyrtio minuter. Klockan hann bli halv ett innan de myst klart under det varma täcket och kuddarna. Vid ett tillfälle hade Elias hunnit resa sig upp, men Jesper hade dragit ner honom igen, när det blev kallt utan honom.
Nu stod de slutligen i köket i full färd med frukosttillverkning. Jesper rörde om i en kastrull med varm mjölk och kakaopulver, fortfarande klädd i pyjamas och med det svarta håret på ända. Elias stod vid skärbrädan och skar upp grönsaker och frukt, i kalsonger och en t-shirt, men var på något orättvist sätt mycket snyggare än vad man borde få vara när man var nyvaken.
Jesper tittade nyfiket upp från kastrullen när han hörde Elias fnissa för sig själv.
”Hm?” sa han undrande.
”Jag har gjort en macka till dig”, flinade Elias. Han la upp en av mackorna på ett fat och sträckte fram det, så att han kunde få se. På skivan med grovt rostbröd låg en halvmåne kiwi, en glad mun, och två runda ögon av äpple. Jesper tog emot fatet med ett fånigt leende på läpparna.
”Vad söt…” sa han. Det glada ansiktet på smörgåsen tycktes smitta av sig med sitt leende. Jesper som inte tänkt ta något annat än varm choklad, som aldrig åt frukost, kunde faktiskt inte tacka nej till den.

Det hade börjat snöa igen och ett tunt lager pudersnö prydde nu gatan och gräsmattan utanför lägenheten. Lagom i tid med middagen insåg Elias att han inte hade någon ketchup hemma. Inte heller pasta, eller någonting annat som skulle kunna duga till riktig mat. Om man inte föredrog att äta köttbullar i bare, då. 

Efter att ha paltat på sig jackor, halsdukar, mössor och tjocka vantar var nu Jesper och Elias på väg mot affären. Jesper försökte komma på hur man kunde röka utan att behöva ta av sig vantarna. Han hade fått låna ett par svartvita, stickade tumvantar av Elias istället för att behöva dras med de tunna fingervantarna han annars hade.
”Går det bra?” frågade Elias när han märkte hur Jesper krånglade med cigaretten. Han själv gick utan vantar, gömde vänsterhanden i rockärmen, men den andra lämnades ute i kylan under tiden som han också hade en cigarett att hålla i.
”Nja”, fick Jesper mumligt ur sig, gjorde ett försök att ha cigaretten i mungipan. ”Jag vill inte bränna dina vantar…”
”Du får säga till mig att hålla ciggen när du inte ska ta ett bloss?”
”Men då blir ju du jättekall.” Jesper skrattade tyst, men fick skynda sig att sluta när han var nära att tappa cigaretten på sig själv.
Lösningen blev tillslut att ha en tumvante och en fingervante på sig. Elias flinade åt det hela vägen till affären, och Jesper knuffade på honom flera gånger för att få honom att sluta.
Inne på ICA åkte det ner både pasta och ketchup i den röda varukorgen, plus en hel del annat som Elias insett kunde vara bra att ha hemma. På vägen mot kassan saktade de båda ner och tittade drömmande på lösgodiset.
”Det… är ju faktiskt höstlov”, försökte Elias, log oskyldigt mot Jesper, som om det var honom han måste övertyga för att få köpa godis. Jesper nickade bara snällt.
”Och lördag”, sa han.
”Ja, just det. Då ska vi ha godis.” Elias ställde ner korgen på golvet, tog en färgglad pappåse och en liten grön spade. Han knuffade upp luckan till colanapparna. ”Bäst du håller koll på mig, annars kommer jag köpa två kilo…”
”Men det är ju höstlov. Måste räcka hela veckan”, fnissade Jesper. Han gick fram och höll upp luckan till chokladlinserna åt honom.
”Sant”, skrattade Elias. ”Vad vill du ha?”
”Geisha kanske…”
”Geisha.” Elias skyfflade ner en stor skopa med de rosaklädda chokladpralinerna i sin påse. Jesper log bredare bakom halsduken. Elias var så fin, så snäll, alltid. Han var allting han ville ha och plötsligt så var han faktiskt hans, på riktigt. Wow. Jesper blev alldeles darrig bara han tänkte på det.
”Nämen, hej!”
Först var inte Jesper säker på att det var på honom någon hälsade, men rösten kändes löjligt bekant. I nästa sekund upptäckte han sin mamma komma gående.
”Hej”, sa han överraskat. Yvonne rundade hörnet på frysdisken och kom fram till dem. Det mörka håret var fullt av snöflingor och hon var röd om kinderna. Antagligen hade hon kommit in för inte alls längesedan.
”Hej”, sa Elias, som nu också upptäckt att hon kommit dit.
”Vad bra att jag hittade er”, log Yvonne. Hon sträckte fram handen och tog bort något från Jespers mössa, svepte snabbt blicken över honom. Någon slags mammascanning troligtvis.
”Mhm?” sa Jesper undrande, la handen på mössan för att rätta till den.
”Tänkte bara fråga när du kommer hem.” Hon log mot Jesper, såg bort mot Elias, och så på Jesper igen. ”Klart du ska hitta på roliga saker på lovet, men kom gärna hem någon dag bara. Så jag hinner se dig.”
”Ja… jag tänkte kanske sova hemma i morgon”, sa Jesper och kliade sig i nacken. Han log svagt mot Yvonne när hon mötte hans blick. Det syntes i hennes blick, när hon såg på honom nu och när hon såg på Elias, att hon var glad. Tillräckligt glad för att Jesper hittat någon att umgås med för att inte tjata på honom att vara hemma mer, bara en liten önskan om att han skulle komma tillbaka, då och då. Jesper tänkte att han måste berätta för henne hur mycket han uppskattade det någon gång.
”Ja, vad bra”, sa Yvonne med en nickning. Hon rättade till sin mörkröda scarf, tittade på godispåsen och Elias varukorg, sedan på Jesper. ”Behöver du några pengar?”
”Nej, det är ingen fara.” Jesper skakade på huvudet. Ändå fick han en femtiolapp stucken i handen bara sekunden efter.
”För godiset”, sa Yvonne tyst, log mot honom och kramade försiktigt om hans axel. Hon vinkade hejdå till dem och gick därifrån innan Jesper hunnit tacka. Förvirrat gick han fram till Elias och godiset, räckte över femtiolappen till honom.
”För godiset”, upprepade han.
”Men?” Elias tog förvånat emot sedeln. Hans leende såg lika förvirrat men glatt ut som Jespers eget. ”Vad snäll hon är.”
”Ja…” Jesper log bredare. Det var hon verkligen. När han ändå tänkte på det så slog det honom plötsligt att han borde berätta för henne, att Elias inte bara var en bra vän längre.
En liten nervös klump landade med ens i halsen. Inte för att han trodde att hon skulle bli arg, hon var alldeles för öppensinnad och ödmjuk för något sånt. Det kändes ändå lite nervöst att behöva komma på hur man skulle berätta på bästa sätt. Smyga in på ämnet, eller bara säga rakt ut; mamma jag är tillsammans med Elias nu.
Jesper suckade tyst. Han fick väl se, när han kom hem i morgon, hur det blev.

”Hur lång är du?” 

Jesper tittade fundersamt upp på Elias. De var på väg tillbaka från affären, småhalkandes då och då, men snöandet hade tacknämligt tagit en paus.
”Jag blir ju en bit längre i de här skorna men…” Elias tittade ner på sina kängor, funderade en stund, som om han inte riktigt höll koll på det själv. ”En och åttio… åtta tror jag det var, sist jag mätte mig.”
”Oj”, sa Jesper tyst. Han var en bra bit kortare än Elias, men nu när han fick en siffra på det kändes skillnaden ännu större.
”Hur lång är du då?” frågade Elias med ett nyfiket leende. ”En och sjuttio?”
”En och sextiosju”, sa Jesper och log uppgivet tillbaka. ”Jag är så liten.”
”Det är gulligt.” Elias sträckte fram handen och rufsade till hans hår, så att mössan åkte på sned. Jesper försökte fnissandes få bort hans hand, la de vantklädda händerna över mössan för att hålla den kvar på huvudet, men håret hade redan blivit rufsat till ett kråkbo.
”Titta nu vad du gjorde med min frisyr”, sa Jesper i ett försök att låta anklagande. Han tittade upp på Elias med utskjuten underläpp när han plattade till håret och tog på sig mössan igen.
Elias skrattade bara åt honom, eftersom hans leende skinit igenom alldeles för tydligt för att låta minen vara övertygande.
De var nästan framme vid Elias lägenhet när Jesper upptäckte silhuetten av en person som kom gående på andra sidan gatan. Först tänkte han inte på det, för såklart fanns det andra som var ute och gick vid den här tiden. Men sedan kände han igen gångstilen, håret, färgen på jackan när personen klev in under en gatlykta. Marcus.
Jesper saktade per automatik ner, klev in bakom Elias för att inte synas. Kanske hade han inte sett honom än. Kanske skulle han bara gå vidare utan att märka.
”Men, Jesper. Hej.”
Helvete.
Jesper såg i ögonvrån hur Marcus klev ner från trottoaren, korsade vägen för att komma fram till dem. Såg hur Elias måste förstå vem han var med en gång, och hur hans blick hårdnade.
”Ska du inte ens hälsa?” sa Marcus när han kommit fram till dem. Jesper förstod inte varför han fortsatte med det där, ska du inte hälsa, varför han måste spela. Kunde han inte bara knuffa och sedan gå. Jag vill inte höra din röst.
”Jag vill inte prata med dig”, sa Jesper lågt. Marcus verkade bli lika förvånad som han själv över att han faktiskt kontrat med någonting. Att hjärtat satt i halsgropen och pulsen skenade var en annan sak, som han hoppades inte syntes.
”Inte prata med mig?” fnös Marcus. Han öppnade munnen för att säga något mer, något av det där som Jesper vant sig vid att höra. Något om att ta fram rakbladen och göra honom om en tjänst.
Men så stängde Marcus munnen igen. Han sneglade ogillande upp mot Elias, som var över ett huvud längre än honom. Det verkade som om han var arg för att han inte var störst. Sedan fnös han igen, vände och gick därifrån.
Jesper kunde inte göra annat än att titta chockat efter honom. Det hade aldrig hänt förut, att han bara erkänt sig besegrad och gått.
”Vilket äckel”, sa Elias beskt. Han tittade efter Marcus en stund, skakade sedan på huvudet och tittade ner på Jesper istället. ”Är du okej?”
”Jag tror det”, sa Jesper tyst. Obehaget satt som en tung klump i halsen, men han kunde inte vara rädd på samma sätt som de andra gångerna. Han var för chockad för det.
”Vad bra”, suckade Elias lättat, sträckte ut armen och la den om Jespers axlar. ”Tur han inte gjorde något.”
”Tur att du var med.”
”Hm?”
”Han vågade väl inte göra något för att du var med mig…”
”Det förstås. Men vilken jävla idiot.” Elias suckade igen. Han behöll armen om Jesper när de gick över vägen, släppte först när de kommit in i trapphuset och han behövde ta upp nycklarna ur fickan. Han höll upp dörren och släppte in Jesper först.
”Tack”, sa Jesper tyst. Han tog av sig de snöiga skorna och stoppade ner vantarna i mössan.
Efter att ha fått av sig alla ytterkläder och rättat till frisyrer och liknade så hamnade de i köket för att plocka in varor. Jesper hjälpte till att ställa in i skafferiet, hade hunnit lära sig var Elias hade det mesta av sina saker nu.
”Jag tänkte… den där festen”, sa Elias efter en stund. Han lutade sig mot diskbänken, såg undrande på Jesper. ”Ska vi gå på den?”
Jesper tittade på honom, vände sedan tveksamt blicken till paketet med socker han blivit stående med i händerna. Festen hade han nästan glömt. Det hade liksom hänt andra saker igår kväll som kommit till mycket större betydelse för honom. Den varma känslan kom tillbaka till magen och hjälpte till att tina upp klumpen han haft i halsen.
”Jag, eh…” började Jesper, såg upp på honom igen. ”Vi kanske kan stanna här. Jag vill ju vara med dig…”
”Jag hoppades att du skulle säga det”, log Elias lättat. Han rätade upp sig, gick fram till Jesper och la armarna om honom bakifrån, kramade om honom. ”Vi kan äta godis och titta på film istället.”
Jesper lutade huvudet bak mot hans axel, tittade upp på honom och log. Det lät som en mycket bättre kväll. Bara han och Elias. Inga andra.
”Det låter bäst.”

Information.

Jag samlar på BJD-dockor, som nog många av mina läsare redan vet. Min första docka var Set, som jag utvecklade en karaktär till och som jag senare också började rollspela med, och skriva om. Storyn runtomkring honom och Jake blev större och större och tack vare rollspelandet har det nu utvecklats till en egen liten värld istället för bara en "story."
Den inkluderar många fler karaktärer, vissa som jag har i dockform, vissa inte. 

The London Archives är mitt samlingsnamn på korta utdrag ur den här storyn. Jag skriver dem inte i någon särskild ordning. En text kan vara från när Set är tretton, och en annan som jag skrivit direkt efter kan plötsligt handla om Set när han är tjugofem. Eller så kan det handla om en karaktär som är Sets systers flickväns storebrors kompis. Det enda som gör att det hör ihop är att de bor i samma påhittade universum, i London.

Jag skriver de här texterna för att jag är nöjd med hur Set och Jake blev som karaktärer, och det är både roligt och givande för mig att få utveckla dem ännu mer genom skrift. 
En till anledning till är att jag ska få öva på min engelska , och förhoppningsvis bli bättre och bättre.

Jag hoppas det kan vara kul för utomstående att läsa även fast det kanske kan verka förvirrande ibland. Det är svårt för mig att förklara allting runtomkring i de ändå rätt så korta textsnuttarna, eftersom det allra mesta ändå finns inuti mitt huvud. 

Observera att mina engelskakunskaper är långt ifrån perfekta, och att jag blev klar med den här delen runt fyra, halv fem, på morgonen. Det kan finnas en hel del stavfel och syftningsfel. Säg gärna till mig om ni hittar något som låter konstigt :3

Jag har också döpt om kategorin till The London Archives. Här hamnar alla mina engelska texter om Set, Jake, och resten av karaktärerna som hör till deras story. 

---

They met a couple of times. A lot of times, even.
Even though Set had a lot to do with school and chores at home, they somehow found the time to meet at least once a week. In the park, most of the time. When they were at Set’s place and the parents were home Jake only got nervous, so laughingly they had decided that it would be better if they met outside.
But this one time, they happened to be at Jake’s place.
Compared to the Hargreaves’ manor the house was a poor excuse of a home, but Set seemed to like it a lot. It was just a simple, small, yellow house. A house like everyone else’s.
They sat down in Jakes room, on his bed, since he only had one chair. That chair was halfway pushed in under a white, old writing desk, carrying a big pile of clothes.
“I’m sorry my room is a mess”, Jake sighed. He started to pick up some music papers from the floor, but Set hurried to break in.
“No, no it’s ok. I like it.”
“It’s stuff everywhere…” Jake gave him an uncertain glance. The boy lived in a perfectly tidied house. He’d expected someone like Set to crinkle his nose and wonder why they didn’t put things in order. But on the other hand, Set wasn’t the typical spoiled-son-with-a-rich-family. He was so gentle, and open. Hell, he was sure the kid would’ve been happy even if the house had been without a roof.
“It doesn’t matter”, Set smiled. “It’s cozy here.”
“Thank you”, Jake said, smiling lightly. He sat down next to Set again, leaning his hands on his thighs.
Hundreds of thoughts ran through his head. Should he offer something to eat or drink, would they go out soon instead of sitting here, should he ask if he wanted to do something special, like video games, or… anything. Jake scratched his neck. Not that he was nervous anymore, but there was always a kind of pressure when he took somebody home for the first time.
The times they’d met when they were outdoors there had always been something to do. Just strolling through the park, going through every shop in the mall after stuff that could be interesting, anything. In Jakes room there wasn’t much you could do. Except for talking.
“So…” Set started, looking at one of the music sheets on the floor. “You said you played the guitar, right?”
“That’s right.” Jake nodded to the left corner of the room, where a black acoustic guitar hung on the wall. “My favorite.”
“What a beauty”, Set smiled. “You have more than one?”
“Yeah, I still have my first guitar. And a Gibson Les Paul, too. Bought it recently, actually.”
“Oh… I really know nothing about guitars. I just think they’re a grace for the eye to look at, so to say.” Set laughed a little. “It’s a pretty instrument.”
“Indeed.” Jake couldn’t hold back a smile. Set’s way with words, how he expressed himself, it was so cute in some way. “You play the piano, right?”
“Yes, I do.” Set nodded. “Mother taught me when I was just a kid. It’s been something I’ve grown up with. Still learning, too.”
“I saw that huge, black concert piano in the dining room when I was at your place…”
“She’s mine”, Set said with a proud smile.
“Yours?” Jake said, surprised. That concert grand piano looked like it was worth more than his family’s little house.
“Yes. Mother bought it for me when I was just five, so that she could teach me how to play, and so I could take it with me when it was my time to move out”, Set explained. “She would have done the same for Juliet, but she was more fascinated by the violin anyway.”
“I see”, said Jake, still a bit chocked. To think someone had so much money they could buy a concert piano for their five-year-old son. Wow.
“Ridiculously expensive, I know”, Set said with almost an embarrassed smile. “Anyhow…”
“Mm. I wonder what they think of me, by the way.” Jake frowned slightly. “Your parents, I mean.”
“I don’t know…” Set tilted his head slightly to the side, seemed to think about it.
“Not that I’ve said much more than hi and goodbye, but. Anyway. First impressions and such.” Jake cleared his throat. “I mean, I look like quite the douchebag.”
“You don’t”, Set giggled, shaking his head. Then he became more serious. “My parents are quite… narrow-minded. They don’t like anything that’s different.”
“I almost guessed that”, said Jake with a vague smile.
“It’s not like they’re mean or anything”, Set sighed. “If you’re nice to them they’re going to be nice to you. It’s just that they’re quite quick with being prejudicious, and well… I guess they don’t really like anyone. If they’re not as rich and well-mannered as themselves.”
Jake watched Set as he spoke. He spoke in a lower, more serious, voice now. Like the subject was something that bothered him more than he wanted to confess. This all remembered Jake about when they met the first time, in the park. When Set had been upset, with all right, saying sorry over and over even though he had nothing to apologize for.
It felt like that kid carried something too heavy for his own shoulders. It made Jake worry.
“And… you don’t like it?” Jake guessed.
“No, not at all.” Set sighed. “I don’t like them being so narrow-minded. Sometimes it feels like they’re stuck centuries ago, like they’ll never start accepting new things. Different things.”
“Well, that sucks.” Jake glanced at him. It felt like he… meant something with that sentence.
“It does”, Set said, nodding slightly. “Sometimes… it makes it hard for me to love them.”
Jake nodded too. The first impression he’d got from Set’s parents seemed to be accurate. They did look like nice people, but also they looked like that kind of people who said hello with a smile, and then talked a lot of shit about as fast as you’d said goodbye and closed the door behind you. He hadn’t asked Set anything about it though, afraid to hurt him by asking, but now it seemed like most of the things he’d thought was true.
Set’s voice sounded so small and sad when he spoke about it. Like the Hargreaves family wasn’t as perfect as their family photo, and that he took hit by hit in silence. Jake had noticed something before, something vibrating in the air when they came near the subject. That something wasn’t right. They were a lot more near it now than they had been before, and he wanted to know, and help him. He just had to use the right words.
“What is it that they don’t accept?” Jake asked, hoping that it was the right thing to say.
Set squeezed his hand in the other, frowned just a little, and gave his own feet a bothered look.
“I… it’s so much. The way they speak about things, you can hear it in their voice when they don’t like something. It can be anything. The neighbors’ new clothes. If Juliet has a friend that doesn’t behave as they’re used to. They never say it out loud; you can just hear it… seeping, all poisonous, in the back of their mouths.” Set sighed, slowly ran his fingers through his snow white fringe. “It isn’t much that is good enough for them. I’m not.”
“Why wouldn’t you be enough..?”
“I hear it in their voices. When they speak to me.” Set shook his head. “I’m not as proud of being one of the family as they want me to. To be honest I’d like it better being a part of a normal family. I’d like to be a person that no one notices in the street, that no one greets except for when you’re friends. And they just… they’re so disappointed in me, I can’t…”
Jake watched him quietly. Set bit his lip, seemed to be uncertain if he should say more, or if he already had said too much.
“Disappointed?” Jake said, encouraging him to continue. Set needed to get this out of him, it was written all over his face, that he had held it for too long.
“I just…” Set said quietly, leaning forward so that he could rest his head in his hand. “I’m gay. And they hate it.”
Jake didn’t know whether he would smile or sigh, because he felt like doing both. Smile, because he’d understood a long time ago that it had to be that way. That Set was gay. It was something in the way he acted, moved, talked. Everything. He was far from being some kind of wuss, it wasn’t anything like that. It just felt like that boy simply couldn’t be straight.
He wanted to sigh, a deep sigh, because of the anger that built up inside of his chest. Of course it had to be that way. Perfect family, wants a perfect son, but rejects him because; him being gay didn’t fit their picture of perfectness.
“Oh… I’m sorry”, Jake said in a quiet voice.
“I hope I won’t scare you away now”, Set said with a nervous, little laugh. Even though he laughed Jake could hear the fear in his voice.
“God, no. I’m bisexual.” Jake leaned forward, rested his head in his hand in an exact copy of Set’s pose. “A gay boy won’t scare me away.”
Set, who warily had been watching Jake, now seemed to melt in relief. His cheeks flushed pink and quickly he hid his face in both of his hands.
“Oh gosh”, he mumbled. “I was so worried you would chase me out of the house. With torches and pitchforks and everything…”
Jake laughed. The boy was so helplessly cute. Of course he understood that Set had been worried, and the fact that he had to worry was sad, but the part with the torches made Jake crack up.
“No! No way”, he laughed. “I like boys too.”
“To hear that might be… the biggest relief ever”, Set said, embarrassed. “Not that you seemed to be a… you know, hater, but…”
“Don’t worry, I get it.” Jake grinned. “I’ve never had a boyfriend, but I’ve fucked my best friend and he’s a guy, so…”
“Oh…” Set looked up, with eyes widened.
Jake bit his tongue. Shit, he should have said slept with. Or maybe he shouldn’t have mentioned it at all. Just when he was on his way to apologize about his language, Set smiled.
“Uh…” Jake said sheepishly.
“Actually I’ve never been with anyone”, Set said. He seemed even more embarrassed by saying it, but he valiantly ignored his blushing cheeks.
“No one at all?” Jake frowned.
“No…”
“Not even a kiss?”
“No. Or, I kissed a girl in kindergarten once. But she told her friends, and they started laughing at me. Then I started to cry…” Set giggled. “It didn’t go that well.”
“Aw no… poor thing”, Jake said, feeling sorry for him for real. Set just shrugged.
“I was too young to get hurt feelings anyway”, he said with a little smile. Then he turned serious again, thoughtfully biting his lip before he spoke. “I guess my role as the Hargreaves’ son adds up to the fact that I’ve never had anyone. It would be catastrophic if it came out that I had a boyfriend, which is why I never even hoped that I would have anyone. And… I guess other people saw the same family-based problem. So, if there ever was someone who wanted me, I guess they didn’t dare to ask me out.”
“That’s sad”, Jake sighed. “Love is love. People shouldn’t be judged by who they have feelings for.”
“Exactly”, Set said with a small voice.
“I’ve… been with far too many, I guess.” Jake scratched his neck once more. He felt ashamed mentioning it, when Set never even had got the chance to kiss anyone. “I guess I am, was, a slut.”
“Please don’t call yourself that…”
“Mm… I don’t… do that anymore, though.” Jake sighed heavily. The habit of going out, drinking, taking or following a stranger home, had been a part of his destructive period, when he’d stopped caring about everything and nothing. He tried to see it as a closed chapter now.
“That’s good.” Set smiled softly. Jake smiled back.
“Yeah. It is.” He frowned a little, bitterly. “It was stupid. Nothing I’m proud over, at all. I felt like shit and I didn’t handle it the right way. I don’t know if it’s because of that, or if it always has been this way, but… I don’t think I’ve ever been in love. Hell, maybe I’m not capable of falling in love at all.”
“I’m sorry…” Set said quietly.
“Thanks. I just don’t know… But maybe it’s all about time. We’ll see.” Jake shrugged.
It was quiet for a while. Jake felt relief over Set taking the ‘bad news about Jake’ in such a good way.
Set let out a quiet sigh.
“If I just could say one more thing about my parents…” he said in a troubled voice.
“Of course.”
“It’s that… I guess it would have been easier if they threw me out of the house, when I told them. Instead of half-heartedly pretending that they love me for who I am.” Set smiled, a little, sad smile.
Instead of saying anything Jake put an arm around his shoulders, hugged him like that. Not too intimate, in case of it becoming awkward, but still showing that he cared.

After that they talked even more. Set told Jake more specifically about the bullying he’d been through in school, since he’d only mentioned it briefly before. When they already had sunk into such deep subjects, Jake decided to tell Set about his suicide attempt in December, last year. He told him about the depression, the suffocating feeling of being useless, and what had made him cross the border to try the last resort, suicide. He told him about the mental hospital and about the psychologist he had to go see every week, all the way to September this year.
Set had been on the verge of tears at the end of his story.
Jake tried to comfort him by saying that now, almost a year after the attempt, he was glad he failed. Even though he’d been depressed and lost energy and want, it had slowly turned to the better. A bit embarrassed, he had confessed that it had become even better after they’d started to hang out. To his surprise, Set blushed at his words.

Now, the sky was all black, aside from the small, glittering lights of the stars.
They were standing outside the Hargreaves’ manor with scarves tucked around their necks and cheeks pink from the cold winter air. Jake had insisted to follow Set home, instead of letting him walk alone. They had talked much all the other times they’d met, but never as much as today, and never before about such important things. It felt odd, but good.
Both of them now seemed to have trouble saying goodbye.
“When can we meet next time?” Set was the first to ask.
“I’m free almost all the time”, Jake said. “Monday?”
“I think I’m busy…”
“Ah. Tuesday then?”
“I… um, maybe I can send you a text when I’m free?” Set asked. He seemed embarrassed, as always, for being busy.
“Sounds great”, Jake smiled.
“Okay. I should go in, before…” Set’s voice faded out before he completed the sentence. Jake nodded in silence.
He knew that it would be for the better, before Set’s mom called, either angry or worried. But… he didn’t want to let him go. Not just yet.
Set opened his mouth to say something, probably goodbye, but no words came out. Slowly he closed it again, and smiled a little, silly smile. For a moment they only looked at each other.
Jake didn’t know what to do with the growing, almost aching, feeling in his chest. Set’s face in this soft light, his lips. Jake had to swallow. He could admit he’d been watching him in a way he shouldn’t have. He could also admit he felt so much more for this boy than he’d ever thought was possible. He’d felt that way for quite a long time now.
Set’s eyes… Deep brown, beautiful ones. They made things with his mind. Things he should suppress because he knew so well that they were forbidden.
Still, he couldn’t care less.
Jake leaned down, so close that he could hear the small, shaking breath Set took, before their lips met. His lips were as soft as he’d imagined them to be. And he tasted sweet, like candy.
A mitten-covered hand took a hold of Jakes upper arm and Jake smiled into the kiss, knowing he had done the right thing, after all.
Set’s cheeks wore a shade of bright pink when Jake leaned back again. He looked so happy, eyes shining, with a confused but bright smile on his lips.
“You said you were incapable of falling in love..?” Set said quietly, wondering, his big eyes looking up on Jake. Almost as if he was afraid this was some kind of joke. Jake answered his wondering look with a smile.
“I was lying, obviously”, he said.