14 oktober

Natten gick inte särskilt bra.  
Jesper vaknade invirad i en filt, under täcket, med vänsterarmen hårt tryckt mot bröstet. Han förstod snart varför filten var där, för han kom ihåg att han frusit så mycket att täcket inte räckt för att hålla värmen. När han en kort stund senare satt sig upp och krånglat sig ur filten lät han armen falla ner i knäet istället, så han kunde se på den. Han hade tagit av sig huvtröjan innan han gått och lagt sig, det kom han ihåg. Att han skurit sig mindes han dock inte. Bland de gamla vita och röda ärren på underarmen fanns sju nya sår, och han kunde inte över huvud taget minnas att han gjort det. Det såg inte jätteilla ut, och han hade inte blodat ner varken tröjan eller filten, så det måste ha varit ett tag innan han gick och la sig. Åh.
Jesper strök trött luggen ur ögonen, la filten om axlarna och klev upp ur sängen. Klockan var bara sju, han hade på något sätt lyckats vakna en halvtimma innan klockan ringde, och hans mamma Yvonne började jobba tidigt så det var ingen annan hemma. Han stängde av klockan, tassade sedan ut i hallen där telefonen hängde och ringde till skolan för att sjukanmäla sig. Han knappade in sitt personnummer, la sedan på när den elektroniska kvinnorösten talade om för honom att registreringen lyckats.
Efter att ha rengjort såren och försiktigt lindat om armen i bandage gick han tillbaka till sängen och la sig. Han lutade huvudet mot kudden, slöt ögonen och andades ut i en låg suck. Det fanns ingen ork. Hela kroppen darrade svagt, armen värkte och han orkade knappt hålla ögonen öppna. Trots att han inte mindes så förstod han att han måste ha fått någon slags ångest kvällen innan. Men han var alldeles för van för att bli rädd. Det var nästan skönt att han börjat glömma av vad som hände.

”Kan du svara i telefon?”
Yvonne stod i köket med en gryta i var hand, såg bedjande på sin son som precis klivit ut i hallen. Jesper suckade lågt, tyckte egentligen inte om att prata i telefon med främmande folk, och han antog att han inte kände personen i fråga som ringde. Men han nickade svagt, mest för att vara snäll mot henne.

”Is”, svarade Jesper lågt när han lyft telefonluren och satt den till örat. Han tänkte återigen på vilket skumt efternamn de hade. Han gillade det, men det var fortfarande skumt.
”Ja hej, det är Kicki, sjuksyster på skolan, har du Yvonne där?” sa kvinnorösten i andra änden, och Jesper blev med ens kall i bröstet. Samtal från skolsyster var aldrig något bra.

”Nej inte just nu”, sa han så tyst som möjligt, för att Yvonne inte skulle höra. Dessvärre så gjorde hon nog det ändå, för hon klev ut i hallen och såg frågande på honom. ”Jo, hon kom visst nu”, skyndade han sig att lägga till, räckte sedan över luren till Yvonne och mumlade att det var skolsyster. Han smet in på sitt rum, drog igen dörren efter sig och blev stående där. Vad ringde hon för?
Jesper drog nervöst fingrarna genom håret, gick till sängen och satte sig ner på kanten. Han hade varit hos skolsyster förra veckan på vikt och längdkontroll och allt det där. Det var bara han i hela klassen som fått gå dit, eftersom han var underviktig, som hon så fint sagt. Skulle hon berätta hur lite han vägde för hans mamma nu? Fan.

”Jesper”, sa Yvonne efter några minuter, knackade lite på hans dörr innan hon öppnade den och kikade in. ”Får jag komma in?”
Jesper tittade upp på henne, nickade bara svagt istället för att svara. Han var rädd att rösten skulle avslöja hur nervös han var om han försökte prata. 
Yvonne satte sig ner bredvid honom på sängen, strök det mörkbruna, långa håret ur ögonen innan hon la händerna i knäet. Hon verkade inte riktigt veta vart hon skulle börja, vilket gjorde Jesper ännu mer nervös.
”Vad sa hon?” frågade han efter en kort stund, hoppades att frågan lät lugn och sansad.
”Hon sa att det finns en psykolog på skolan”, sa Yvonne och suckade lågt. ”Patrik heter han. Hon tyckte att du skulle prata med honom.”
Jesper såg bara tyst på henne för en stund, vände sedan blicken till golvet.
”Det tänker jag inte göra.”
”Nej”, suckade hon. ”Jag vet att du inte vill det. Jag tänker inte tvinga dig heller.”

”Okej.”

Yvonne fortsatte betrakta honom, la ena handen på hans axel och kramade den försiktigt. Jesper såg fortfarande ner i golvet. Han tyckte mycket om sin mamma, hon var snällast i världen. Men just nu önskade han att hon kunde låta honom vara ifred.
”Hon sa också att hon sett ärr när du var där sist”, sa Yvonne efter en lång stund. ”Men det vet jag ju redan om.”
”Mm”, sa Jesper tyst. Han visste inte vart han skulle titta. Varför skulle ämnet komma på tal just nu? Varför precis just nu?
”Du… har väl inte börjat igen, va?”
Jesper lät luggen falla ner över ögonen, blundade hårt. Frågan träffade så precist att det värkte i hela bröstet.
”Nej”, sa han lika tyst som förut.

Jag slutade aldrig.