18 oktober

Runt sjusnåret på lördagen satt Jesper på sin säng, mobilen i handen och med blicken fäst på displayen. Elias hade fått hans nummer, hade nyss smsat och sagt att han skulle ringa när han duschat, och Jesper var så nervös så han höll på att dö. Han brukade aldrig prata i telefon, knappt ens med Yvonne. Det kändes som att det skulle sluta i pinsamhetskatastrof.
Jesper andades ut i en besvärad suck. Han hade till och med haft svårt för att bestämma sig för vilka kläder han skulle ha. Han brukade aldrig bry sig om sånt annars, men nu helt plötsligt visste han inte om han skulle försöka klä sig lite mer normalt, om han skulle ha skjorta, eller bara helt vanliga kläder. Det hade i vilket fall som helst slutat med att han valt det vanliga paret jeans, de svarta, och en svart Bullet For My Valentine-tröja med rött tryck. Över det hade han den vanliga svarta huvtröjan. Det var nästan en självklarhet när det gällde kläder. En huvtröja, eller i alla fall något långärmat. Han hade tagit på sig en armvärmare på vänsterarmen för säkerhets skull, till och med. I fall något skulle gå fel, om någon blev arg och tog hans huvtröja, eller om han blev för varm…

Mitt i tanken så började mobilen vibrera. Jesper blev så förvånad att han höll på att tappa den i golvet, men lyckligtvis klarade han sig från det. Han såg dumt på displayen för en stund, suckade sedan och tryckte nervöst på grön lur. Det fick gå som det gick.
”Hallå”, sa han lågt när han satt mobilen till örat, bet sig i tungan när han hörde hur ynklig hans röst lät. Det här gick ju väldigt bra.

”Hej!” sa Elias glatt i andra änden, och Jesper kunde inte låta bli att tänka att han hade fin röst. Han lät varm. ”Ehm, nu har jag duschat klart. I alla fall, hittar du till Ante eller hur var det? Plommongatan tror jag det heter.”

”Nja… Jag kanske hittar till villaområdet, men inte rätt gata”, sa Jesper och tuggade lite på en av ringarna i läppen. Han hade för vana att göra det när han var nervös eller orolig.

”Åh, okej. Men jag kanske kan komma och hämta dig? Jag hittar heller inte superbra men det borde nog funka.”

”Jo, det vore nog bra.” Jesper fortsatte tugga på ringen, såg snabbt mot klockan. ”När i såna fall?”
”Festen börjar åtta tror jag… Fast man behöver ju inte vara där först av alla, så jag kan hämta dig då istället kanske?”

”Mhm, okej.”

”Vart bor du förresten? Det kanske är bra om jag hittar till dig först och främst”, sa Elias och skrattade. Han verkade hålla på att greja med något, för det väsnades lite i bakgrunden. Jesper kunde inte låta bli att undra vad det var för något.

”Ovanför mataffären, det finns några små, vita hus vid dagiset, om du vet?” sa Jesper och reste sig upp från sängen. Han hoppades att det dög som förklaring, för han visste inte hur han skulle beskriva annars. Gatunamnet sa nog inte så mycket för en som inte bott där så länge.

”Åh, jaha där! Men där har jag gått förbi, det är ganska nära min lägenhet.” Elias fortsatte greja med det där som Jesper inte visste vad det var. Han suckade efter en stund och verkade ge upp. ”Förlåt att jag väsnas, jag försöker få ner en skjorta från en galge men den vill verkligen inte.”

”Åh, jaha”, sa Jesper och fnissade tyst, tyckte av någon anledning det var roligt.

”Men, eh, ja. Jag kommer och hämtar dig vid åtta då.”

”Mhm. Jag kan gå ut till vägen så du ser mig.”
”Toppen. Men vi ses då”, sa Elias, och det verkade på hans röst som att han log. Jesper log svagt han också.
”Det gör vi.”

”Hejdå.”

”Hejdå.”

 

Några minuter innan åtta gick Jesper till hallen för att ta på sig ytterkläderna. Han satte sig ner på golvet medan han knöt sina converseskor, tittade tyst på sina händer. Fingrarna var smala, naglarna svartmålade. Det kändes som att han ansträngt sig lite väl mycket för att se okej ut till festen. Han ville inte se alldeles för extrem ut, samtidigt som han inte ville se vanlig ut heller, vilket hade slutat med att han bara sminkat sig jättelite. I vanliga fall brukade han måla hyfsat tjocka kajalstreck under ögonen, men den här gången hade han låtit bli, och det hade fått bli tunna streck istället.
Han tog ner jackan från kroken, drog på sig den och tittade upp när Yvonne kommit ut till honom. Hon log, lutade sig mot väggen.
”Ska du inte äta något innan du går dit?”
”Jag är inte så hungrig”, sa Jesper lågt, sa det av ren reflex, och drog upp dragkedjan i jackan. Han drog tillrätta ärmarna, tittade upp på henne bakom det svarta håret och log försäkrande. Yvonne log lite tveksamt tillbaka, försvann sedan ut i köket och kom snart tillbaka med ett grönt äpple.
”Ta med det i alla fall.”
”Okej.” Jesper la ner det i fickan, vinkade lite till henne och öppnade sedan dörren. ”Hejdå då.”
”Hejdå. Hör av dig om det är något”, sa Yvonne och vinkade tillbaka, stängde dörren efter honom när han klivit ut.

Jesper gick nerför den korta trappan, klev ut på vägen och såg sig om. Han hade gått ut någon minut för tidigt, för säkerhets skull, och var lite orolig för hur han skulle bete sig när Elias kom dit. Som vanligt, vore ju det mest logiska svaret, men han kände sig alltid så tråkig. Fast det fanns kanske inte så mycket att göra åt.

Han tände en cigarett i brist på annat, rökte den sakta och la armarna om sig själv så gott han kunde. Det var ganska kallt. Han borde kanske ha tagit en halsduk.

Någon minut senare hördes det steg en bit bort på gatan, och rasslet från kedjor. Jesper log svagt när han förstod att det måste vara Elias, tog ett bloss på cigaretten och vinkade till honom när han kommit närmre. Elias vinkade glatt tillbaka.
”Tjenare”, sa han när han kommit fram, ruskade luggen ur ansiktet så att det rasslade om honom igen. ”Är du klar?”
”Ja”, sa Jesper och nickade, knäppte av askan från cigaretten. Han tittade på kavajen Elias hade på sig. Den var i skinn, troligtvis fejk, hyfsat figursydd och hade några remmar med silverspännen som fungerade som låsmekanism, eller vad man nu skulle säga. Istället för knappar helt enkelt. ”Din kavaj är snygg”, vågade han sig på att säga, lät lite ängslig, och försökte le utan att se fånig ut. Elias märkte dock ingenting utan log bara tillbaka.
”Tack! Den är skitstel och man känner sig som en bodybuilder, men den funkar till fest och sånt. Ska vi gå?”
”Mhm.” Jesper log åt hans bodybuilderjämförelse, tittade ner på sina skor när de började gå. Han tittade mot honom då och då, upptäckte att de där kedjorna som rasslat satt fast i hällorna på hans svarta jeans. Jesper undrade om det inte var jobbigt att ha så mycket accessoarer, alla kedjor och ringar och sånt där.

”Fan, jag skulle nog ha ätit innan”, sa Elias efter en kort stund och la handen över magen. Jesper tittade upp på honom bakom luggen, tog upp äpplet ur jackfickan och räckte frågande fram det. Elias tog förvånat emot det. ”Men ska inte du ha det?”
”Nej, jag är inte hungrig”, sa Jesper och skyndade sig att le. Han tog ett sista bloss på cigaretten innan han släppte ner den på marken, trampade av glöden. Det var bättre att äpplet kom till nytta än att det låg i jackfickan hela kvällen, och sedan hamnade i en soptunna på vägen hem.

”Åh jaha, tack”, log Elias och tog ett bett av äpplet. Jesper nickade bara svagt till svar, log och såg ner på sina skor igen. Han hoppades att han inte skulle få något psykbryt under kvällen. Han ville faktiskt försöka ha kul, för en gångs skull.

 

Väl framme vid plommongatan var det inte så svårt att lista ut vilket hus det var fest i. Dov musik, mestadels bas, strömmade ut på gatan och dörren stod vidöppen. Jesper hann bara fundera på om det inte blev kallt där inne, sedan hade en vithårig, hyfsat kort kille skyndat ut ur huset och fram till dem.

”Tjenare!” sa han glatt till Elias, såg sedan på Jesper och presenterade sig som Ante. Jesper log lättat över att han inte behövt skaka hand, hade svårt för sånt, och mumlade något otydligt till svar om att han hette Jesper.

”Har det kommit något folk än?” frågade Elias och började gå mot huset, såg snabbt på Jesper för att se så han hängde med.
”Nja, typ fyra pers. Resten kommer väl om en halvtimme eller något, men det är bara att börja parta. Jag ska hämta öl i källaren, be right back.” Ante försvann runt huset, och Jesper följde efter Elias uppför trappan och in i hallen.
Han drog långsamt ner dragkedjan i jackan när de kommit in, såg sig om i den smala hallen. De flesta galgarna under hatthyllan var upptagna, så Jesper hängde sin jacka på en krok längst in. Han hoppades att han skulle hitta den sen när han skulle hem.
”Jag går ut till köket”, sa Elias, som precis snörat upp sina kängor och ställt dem åt sidan. Han såg på Jesper och satte ena handen i byxfickan på de svarta jeansen. ”Hänger du på?”
”Visst”, sa Jesper och nickade, skyndade sig att kliva ur skorna och följa efter Elias innan han tappade bort honom. Huset verkade inte vara särskilt stort, men han hade ju aldrig varit där förut, så det skulle inte förvåna honom alls om han lyckades villa bort sig.
Väl ute i köket spärrade Jesper förvånat upp ögonen när han fick syn på alla flaskor som stod uppradade på diskbänken. Det såg ut att räcka till ett helt kompani.

Han hoppades lite naivt att ingen skulle bli alldeles för full, eller för social. Han visste inte hur han skulle bete sig i såna situationer, och det var ju toppen, för folk skulle ju med all säkerhet dricka ikväll.

”Sådär”, sa Ante, som plötsligt uppenbarat sig i dörröppningen, med ett flak öl som han ställde ner med en duns på köksbordet. Jesper undrade om han var rik eller något, för trots att han själv inte brukade dricka, så visste han att sprit var dyrt. Om Ante nu inte hade hundra kompisar som tagit med sig en flaska var, och sedan på något mystiskt sätt försvunnit. De få människorna han sett när de klivit in satt i teverummet och pratade glatt, och ingen av dem kände han igen från skolan. Han var faktiskt glad över det. Över att det inte var någon där som han ”borde” hälsa på, och sådär.

”Det är bara att ta, jag ska ringa efter Löken och höra om han bestämde sig för att komma eller inte, jag vetefan vad han sa”, muttrade Ante efter en stund, satte en ölburk i handen på Jesper när han svängde ut ur köket igen. Jesper tittade dumt på burken för en stund, räckte den sedan till Elias och log ursäktande.

”Vill du inte ha?” frågade Elias och tog emot den, såg frågande på honom.
”Nej, jag... öhm, jag gillar inte öl.”
”Åh, jaså. Men gör en grogg då, det är hur mycket grejer som helst här”, sa han och lyfte upp en grön flaska, läste på etiketten med ett höjt ögonbryn.
”Men jag har aldrig gjort det…”
”Har du inte?” Han tittade upp på honom, ställde ner flaskan igen och började le. ”Då kan jag göra en åt dig.”
”Åh… jaha, okej”, sa Jesper och tittade ner på sina händer för att inte rodna åt sin egen oerfarenhet.  Han undrade hur han skulle göra resten av kvällen. Om han skulle fortsätta tassa efter Elias överallt, eller om han skulle försöka sitta själv i en soffa någonstans utan att känna sig dum. Visserligen kändes det dumt att tassa efter Elias hela tiden också, och det måste vara irriterande för honom att ha någon liten, rädd tönt som sprang efter vart han än gick. Men det löser sig nog.

”Sådär.” Elias räckte honom ett glas med nästintill neongrönt innehåll och log stort.
”Tack”, sa Jesper, tog emot glaset och tittade fundersamt ner i det. Efter en kort stund hade han samlat mod nog till att smaka, och till sin förvåning var det inte alls lika illa som han väntat sig. Elias, som troligtvis tyckt hans min var roande, skrattade lågt och tog upp sin ölburk igen.
”Var det gott?”
”Jo ganska”, sa Jesper generat och log lite försiktigt tillbaka. Kvällen skulle kanske kunna bli helt okej ändå.