Tack för de fina kommentarerna ni lämnar, jag blir gladare än ni anar ~

8 a + (5 a – 3)

Jesper tittade på talet han spenderat de senaste tio minuterna att försöka räkna ut. Det spelade ingen roll att läraren i början av lektionen gått igenom hur det där med variabler, parenteser och bokstavsmatte över huvud taget fungerade, han förstod inte ändå. I vanliga fall hade han kanske kunnat räkna ut det, men idag var han så trött att det inte gick att koncentrera sig på något alls. Han hade gått och lagt sig klockan tolv men inte somnat förrän vid tre så det var väl inte särskilt konstigt att han var trött.

”Hur går det här då?” frågade matteläraren som stannat vid Jespers bänk för en halv minut sedan, men som Jesper inte upptäckt förrän nu.

”Inte så bra”, sa Jesper lågt, kluddade lite i hörnet av det rutiga blocket. Resten av lektionen gick åt till att lyssna på när läraren förklarade hur man gjorde gång på gång, och tillslut sa Jesper att han förstod fastän det i själva fallet inte var så. Han orkade bara inte lyssna på hans irriterade tonläge längre.

Efter två lektioner var det dags för lunch, och Jesper gick som vanligt ner till sjön för att röka istället. Han kurade ihop sig längst ut på bänken, la armarna om sig själv i ett försök att värma sig. Det var bara åtta grader och dumt nog hade han inte tagit med sig jackan ut från skåpet.
”Ey, har du cigg?”
Jesper tittade upp för att snart möta Tobbes frågande blick. Han hade ingen lust att dela med sig av sina cigaretter, och särskilt inte till honom, fastän han nästan var trevlig nu. Han hade ingen lust alls faktiskt.
”Nej”, ljög han, skakade lite på huvudet. ”Bara en kvar.”
”Fan också.” Tobbe muttrade något, gick tillbaka mot skolan och körde ner händerna i fickorna. ”Jack! Har du cigg?”

Jesper tände en cigarett när Tobias var bortom hör- och synhåll, tog ett bloss och slöt ögonen när han andades ut röken. Det skulle vara något föredrag i aulan efter lunchen, men han hade bestäm redan i morse att han inte skulle gå dit. Det skulle nog inte vara någon som märkte att han inte var där heller, så det borde vara lugnt.
Han tittade ut över sjön, blev sorgsen när han tänkte på att den snart skulle frysa igen. Han tyckte inte om vintern. Mitt i tankarna på hur mycket han skulle frysa började mobilen vibrera, och han tog förvånat upp den ur fickan. Ett svagt leende spreds över hans läppar när han såg att det var Elias som skickat sms.

Hej :) Vad gör du?

Jag fryser och röker bara (:

Vill du komma hit? :)

Jesper såg på svaret, blev kanske lite väl glad av en sån enkel fråga. Han hade förberett sig på att gå hem och sitta och ha tråkigt hela kvällen. Visserligen var det jobbigt att hela tiden vara lite nervös när han träffade Elias, men mycket hellre det.

Ja visst (:

Han såg på mobilskärmen medan han reste sig upp, släppte ner fimpen på marken för att trampa av glöden och började sedan gå. Jackan kunde få vara kvar i skåpet, han orkade inte gå tillbaka till skolan bara för att hämta den.
Han förstod fortfarande inte att Elias ville träffa honom. Eller att det plötsligt fanns någon som han kunde träffa på fritiden, rättare sagt.

Tio minuter senare stod han utanför Elias lägenhetsdörr och bet på ringarna i läppen. Han hade tryckt in ringklockan och väntade på att Elias skulle komma och öppna, och bara någon sekund senare rasslade det innanför dörren.
”Hej”, log Elias när han öppnat dörren, klev åt sidan för att släppa in Jesper.
”Hej”, sa Jesper och log tillbaka. Han böjde sig ner för att knyta upp skorna när han kommit in. ”Det luktar lite bränt?” sa han efter en stund, tittade upp på Elias bakom håret. Han blev lite förvånad över sig själv och att han faktiskt sagt något mer än ett ord i taget.
”Jo”, sa Elias och gjorde en svag grimas. ”Jag rostade bröd, men min rost är lite trasig så brödet blev helt svart. Har vädrat men det verkar ju aldrig försvinna ur lägenheten.”
”Åh.” Jesper reste sig upp, tog ner väskremmen från axeln och kramade den lite i handen utan att tänka på det. Han satte snart ner den bredvid sina skor istället. ”Sånt är ju kul.”
”Verkligen. Vill du ha något att äta? Inte rostat bröd, då, men.” Elias log mot honom, backade in lite i hallen så att Jesper skulle få plats bättre.
”Nej tack, det är bra.” Jesper log försäkrande.
”Okej.”
Elias hade en mörkgrå skjorta på sig, en helt vanlig med en svart väst över, och svarta jeans. Jesper kunde inte låta bli att bli lite fascinerad. Alla andra gånger han träffat honom hade han haft sådär jättegotiska kläder med kedjor och krås och allt möjligt, och nu såg han mest av allt finklädd ut. Det passade honom bra, dock. Det var bara lite ovant att se.

”Kan min väska stå där?” frågade han i brist på annat, såg mot sina skor och väskan.
”Ja, visst, ställ den var du vill”, sa Elias och slätade ut sin väst.  Han såg mot tv-rummet, sedan på Jesper. ”Jag hade ingen direkt plan på vad man kan göra, men det är kul med besök, så…” Han log mot honom. ”Vi kan titta på tv?”
”Visst”, sa Jesper och log tillbaka, följde sedan efter honom dit.
Elias lägenhet var inte särskilt stor, men den var mysig. När man kom in genom ytterdörren låg köket precis till vänster, en garderobsdörr och en toalettdörr fanns rakt fram, och till höger var dörren till rummet som agerade både tvrum och sovrum. Väl där inne stod en stor mörk bokhylla längsmed högra väggen, till vänster stod soffan och mitt emot den teven. Till vänster om teven fanns ett fönster med en blå lampa i, och i hörnet och längsmed väggen stod Elias säng. För att vara så pass nyinflyttad så hade han packat upp ganska mycket. Det var bara väggarna som såg lite kala ut.

Jesper satte sig ner bredvid Elias i soffan. Han kunde inte låta bli att vara avundsjuk, hade också gärna haft ett eget hem såhär. Fast han hade väl inte klarat sig själv, tänkte han och gav upp en låg suck.

”Slutade du tidigt idag eller skolkar du igen?” frågade Elias efter en stund, flinade lite.
”Eh…” sa Jesper och log generat, drog i ärmarna på sin svartvita huvtröja.
”Jaså”, skrattade Elias, satte sig tillrätta och sträckte ut benen framför sig.
”Det var bara något föredrag i aulan, och ingen märker om jag är där ändå…” Jesper försökte le oskyldigt. Elias blev ju knappast arg för att han skolkade, men det kändes ändå bättre att ha någon bortförklaring.
”Åh, men då så. Det hade jag inte heller gått på.”

”Vad bra. Då behöver jag inte känna mig jättedålig”, sa Jesper och fnissade lite.
”Äsch”, log Elias, drog in benen igen och tog upp fjärrkontrollen från tv-bordet. Han startade teven, bläddrade igenom några kanaler innan han lät fyran vara på. ”Blir detta bra?”

”Mhm.” Jesper tittade som vanligt på honom bakom luggen, fingrade tankspritt på ett hål i ärmen på tröjan. ”Vad går du för linje?” frågade han efter en stund, när han kommit på att han faktiskt inte hade någon aning om det. Han höjde undrande ögonbrynen när Elias börjat le.
”Gissa”, sa han roat, la armarna över magen.
”Eh…” Jesper strök undan luggen från ögonen. Troligtvis var det något som var roligt med det hela, eftersom Elias log, men han kom inte på något bra. ”Estet?”
”Nepp.”
”Men… Samhäll?”
”Nej.”
”Natur?”
”Funderade på att välja det, men nej.”
”Då vet jag inte”, sa Jesper och skakade lite på huvudet, log svagt. Vad kunde han gå för något?
”Fordon.” Elias skrattade när han såg Jespers förvånade min. ”Det är faktiskt sant.”
”Det trodde jag verkligen inte”, sa Jesper och blinkade dumt.
”Nej inte jag heller först. Men jag hamnade där.”
”Är det inte jobbigt? Jag menar… med din klädstil och alla grejer..?”
”Nja, jag är så van. Får ta av alla pinaler och grejer innan jag ska in i verkstaden och så. Fast om vi bara har verkstadsdagar klär jag mig inte lika invecklat, utan som idag istället”, sa Elias och pekade på sin väst.
”Jaha.” Jesper log igen. Han var på väg att dra upp benen och lägga armarna om dem som han brukade, stannade dock mitt i rörelsen och såg frågande på Elias. ”Får jag ha fötterna i soffan?”
”Ja, visst. Det har jag jämt.”
Jesper drog upp benen, la armarna om dem och lutade kinden mot sitt ena knä. Elias hade vänt blicken till teven igen, så han passade på att titta på honom nu när han ändå inte märkte något. Hans hår verkade vara längre på ena sidan, eller så var det bara den långa luggen som gjorde att det såg ut så. När han såg honom från sidan såhär märkte han att han hade flera hål i öronen också. Eller i alla fall det högra, eftersom det var det han såg. Jesper log svagt. Ibland kunde han tänka att folk med så mycket accessoarer bara kunde se… för mycket ut. Men inte Elias. Det hela passade honom så bra att man inte kunde tycka något annat än att det var fint.
Jesper suckade. Han tänkte alldeles för mycket på saker man inte borde tänka för mycket på. Han tänkte alldeles för mycket på Elias.

”Kvällsmat kanske?”

Elias tittade på klockan på dvd:ns display, som visade halv sju. Han vände blicken till Jesper och log lite frågande. Jesper log svagt tillbaka.
”Jag klarar mig”, sa han och fingrade på en slinga i sitt hår. Elias rynkade pannan.
”Men du har ju inte ätit någonting sen du kom hit”, sa han lågt.
Jesper bet i ringarna i läppen, hade hoppats att han inte skulle säga något om det. Han tittade ner på sina knän. Han ville ju inte vara ohövlig och tacka nej varje gång Elias erbjöd honom något, men…
”Men jag klarar mig”, sa Jesper tyst.  Han undrade om det ens hörts att han sagt något. Elias sa ingenting, Jesper sa ingenting, och tystnaden gjorde att han fick ont i magen. Han vågade inte titta upp på honom heller. Nu har jag förstört allting.
Det hade ju varit så lätt att prata. Allt hade varit så lätt. Och bara för det där lilla så var det som om någon knäppt av en strömbrytare, och han kunde inte prata längre.
”Du måste inte äta”, sa Elias efter en stund och sneglade åt hans håll. Han bet sig i läppen.
”Jag måste nog gå hem”, tvingade Jesper ur sig, märkte knappt vad det var Elias hade sagt. Han kände sig bara så löjlig och han visste att om han stannade länge till skulle han bara bli löjligare och förstöra allting. Han hade ju redan förstört stämningen och betett sig som en tönt.
”Okej.” Elias kliade sig lite i nacken, såg på honom för en stund innan han vände blicken till teven och sträckte sig efter fjärrkontrollen.
Jesper reste sig långsamt upp, skämdes för mycket för att ens våga titta på honom, så han tassade bara tyst ut till hallen utan att vända sig om. Han satte sig ner på golvet och knöt långsamt på sig skorna, höll blicken fäst på sina bleka händer. Han hörde hur Elias kom ut i hallen, hur stegen fortsatte in i köket och sedan kom tillbaka. Det kändes som att det tog en evighet att knyta den sista rosetten och när han rest sig upp, hängt väskan över axeln, så vågade han fortfarande inte titta ordentligt på honom. Det enda han såg var ett grönt äpple som Elias räckt fram. Han tvekade en stund, tog det sedan och mumlade ett tyst ”tack.” Han öppnade dörren med andra handen, sneglade upp på honom bakom luggen.
”Hejdå.”
”Hejdå”, sa Elias lågt, log svagt mot honom. Försiktigt, verkade det som.
Jesper skyndade ut genom dörren innan han hann ångra sig, stängde den efter sig och tog sig snabbt ut ur trapphuset. Han hade blicken fäst i marken under hela tiden han gick, kramade äpplet hårt i handen. Faktum var att han var hungrig egentligen, så hungrig att han ville krypa ihop på marken och gråta för magen gjorde så ont. Men han förtjänade inte att äta, inte idag, särskilt inte nu. Han kunde inte. Så han fick klara sig.