Från en skrivarsjäl som begravt sig i sanden

Ibland undrar jag om ni saknar mig.
Jag var någonting, en gång.
På en liten plats på internet fanns det folk som längtade efter saker jag skrev, berömde mig för hur jag satte ihop ord och blev berörda av saker jag kastat ihop i ångest bara för att få någonting ur mig.
När jag läser verken efterhand rynkar jag skeptiskt pannan, undrar vad som är så speciellt med just det jag skrev jämfört med vad alla andra skapade. Jag skäms över dokument jag kallade dikter och jag ler åt hur dålig formulering jag haft i vissa noveller för jag vet ju att jag kan så mycket bättre, nu när jag är äldre.

Men trots det, trots insikten av att vad jag gjorde faktiskt inte var så välskrivet som jag trodde då. Trots det saknar jag gamla mig, 14, 15, 16-åringen som kunde sätta sig och skriva två kapitel per dag och två dikter på mindre en halvtimme. Jag saknar uppskattningen och berömmet jag fick när jag med en gång la upp vad jag kladdat ner i ett worddokument eller till och med direkt i inläggssidan. Det kändes som att man betydde något.

Det kändes som att jag, som aldrig varit bäst på någonting, äntligen hittade något jag kände mig duktig på. Det hela handlade inte om uppmärksamhet på det viset, att jag ville att så många som möjligt skulle se mig eller att jag fiskade kommentarer för att bli populär. Det handlade om att jag stärkte mig själv.

Trots att 90 procent av de korta dikterna jag la upp hamnade i sorgkategorin och jag trodde och kanske till och med var deprimerad vid den tiden, så gav det mig så mycket att få skriva ner och visa någonstans. Folk behövde inte förstå precis vad det var jag pratade och skrev om. Jag ville bara visa, lära mig och bli bättre på att göra om tankar till ord, och det stärkte mig när andra sa att det fungerade.

Jag var någonting, där. Några kände igen mitt namn, rekommenderade mig till andra, skrev till mig för att de tyckte jag verkade vara intressant. Att skriva och skapa var det bästa jag hade då, det kanske inte blev ett mästerverk men jag vågade försöka, vågade visa, vågade dela med mig.

Nu vet jag att jag är bättre på ord, än vad jag var då.  Men magin och flödet mellan hjärna, hand och tangent flyter inte på som det gjorde för tre-fyra år sen.

Jag försvann från min lilla plats på internet när flödet började avta och platsen blev mer oseriös. Jag kände mig sämre och sämre när sakerna jag skrev i själva verket blev bättre och bättre, men det gick inte att få ner, och jag kunde inte tvinga mig själv. Sedan stod det still alldeles för länge.

Jag får små flashbacks från flera år sedan. Loggar in på min plats på internet, tittar runt, ler när jag ser namn jag känner igen och minns vad de skrev. Och så undrar jag om någon kanske minns mig, saknar mig och undrar var jag tog vägen. För hur löjligt det än låter, från en skrivarsjäl som begravt sig i sanden gör det riktigt ont när jag minns och saknar vad jag hade.

Några år senare, när snart nittonåriga jag sitter här och saknar och saknar, undrar jag varför jag inte försökt på riktigt tidigare än såhär. Jag har för höga krav på mig själv och vad jag än skriver tar det stopp efter några meningar för idéerna dör, ordflödet tar slut och jag ögnar för kritiskt igenom de få bokstäverna jag fått ner. Frustrationen över att det inte blir perfekt kokar över och jag måste stänga av.
Det bästa jag vet är att få skapa med ord.

Så jag tänker försöka. Om det blir fel ska jag försöka igen, försöka tills det blir rätt och bara låta mig själv skapa. Jag dög förut, och jag duger nu. Jag kan skriva om jag tillåter mig själv, om jag skjuter de kritiska ögonen åt sidan. Jag har bestämt mig nu, att det är nu jag ska försöka igen och jag ska skapa. Inga krav på vad det måste bli för något, på vad jag borde skriva, på hur perfektionisten i mig vill att allting ska se ut. För tids nog, ju längre jag försöker, desto bättre blir jag.

Jag önskar mig själv lycka till.


© Amanda

Postat av: Sam ~ *

Du är fortfarande så väldigt duktig på att skriva, skriver på ett så speciellt sätt. Jag tycker om det. Det är bra att du försöker. Du kan alltid låta allt skit/fantasi w/e som finns i ditt huvud komma ut på tangenterna/i skrivblocket och bilda ord. Även om det blir kasst från början så kan man alltid ändra det sen. Jag vill själv försöka komma igång igen, att skriva. Det är himla kul, men jag blir knappt nöjd längre, hittar alltid så mycket fel osv.

Du kommer helt säkert att komma igång igen, du har ju börjat lite, med allt dockstuff. Det är väldigt fint att läsa. Lycka till bästa. <3

2012-06-03 @ 15:17:41
URL: http://samspooky.blogg.se/
Postat av: Lilja

Jag har läst dina noveller och dikter sedan din tid på dikta. Till din gamla blogg och nu till denna.

Du vet hur man skriver, du visste då och du vet nu. Lita bara på att du vet och låt det ta den tid det tar. Jag älskade dina texter då och jag älskar dina texter nu.

2012-06-03 @ 18:22:32
Postat av: Emelie

Åh. Du satte precis ord för mina egna tankar. Exakt på pricken lika. Uhu det är skrämmande lika till och med.



Lycka till och du kommer komma igång med skrivandet - jag tror på dig!

2012-06-04 @ 03:03:30
Postat av: Kajsa

Du är verkligen galet jätteduktig, for real. Du har ett sätt med ord som, även om det inte alltid känns helt förståeligt och man inte kan låta bli att fundera över vad som pågick just då, berör än på ett helt otroligt sätt.



Och jag vill fortfarande läsa Blod & Is igen!

2012-06-06 @ 10:52:08
URL: http://kajsaalbihn.blogg.se/
Postat av: Ida

Du mer än duger, du är så otroligt bra. Jag har alltid beundrat dig, och som det verkar kommer jag aldrig sluta med det heller <3

2012-06-27 @ 13:53:39
URL: http://alopexlagopus.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (publiceras ej)

Blogg:

Kommentar:

Trackback