27 november

Jag lyssnar på musik utan hörlurar. Musik utan ord för att låta orden i mitt huvud kanske få komma fram tillräckligt tydligt så jag kan få ner dem på papper, i dokument.
Det är november, fyra dagar kvar till december och tjugoåtta kvar till julafton. Jag har bara köpt en julklapp och jag tycker det känns som det alldeles nyss var slutet på september, som att det var alldeles nyss löven föll och det började bli för kallt med bara en långärmad tröja över t-shirten. Nu är det för kallt med både t-shirt, långärmat och en vindjacka och mamma påminner mig hela tiden om den där vinterjackan jag måste köpa. Varje gång viftar jag bort det med att jag köper en när jag fryser, för jag är inget barn längre och jag kan avgöra själv när det blir kallt, visst?
Tiden stannade inte men jag tror att jag gjorde det i slutet av sommaren. Nu ser jag förvirrat på och förstår inte vad som händer, med träden, med vädret, med folket runtomkring, med mig. Det är annorlunda nu. Jag har ingen skola att tvinga mig upp till, jag har ingenting att tvinga mig upp till alls, förutom arbetsannonser som väntar på mig på internet, cv skickas men det skickas aldrig något svar tillbaka. Jag har just börjat men jag känner redan hopplösheten bygga ett bekvämt bo i bröstet på mig. Jag sover för länge, jag äter för dåligt, jag kommer inte ut på tillräckligt långa promenader. Jag läser för lite böcker även fast jag vill, för jag fastnar vid en datorskärm som visar samma gamla nonsens men då och då även visar texter från människor jag tycker om, men som är inte här.
Kanske har jag fel, kanske glömmer jag personer jag borde räkna till vänner, men jag tvivlar. Jag sitter hemma i ett rum med posterklädda väggar och här har jag suttit sen jag var liten, i en småstad, en by, som är grå och tom och ensam.  Jag känner mig lika grå, lika ensam. Lika uppgiven, för hur länge till ska jag sitta här, innan jag får något att orka gå upp i tid för?
Jag känner mig lika besviken som alltid, när jag inser hur svårt det är att bara skriva en text om hur jag själv känner. När jag skrivit närmare sjuhundra ord men allting blir geggamoja inför mina ögon och det känns bättre att bara ta bort, låta det vara grått, bara låta det nudda ytan på vad jag egentligen tänkt skriva och så får det vara bra sen.

© Amanda

Från en skrivarsjäl som begravt sig i sanden

Ibland undrar jag om ni saknar mig.
Jag var någonting, en gång.
På en liten plats på internet fanns det folk som längtade efter saker jag skrev, berömde mig för hur jag satte ihop ord och blev berörda av saker jag kastat ihop i ångest bara för att få någonting ur mig.
När jag läser verken efterhand rynkar jag skeptiskt pannan, undrar vad som är så speciellt med just det jag skrev jämfört med vad alla andra skapade. Jag skäms över dokument jag kallade dikter och jag ler åt hur dålig formulering jag haft i vissa noveller för jag vet ju att jag kan så mycket bättre, nu när jag är äldre.

Men trots det, trots insikten av att vad jag gjorde faktiskt inte var så välskrivet som jag trodde då. Trots det saknar jag gamla mig, 14, 15, 16-åringen som kunde sätta sig och skriva två kapitel per dag och två dikter på mindre en halvtimme. Jag saknar uppskattningen och berömmet jag fick när jag med en gång la upp vad jag kladdat ner i ett worddokument eller till och med direkt i inläggssidan. Det kändes som att man betydde något.

Det kändes som att jag, som aldrig varit bäst på någonting, äntligen hittade något jag kände mig duktig på. Det hela handlade inte om uppmärksamhet på det viset, att jag ville att så många som möjligt skulle se mig eller att jag fiskade kommentarer för att bli populär. Det handlade om att jag stärkte mig själv.

Trots att 90 procent av de korta dikterna jag la upp hamnade i sorgkategorin och jag trodde och kanske till och med var deprimerad vid den tiden, så gav det mig så mycket att få skriva ner och visa någonstans. Folk behövde inte förstå precis vad det var jag pratade och skrev om. Jag ville bara visa, lära mig och bli bättre på att göra om tankar till ord, och det stärkte mig när andra sa att det fungerade.

Jag var någonting, där. Några kände igen mitt namn, rekommenderade mig till andra, skrev till mig för att de tyckte jag verkade vara intressant. Att skriva och skapa var det bästa jag hade då, det kanske inte blev ett mästerverk men jag vågade försöka, vågade visa, vågade dela med mig.

Nu vet jag att jag är bättre på ord, än vad jag var då.  Men magin och flödet mellan hjärna, hand och tangent flyter inte på som det gjorde för tre-fyra år sen.

Jag försvann från min lilla plats på internet när flödet började avta och platsen blev mer oseriös. Jag kände mig sämre och sämre när sakerna jag skrev i själva verket blev bättre och bättre, men det gick inte att få ner, och jag kunde inte tvinga mig själv. Sedan stod det still alldeles för länge.

Jag får små flashbacks från flera år sedan. Loggar in på min plats på internet, tittar runt, ler när jag ser namn jag känner igen och minns vad de skrev. Och så undrar jag om någon kanske minns mig, saknar mig och undrar var jag tog vägen. För hur löjligt det än låter, från en skrivarsjäl som begravt sig i sanden gör det riktigt ont när jag minns och saknar vad jag hade.

Några år senare, när snart nittonåriga jag sitter här och saknar och saknar, undrar jag varför jag inte försökt på riktigt tidigare än såhär. Jag har för höga krav på mig själv och vad jag än skriver tar det stopp efter några meningar för idéerna dör, ordflödet tar slut och jag ögnar för kritiskt igenom de få bokstäverna jag fått ner. Frustrationen över att det inte blir perfekt kokar över och jag måste stänga av.
Det bästa jag vet är att få skapa med ord.

Så jag tänker försöka. Om det blir fel ska jag försöka igen, försöka tills det blir rätt och bara låta mig själv skapa. Jag dög förut, och jag duger nu. Jag kan skriva om jag tillåter mig själv, om jag skjuter de kritiska ögonen åt sidan. Jag har bestämt mig nu, att det är nu jag ska försöka igen och jag ska skapa. Inga krav på vad det måste bli för något, på vad jag borde skriva, på hur perfektionisten i mig vill att allting ska se ut. För tids nog, ju längre jag försöker, desto bättre blir jag.

Jag önskar mig själv lycka till.


© Amanda