Jag lyssnar på musik utan hörlurar. Musik utan ord för att låta orden i mitt huvud kanske få komma fram tillräckligt tydligt så jag kan få ner dem på papper, i dokument.
Det är november, fyra dagar kvar till december och tjugoåtta kvar till julafton. Jag har bara köpt en julklapp och jag tycker det känns som det alldeles nyss var slutet på september, som att det var alldeles nyss löven föll och det började bli för kallt med bara en långärmad tröja över t-shirten. Nu är det för kallt med både t-shirt, långärmat och en vindjacka och mamma påminner mig hela tiden om den där vinterjackan jag måste köpa. Varje gång viftar jag bort det med att jag köper en när jag fryser, för jag är inget barn längre och jag kan avgöra själv när det blir kallt, visst?
Tiden stannade inte men jag tror att jag gjorde det i slutet av sommaren. Nu ser jag förvirrat på och förstår inte vad som händer, med träden, med vädret, med folket runtomkring, med mig. Det är annorlunda nu. Jag har ingen skola att tvinga mig upp till, jag har ingenting att tvinga mig upp till alls, förutom arbetsannonser som väntar på mig på internet, cv skickas men det skickas aldrig något svar tillbaka. Jag har just börjat men jag känner redan hopplösheten bygga ett bekvämt bo i bröstet på mig. Jag sover för länge, jag äter för dåligt, jag kommer inte ut på tillräckligt långa promenader. Jag läser för lite böcker även fast jag vill, för jag fastnar vid en datorskärm som visar samma gamla nonsens men då och då även visar texter från människor jag tycker om, men som är inte här.
Kanske har jag fel, kanske glömmer jag personer jag borde räkna till vänner, men jag tvivlar. Jag sitter hemma i ett rum med posterklädda väggar och här har jag suttit sen jag var liten, i en småstad, en by, som är grå och tom och ensam.  Jag känner mig lika grå, lika ensam. Lika uppgiven, för hur länge till ska jag sitta här, innan jag får något att orka gå upp i tid för?
Jag känner mig lika besviken som alltid, när jag inser hur svårt det är att bara skriva en text om hur jag själv känner. När jag skrivit närmare sjuhundra ord men allting blir geggamoja inför mina ögon och det känns bättre att bara ta bort, låta det vara grått, bara låta det nudda ytan på vad jag egentligen tänkt skriva och så får det vara bra sen.