31 Oktober

Runt lunchtid på fredagen stod Jesper i dagisköket och hjälpte kocken Patrik att skala potatis. Han hade trivts bättre på dagiset än vad han vågat hoppas på, men det var ändå väldigt skönt att det var sista praodagen. Efter att ha lyssnat på barnskrik och lekt minst åtta timmar per dag hade han fått mycket mer respekt för dagisfröknar och deras tålamod.
”Skönt att ta en paus från barnen?” frågade Patrik med väldigt lämplig timing. Jesper nickade.
”Mm. De är söta men…”
”Energiska.”
”Verkligen.” Jesper nickade igen, log ursäktande. Han la ner några potatisar i den löjligt stora kastrullen, och tog emot några nya som Patrik räckte honom.
”Det är din sista dag här va?”
”Mm.”
”Ingen mer prao någon annanstans då? Eller är det höstlov som gäller?” Patrik log mot Jesper med snälla blå ögon, och Jesper vågade sig på ett leende tillbaka.  
”Höstlov”, sa han. Han såg ner mot sina händer och den gamla potatisskalaren, kände försiktigt på bladet. Höstlovet hade han sett fram emot de senaste två månaderna, om inte mer. Det skulle bli så skönt med en ordentlig paus, inga läxor som skulle stressgöras över helgen, ingenting. Slippa ifrån skolan lite längre, och Elias hade pratat om att Jesper gärna fick komma till honom, och sova över mer än en natt om han ville det. Vilket han väldigt gärna ville. De hade smsat på morgonen och bestämt att Elias skulle komma till dagiset när Jesper slutat, och sedan skulle de följas åt hem till honom. Elias hade hyrt filmer och köpt popcorn så att de kunde ha en riktig filmkväll.
Jesper längtade så att han höll på att bli tokig. Han gav upp en liten suck och återgick till att skala potatis, försökte göra det helhjärtat, men tankarna var redan någon annanstans.

När klockan blev tre hade alla barnen samlats inne på en av de andra avdelningarna för att titta på en sjörövarfilm, temadagen till ära. Eftersom det var fredag hade fröknarna benådat sig över Jesper och sagt att han fick gå hem några timmar tidigare, så duktig som han varit.
Jesper tog på sig halsduken och jackan ute i den lilla hallen, pausade för att skicka iväg ett sms till Elias om att han var klar, och fortsatte sedan med skorna. Några av dagisfröknarna satt vid bordet inne i huvudrummet och diskuterade melodifestivalen. När han fått på sig alla kläder gick Jesper dit för att säga hejdå, men stannade i dörröppningen för att skamlöst tjuvlyssna på vad de sa först.
”Magnus Carlsson, han var ju bra förra gången han var med.”
”Ja-aa, han är så stilig han.”
”Fast sen fick man ju reda på att han var bög…”
”Ja just det, det var han ja. Typiskt”, sa någon av dem, uppenbart besviken, eller kanske till och med lite äcklad.
”Jag såg två karlar på ICA här om dagen, så de höll på. De kunde ju väntat tills de kommit hem tycker man!”
”Man tycker ju det! Inte för att jag har något emot de där, men det måste ju finnas vissa gränser”, sa Birgittas röst, med någon ton som sa att hon trodde hon visste precis vad hon pratade om.  Jesper fnös. Om de plötsligt förvandlats till en hög med fördomsfulla kärringar kände han inte alls lika mycket för att gå in och säga hejdå till dem. Ett hejdå från dörröppningen fick duga, och så blev det.
Med irriterade steg gick Jesper ut genom dörren och runt en av sandlådorna. På andra sidan den lilla lekparken stod Elias och väntade, och Jesper fick nästan lite dåligt samvete när han såg att bara hans buttra uppsyn verkade fått Elias att titta bekymrat på honom.
Jesper sträckte sig upp och besvarade hejkramen Elias gav honom, höll kvar honom länge, längre än vanligt. Han hoppades nästan att någon av dagisfröknarna såg dem genom fönstret. 

”Kan du skicka popcornen?” Elias satt med ett glas cola i handen, en filt om axlarna, och en över benen. Jesper hade tappat räkningen på hur många han själv hade på sig och omkring sig, men det var mest av allt mysigt. Kolsvart utanför fönstret, läsk och popcorn, filtar, kuddar, en relativt bra film, och en bästa vän. Jesper tog upp popcornskålen och räckte den till Elias, som tog en hel näve full. ”Tack!”
”Ingen orsak”, fnissade Jesper.
På något vis hade Jesper hamnat närmre och närmre Elias under kvällen. För tillfället satt han så nära att han säkert kunde luta kinden mot Elias axel, bara han vred lite mer på huvudet.  När tanken väl slagit honom hade han svårt att släppa det, och under resten av filmen satt han alldeles tyst och alldeles stilla, på något vis nervös över att råka röra Elias av misstag. Han förstod inte själv varför. Det var som att allt han egentligen ville var att luta kinden mot Elias arm, mysa ihop sig och sitta så resten av kvällen, men… Men, vadå? Jesper klämde ur sig en liten besvärad suck.
”Så vad tyckte du?” frågade Elias, som verkade tro att sucken varit till för eftertexterna som precis börjat rulla. Tack och lov.
”Den var bra”, svarade Jesper. Om han skulle vara helt ärlig hade tankarna varit på något annat, även fast han haft blicken fäst på tv-rutan.
”Visst är den?” sa Elias och log exhalterat. Han hade berättat förut att det var en av hans favoritfilmer. Jesper fick nästan lite dåligt samvete över att inte ha tittat på den ordentligt. Elias sträckte sig efter fjärrkontrollen och sänkte ljudet en aning på teven. ”Ska vi se någon mer?”
”Ja, gärna.” Jesper nickade. Det var så varmt och skönt i soffan och fler filmer skulle vara en bra ursäkt för att få sitta bredvid Elias resten av kvällen.
”Någon särskild du känner för eller ska jag bara välja något?”
Elias skyfflade sina filtar ur knäet och reste sig upp, gick fram och öppnade den lilla skåpsdörren i tv-bordet. Jesper lät honom välja, och en stund senare satt skivan till Sleepy Hollow i dvdspelaren.
”Vill du ha tillbaka din filt?” frågade Jesper när Elias satt sig ner i soffan igen, höll frågande upp ena hörnet av den.
”Ja, tack.” Elias virade in sig själv i filten igen. Han sken upp när han verkade komma på något, vände med ens blicken till Jesper. ”Ante hörde av sig innan idag förresten. Han tänkte ha fest i morgon, på väldigt kort varsel, och vi får gärna komma sa han.”
”Åh, okej”, sa Jesper en aning överraskat. Kort varsel var inte hans starkaste sida. Inte om de väntade ett svar från honom fort, för även om det inte var någon seriös press kunde det göra honom stressad. Med tanke på vilken beslutsångest han kunde ha över enklare saker än fester så kanske det inte var så konstigt.
”Vi kan ju vänta och se vad vi känner för i morgon?” föreslog Elias. Han lutade sig bak mot soffans ryggstöd, och hans arm nuddade lätt vid Jespers på vägen dit. Det kändes nästan som elektricitet.
”Det låter bra.” Jesper nickade medhållande. Han hade förberett sig, eller kanske hoppats på, att spendera hela höstlovet med bara Elias. När plötsligt en fest dykt upp satte det honom lite ur balans, hur löjligt det än lät. Nog för att han skulle gå dit med Elias i såna fall, men… han ville ju vara ensam med honom.
Jesper rodnade när han kom på sig själv med att tänka det. Som om det inte vore nog hade Elias precis vänt sig mot honom med godisskålen i handen för att erbjuda honom, nu med ett överraskat leende på läpparna. Kanske nyfiket, till och med.
”Vad nu?” frågade han med skratt i rösten.
”Nä, jag… vet inte”, ljög Jesper och log ynkligt åt sig själv.
”Gud vad söt du är”, skrattade Elias, ställde ifrån sig godisskålen innan han sträckte ut armen och la den om Jespers axlar, drog honom intill sig i en enarmad kram. Jesper lutade generat kinden mot den svaga gropen mellan hans axel och bröst. I sin tysthet tackade han, nog för första och enda gången, sin förmåga att rodna.
Elias som redan hade en ganska djup röst lät om möjligt ännu djupare, och varmare, när Jesper hade örat tryckt mot hans bröstkorg. Han önskade att han alltid skulle kunna få höra honom skratta såhär. Han gör mig så glad.
”Det var roligt att lyssna på dig såhär”, sa Jesper efter en stund, när kramen slutat vara en kram och blivit en omfamning. Han kunde känna hur Elias vred ner huvudet för att titta på honom.
”Jaså?” kom svaret, roat.
”Din bröstkorg blev en bashögtalare.” Skrattet kom igen och Jesper vred upp huvudet för att kunna se honom, kunde inte göra något annat än att le.
”Har jag sån basröst?” frågade Elias och såg lite bekymrad ut.
”Inte lika mycket på riktigt…”
Det var något som tändes i Elias ögon när Jesper mötte hans blick. En svag gnista djupt inne i det mörkt bruna. Och han var fast. Han hade aldrig förut förstått begreppet att drunkna i någons ögon, men han gjorde det nu. Han är så nära och jag kan inte se bort.
Jespers hjärta fladdrade som en tunn fjäril i bröstet när Elias lutade sig ner, och hans läppar mötte Jespers egna. Det var hans första, osäkra kyss, men den var perfekt.
Ett skälvande andetag var allt han fick ur sig när kyssen var avslutad. Han såg upp på Elias med stora, blanka ögon, som om han var rädd att det inte hänt på riktigt.
”Är det okej?” frågade Elias tyst. Han strök ett finger över Jespers kind, fäste en vilsen hårslinga bakom hans öra.
”Ja… ja, jag…” stammade Jesper. Han visste inte vad han ville säga, kunde inte tämja hjärtat som skenande inne i bröstkorgen. Han svalde i ett försök att börja om på nytt, men det var som att kyssen tagit andan ur honom, och bara lämnat ett fånigt leende på hans läppar.
”Blev du så förvånad?” frågade Elias med ett leende i rösten. Han strök sakta fingertopparna över Jespers nacke, fick honom att rysa.
”Ja…” Jesper nickade, svagt rosig om kinderna. Så förvånad att han inte ens kunde tänka. Det enda han visste helt säkert just nu var att den bubblande lyckan i hans bröst var på riktigt.
”Varför det?” Elias böjde ner huvudet, lutade lätt sin panna mot hans. Jesper rös åt hur perfekt Elias hand låg om hans nacke.
”Jag bara… Jag trodde inte du ville kyssa någon som mig”, svarade han tyst.
”Men vad pratar du om”, suckade Elias, och Jesper såg allvar i hans ögon, även fast han fortfarande log. ”Jag är ju kär i dig.”
”Är du kär i mig?” sa Jesper, nästan som i en viskning. ”På riktigt..?”
”Såklart jag är.”
Hans synfält blev alldeles suddigt av tårar, och Elias la med ens armarna om hans midja, drog honom tätt intill sig. Jesper la armarna om Elias nacke och gömde ansiktet mot hans hals med en tyst snyftning. Han blev så glad att han inte visste var han skulle ta vägen.
Så många gånger hade han gråtit för att han varit säker på att ingen skulle vilja ha honom. Nu grät han för att den finaste pojken i världen sa att han var kär, och att det var i honom. Jag kan inte förstå att det faktiskt händer på riktigt.  
”Åh…” jämrade sig Jesper tyst. ”Jag är kär i dig också…”
”Du är det?” sa Elias, lite som en fråga, som om han varit orolig över vad svaret skulle bli. Jesper hörde på hans röst att den nu var lite ostadig den också. Han lutade sig tillbaka, lagom för att kunna se på honom, men fortfarande så att han kunde vara nära.
”Mm...”
”Är du min nu?” frågade Elias, med det bästa, varmaste leendet och sån glöd i de bruna ögonen att Jesper blev alldeles varm i bröstet.
”Jag är din nu.”