*
Strax efter tre på natten rullade tåget in på Hudiksvalls station. Therese borde vara trött, men hon var alldeles klarvaken, och det pirrade av nervositet i magen när hon klev av på perrongen.
Att se tåget rulla iväg igen, upp mot Sundsvall, Örnsköldsvik, Umeå där hon skulle kliva av egentligen… Det kändes lite skrämmande. Hon var på en helt främmande plats i Sverige och hade bara resväskan med sig.
Ändå kändes det, mest av allt, spännande. Det här var första gången hon gav sig ut på ett äventyr, och hon gjorde det ensam, enbart i sällskap av en vänlig främling. En främling hon berättat saker för som ingen annan visste. Andra fick tycka hon var galen, men hon hade bestämt sig för att lita på honom.

Promenaden till Simons lägenhet tog ungefär en halvtimme. De gick på de tomma gatorna genom nattstaden, släpade sina väskor efter sig i snöslasket. De sa inte mycket, men det gjorde ingenting. Det var en bekväm tystnad. En förväntansfull.
Det kändes i luften att Simon nog var lika förväntansfull som hon själv. Det måste kännas ganska galet för honom också, inte bara för henne.
Therese såg sig om med stora ögon, fascinerad, rädd och nyfiken. Att se en stad för första gången på natten var en speciell känsla. Det kändes övergivet, som en spökstad. Som om det inte hände på riktigt. Lägenhetshuset där Simon bodde hade varma gula lampor lysandes utanför portdörren och såg mer inbjudande ut än något annat hus på gatan. Det fick Therese att le.
”Vill du ha något att äta?” var Simons första fråga när de kommit in i hans lägenhet. ”Eller vill du kanske sova?”
”Jag tror inte jag kommer kunna somna”, sa Therese med ett litet, nästan generat, leende. Simon skrattade.
”Inte jag heller. Vi kan lika gärna göra riktig middag. Fast… nattversion.”
”Det låter bra tycker jag.”
”Ska vi göra pizza?”
”Pizza?” ekade Therese förvånat.
”Ja”, log Simon. Han försvann iväg in i ett rum åt vänster. Therese kunde se ett litet köksbord genom dörröppningen. ”Jag har allt hemma så att vi kan göra pizzadeg. Vad vill du ha på? Det finns ost, skinka, banan… Nej, ingen banan förresten. Den hade blivit dålig.”
”Ost och skinka räcker för min del.”
”Då gör vi en ost- och skinkpizza.”
Att stå i Simons kök mitt i natten och göra pizza kändes lustigt. Kanske helknäppt snarare än lustigt, men stämningen var så lätt, att Therese inte kände sig bekymrad av det.
Det kändes på något vis som att de känt varandra så mycket längre än timmarna från tåget. Som att de varit vänner sedan innan och bara råkat hitta tillbaka till varandra ikväll.

Det var först när solen började gå upp som Therese började känna av ångesten över Erik igen. 

Simon duschade, och hon hade satt sig i hans lilla blå soffa medan hon väntade på att han skulle bli klar. Hon la armarna om sig själv och drog upp benen mot bröstet.
Även fast ångesten och besvikelsen över Erik skulle ligga kvar och mola i bröstet på henne, så kände hon sig förvånansvärt okej i Simons sällskap. Det var som att han tog bort det allra jobbigaste. Hon var glad att hon vågat kliva av tåget med honom. Nu fick hon sin flykt ifrån vardagen, hon fick pausen hon velat ha. Hur overkligt det än kändes så hade hon tagit risken. Nej, hon hade tagit chansen. Hon var stolt över att hon gjort det.
Men… hon borde verkligen höra av sig till sina föräldrar. De skulle bli så oroliga när hon inte kom hem med tåget hon sagt att hon skulle ta. Det var bäst att undvika en efterlysning till råga på allt annat.
Efter att ha funderat en stund skickade Therese ett sms till sin mamma om att hon dröjde kvar några dagar. Förmodligen skulle hennes mamma tro att hon dröjde kvar hos Erik i de dagarna, men då skulle hon i alla fall inte oroa sig. Therese fick berätta alltihop när hon kom hem istället. Det fick duga.

När Simon var klar i duschen, och när Therese tvättat av sig den värsta tågdoften, gav de sig ut i centrum. Det var en helt annan sak att se staden i dagsljus. Hon kunde tänka sig att det var fint på sommaren, så som Simon sagt. Nu tycktes allt gå i gråskala i det trista vintervädret och de fick akta sig flera gånger för att inte kliva i stora slaskpölar.
Slutligen hamnade de på ett fik för att äta frukost. Simon hade satt sig vid ett bord i hörnet, och Therese bar med sig en stor tekopp som hon hämtat vid kassan. De hade köpt var sin frukostmeny som bestod av en varm dryck, en fralla och en liten yoghurt.
”Vilket te tog du?” frågade Simon och tittade nyfiket ner i hennes blå mugg.
”Mors lilla Olle hette det.” Therese strök en vilsen hårslinga tillrätta i luggen. ”Blåbär.”
”Har inte provat det, men det låter gott.”
”Hoppas det.” Hon tog en försiktig klunk av den heta drycken.
”Så…” började Simon eftertänksamt. ”Hur känns det nu? Med Erik?”
”Jag vet inte riktigt”, suckade Therese. Hon bet sig i läppen, tyckte det kändes som att hennes insida värkte så fort Eriks namn nämndes, eller ens tänktes. ”Det känns jobbigt.”
”Det är klart”, sa Simon mjukt.
”Jag känner mig så kluven. Jag älskar ju honom, jag vill bara förlåta och åka tillbaka till honom och säga att det inte gjorde något. Att vi ska försöka igen.” Hon strök handen över sin kind och slöt ögonen med en tyst, skälvande suck. ”Men jag ska inte. Han svek mig och jag ska inte ta tillbaka honom oavsett hur mycket jag än vill det just nu.”
”Bra att du ser det så. Det måste kännas jättesvårt, men åk inte tillbaka till honom. När han gjort något sånt mot dig… han förtjänar inte dig, eller din tid.”
”Du har nog rätt.”
”Mm. Ta hand om dig själv. Hur svårt det än är att släppa honom så är det nog bäst att försöka komma över honom, för det kommer bara skada dig i längden. Du förtjänar något bättre.”
Simon såg på henne med allvarlig blick. Therese tittade osäkert upp för att möta den. Hon visste ju att han hade rätt, och hon höll med. Samtidigt ville hon brista ut i gråt och skrika att Erik var hennes och hon ville inte ha någon annan, någonsin, oavsett vad han gjorde mot henne. Hon suckade tungt.
”Jag ska försöka”, sa hon tyst.
”Det gläder mig.” Simon sträckte fram en av sina händer och la den över hennes. Den kändes varm, och len. ”Hur känns det att du hoppade av?”
”Jag förstår inte att jag faktiskt gjorde det. Jag menar, jag förstår ju, för jag sitter ju här i en helt ny stad med dig, men…” Therese pausade och tittade ner i sin kopp. Hans hand över hennes hade gjort det svårare att tänka. ”Det känns så overkligt. Det kommer nog inte ens gå upp för mig, att jag gjorde det, förrän jag kommit hem igen.”
”Jag förstår det”, nickade Simon. Han tog tillbaka sin hand och la båda armarna mot bordet, lutade sig framåt. ”Det känns ganska overkligt för mig också. Det känns kul, men… jag förstår hur du känner.”
”Det är ganska galet egentligen”, sa Therese med ett litet, osäkert leende.
”Det är nog det”, sa Simon med ett lågt skratt.
”Men det är jättesnällt att jag får bo hos dig. Jag behövde verkligen få komma iväg, för om jag bara åkt hem, jag… Nej. Jag hade gått under.”
”Ingen fara. Jag är bara glad att jag kunde hjälpa dig”, log Simon.
Therese log tillbaka. Ljuset som föll in från fönstret ovanför bordet fick Simons ögon att glänsa i en lila nyans. Han var verkligen fin. En sådan kille som de allra flesta skulle tycka var snygg, men Therese själv kunde bara tänka på ordet ”vacker.” Han hade slät hy och tydliga kindben, en skarp käklinje. Den röda halsduken och det mörka håret gjorde hans hud så ljus, nästan som snö.
Även Simon kändes lite overklig, nu när hon tänkte på det.

De fyra närmsta dagarna spenderade de både ute på staden och i lägenheten. De gick till fiket igen, handlade mat för trehundra kronor för att fylla på Simons tomma kylskåp, gick i gallerian där Therese hittade en sjal i samma himmelsblåa färg som Simons ögon. Hon köpte den utan att berätta varför.
Hemma i lägenheten spelade de tv-spel långt in på natten. Therese läste nästan alla Simons böcker medan han var på jobbet, och när han kom hem hade han med sig mat till dem, eftersom de inte orkade laga något ordentligt trots det nypåfyllda kylskåpet. De lyssnade på musik, på Queen och på 30 seconds to mars. Therese försökte lära Simon hur man vek papperstranor och Simon försökte lära Therese att spela en enkel låt på gitarren han hade hängande på väggen. Hon hade en madrass på golvet att sova på, men en av nätterna hade hon somnat intill Simon på hans säng, efter att de pratat tills klockan blivit alldeles för mycket. Och när hon vaknat hade allting känts okej.
I takt med att tiden gick började Therese inse att hon skulle klara sig. Hon var upprörd; upprörd över Eriks svek och falskhet, upprörd över att hon älskat honom så och låtit sig själv bli lurad.
En av nätterna hade hon mått så dåligt att hon gråtit sig svimfärdig. Antagligen var det först då det verkligen gått upp för henne att hon aldrig skulle träffa honom igen, och det hade känts så svårt. Men Simon hade varit där och han hade tröstat henne, väntat ut all henne och hållit om henne när hon gråtit sig utmattad. Hon var långt ifrån okej, men hon började inse att hon skulle klara sig.
Therese visste inte hur hon skulle kunna tacka Simon för vad han gjort för henne. Han hade räddat henne. Istället för att hon skulle ha spenderat jullovets sista dagar gråtandes på sitt rum hade hon fått en ny vän, som hjälpt henne förstå att det fanns så mycket annat värt att leva för. Att trots allt, så skulle det bli okej.

Therese låg på rygg tvärs över Simons säng med benen stödda mot väggen. Hon hade huvudet hängande utanför kanten, så att de långa bruna lockarna nuddade golvet. Hon betraktade den unge mannen, upp och ner, i vars lägenhet de befann sig.
”Vad ska vi göra idag?” frågade hon.
”Jag funderar på det.” Simon satte händerna mot höfterna. ”Vi har ju redan spelat ut alla mina spel, så det är inte längre ett alternativ…”
”Och jag har läst alla dina böcker.”
”Och vi har sett alla filmer värda att se.”
”Hur har vi hunnit med allt?” Therese vände sig över på mage. Hon stödde armbågarna mot sängkanten och lutade huvudet i sina händer, tittade på Simon med fundersam blick.
”Frågan är hur du har hunnit läsa så mycket böcker medan jag varit på jobbet.”
”Jag är en bokmal…”
”Och jag läser hur sakta som helst.” Simon gick fram och satte sig intill henne på sängkanten. Han luktade gott, rakvatten, av ett märke hon inte kände igen. Hon måste ta reda på vad det hette.
”Vi kanske kan… baka någonting?” föreslog hon för att inte dröja kvar för länge i tankarna om rakvattnet. Simon verkade tycka det var en bra idé, för han sken upp som en liten sol.
”Kan vi inte göra kladdkaka?” bad han.
”Bara du har allt hemma”, log Therese.
”Det har jag.”
Simon gick i förväg ut till köket, och Therese kom snart dit efter att ha satt upp håret i en hästsvans. Receptet till kladdkaka var så enkelt att hon kunde det utantill. Hon satte Simon till att vispa och hällde själv i ingredienser.
”Vill vi ha en mörk kaka?” frågade hon och mätte upp kakao i matskedsmåttet.
”Mittemellan kanske?”
”Mittemellan blir det.”
”Man skulle haft grädde till…” Simon tittade drömmande ner i bunken med smet. ”Och jordgubbar.”
”Känner du för att gå till affären?” Therese tittade roat upp på honom.
Simon tittade på det intensiva snöandet utanför köksfönstret. ”Nej…”
”Då får vi klara oss utan.”
”Tur det är gott ändå.”
Inte långt senare stod kakan i mitten av ugnen och gräddades. Therese satt hukad framför luckan och tittade på den släta chokladytan. När hon tittade upp på Simon för att se vad han gjorde, hann hon inte göra mer än att öppna munnen förrän hon fått en hel näve mjöl över sig.
”Vad gör du?!” hostade hon chockat. Simon brast ut i skratt och försökte smita därifrån, men Therese var snabb nog att få tag i hans ben.
”Nej!” pep han.
”Stanna och ta ditt straff som en riktig man!”
”Men jag är en mes- aaah!”
Simon hostade och fnös när Therese kastat mjöl tillbaka. Till hennes lycka hade hon lyckats träffa honom på halsen. Mjölet hade dammat upp i hans mörka hår, och antagligen näsan också, för nu nös han som en tok.
”Prosit. Hehehe…”
”Le inte sådär nöjt!”
Therese hann inte protestera förrän Simons starka armar hade lyft upp henne och hängt henne över axeln. Förvånat tittade hon ner på hans fötter och golvet, och när han gick iväg genom lägenheten för att bestraffa henne började hon skratta.
Att kakan blev bränd i kanterna för att de kommit av sig i ett mjöl- och kittelkrig gjorde inte så mycket.