Himmelsblå - [3/3]

*
Slutligen kom dagen då Therese måste åka hem.
I en vecka hade hon stannat hos Simon, och den hade varit bland hennes bästa veckor någonsin. Men skolan började om bara några dagar och Thereses föräldrar skulle snart bli oroliga om hon inte kom hem som hon skulle.
Therese satt vid Simons dator och tittade på SJ:s hemsida efter en biljett hem till Umeå. Det kändes sorgligt, men hon försökte att inte vara ledsen. De skulle kunna ses igen. Kanske blev det ett upprepande mönster, kanske fortsatte hon spendera sina pengar på tågbiljetter som skulle ta henne fram och tillbaka genom Sverige, precis så som hon gjort för Erik. Tanken borde skrämma henne men den gjorde det inte. Sträckan Umeå – Hudiksvall var inte på långa vägar lika lång och dyr.
Hon såg fram emot att få åka tillbaka till Simon på nästa lov, för att få den där känslan av att rymma igen, för att få spela spel med honom hela natten och gå på fina fik där de hade teer med roliga namn. För att få känslan av att höra hemma med någon. För att på något vis tacka honom för att han räddat henne.
Hon suckade lågt när hon tryckte på betala-knappen. Det kändes svårt att försöka förklara ens för sig själv vad Simon var för henne. Han var som en storebror, samtidigt som han var så mycket mer. Oavsett vad så var han viktig för henne och hon var glad att hon tagit chansen att lära känna honom.
”Hur går det med biljetterna?” frågade Simon, som precis kommit in i rummet.
”Köpte just en.”
”Vilken tid åker du?”
”Fem över halv två i natt. Då blir det inga byten.”
”Skönt.” Simon ställde sig bakom henne och la händerna på stolsryggen. När Therese tittade upp på honom såg hon att han granskade datorskärmen med fundersam blick.
”Hm?” sa hon frågande.
”Nej, jag bara…” Simon log svagt. ”Det kommer bli så tomt när du åkt hem.”
”Det kommer kännas konstigt att åka…”
”Mm. Men vi får ses snart igen. På sportlovet kanske?”
”Jättegärna.”
”Då säger vi det.” Simon la händerna på hennes axlar och kramade åt om dem. Therese rös till. ”Ska vi gå på fiket igen innan du åker?”
”Ja... jag vill prova den där rosa rulltårtan”, log Therese och tittade upp på honom igen. Simon log tillbaka, det där sneda, mer lekfulla leendet.
”Vi kan gå dit och äta lunch, och sen efterätt. Jag bjuder dig.”
”Men det behöver du inte…”
”Men jag vill.”
”… tack.”

Kvällen kom alldeles för fort. Therese hade packat ner alla sina kläder och tillhörigheter i resväskan och tittat tre extra gånger i lägenheten så att hon säkert inte glömt något.
Hon hade virat den himmelsblå sjalen tätt om halsen, och gömde nu fruset munnen och näsan bakom den. Hon och Simon stod på perrongen och väntade på tåget. Det var några andra där som antagligen väntade på samma tåg, och som verkade lika frusna som hon själv. Simon däremot, skälvde inte det minsta utan stod rak och ståtlig i sin ullkavaj och den röda halsduken.
Therese försökte låtsas som om hon inte frös, men Simon genomskådade henne och la ena armen om hennes axlar för att värma. I sitt stilla sinne tackade hon att hon varit så uppenbar.
”Undrar vad jag ska säga till mamma”, sa Therese med en fundersam suck.
”Säg… att det inte gick som planerat, men du har tagit hand om dig själv och allting gick bra.”
”Eller så säger jag som det är; att en kille som heter Simon räddade mig, och om det inte var för dig så hade jag gått under.”
”Men nej, sluta.” Simon kramade om henne och lutade hakan mot hennes huvud. Therese smälte lite inombords. ”Det är trots allt du som har räddat dig själv. Jag bara hjälpte dig lite på traven.”
”Kanske det.”
Therese log och slöt ögonen. Dagarna hemma skulle kännas så tomma utan honom. Han hade sagt att hon fick ringa så ofta hon ville, och hon kände att hon skulle utnyttja det erbjudandet. Hon hoppades att han skulle ringa också.
Tåget rullade in på stationen tio minuter för tidigt. Medan alla andra skyndade ombord, krånglade med sina väskor och stressade sina barn att följa med, stod Therese kvar. Hon ville ta vara på de sista minuterna med honom.
”Hoppas resan hem går bra.” Simon lutade sig ner och kramade om Therese. Hon la armarna om hans nacke och kramade honom hårt tillbaka, slöt ögonen. Återigen påmindes hon om doften av hans rakvatten.
”Vad använder du för rakvatten?” frågade hon mumligt mot hans halsduk.
”Va?” Simon tittade roat, förvånat, på henne när han släppt taget om henne.
”Ditt rakvatten”, upprepade Therese en aning generat. ”Vad heter det?”
”One million.” Simon log bredare. ”Hur så?”
”Det luktar jättegott…”
”Vilken tur. Jag vill ju lukta gott, så...”
Therese såg snabbt mot tåget när en av konduktörerna kom ut och blåste i visselpipan. Hur mycket det än bar henne emot så måste hon gå på nu, annars åkte tåget utan henne, och hon hade kastat runt sex hundra kronor i sjön.
Hon tittade upp på Simon med ledsna, bruna ögon.
”Jag måste gå på nu”, sa hon lågt.
”Jag vet. Hoppas det går bra, och hör av dig när du är framme, okej?” Simon kramade henne igen, och hon kramade honom hårt tillbaka.
”Jag ska.”
Therese skyndade sig ombord med den tunga väskan och hittade till sin plats lagom i tid med att tåget började rulla. En liten klump samlades i hennes bröst när hon såg Simon stå på perrongen och vinka hejdå till henne. Hon höjde handen och vinkade tillbaka.

Det var inte särskilt oväntat att tåget var sent upp till Umeå. Istället för att komma fram kvart i sju, enligt tabellerna, var klockan runt nio när Therese började känna igen omgivningen utanför tågfönstret.
Simon hade varit tvungen att gå och lägga sig för att orka upp till jobbet nästa morgon, så de hade bara sms:at en liten stund efter att tåget lämnat Hudiksvalls station. Hon hade suttit och tänkt, lyssnat på musik och läst i den tjocka boken hon haft med sig för att ha något att distrahera sig med. En liten bit efter Sundsvall hade hon slumrat till en stund med huvudet lutat mot rutan.
Trots allt så kändes det faktiskt ganska skönt att snart vara hemma. Hon längtade efter sin säng, efter en varm kopp te och efter Mikaela och filmkvällarna de brukade ha på helgerna. Hon skulle klara sig utan Erik.
När tågchauffören ropade ut att de stannade vid Umeå C härnäst stod Therese redan vid dörren. Hon var bland de första att gå av.
Precis som hon lovat tog hon upp mobilen för att skicka ett sms till Simon om att hon var framme. Hon rynkade pannan när hon gick igenom kontaktlistan efter hans nummer. Hon gick igenom den två gånger till, men numret var inte där. På något vis kanske mobilen tagit bort det av sig självt?
Therese gick in i inkorgen för att trycka upp deras smskonversation istället. Men den var borta den också.
Med skälvande hjärta satte hon sig ner på kanten av resväskan. Hade mobilen raderat saker bara sådär? Hur skulle hon nu få tag i Simon om hon inte hade kvar hans nummer? En barnslig tanke fladdrade upp inom henne och med darrande fingrar gick hon i mobilens kameraalbum.
Bilderna hon tagit på kladdkakan, bilden på Simon och frukosten, bilden på de två med mjöl i hela håret, grimaserandes i hallspegeln. Allt var borta.
Therese sökte desperat med blicken över den lilla skärmen i hopp om att bilderna bara bytt ordning, men de fanns inte där, inte någonstans. Inga sms var kvar, hans nummer var borta, allting som varit med Simon, det… fanns inte kvar.
Små, salta tårar hade börjat rinna utmed Thereses kinder utan att hon lagt märke till det. Sms:et hon skickat till sin mamma om att hon dröjde var borta. Hennes mammas svar var borta det också. Men vad som fick hennes hjärta att hoppa över ett slag, var när hon la märke till datumet i övre hörnet av mobilskärmen. Sjunde januari. Datumet då hon skulle varit framme i Umeå om hon inte klivit av för tidigt, i Hudiksvall.
I flera minuter satt Therese bara tyst, stirrandes framför sig. Hade allt varit en dröm?
Nej. Det hade gått en hel vecka. Hon hade upplevt så många saker, läst så många böcker, spelat så många spel med Simon och känt dofterna i hans lägenhet. Det hade varit söndag den trettonde januari, gått över till den fjortonde, då hon klivit på tåget.
Kunde hon ha blivit galen? Galen av sorg efter vad Erik gjort, så galen att hon somnat på tåget och drömt en hel fantasivärld bara för att få komma bort? Hon såg upp mot den digitala tavlan intill spåret. Där stod numret på hennes första tåg, numret på nattåget hon klivit på i Göteborg.
Therese började på riktigt tro att hon blivit galen. Men då mindes hon sjalen. Sjalen hon köpt i Hudiksvall, som var tätt virad om hennes hals, den i samma himmelsblåa färg som Simons ögon.
Sjalen som fortfarande luktade one million efter hans rakvatten.

~


© Amanda

Himmelsblå - [2/3]

*
Strax efter tre på natten rullade tåget in på Hudiksvalls station. Therese borde vara trött, men hon var alldeles klarvaken, och det pirrade av nervositet i magen när hon klev av på perrongen.
Att se tåget rulla iväg igen, upp mot Sundsvall, Örnsköldsvik, Umeå där hon skulle kliva av egentligen… Det kändes lite skrämmande. Hon var på en helt främmande plats i Sverige och hade bara resväskan med sig.
Ändå kändes det, mest av allt, spännande. Det här var första gången hon gav sig ut på ett äventyr, och hon gjorde det ensam, enbart i sällskap av en vänlig främling. En främling hon berättat saker för som ingen annan visste. Andra fick tycka hon var galen, men hon hade bestämt sig för att lita på honom.

Promenaden till Simons lägenhet tog ungefär en halvtimme. De gick på de tomma gatorna genom nattstaden, släpade sina väskor efter sig i snöslasket. De sa inte mycket, men det gjorde ingenting. Det var en bekväm tystnad. En förväntansfull.
Det kändes i luften att Simon nog var lika förväntansfull som hon själv. Det måste kännas ganska galet för honom också, inte bara för henne.
Therese såg sig om med stora ögon, fascinerad, rädd och nyfiken. Att se en stad för första gången på natten var en speciell känsla. Det kändes övergivet, som en spökstad. Som om det inte hände på riktigt. Lägenhetshuset där Simon bodde hade varma gula lampor lysandes utanför portdörren och såg mer inbjudande ut än något annat hus på gatan. Det fick Therese att le.
”Vill du ha något att äta?” var Simons första fråga när de kommit in i hans lägenhet. ”Eller vill du kanske sova?”
”Jag tror inte jag kommer kunna somna”, sa Therese med ett litet, nästan generat, leende. Simon skrattade.
”Inte jag heller. Vi kan lika gärna göra riktig middag. Fast… nattversion.”
”Det låter bra tycker jag.”
”Ska vi göra pizza?”
”Pizza?” ekade Therese förvånat.
”Ja”, log Simon. Han försvann iväg in i ett rum åt vänster. Therese kunde se ett litet köksbord genom dörröppningen. ”Jag har allt hemma så att vi kan göra pizzadeg. Vad vill du ha på? Det finns ost, skinka, banan… Nej, ingen banan förresten. Den hade blivit dålig.”
”Ost och skinka räcker för min del.”
”Då gör vi en ost- och skinkpizza.”
Att stå i Simons kök mitt i natten och göra pizza kändes lustigt. Kanske helknäppt snarare än lustigt, men stämningen var så lätt, att Therese inte kände sig bekymrad av det.
Det kändes på något vis som att de känt varandra så mycket längre än timmarna från tåget. Som att de varit vänner sedan innan och bara råkat hitta tillbaka till varandra ikväll.

Det var först när solen började gå upp som Therese började känna av ångesten över Erik igen. 

Simon duschade, och hon hade satt sig i hans lilla blå soffa medan hon väntade på att han skulle bli klar. Hon la armarna om sig själv och drog upp benen mot bröstet.
Även fast ångesten och besvikelsen över Erik skulle ligga kvar och mola i bröstet på henne, så kände hon sig förvånansvärt okej i Simons sällskap. Det var som att han tog bort det allra jobbigaste. Hon var glad att hon vågat kliva av tåget med honom. Nu fick hon sin flykt ifrån vardagen, hon fick pausen hon velat ha. Hur overkligt det än kändes så hade hon tagit risken. Nej, hon hade tagit chansen. Hon var stolt över att hon gjort det.
Men… hon borde verkligen höra av sig till sina föräldrar. De skulle bli så oroliga när hon inte kom hem med tåget hon sagt att hon skulle ta. Det var bäst att undvika en efterlysning till råga på allt annat.
Efter att ha funderat en stund skickade Therese ett sms till sin mamma om att hon dröjde kvar några dagar. Förmodligen skulle hennes mamma tro att hon dröjde kvar hos Erik i de dagarna, men då skulle hon i alla fall inte oroa sig. Therese fick berätta alltihop när hon kom hem istället. Det fick duga.


När Simon var klar i duschen, och när Therese tvättat av sig den värsta tågdoften, gav de sig ut i centrum. Det var en helt annan sak att se staden i dagsljus. Hon kunde tänka sig att det var fint på sommaren, så som Simon sagt. Nu tycktes allt gå i gråskala i det trista vintervädret och de fick akta sig flera gånger för att inte kliva i stora slaskpölar.
Slutligen hamnade de på ett fik för att äta frukost. Simon hade satt sig vid ett bord i hörnet, och Therese bar med sig en stor tekopp som hon hämtat vid kassan. De hade köpt var sin frukostmeny som bestod av en varm dryck, en fralla och en liten yoghurt.
”Vilket te tog du?” frågade Simon och tittade nyfiket ner i hennes blå mugg.
”Mors lilla Olle hette det.” Therese strök en vilsen hårslinga tillrätta i luggen. ”Blåbär.”
”Har inte provat det, men det låter gott.”
”Hoppas det.” Hon tog en försiktig klunk av den heta drycken.
”Så…” började Simon eftertänksamt. ”Hur känns det nu? Med Erik?”
”Jag vet inte riktigt”, suckade Therese. Hon bet sig i läppen, tyckte det kändes som att hennes insida värkte så fort Eriks namn nämndes, eller ens tänktes. ”Det känns jobbigt.”
”Det är klart”, sa Simon mjukt.
”Jag känner mig så kluven. Jag älskar ju honom, jag vill bara förlåta och åka tillbaka till honom och säga att det inte gjorde något. Att vi ska försöka igen.” Hon strök handen över sin kind och slöt ögonen med en tyst, skälvande suck. ”Men jag ska inte. Han svek mig och jag ska inte ta tillbaka honom oavsett hur mycket jag än vill det just nu.”
”Bra att du ser det så. Det måste kännas jättesvårt, men åk inte tillbaka till honom. När han gjort något sånt mot dig… han förtjänar inte dig, eller din tid.”
”Du har nog rätt.”
”Mm. Ta hand om dig själv. Hur svårt det än är att släppa honom så är det nog bäst att försöka komma över honom, för det kommer bara skada dig i längden. Du förtjänar något bättre.”
Simon såg på henne med allvarlig blick. Therese tittade osäkert upp för att möta den. Hon visste ju att han hade rätt, och hon höll med. Samtidigt ville hon brista ut i gråt och skrika att Erik var hennes och hon ville inte ha någon annan, någonsin, oavsett vad han gjorde mot henne. Hon suckade tungt.
”Jag ska försöka”, sa hon tyst.
”Det gläder mig.” Simon sträckte fram en av sina händer och la den över hennes. Den kändes varm, och len. ”Hur känns det att du hoppade av?”
”Jag förstår inte att jag faktiskt gjorde det. Jag menar, jag förstår ju, för jag sitter ju här i en helt ny stad med dig, men…” Therese pausade och tittade ner i sin kopp. Hans hand över hennes hade gjort det svårare att tänka. ”Det känns så overkligt. Det kommer nog inte ens gå upp för mig, att jag gjorde det, förrän jag kommit hem igen.”
”Jag förstår det”, nickade Simon. Han tog tillbaka sin hand och la båda armarna mot bordet, lutade sig framåt. ”Det känns ganska overkligt för mig också. Det känns kul, men… jag förstår hur du känner.”
”Det är ganska galet egentligen”, sa Therese med ett litet, osäkert leende.
”Det är nog det”, sa Simon med ett lågt skratt.
”Men det är jättesnällt att jag får bo hos dig. Jag behövde verkligen få komma iväg, för om jag bara åkt hem, jag… Nej. Jag hade gått under.”
”Ingen fara. Jag är bara glad att jag kunde hjälpa dig”, log Simon.
Therese log tillbaka. Ljuset som föll in från fönstret ovanför bordet fick Simons ögon att glänsa i en lila nyans. Han var verkligen fin. En sådan kille som de allra flesta skulle tycka var snygg, men Therese själv kunde bara tänka på ordet ”vacker.” Han hade slät hy och tydliga kindben, en skarp käklinje. Den röda halsduken och det mörka håret gjorde hans hud så ljus, nästan som snö.
Även Simon kändes lite overklig, nu när hon tänkte på det.


De fyra närmsta dagarna spenderade de både ute på staden och i lägenheten. De gick till fiket igen, handlade mat för trehundra kronor för att fylla på Simons tomma kylskåp, gick i gallerian där Therese hittade en sjal i samma himmelsblåa färg som Simons ögon. Hon köpte den utan att berätta varför.
Hemma i lägenheten spelade de tv-spel långt in på natten. Therese läste nästan alla Simons böcker medan han var på jobbet, och när han kom hem hade han med sig mat till dem, eftersom de inte orkade laga något ordentligt trots det nypåfyllda kylskåpet. De lyssnade på musik, på Queen och på 30 seconds to mars. Therese försökte lära Simon hur man vek papperstranor och Simon försökte lära Therese att spela en enkel låt på gitarren han hade hängande på väggen. Hon hade en madrass på golvet att sova på, men en av nätterna hade hon somnat intill Simon på hans säng, efter att de pratat tills klockan blivit alldeles för mycket. Och när hon vaknat hade allting känts okej.
I takt med att tiden gick började Therese inse att hon skulle klara sig. Hon var upprörd; upprörd över Eriks svek och falskhet, upprörd över att hon älskat honom så och låtit sig själv bli lurad.
En av nätterna hade hon mått så dåligt att hon gråtit sig svimfärdig. Antagligen var det först då det verkligen gått upp för henne att hon aldrig skulle träffa honom igen, och det hade känts så svårt. Men Simon hade varit där och han hade tröstat henne, väntat ut all henne och hållit om henne när hon gråtit sig utmattad. Hon var långt ifrån okej, men hon började inse att hon skulle klara sig.
Therese visste inte hur hon skulle kunna tacka Simon för vad han gjort för henne. Han hade räddat henne. Istället för att hon skulle ha spenderat jullovets sista dagar gråtandes på sitt rum hade hon fått en ny vän, som hjälpt henne förstå att det fanns så mycket annat värt att leva för. Att trots allt, så skulle det bli okej.


Therese låg på rygg tvärs över Simons säng med benen stödda mot väggen. Hon hade huvudet hängande utanför kanten, så att de långa bruna lockarna nuddade golvet. Hon betraktade den unge mannen, upp och ner, i vars lägenhet de befann sig.
”Vad ska vi göra idag?” frågade hon.
”Jag funderar på det.” Simon satte händerna mot höfterna. ”Vi har ju redan spelat ut alla mina spel, så det är inte längre ett alternativ…”
”Och jag har läst alla dina böcker.”
”Och vi har sett alla filmer värda att se.”
”Hur har vi hunnit med allt?” Therese vände sig över på mage. Hon stödde armbågarna mot sängkanten och lutade huvudet i sina händer, tittade på Simon med fundersam blick.
”Frågan är hur du har hunnit läsa så mycket böcker medan jag varit på jobbet.”
”Jag är en bokmal…”
”Och jag läser hur sakta som helst.” Simon gick fram och satte sig intill henne på sängkanten. Han luktade gott, rakvatten, av ett märke hon inte kände igen. Hon måste ta reda på vad det hette.
”Vi kanske kan… baka någonting?” föreslog hon för att inte dröja kvar för länge i tankarna om rakvattnet. Simon verkade tycka det var en bra idé, för han sken upp som en liten sol.
”Kan vi inte göra kladdkaka?” bad han.
”Bara du har allt hemma”, log Therese.
”Det har jag.”
Simon gick i förväg ut till köket, och Therese kom snart dit efter att ha satt upp håret i en hästsvans. Receptet till kladdkaka var så enkelt att hon kunde det utantill. Hon satte Simon till att vispa och hällde själv i ingredienser.
”Vill vi ha en mörk kaka?” frågade hon och mätte upp kakao i matskedsmåttet.
”Mittemellan kanske?”
”Mittemellan blir det.”
”Man skulle haft grädde till…” Simon tittade drömmande ner i bunken med smet. ”Och jordgubbar.”
”Känner du för att gå till affären?” Therese tittade roat upp på honom.
Simon tittade på det intensiva snöandet utanför köksfönstret. ”Nej…”
”Då får vi klara oss utan.”
”Tur det är gott ändå.”
Inte långt senare stod kakan i mitten av ugnen och gräddades. Therese satt hukad framför luckan och tittade på den släta chokladytan. När hon tittade upp på Simon för att se vad han gjorde, hann hon inte göra mer än att öppna munnen förrän hon fått en hel näve mjöl över sig.
”Vad gör du?!” hostade hon chockat. Simon brast ut i skratt och försökte smita därifrån, men Therese var snabb nog att få tag i hans ben.
”Nej!” pep han.
”Stanna och ta ditt straff som en riktig man!”
”Men jag är en mes- aaah!”
Simon hostade och fnös när Therese kastat mjöl tillbaka. Till hennes lycka hade hon lyckats träffa honom på halsen. Mjölet hade dammat upp i hans mörka hår, och antagligen näsan också, för nu nös han som en tok.
”Prosit. Hehehe…”
”Le inte sådär nöjt!”
Therese hann inte protestera förrän Simons starka armar hade lyft upp henne och hängt henne över axeln. Förvånat tittade hon ner på hans fötter och golvet, och när han gick iväg genom lägenheten för att bestraffa henne började hon skratta.
Att kakan blev bränd i kanterna för att de kommit av sig i ett mjöl- och kittelkrig gjorde inte så mycket.


© Amanda

Himmelsblå - [1/3]

*
Stadens ljus flimrade förbi som stjärnor utanför tågfönstret. I takt med att tåget ökade farten och ju längre bort de kom från stationen, ju mörkare blev det. När de kom in i skogen tittade plötsligt spegelbilden i tågfönstret tillbaka på henne med tom blick. Mörka, bruna ögon, inramade av kolsvarta ögonfransar. Lockigt brunt hår vilandes över axlarna på en mörkt grön vinterjacka. Ett par ljust rosa läppar, darrande.
Therese, arton och ett halvt år. Sjätte januari. Fönsterplats 118 på ett tåg som skulle ta henne från Halmstad och hem till Umeå.
Hon hade med flit vridit sig så gott hon kunnat in mot väggen och fönstret, i hopp om att ingen skulle märka att hon grät. Hon var ändå säker på att de flesta i vagnen redan förstått, med tanke på hur hennes axlar darrade. Med tanke på hur hon strök de stickade tumvantarna över kinderna gång på gång.
Kanske skulle de tro att hon grät för att hon var på väg hem från en underbar vecka hos sin pojkvän. Att hon redan saknade honom och snart skulle sitta med mobilen tryckt mot örat, snyftande ’jag älskar dig mest’ och ’när kommer du till mig? Snälla säg snart!’
Det var nog därför ingen av dem kom fram, eller frågade hur det var med henne. Även fast en timme gick, och sedan två, utan att mobilen ringde. Även fast hennes axlar fortsatte skälva och tårarna fortsatte rinna.

”Erik, vad… vad är det här?”

Texten på datorskärmen tycktes håna henne. Det var bara några få ord, men ändå fick det henne att stanna upp och en orolig klump att bildas i bröstet.
-
Linnea Eriksson
Har hon åkt hem än?
Skulle du komma över ikväll isf?
Hör av dig ;*
-
”Vad för något?” Erik lutade sig in genom dörröppningen och tittade frågande på henne. När han upptäckte datorn i hennes knä blev han vit i ansiktet. Therese fick ont i magen så fort hon såg det.
”Någon skrev till dig på facebook”, sa hon och försökte låta normal på rösten. Det var säkert bara en kompis. Kanske någon som bjudit Erik på filmkväll, eller på fest. Men varför hade hon då aldrig hört hennes namn förut?
”Är du inne på min facebook?” Erik klev in i rummet med snabba steg, grep tag om laptopskärmen och lyfte den ur knäet på henne.
”Det var inte meningen”, sa Therese och tittade upp på honom. ”Jag skulle kolla vilken tid tåget gick, och så var din facebook uppe.”
”Känns ju bra att veta att du snokar”, sa han kort.
”Hon skrev till dig på chatten och jag råkade bara se!” protesterade Therese. Det hade inte varit med flit. Det var som någon slags reflex att titta när en chattruta poppade upp, att det inte varit hennes facebook hade hon inte ens tänkt på.
När Erik inte svarade blev hon rädd. Han skulle inte undvika det på det här viset om det bara varit en kompis som skrivit till honom. Orosklumpen i bröstet började växa, började gnaga, som ångest. Det var tyst i flera minuter, så när som på det låga knappandet från datorn när Erik verkade skriva ett svar.
”Vem är Linnea?” frågade Therese till slut. Hon krävde att få veta. Hennes Erik betedde sig aldrig på det här sättet.
”Ingen”, svarade Erik lågt, undvikande. ”Hon är bara en kompis.”
”Varför reagerade du som om jag sett något hemligt om det bara är en kompis?” kontrade Therese med kall röst. Hon lät hård, men inuti skälvde hon. Som ett litet asplöv.
”Jag gillar bara inte att du tittar i mina grejer, okej? Det är inget sånt.”
”Varför har jag aldrig hört hennes namn förut? Varför har du inte nämnt henne om hon är din vän, som Tobbe och Angelica?” Therese såg på honom med skrämda ögon. Hon hade knutit sina darrande händer i knäet, var så rädd att hjärtat slog dubbelt så fort som det brukade.
”Det…” började Erik lågt. Han slog ihop laptopen och la ifrån sig den på byrån, såg åt ett annat håll. Det verkade inte komma någon fortsättning.
”Vem är Linnea, Erik?” frågade Therese igen, nu med panik i rösten. ”Har du… har du varit med henne när jag inte är här?”
”Det är inte så, Therese…” sa Erik och skakade på huvudet. ”Jag bara… Hon är en vän, jag träffade henne för inte så längesen.”
”Ljug inte för mig”, sa Therese och skakade sakta på huvudet. Hon såg på honom att han ljög, förstod det på sättet som han undvek att möta hennes blick. Hon såg hur han tänkte och tänkte för att komma på den trovärdigaste ursäkten. Hennes röst var alldeles tom när hon fortsatte. ”Du har varit otrogen mot mig.”
”Jag… ja…” Erik såg med ens desperat ut, som om han ångrade att han ens öppnat munnen. Han kramade sina händer i varandra. ”Jag kände mig ensam när du var så långt borta, jag-”
”Försök inte ens.” Therese skakade återigen på huvudet, såg på honom med en blick som var både rädd och äcklad. Och så sårad. ”Vad har du haft mig till? Vad har du haft mig till, när du ändå har henne? Är det därför du knappt vill svara i telefon när jag frågar om du vill prata, för att du är med henne?”
”Therese…”
”Vad har du haft mig till?!” nästan skrek Therese, reste sig ostadigt upp från golvet. Tårarna hade börjat välla upp i hennes ögon men hon vägrade låta dem rinna över. ”Ville du ha någons känslor att leka med? Skrattar du när mina brev kommer på posten, när jag skrivit hur mycket jag saknar dig och jag önskar att vi kan ses snart? Har jag spenderat tusenlappar på att åka ner till dig så ofta jag kan, helt i onödan för att du… Du har haft någon annan hela tiden?”
”Jag är ledsen!” Erik såg bedjande på henne. ”Snälla lyssna på mig, jag… Jag ville inte leka med dina känslor, det var inte så, jag bara… Det var så svårt, när du var långt borta, jag klarade inte av att vara ensam.”
”Det var svårt, men jag stod ut, för vår skull”, sa Therese lågt. ”För att jag trodde jag älskade dig. Om du inte fixade det så hade du kunnat göra slut. Hade du tänkt… bara leva med att jag kom hit, och hade saknat dig, och inte visste någonting?”
Erik stod alldeles tyst och tittade på henne, och med tårblanka ögon tittade Therese tillbaka.
”Du, kan vi inte prata om det…” började Erik osäkert.
”Nej. Nej, det kan vi inte.”
Therese gick tvärs över rummet och fram till sin redan packade väska, smällde igen locket och lyfte upp den. Hon gick fram till dörren och knuffade upp den.
”Men… Therese…”
”Fan ta dig.” Therese såg på honom, med smink rinnandes utmed kinderna, darrande ljusa läppar. Hon skakade på huvudet. ”Fan ta dig.”

Hon hade gått hela vägen till stationen. Med öppen jacka och den vita mössan slarvigt nerdragen över håret hade hon suttit och väntat i två timmar på tåget, alldeles värkande inombords.
Det som kanske var värst var att Erik inte ens gått efter henne ut ur rummet, bara stannat kvar där inne när hon slängde på sig jackan och skorna i hallen. Men han hade väl precis som hon förstått att det var så slut det kunde bli nu. Att det inte spelade någon roll vad han försökte säga.
Therese snyftade tyst, strök envist den vita vanten under ögat när tårarna vällde över igen. Hon hade aldrig trott det om honom. Aldrig, aldrig skulle hennes Erik göra något sånt. Men det hade han gjort. Och nu skulle hon aldrig någonsin se honom igen. Hon skulle aldrig åka till Halmstad igen, hon skulle aldrig gå förbi kiosken på vägen från stationen hem till honom. Hon skulle aldrig få stryka fingrarna genom hans hår, aldrig nosa på hans hals igen, och det gjorde så fruktansvärt ont. Hur skulle hon kunna hata och glömma honom när hon mindes vilken underbar sommar de haft? Med picknikarna på stranden? Att han sagt att han älskade henne… Hade han faktiskt gjort det, eller var det bara ljug alltihop?
Therese blundade hårt när det värkte till som en stöt i bröstet. Aldrig förr hade hon känt sig så liten, så ensam och dum. Så… korkad, som inte insett vad Erik gjort mot henne.
Hon kände inte alls för att åka hem. Hon ville inte behöva förklara för sina föräldrar och för sina vänner vad som hänt. Hon ville inte sitta hemma på sitt rum de resterande dagarna av jullovet och titta tyst framför sig, för hon visste ju att det var så det skulle bli.
Hon ville… bara försvinna iväg någonstans. Långt bort dit ingen kunde få tag i henne. Försöka rymma från allt det onda. Men hon visste också att hon inte hade något annat val än att återvända hem. Att bemötas av oroliga blickar och försöka få rösten att hålla medan hon berättade vad det var som hänt.
Med en tyst snyftning gömde hon ansiktet i vantarna. De stacks lite mot den tunna huden på kinderna.
”Ursäkta…” sa plötsligt en röst. Therese kikade upp bakom vantarna, och hennes blick möttes av ett par snälla himmelsblå ögon. En kille, kanske några år äldre än hon själv, stod i gången vid yttersta sätet. Han tittade bekymrat på henne. Hans hår såg ut att vara svart vid första anblick, men om man tittade mer noggrant såg man att det i själva verket var riktigt mörkt brunt. Han hade en öppen svart ullkavaj på sig, och en mörkt röd halsduk virad ett varv om halsen.
”M-mhm?” fick Therese ur sig till svar. Hon kände sig en aning fånig som höll kvar de vantklädda händerna framför ansiktet, men hon var säker på att hon var alldeles rödflammig och ful av all gråt.
”Har det hänt något?” frågade främlingen. Han lät så ärligt orolig, som om han faktiskt brydde sig på riktigt om varför en främmande flicka satt och grät på tåget. Inte sådär som när folk kände sig tvungna för att man ”borde” bry sig.
”Jo...” Therese vände ner blicken till sina ben. Det värkte till i bröstet igen så fort hon tänkte på det. Hon snörvlade tyst. ”Det har det väl.”
”Får jag sätta mig här?”
”Mm…”
Hon sneglade mot honom när han satte sig. Trots att hon kände sig helt matt och förtvivlad, bubblade en nyfikenhet upp i henne. Vem var han? Hon brukade vara ganska blyg men det var något i hans blick som känts tryggt. Han kanske bara ville väl.
Killen räckte fram ett litet paket med pappersnäsdukar som han tagit upp ur kavajfickan. Rodnande tackade Therese och tog emot det. Hon tog av sig vantarna och torkade sig över kinderna med en näsduk. Det hela kändes om möjligt ännu mer miserabelt nu, när den tunna näsduken blivit genomblöt nästan med en gång.
”Vad är det som har hänt?” frågade killen efter en stunds tystnad.
”Min… pojkvän”, mumlade Therese. Det kändes så fånigt nu. Här satt tjejen med brustet hjärta för att pojkvännen varit dum.
”Vad har han gjort för att få dig så ledsen..?”
”Jag är på väg hem från honom.” Therese torkade kinderna med en ny näsduk innan hon fortsatte med ostadig röst. ”Jag såg att en annan tjej skrivit till honom och hon undrade om jag åkt hem än.”
Killen tittade på henne med svagt rynkad panna. Han undrade väl säkert om hon var den översvartsjuka typen som drog förhastade slutsatser.
”Vad sa han om det?” frågade han.
”Jag frågade vem hon var o-och jag hade hoppats han skulle säga att det var en kompis eller en kurskamrat eller… vad som helst”, snyftade hon. ”Men han blev helt vit och han erkände att han varit med henne under tiden som jag varit hemma och… jag bara… jag orkar inte…”
Till Therese förvåning kände hon en arm läggas om hennes axlar. Hon tittade upp från näsduken och såg på den mörkhårige främlingen med tårblanka ögon. Sen var det som att något rann över, och hon lät sig själv brista ut i gråt igen, hopkurad mot främlingens axel.

Tåget tog sig sakta fram längs järnvägen, upp genom landet. Då och då stannade det och stod still i långa perioder, på grund av all snö, som tydligen ställde till med kaos hit och dit. För tillfället stod de still någonstans nedanför Gävle och det började bli kallt inne i vagnen.
Den mörkhårige främlingen hade presenterat sig som Simon.
Han hade visat sig vara lätt att prata med. För varje sak Therese haft svårt att förklara hade han fyllt i och hjälpt henne. Han hade svarat rätt saker och försökt trösta henne så gott han kunde.
Therese kände sig faktiskt lite bättre efter att ha pratat med honom. Samtalsämnet hade efter ett tag börjat flyta iväg mot mer vardagliga saker, som husdjur, skola och musik. Det kändes skönt.
”Queen?” sa Simon förvånat.
”Ja…” Therese log urskuldande. ”Är det knäppt?”
”Nej, det är jättebra musik”, log Simon glatt. ”Jag gillar dem också.”
”Gör du? Nästan ingen annan jag känner tycker om dem. Förutom pappa, då…”
”Det är en skam faktiskt. Riktigt bra musik.” Simon log bredare och nickade, som för att stärka det han sagt. ”Någon mer favoritartist?”
”Jag lyssnar på det mesta faktiskt”, sa Therese. Hon strök fingrarna tankfullt genom sitt hår. ”30 seconds to mars gillar jag.”
”Vad gör de för musik?”
”Det är typ… rock, alternativ, men… Åh, det är jättesvårt att förklara. Men de är jättebra.”
”Jag får kolla upp dem.”
De båda tittade mot fönstret när de kände att tåget äntligen började röra sig igen. Det gick dock inte mycket snabbare än gångfart.
”Vilken hastighet…”
”Verkligen. Var det Umeå du skulle till?” frågade Simon.
”Mm…” Therese suckade. Inte nog med att det var långt dit, och att det skulle ta ännu mer tid nu eftersom tåget var försenat; hennes lust att åka hem hade inte ökat det minsta. ”Åkte från Halmstad till Göteborg, först. Och nu sitter jag här.”
”Du måste ha åkt länge redan”, sa Simon medlidsamt.
”Jo, ganska.” Therese log uppgivet. Hon hade vant sig vid de här långa tågresorna fram och tillbaka. Förut hade det känts värt det, för Eriks skull. Nu kändes det som bortkastade pengar. ”Var ska du av?”
”Hudiksvall.”
”Där har jag aldrig varit…”
”Det är inte så spännande, kan jag lova. Men ganska fint på sommaren”, sa Simon och ryckte svagt på axlarna.
”Umeå är också ganska fint, egentligen”, suckade Therese och stödde armbågarna mot det lilla bordet framför henne. Hon lutade hakan i sina händer. ”Men jag vill inte alls tillbaka.”
”För det som hänt?”
”Mm…”
”Varför?”
”Det känns bara… så dumt. Jag känner mig så korkad som gick på allt det där han höll på med. Och när jag kommer hem, jag kommer bara sitta på rummet och gråta. Gråta och gråta och gråta. Alla kommer fråga hela tiden, undra vad som hänt, försöka trösta. Jag kommer behöva förklara gång på gång och jag bara… pallar inte.” Therese strök händerna sakta över sitt ansikte. ”Jag vill bort. Typ hoppa av i Långsele och bo i det äckliga väntrummet. Bara för att slippa.”
”Hoppa av i Hudiksvall och ät glass med mig?” föreslog Simon med ett svagt leende.
Therese lyfte sakta huvudet ur sina händer. Hon såg på honom med svagt rynkad panna. Det hade bara varit ett skämtsamt förslag, för att lätta upp stämningen lite, det förstod hon ju. Men…
”Det lät väldigt lockande”, erkände hon.
”Det hade varit kul.”
”Ja…”
”Du får, om du vill. Hoppa av med mig alltså. Få en paus från allting, så kan du köpa biljett hem vid ett senare tillfälle. När det känns bättre.”
Therese såg tyst på honom. Det var helt galet, egentligen. Det som var mest galet var att hon på ett seriöst plan övervägde att tacka ja till förslaget.
Vad som helst kunde hända och Simon var ju faktiskt en främling. Han skulle kunna visa sig vara en våldtäktsman, en mördare, vad som helst. Men Therese kände att hon nått punkten där hon inte kunde bry sig mindre. Simon verkade vara en sån ärlig och vänligt person. Hon visste inte hur det gick till, men han fick henne att känna sig trygg, och under de här timmarna de pratat kändes det som att de kommit nära varandra. Hon ville ta risken.
”Får jag verkligen det?” frågade hon lågt.
”Ja. Om du känner att du vill det.” Simon log mot henne. Leendet nådde ögonen, kändes så äkta, att Therese inte kände någon form av tvivel längre.
”Då gör jag det.”


© Amanda