Jag ber om ursäkt om det fortfarande finns någon där ute som väntar på uppdateringar från mitt håll :( Den här novellen har pågått alldeles för länge, och har stått still alldeles för länge. Öppnade dokumentet för första gången på några månader idag och hittade ett kapitel jag inte lagt upp än, så efter en snabb genomläsning lägger jag nu upp det. Kan inte lova att jag någonsin blir klar med den här skiten (ursäkta mig) men jag ska försöka, haha ;-; Gillar karaktärerna hemskt mycket men storyn är så uttjatad att jag inte känner så stor pepp att skriva den längre. Men, med tanke på hur envis jag är så kommer den nog bli klar. Någon gång. 2020, kanske.

---

8 december

Fyra veckor gick fortare än Jesper kunnat ana, och plötsligt hade november blivit december. Samhället pyntades med julljus, affärerna skyltade med tomtar och granen stod redan rest på torget. Snöandet fortsatte som alltid på eget bevåg. Ena dagen låg ett fint snötäcke över gräsmattorna och andra dagen töade det bort och gatorna täcktes med slask. 

Jesper våndades över skolan, men trots allt kändes det över lag uthärdligt. Elias försökte hjälpa honom med läxorna ibland, även fast han hade egna, och Yvonne hade också hjälpt till när Jesper suttit och plågat sig igenom en flera sidor lång matteläxa.
Större delen av tiden spenderades hemma hos Elias i hans lägenhet. Innan hade det för det mesta blivit övernattningar på helgerna, men nu mer stannade Jesper också över på vardagar, och han hade fått ta över extranyckeln så att han kunde komma in i lägenheten de dagarna han slutade skolan tidigare än Elias.
De få gångerna han var hemma tog han för det mesta med sig Elias dit. Yvonne verkade tycka om Elias, och var glad över att få se Jesper över huvud taget, så hittills hon hade inte klagat.
När Jesper väl tagit mod till sig och berättat för henne att han och Elias var ett par, hade hon bara lett och sagt att hon redan visste. Till förklaring fick han att hon anat något redan innan de var tillsammans, bara på sättet han log när han pratade om Elias. Jesper hade bara kunnat le generat till svar.

Just den här måndagskvällen satt Jesper i Elias soffa med en kopp te. Han hade slutat vid tre, men Elias gick till fyra, och även fast det knappt var en timme kändes det rastlöst att vänta.
Jesper sjönk ihop mot ryggstödet med en suck. Han hade försökt göra geografiläxan, men gett upp efter bara några meningar. Det kändes så svårt att ta tag i läxorna själv. Han skämdes lite över det. På något vis blev det lättare om han och Elias pluggade samtidigt, för då kunde de peppa varandra, ge inspiration och sedan fixa någon liten belöning när de pluggat klart.
När han satt här själv och försökte traggla igenom text och skriva en hemtenta av det kändes det som att meningarna bara surrade runt i huvudet. Det blev inget vettigt av det.
När det slutligen rasslade till i låset var Jesper inte sen på att skynda till hallen. Elias klev in, alldeles snöig i håret och på axlarna, och log rödkindat mot honom.
”Hej. Varit hemma länge?”
”Fyrtio minuter ungefär.” Jesper tog emot Elias rock och hängde upp den på kroken under hatthyllan. ”Försökte göra läxan men det gick dåligt.”
”Usch. Jag har matteläxa och en tenta i svenskan om Charles Dickens…” Elias borstade bort snö från håret och fäste den långa luggen bakom örat. ”Meeen jag tänker strunta i dem idag för jag är kall och läxor är tråkigt.”
”Vi kan titta på film istället?” föreslog Jesper hoppfullt.
”Gärna. Vill du ha varm choklad?”
”Ja tack.”
Jesper följde efter Elias till köket. Han tittade på när han plockade fram mjölk och kakao, följde hans rörelser med blicken och lät den dröja kvar en stund vid Elias händer. Folk hade olika saker de tittade efter hos folk, axlar, armar, rumpor, gud vet vad. Tydligen var händer Jespers grej. Och Elias hade väldigt fina händer. Smala. Långa, ibland ringprydda, fingrar. Svarta, välmålade naglar. Allting utan att på något vis bli för feminint. Det var en konst för sig.
En stund senare satt de i soffan med var sin mugg i händerna. Elias bläddrade igenom tvkanalerna för att se om det kanske redan gick något bra just nu. Lagom i tid med att han öppnade munnen för att säga något började hans mobil ringa ute i hallen. Jesper tittade efter honom när han skyndade iväg för att svara. En stund senare kom Elias tillbaka igen och satte sig ner i soffan med en suck.
”Vem var det?” frågade Jesper nyfiket.
”Läkarstationen. Jag har fått en tid nästa vecka.” Elias kliade sig på ögonbrynet med en fundersam min.
”Varför då?”
”Jag…” Elias pausade, verkade fundera på hur han skulle formulera sig. ”Jag föddes med ett hjärtfel. Det är inte särskilt allvarligt, ingenting som behövde opereras.”
Jesper kände att han stannat upp mitt i en rörelse. De där orden om att det inte var så allvarligt försvann någonstans i luften, och allt han hörde var hjärtfel. Det gjorde honom livrädd. Vart kom det här ifrån, helt plötsligt?
”Hjärtfel?” ekade han tyst.
”Du behöver inte vara rädd. Det var inte särskilt farligt ens från början, och det växte nästan bort helt när jag blev äldre. Det är bara att jag kan få ont ibland och får gå till doktorn så de får titta så att inget gått galet.” Elias mötte Jespers blick. Det märktes att han förstod hur orolig Jesper blivit, och han log ursäktande. ”Förlåt för att jag inte sagt det. Det är så lite problem med det nu för tiden att jag knappt tänker på det själv.”
”Är det verkligen säkert?” frågade Jesper oroligt. ”Att det inte är någon fara?”
Först efteråt insåg han att det kanske var en konstig fråga att ställa till någon. Men han blev så orolig när han hörde sånt, han väntade sig alltid det värsta i alla situationer. Om Elias haft ett allvarligt hjärtfel som tog honom ifrån honom, så… Han ville inte tänka på det.
”Ja, jag lovar.” Elias tog Jespers hand och kramade den. Han log mot honom, det där varma, trygga leendet. Jesper slappnade av litegrann.
”Vad bra”, nästan mumlade Jesper. Han ställde ifrån sig sin mugg med choklad och kröp ihop bredvid Elias i soffan, la armarna om hans midja. Elias omfamnade honom i en kram.
”Felet är att hjärtat kan haka upp sig ibland. Det slår några slag i ojämnt takt, sen är det lugnt igen. Vissa gånger hakar det upp sig längre och det blir… jobbigt, men det är inget jag inte står ut med.”
”Gör det jätteont?”
”Nja. Oftast inte. Men ibland blir det en sån tryckande värk i bröstet, och det är mest av allt väldigt obehagligt, så jag brukar lägga mig tills det går över.”
”Åh…” Jesper lutade kinden mot Elias bröst. Egentligen borde det väl vara Elias som skulle vara orolig och ynklig, det var ju hans hjärta som inte uppförde sig, men Jesper skötte allt oroande ganska bra själv. Han fick såna hemska tankar om att det kanske gick fel någon gång. Tänk om Elias hjärta slutade slå? Nej. Om Elias sa att det var okej, så var det okej. Han måste tänka så.
”Det var längesedan jag fick ont nu. Det är okej”, sa Elias försäkrande. Han kysste Jespers hår och strök fingrarna genom det, så sakta att Jesper rös.
”Förlåt att jag är så mesig”, suckade Jesper mot hans bröst.
”Nej men, det är ingen fara. Det låter ju jättegalet när jag kommer och berättar att hej och hå, mitt hjärta är lite paj, men det är lugnt. Jag borde ha berättat tidigare.” Elias tittade ner på honom, och Jesper lyfte blicken för att möta hans.
”Glömde du verkligen av det?” frågade han lite fundersamt.
”Faktiskt”, erkände Elias skamset. ”Det är så naturligt att jag har det att jag inte ens tänkte på att berätta det. Jag fick aldrig åka in akut eller något sånt, det var bara sjukhuskoll och lite ont och så fick jag äta tabletter ett tag. När jag fortfarande var en liten blond tönt.”
”Vilken tur.” Jesper suckade lättat. Han visste att han skulle tänka mycket på det, övertänka det som alltid, men han var verkligen glad att höra att det var ett sånt milt fel.
”Mm.”
”Det känns konstigt att tänka att du har varit blond en gång i tiden”, sa Jesper. Både för att det var sant, och för att få leda samtalsämnet åt ett annat håll. Annars skulle han säkert brusa upp oron igen.
”Det känns ganska konstigt för mig också”, sa Elias med ett skratt. ”Jag och Cornelia såg precis likadana ut när vi var små. Små och blonda, samma näsa, samma form på läpparna. Nu har hon lite större ögon än jag men…”
”Kan du inte visa en bild?”
”Jag kan se om jag har en i telefonen…” Elias tog upp mobilen. En liten stund senare visade han en bild på en blondsvarthårig tjej, fruktansvärt lik Elias, med svartmålade ögon. Jesper var tvungen att titta lite extra.
”Men…” sa han dumt. ”Ni är ju jättelika!”
”Visst är vi? Om hon färgar håret helsvart någon gång skulle det nästan bli löjligt”, skrattade Elias. ”Fast jag har ju mycket mer piercingar och sånt.”
”Men ändå. Precis samma näsa”, log Jesper och tittade på bilden igen. Med tanke på hur fina barn Elias föräldrar fått måste de väl vara skönheter båda två. För tycka vad man ville - även om man inte gillade den gotiska stilen kunde man se att Elias var vacker. Han hade så fina drag, hela käklinjen och kindbenen, läpparna. Jesper kände sig som en potatis i jämförelse. Hans näsa var inte alls lika rak, och hans läppar var lite för fylliga för hans egen smak. Han hade ganska stora runda ögon i mörkt grönblått, och Elias hade perfekt mandelformade, bruna. Ändå var det alltid Elias som berömde hans ögon.

”Bli inte kär i henne nu bara”, skämtade Elias när han uppenbarligen tyckte Jesper hade tittat lite för länge på bilden. Jesper fnissade tyst.
”Det är ingen fara.”
”Lovar du?”
”På hedersord. Jag har bara ögon för dig.” Jesper försökte blinka flickaktigt och drömmande, men han såg nog bara dum ut, för Elias började skratta. Han rufsade till Jespers hår.
”Vilken tur. Och hur blev det med filmen? Vad vill du se för något?” Han gjorde en ansats att resa sig.
”Ta något… kul.” Jesper drack en försiktig klunk av sin choklad innan han fortsatte. ”Men inget hysteriskt.”
”Ska se om jag har något som passar den beskrivningen.”
Jesper satt kvar i soffan och värmde händerna på sin mugg medan Elias rotade runt bland filmerna i skåpet. Han gav snöandet en blick genom fönstret, och gladdes åt att han inte behövde vara där ute. Han längtade till våren. De dagarna då han kunde ha bara huvtröja utan att frysa eller bli överhettad tyckte han om bäst. Kanske skulle han försöka våga gå i kortärmat nu i sommar. Förut hade det inte ens varit ett alternativ, för han hade inte velat att Yvonne skulle se de nya såren, men kanske… kanske, kunde han våga i år. Så länge han inte var ensam kändes det som att det faktiskt skulle kunna vara möjligt, och det gladde honom. Känslan att kunna, och våga, hade varit främmande så länge.
Elias kom tillbaka till soffan efter att ha satt i en film i dvd-spelaren. Han visade fodralet för Jesper.
”Har aldrig hört talas om”, sa Jesper och skakade svagt på huvudet. ”Men det blir säkert bra.”
”Den är lite kul. Lättsedd, om inte annat.” Elias satte sig tillrätta och drog en filt över benen. Han tittade ner på Jesper, en aning tankfullt, och Jesper tittade lite frågande tillbaka. ”Lovar du att du inte går och oroar dig och tänker på mitt hjärtfel nu?”
Jesper log påkommet. Han tittade ner i sin mugg, kände sig faktiskt lite generad över att Elias behövde försäkra sig om det. Han måste bli bättre på att ta det lugnt.
”Du känner mig för väl…” mumlade han.
”Jag gör nog det”, suckade Elias, men det var med ett leende. Han la huvudet på sned. ”Det är verkligen ingen fara. Om du vill kan du ju följa med och höra vad de säger på kollen? Det kanske låter bättre när läkaren säger att det inte är någon fara.”
”Får jag det?” frågade Jesper skamset. ”Jag kan hålla dig i handen om det är läskigt…”
”Gör det”, skrattade Elias. Han verkade lättad över att Jesper kunde skoja om det. ”Men då säger vi så. Det är så tråkigt att gå dit själv och bli klämd på ändå.”
”Vad bra. Vilken dag var det?”
”På onsdag. Klockan elva.”
”Då smiter jag från skolan för din skull”, log Jesper oskyldigt. Elias flinade och knuffade honom löst på armen.

”Jag borde inte uppmuntra dig, men jo, snälla. Jag vill inte gå själv.”
”Det behöver du inte. Jag kommer och räddar dig.”
”Tack.”