Jag lyssnar på musik utan hörlurar. Musik utan ord för att låta orden i mitt huvud kanske få komma fram tillräckligt tydligt så jag kan få ner dem på papper, i dokument.
Det är november, fyra dagar kvar till december och tjugoåtta kvar till julafton. Jag har bara köpt en julklapp och jag tycker det känns som det alldeles nyss var slutet på september, som att det var alldeles nyss löven föll och det började bli för kallt med bara en långärmad tröja över t-shirten. Nu är det för kallt med både t-shirt, långärmat och en vindjacka och mamma påminner mig hela tiden om den där vinterjackan jag måste köpa. Varje gång viftar jag bort det med att jag köper en när jag fryser, för jag är inget barn längre och jag kan avgöra själv när det blir kallt, visst?
Tiden stannade inte men jag tror att jag gjorde det i slutet av sommaren. Nu ser jag förvirrat på och förstår inte vad som händer, med träden, med vädret, med folket runtomkring, med mig. Det är annorlunda nu. Jag har ingen skola att tvinga mig upp till, jag har ingenting att tvinga mig upp till alls, förutom arbetsannonser som väntar på mig på internet, cv skickas men det skickas aldrig något svar tillbaka. Jag har just börjat men jag känner redan hopplösheten bygga ett bekvämt bo i bröstet på mig. Jag sover för länge, jag äter för dåligt, jag kommer inte ut på tillräckligt långa promenader. Jag läser för lite böcker även fast jag vill, för jag fastnar vid en datorskärm som visar samma gamla nonsens men då och då även visar texter från människor jag tycker om, men som är inte här.
Kanske har jag fel, kanske glömmer jag personer jag borde räkna till vänner, men jag tvivlar. Jag sitter hemma i ett rum med posterklädda väggar och här har jag suttit sen jag var liten, i en småstad, en by, som är grå och tom och ensam.  Jag känner mig lika grå, lika ensam. Lika uppgiven, för hur länge till ska jag sitta här, innan jag får något att orka gå upp i tid för?
Jag känner mig lika besviken som alltid, när jag inser hur svårt det är att bara skriva en text om hur jag själv känner. När jag skrivit närmare sjuhundra ord men allting blir geggamoja inför mina ögon och det känns bättre att bara ta bort, låta det vara grått, bara låta det nudda ytan på vad jag egentligen tänkt skriva och så får det vara bra sen.

29 Oktober

Jesper tittade ner i den oaptitligt grå köttgrytan som dagiset serverade. Det var onsdag, och alltså hans tredje dag bland livliga dagisbarn och grå dagisfröknar. Han trivdes bättre där än vad han vågat hoppas på, men det var först när det gått några dagar som han insåg hur krävande det var att vara dagisfröken. Han hade fått leka lekar, knuffa på snötäckta gungor, rita, bära barn, plocka ner en liten pojke som klättrade i en bokhylla, blåsa på klämda händer, läsa sagor och gud vet vad.
Det svåraste var att föregå med gott exempel, så som att äta maten som serverades. Jesper stack gaffeln i en grå köttbit, doppade den i såsen och tuggade sedan sakta på den. Han ville inte vägra äta, eftersom det säkert skulle sluta med att hälften av alla barnen gjorde likadant. Matlusten kom ju dock inte direkt rusande av att titta på alla barn som tuggade med öppna munnar, och som hade sås ända ut på kinderna.
Jesper svalde motvilligt köttbiten. Det var bara den här delen på dagarna han avskydde; lunchen. Han försökte låta bli att tänka för mycket på att han hamnat på en av toaletterna direkt efter lunchen igår och fått upp den igen, dolt med tuggummi och resten av dagen gått runt och oroat sig över att någon av fröknarna skulle ha märkt.
Han ruskade snabbt bort de tankarna, fokuserade istället på att han troligtvis skulle träffa Elias när de båda slutat för dagen. Det skulle bli skönt. Visst var det kul en stund att prata om djur med barnen, men efter en hel dag saknade han att prata med någon i sin egen ålder. Fröknarna hade han ju inte så mycket gemensamt med heller, vilket inte var särskilt oväntat. 
Men det var bara tre och en halv timme kvar. Tre och en halv timme med skratt och skrik och barnjagande.

 

”Så, har du haft roligt på dagiset?” Elias satt i fåtöljen med benen uppslängda över ena armstödet, och ryggen lutad mot det andra. Han log nyfiket mot Jesper.
”Faktiskt”, sa Jesper och nickade. ”Det är helt okej. Jag trodde inte alls jag skulle trivas där, men… Det var bättre än vad jag väntade mig.”
”Men vad skönt.” Elias satte sig ordentligt i fåtöljen istället. ”Fick du rita, eller vad var det du skrev?”
”Ja, herregud.” Jesper log aningen uppgivet, strök fingrarna genom sin lugg. ”Ritat, lekt, burit barn… tur de är så små och lätta, de hade väl blivit besvikna om det kommer en praoelev som inte ens orkar bära dem…”
”Ja, det kan jag tänka mig”, skrattade Elias. ”Fast om man bär ett barn vill väl resten också bli burna, antar jag?”
”Skojar du…” Jesper fnissade. Han hade säkert burit alla barnen på avdelningen, minst två gånger var. Han hade ju inte direkt några muskler att skryta med heller, och trots att barnen var lätta, var han rätt utmattad när dagen var slut.  
”Nej men, vad bra att du trivs i alla fall”, sa Elias, la händerna på sina knän och gjorde en ansats att resa sig upp. ”Jag tänkte göra en macka. Vill du ha någonting?”
”Eh…” Jesper tvekade. Han visste att Elias inte skulle tvinga honom att äta något, hade berättat för honom hur det oftast blev värre om någon tvingade honom till mat, men… Nu blir det sådär svårt.
”Jag kan göra varm choklad om du vill ha?” Elias log mot honom. Han behöll Jespers blick medan han gick mot dörröppningen, och Jesper kunde inte låta bli att le tillbaka. Och där gjorde han det bra igen.
”Ja tack.”
”Vill du ha grädde i?”
”Nej tack.”
Jesper log när han hörde hur Elias började skramla med skåp och muggar ute i köket, hur han hummade lågt på någon sång för sig själv, och det varma pysande ljudet från spisen när kastrullen ställdes på plattan. Det var mysigt att lyssna på.
Hans tankar föll tillbaka till söndagen. Dagen efter Elias sovit över, då Jesper som lovat försökt berätta vad det var som faktiskt hänt, det där med Marcus. Han hade med låg och osäker röst förklarat vad som hänt när han blivit nerknuffad mot trottoarkanten, och han hade berättat att det skett förut, så pass många gånger att han tappat räkningen.
Det hade aldrig varit så att Marcus slagit honom, på sin höjd knuffat och vridit om hans handleder, för han var smart nog att inte göra något som lämnade tillräckligt stora spår synligt. Att det var psykisk misshandel Marcus sysslade med kändes nästan bara värre. Det fick Jesper att känna sig så fruktansvärt tom och värdelös, och när han fått höra så många gånger att han var äcklig, hur kunde man inte börja tro det själv? Och när samvetsrösten i huvudet redan förklarat för mig att det är så det är blir det ännu svårare att tro annat.
Förut de gångerna Jesper träffat på Marcus hade han stängt in sig totalt, mått så dåligt över det att han knappt fungerade, och till slut så hade det sakta gått över med tiden. Lagom till att Marcus skulle komma igen.
Men den här gången handskades han bättre med det. För att han inte var ensam längre. Såklart tänkte han på det, och han tittade fortfarande oroligt efter Marcus så fort han gick ut, men han var inte lika… rädd. Han fungerade, han hade gått till dagiset för sin prao, och han satt här i soffan och väntade på en mugg varm choklad i oktoberkylan.
Såklart hade Elias blivit upprörd när Jesper berättat, när han hörde hur länge det hela pågått. Men istället för att säga som de flesta, ’du måste ju anmäla honom’, så lovade han att det inte skulle hända igen. För om Marcus ens kom i närheten av Jesper igen skulle Elias se till att han inte ens kunde stå på fötterna efteråt. Sedan hade de båda skrattat, för den mentala bilden av Elias som vred nacken av Marcus var för bra för att inte kunna le åt.
Jesper drog upp benen mot sitt bröst och la armarna om dem, lutade hakan mot sina knän och slöt ögonen, med ett svagt leende. Han ville inte ta ut glädje och lättnad i förskott, men… Saker kändes bättre nu. Han var fortfarande rädd, och vissa saker kändes svåra, men han började se gnistan av att det skulle lösa sig. Och det var vad som spelade roll.