Tack för de fina kommentarerna ni lämnar, jag blir gladare än ni anar ~

8 a + (5 a – 3)

Jesper tittade på talet han spenderat de senaste tio minuterna att försöka räkna ut. Det spelade ingen roll att läraren i början av lektionen gått igenom hur det där med variabler, parenteser och bokstavsmatte över huvud taget fungerade, han förstod inte ändå. I vanliga fall hade han kanske kunnat räkna ut det, men idag var han så trött att det inte gick att koncentrera sig på något alls. Han hade gått och lagt sig klockan tolv men inte somnat förrän vid tre så det var väl inte särskilt konstigt att han var trött.

”Hur går det här då?” frågade matteläraren som stannat vid Jespers bänk för en halv minut sedan, men som Jesper inte upptäckt förrän nu.

”Inte så bra”, sa Jesper lågt, kluddade lite i hörnet av det rutiga blocket. Resten av lektionen gick åt till att lyssna på när läraren förklarade hur man gjorde gång på gång, och tillslut sa Jesper att han förstod fastän det i själva fallet inte var så. Han orkade bara inte lyssna på hans irriterade tonläge längre.

Efter två lektioner var det dags för lunch, och Jesper gick som vanligt ner till sjön för att röka istället. Han kurade ihop sig längst ut på bänken, la armarna om sig själv i ett försök att värma sig. Det var bara åtta grader och dumt nog hade han inte tagit med sig jackan ut från skåpet.
”Ey, har du cigg?”
Jesper tittade upp för att snart möta Tobbes frågande blick. Han hade ingen lust att dela med sig av sina cigaretter, och särskilt inte till honom, fastän han nästan var trevlig nu. Han hade ingen lust alls faktiskt.
”Nej”, ljög han, skakade lite på huvudet. ”Bara en kvar.”
”Fan också.” Tobbe muttrade något, gick tillbaka mot skolan och körde ner händerna i fickorna. ”Jack! Har du cigg?”

Jesper tände en cigarett när Tobias var bortom hör- och synhåll, tog ett bloss och slöt ögonen när han andades ut röken. Det skulle vara något föredrag i aulan efter lunchen, men han hade bestäm redan i morse att han inte skulle gå dit. Det skulle nog inte vara någon som märkte att han inte var där heller, så det borde vara lugnt.
Han tittade ut över sjön, blev sorgsen när han tänkte på att den snart skulle frysa igen. Han tyckte inte om vintern. Mitt i tankarna på hur mycket han skulle frysa började mobilen vibrera, och han tog förvånat upp den ur fickan. Ett svagt leende spreds över hans läppar när han såg att det var Elias som skickat sms.

Hej :) Vad gör du?

Jag fryser och röker bara (:

Vill du komma hit? :)

Jesper såg på svaret, blev kanske lite väl glad av en sån enkel fråga. Han hade förberett sig på att gå hem och sitta och ha tråkigt hela kvällen. Visserligen var det jobbigt att hela tiden vara lite nervös när han träffade Elias, men mycket hellre det.

Ja visst (:

Han såg på mobilskärmen medan han reste sig upp, släppte ner fimpen på marken för att trampa av glöden och började sedan gå. Jackan kunde få vara kvar i skåpet, han orkade inte gå tillbaka till skolan bara för att hämta den.
Han förstod fortfarande inte att Elias ville träffa honom. Eller att det plötsligt fanns någon som han kunde träffa på fritiden, rättare sagt.

Tio minuter senare stod han utanför Elias lägenhetsdörr och bet på ringarna i läppen. Han hade tryckt in ringklockan och väntade på att Elias skulle komma och öppna, och bara någon sekund senare rasslade det innanför dörren.
”Hej”, log Elias när han öppnat dörren, klev åt sidan för att släppa in Jesper.
”Hej”, sa Jesper och log tillbaka. Han böjde sig ner för att knyta upp skorna när han kommit in. ”Det luktar lite bränt?” sa han efter en stund, tittade upp på Elias bakom håret. Han blev lite förvånad över sig själv och att han faktiskt sagt något mer än ett ord i taget.
”Jo”, sa Elias och gjorde en svag grimas. ”Jag rostade bröd, men min rost är lite trasig så brödet blev helt svart. Har vädrat men det verkar ju aldrig försvinna ur lägenheten.”
”Åh.” Jesper reste sig upp, tog ner väskremmen från axeln och kramade den lite i handen utan att tänka på det. Han satte snart ner den bredvid sina skor istället. ”Sånt är ju kul.”
”Verkligen. Vill du ha något att äta? Inte rostat bröd, då, men.” Elias log mot honom, backade in lite i hallen så att Jesper skulle få plats bättre.
”Nej tack, det är bra.” Jesper log försäkrande.
”Okej.”
Elias hade en mörkgrå skjorta på sig, en helt vanlig med en svart väst över, och svarta jeans. Jesper kunde inte låta bli att bli lite fascinerad. Alla andra gånger han träffat honom hade han haft sådär jättegotiska kläder med kedjor och krås och allt möjligt, och nu såg han mest av allt finklädd ut. Det passade honom bra, dock. Det var bara lite ovant att se.

”Kan min väska stå där?” frågade han i brist på annat, såg mot sina skor och väskan.
”Ja, visst, ställ den var du vill”, sa Elias och slätade ut sin väst.  Han såg mot tv-rummet, sedan på Jesper. ”Jag hade ingen direkt plan på vad man kan göra, men det är kul med besök, så…” Han log mot honom. ”Vi kan titta på tv?”
”Visst”, sa Jesper och log tillbaka, följde sedan efter honom dit.
Elias lägenhet var inte särskilt stor, men den var mysig. När man kom in genom ytterdörren låg köket precis till vänster, en garderobsdörr och en toalettdörr fanns rakt fram, och till höger var dörren till rummet som agerade både tvrum och sovrum. Väl där inne stod en stor mörk bokhylla längsmed högra väggen, till vänster stod soffan och mitt emot den teven. Till vänster om teven fanns ett fönster med en blå lampa i, och i hörnet och längsmed väggen stod Elias säng. För att vara så pass nyinflyttad så hade han packat upp ganska mycket. Det var bara väggarna som såg lite kala ut.

Jesper satte sig ner bredvid Elias i soffan. Han kunde inte låta bli att vara avundsjuk, hade också gärna haft ett eget hem såhär. Fast han hade väl inte klarat sig själv, tänkte han och gav upp en låg suck.

”Slutade du tidigt idag eller skolkar du igen?” frågade Elias efter en stund, flinade lite.
”Eh…” sa Jesper och log generat, drog i ärmarna på sin svartvita huvtröja.
”Jaså”, skrattade Elias, satte sig tillrätta och sträckte ut benen framför sig.
”Det var bara något föredrag i aulan, och ingen märker om jag är där ändå…” Jesper försökte le oskyldigt. Elias blev ju knappast arg för att han skolkade, men det kändes ändå bättre att ha någon bortförklaring.
”Åh, men då så. Det hade jag inte heller gått på.”

”Vad bra. Då behöver jag inte känna mig jättedålig”, sa Jesper och fnissade lite.
”Äsch”, log Elias, drog in benen igen och tog upp fjärrkontrollen från tv-bordet. Han startade teven, bläddrade igenom några kanaler innan han lät fyran vara på. ”Blir detta bra?”

”Mhm.” Jesper tittade som vanligt på honom bakom luggen, fingrade tankspritt på ett hål i ärmen på tröjan. ”Vad går du för linje?” frågade han efter en stund, när han kommit på att han faktiskt inte hade någon aning om det. Han höjde undrande ögonbrynen när Elias börjat le.
”Gissa”, sa han roat, la armarna över magen.
”Eh…” Jesper strök undan luggen från ögonen. Troligtvis var det något som var roligt med det hela, eftersom Elias log, men han kom inte på något bra. ”Estet?”
”Nepp.”
”Men… Samhäll?”
”Nej.”
”Natur?”
”Funderade på att välja det, men nej.”
”Då vet jag inte”, sa Jesper och skakade lite på huvudet, log svagt. Vad kunde han gå för något?
”Fordon.” Elias skrattade när han såg Jespers förvånade min. ”Det är faktiskt sant.”
”Det trodde jag verkligen inte”, sa Jesper och blinkade dumt.
”Nej inte jag heller först. Men jag hamnade där.”
”Är det inte jobbigt? Jag menar… med din klädstil och alla grejer..?”
”Nja, jag är så van. Får ta av alla pinaler och grejer innan jag ska in i verkstaden och så. Fast om vi bara har verkstadsdagar klär jag mig inte lika invecklat, utan som idag istället”, sa Elias och pekade på sin väst.
”Jaha.” Jesper log igen. Han var på väg att dra upp benen och lägga armarna om dem som han brukade, stannade dock mitt i rörelsen och såg frågande på Elias. ”Får jag ha fötterna i soffan?”
”Ja, visst. Det har jag jämt.”
Jesper drog upp benen, la armarna om dem och lutade kinden mot sitt ena knä. Elias hade vänt blicken till teven igen, så han passade på att titta på honom nu när han ändå inte märkte något. Hans hår verkade vara längre på ena sidan, eller så var det bara den långa luggen som gjorde att det såg ut så. När han såg honom från sidan såhär märkte han att han hade flera hål i öronen också. Eller i alla fall det högra, eftersom det var det han såg. Jesper log svagt. Ibland kunde han tänka att folk med så mycket accessoarer bara kunde se… för mycket ut. Men inte Elias. Det hela passade honom så bra att man inte kunde tycka något annat än att det var fint.
Jesper suckade. Han tänkte alldeles för mycket på saker man inte borde tänka för mycket på. Han tänkte alldeles för mycket på Elias.

”Kvällsmat kanske?”

Elias tittade på klockan på dvd:ns display, som visade halv sju. Han vände blicken till Jesper och log lite frågande. Jesper log svagt tillbaka.
”Jag klarar mig”, sa han och fingrade på en slinga i sitt hår. Elias rynkade pannan.
”Men du har ju inte ätit någonting sen du kom hit”, sa han lågt.
Jesper bet i ringarna i läppen, hade hoppats att han inte skulle säga något om det. Han tittade ner på sina knän. Han ville ju inte vara ohövlig och tacka nej varje gång Elias erbjöd honom något, men…
”Men jag klarar mig”, sa Jesper tyst.  Han undrade om det ens hörts att han sagt något. Elias sa ingenting, Jesper sa ingenting, och tystnaden gjorde att han fick ont i magen. Han vågade inte titta upp på honom heller. Nu har jag förstört allting.
Det hade ju varit så lätt att prata. Allt hade varit så lätt. Och bara för det där lilla så var det som om någon knäppt av en strömbrytare, och han kunde inte prata längre.
”Du måste inte äta”, sa Elias efter en stund och sneglade åt hans håll. Han bet sig i läppen.
”Jag måste nog gå hem”, tvingade Jesper ur sig, märkte knappt vad det var Elias hade sagt. Han kände sig bara så löjlig och han visste att om han stannade länge till skulle han bara bli löjligare och förstöra allting. Han hade ju redan förstört stämningen och betett sig som en tönt.
”Okej.” Elias kliade sig lite i nacken, såg på honom för en stund innan han vände blicken till teven och sträckte sig efter fjärrkontrollen.
Jesper reste sig långsamt upp, skämdes för mycket för att ens våga titta på honom, så han tassade bara tyst ut till hallen utan att vända sig om. Han satte sig ner på golvet och knöt långsamt på sig skorna, höll blicken fäst på sina bleka händer. Han hörde hur Elias kom ut i hallen, hur stegen fortsatte in i köket och sedan kom tillbaka. Det kändes som att det tog en evighet att knyta den sista rosetten och när han rest sig upp, hängt väskan över axeln, så vågade han fortfarande inte titta ordentligt på honom. Det enda han såg var ett grönt äpple som Elias räckt fram. Han tvekade en stund, tog det sedan och mumlade ett tyst ”tack.” Han öppnade dörren med andra handen, sneglade upp på honom bakom luggen.
”Hejdå.”
”Hejdå”, sa Elias lågt, log svagt mot honom. Försiktigt, verkade det som.
Jesper skyndade ut genom dörren innan han hann ångra sig, stängde den efter sig och tog sig snabbt ut ur trapphuset. Han hade blicken fäst i marken under hela tiden han gick, kramade äpplet hårt i handen. Faktum var att han var hungrig egentligen, så hungrig att han ville krypa ihop på marken och gråta för magen gjorde så ont. Men han förtjänade inte att äta, inte idag, särskilt inte nu. Han kunde inte. Så han fick klara sig.

19 oktober

Jesper hade trott att när klockan slog tolv skulle nog de flesta vara på väg hem. Det visade sig att han haft helt fel, för det var först när klockan slog tolv som alla var där. På stereon i teverummet spelades det allt från Amy Diamond till Meshuggah, och vissa partyglada typer höll just nu på att dansa oseriöst till en technolåt ingen verkade ha hört förut. Jesper undrade om inte grannarna skulle bli sura, så högt som musiken spelades.
Elias satt bredvid honom i soffan med benen utsträckta framför sig, ett glas med mörkrött vin i handen, och Jesper kunde inte låta bli att tänka att han såg ut som en vampyr. Och att vinet var blod, då. Fast det förstod man kanske.

Jesper själv hade tappat räkningen på hur många gånger han sprungit ut till köket och hämtat mer att dricka, men det var nog inte alldeles för många gånger i alla fall. Trodde han. Han mådde inte dåligt i vilket fall som helst, var bara lite snurrig och hade svårt att komma fram till vad han skulle säga, så det slutade med att han inte sa något alls.

”Har du kul?” frågade Elias efter en stund, snurrade lite på vinglaset och såg på honom med ett smått berusat leende på läpparna.
”Jadå”, sa Jesper och log tillbaka, undrade om han lät lika släpig som han själv tyckte att han gjorde. Han rynkade svagt pannan när han fick syn på en stor blond frisyr längre bort, blev lite svagt illamående när han upptäckte vem det var. Linn, skolans enda riktiga bimbo, hade uppenbarligen hittat dit. Elias såg åt samma håll, höjde ett ögonbryn.
”Känner du henne?”
”Hon går i min klass”, sa Jesper med en suck, strök sin lugg ur ansiktet och fäste den bakom örat utan att tänka på det. Han tittade på det som var kvar i sitt glas, snurrade lite på det för att se om det åkte runt. Varför det inte skulle göra det hade han dock ingen aning om.
”Jaha. Hon såg läskig ut”, sa Elias och drack lite ur sitt glas, grimaserade svagt. ”Fan vad surt det här är.”

”Jaså?”
”Jaa, smaka.” Han räckte över vinglaset till Jesper, som försiktigt tog emot det. Han ville inte råka tappa någonting, vilket han tyvärr hade lätt för, eftersom hans händer nästan alltid darrade svagt. Elias brast ut i skratt när Jesper smakade och grimaserade minst lika mycket som han själv gjort. ”Visst är det äckligt?”
”Ja… usch”, sa Jesper och svalde hårt, räckte tillbaka glaset till honom. Han förstod inte hur folk kunde dricka sådär surt vin och tycka det var gott. Torrt, kanske det hette. Eller var det något annat?

”Jag ska hämta något annat”, sa Elias roat, tog glaset och reste sig upp innan han försvann ut till köket. Jesper ställde sitt glas på soffbordet, la armarna om sig själv och såg sig om i rummet. Bara två gröna lampor var tända i fönstren, så det var ganska mörkt. Han hann inte fundera över så mycket mer innan soffdynan bredvid honom tyngdes ner igen, och han var precis på väg att fråga vad han hämtat för något, när han upptäckte att det inte alls var Elias som var tillbaka. Istället var det Linn som satt där, med någon färgglad flaska i handen, och ett onödigt sliskigt läppglansleende. Jesper funderade på om han skulle fly ut till köket.
”Heej”, log hon, la huvudet på sned och såg på honom.
”Hej”, sa Jesper tveksamt. Han undrade vad hon höll på med. I skolan såg hon ut som om hon tittade på något pestsmittat så fort han var i närheten.

”Vad gör du?”

”Jag sitter här”, sa han lågt, förstod inte alls varför hon ville prata med honom. Han såg sig snabbt om i rummet igen, undrade om någon försökte jävlas med honom och skickat Linn för att ragga upp honom eller något, men han såg ingen.
”Ameeh, det fattade jag väl”, sa hon och fnittrade, drack sedan flera klunkar ur sin flaska. Jesper var på väg att säga något, men glömde helt av det när hans mobil plötsligt vibrerade till. Han tog upp den, fick läsa två gånger innan han förstod att det var från Yvonne.

Hej! Har du kul? Och när kommer du hem tror du? J
/ Mamma

Jag har ganska kul, men jag vet inte när jag går än.

Troligtvis samtidigt som Elias

Jesper upptäckte först efteråt att han glömt skicka med någon smiley. Det hade tagit honom flera försök att bara lyckas stava till troligtvis, så det var väl därför han glömt av den. Han suckade åt sig själv, stoppade ner mobilen i fickan igen och sneglade på Linn. För tillfället satt hon lite väl lutad åt hans håll, med flaskan obehagligt vinglandes fram och tillbaka.

”Duuu”, sa hon och fnittrade igen, viftade lite med flaskan så att några droppar flög ut och landade på Jespers jeans. Han gav upp en plågad suck. ”Du…”

”Ja?” sa Jesper lågt, såg aningen motvilligt på henne. Han förstod inte alls vad hon höll på med. Det kändes mest läskigt.
”Gör det där ont?” Linn pekade lite med flaskan mot hans läppar, och han lyckades efter en stund förstå att hon måste mena piercingarna.
”Nej… eller jo först men, inte sen.” Han rynkade pannan åt sig själv. Det gick att tänka hur klart som helst, men så fort han skulle prata så kom det ut som värsta osammanhängande sörjan. Var han full?

”Aah, okej, jag fattar”, sa hon och nickade med en allvarlig min, tömde sedan innehållet i flaskan och svalde hårt. ”Alltså.” Hon började vifta med fingret, och Jesper blev lite nervös. Det såg ut som att hon skulle kunna peta ut ögat på honom när som helst.
”Alltså?”
”Jaa, vadå? Eller jaha, det var inget”, fnittrade hon, skakade på huvudet och ställde ner sin nu mer tomma flaska på soffbordet. ”Alltså”, sa hon igen, lutade sig bakåt i soffan och såg allvarligt på honom. ”Du är ju typ snygg.”
”Eh, va?” sa Jesper och såg chockat på henne. Hon hade nog druckit lite väl mycket.
”Jaa, alla andra bah iieehe, de ser typ likadana ut och vafaan… Tobbe typ, han trooor att jag vill ligga med han, bara för att jag hångla med han förra helgen typ, och det är så jääävla irriterande! Vad tror han om mig egentligen, seriööst…” Linn skakade på huvudet och gav Jesper en blick som nog betydde att Tobbe var helt dum i huvudet. Jesper skyndade sig att nicka för att inte råka illa ut.
En kort stund senare upptäckte Jesper att ett par hyfsat långa, svartklädda ben stannat nära soffan där de satt. Han skyndade sig att ge Elias en bedjande blick. Rädda mig.

”Hänger du med och röker?” frågade Elias, som tack och lov fattat med en gång. Jesper nickade kanske lite väl ivrigt, reste sig upp och drog tillrätta både tröja och hår på ren automatik. Han följde efter Elias ut till hallen, såg sig nervöst över axeln och suckade lättat när han såg att Linn satt kvar i soffan. Om hon följt efter hade han nog blivit knäpp.
”Tack”, sa Jesper lågt och lyfte undan ett tiotal jackor för att komma åt sin egen, som naturligtvis hamnat underst.
”Lugnt”, log Elias, ställde ner sitt nyligen påfyllda vinglas på hallbordet och stoppade fötterna i kängorna. Han snörade dem lite slarvigt.”Anföll hon dig?”
”Det kan man säga. Jag fattar inte”, sa Jesper med en suck, kände fundersamt efter i sina fickor. Cigarettpaketet var borta, men han visste med all säkerhet att han haft det när han kommit dit. Hade någon tagit det? ”Och någon har tagit mina cigaretter…”

”Åh? Men du kan få av mig, kom nu.”

Elias log, öppnade dörren och klev ut. Jesper drog sin jacka tätare omkring sig, följde efter honom ut i oktoberkylan och såg fundersamt på alla som trängdes ute på trappan. De flesta hade inte skor på sig, och eftersom han själv hade det, gick han ner till gräsmattan istället. Han såg upp på Elias när han kommit ner och ställt sig bredvid honom.

”Jag får betala tillbaka sen”, sa han lågt, mest för sig själv, och fingrade lite på sitt hår.
”För?” sa Elias och höjde frågande ett ögonbryn, tog upp sina cigaretter ur fickan. Jesper log lite förvånat åt att de rökte samma märke.
”Att du ger mig cigg…”
”Men jag fick ju en av dig, jag betalar tillbaka nu.” Han räckte honom en cigarett och satte tändaren i handen på honom. ”Vad tycker du om festen då?”
”Jo det… bättre än väntat”, sa Jesper och log bortkommet, tände cigaretten och räckte tillbaka tändaren till honom. ”Tack.”
”Ingen orsak.”

De stod tysta en stund, lyssnade på den dova musiken som hördes genom väggarna och då och då blev högre när någon öppnade ytterdörren. Jesper såg ner på sina svarta skor, märkte först nu att han mådde lite illa. Det var inget ovanligt, det hände väldigt ofta när han var nykter också, men det var inte mindre obehagligt för det.

”Jag ska nog gå hem snart”, sa Jesper i brist på annat, lät cigarettröken sila ut mellan läpparna.
”Jag med. Jag vill gärna vara människa i morgon när jag ska gå upp”, sa Elias och la handen för munnen när han gäspade, log åt sig själv. ”Tydligen är jag trött.”

Jesper log bara till svar, nickade svagt. Dock rann leendet sakta av honom när han kom på att han skulle behöva gå hem själv. Han var inte mörkrädd, men rädd för de som kom ut när det blev mörkt. Han ville inte träffa fel folk när han gick ensam.
Elias la märke till att han blivit fundersam, la huvudet på sned.
”Vad är det?”

”Eeh…” Jesper kliade sig i nacken, undrade vad han skulle säga. Det skulle ju låta fånigt att säga att han var rädd för att gå hem, men han ville ju inte ljuga ihop något annat heller. ”Jag tycker… inte om att gå hem själv när det är mörkt… och så.”

Han hörde sig själv säga det i alla fall, och undrade vad det var för fel på kopplingen mellan hjärnan och munnen. Nu lät han ju som världens största mes. Vilket han i och för sig var, men ändå.

”Åh jaha”, sa Elias och nickade. Han tittade fundersamt på sina skor för några sekunder innan han sken upp. ”Men du kan ju sova hos mig!” utbrast han och såg på Jesper med ett glatt leende. Jesper såg dumt tillbaka.

”M-men va?”

”Ja, så slipper du gå hem själv?”

”Åh…” Jesper blinkade några gånger, såg ner på sina skor och knäppte av aska från cigaretten. Det var verkligen snällt av honom att erbjuda sig, men… Han kände ju honom knappt. Inte för att han trodde att det skulle göra något, men ändå. Man brukade ju inte följa med någon hem bara sådär om man inte kände dem bra. Dessutom var han så svår när det gällde nytt folk, eller egentligen, folk över huvud taget. Men det går säkert bra, jag kan gå hem direkt när jag vaknat om det krisar. ”Men får jag verkligen det då?” fick Jesper ur sig tillslut, såg upp på Elias som nickade.
”Klart du får det. Jag har soffa och extramadrass och gud vet vad.”
Jesper såg tyst på honom för en stund, log sedan lite försiktigt och vände ner blicken till sina skor igen.
”Ja men… okej. Då gör jag väl det.”

Någonstans runt niosnåret vaknade Jesper av att han låg på golvet. Han rynkade fundersamt pannan, kände inte igen det mörka parkettgolvet över huvud taget. För några sekunder blev han panikslagen, trodde att han somnat på festen och blivit kvar i huset, men suckade lättat när han mindes att det inte alls var så. Han hade ju följt med Elias hem, han hade tvekat länge och blivit förvånad över att Yvonne tyckte det var okej när han skickat sms och frågat.
Och här låg han nu.

Han gned sig trött i ena ögat, vände sig över på rygg så att han kunde titta upp i taket istället. Huvudet var lite ömt och han kände sig tung i hela kroppen, men annars var det inte så farligt. Tack och lov. Han hade varit rädd att han skulle få den värsta baksmällan någonsin och inte kunnat resa sig utan att spy eller någon av de där andra hemska exemplen han hört om.

Jesper var nära att hoppa högt när något precis intill rörde sig, hann dock inse att det var Elias innan han började skrika som någon liten tjej. Han satte sig långsamt upp, satte ena handen i parkettgolvet för stöd och strök håret ur ansiktet för att kunna se honom bättre. Han förstod inte riktigt hur det gick ihop. Han själv satt på golvet, precis bredvid låg en madrass som han troligtvis rullat av i sömnen, och bredvid madrassen stod en säng. All logik sa ju att Elias borde sova i sängen, men han låg istället nere på madrassen, väldigt nära kanten. Jesper log svagt. Var det kanske han som råkat knuffa ut honom?
Elias rörde lite på sig igen, och det dröjde inte länge förrän han välte ner på golvet han också. Jesper la ena handen över munnen för att kväva fnisset när Elias förvånat slog upp ögonen.
”Varför… ligger jag på golvet?” stönade Elias trött efter en stund, rynkade pannan och började le när han såg att Jesper verkade tycka det var roligt. ”Va?”
”Du trillade av madrassen”, sa Jesper, harklade sig när han hörde hur hes rösten var. Han flyttade sig lite bakåt för att Elias skulle få mer plats att kunna sätta sig upp på, drog upp benen mot bröstet och la armarna om dem.
”Men… jag fattar inte”, sa Elias förvirrat, strök fingrarna genom håret när han satt sig upp. Han tittade mot sängen. ”Jag la mig väl i sängen igår?”
”Jag tror det…” Jesper rynkade pannan. Elias kunde väl inte ha vält ner på madrassen under natten, då borde väl någon av dem ha vaknat?
”Åh”, sa Elias efter ett tag, skrattade lågt och satte handen i golvet som hjälp för att resa sig upp. ”Jag gick till köket och drack vatten i natt, och la mig fel.”
”Jaha”, sa Jesper och bet i ringarna i underläppen för att inte fnissa. Av någon anledning blev han lite nervös över tanken att han sovit bredvid honom i säkert någon timme. Att bli nervös i efterhand var ju ganska onödigt, men han var så osäker när det gällde andra människor, så det förvånade honom att han inte reagerade kraftigare över det. Det var väl bra, i och för sig.
”Och jag har sovit i skjorta och jeans…” Elias tittade ner på sina kläder med en uppgiven suck. Han drog lite i kragen på skjortan. ”Känns inte så fräscht.”
”Inte mitt heller”, sa Jesper tyst, hade sovit i jeans, t-shirt och huvtröja. Och armvärmare då. Det kändes sådär varmt och kvavt, och inte alls fräscht.
”Har jag smink i hela ansiktet?”
Jesper försökte ignorera att hjärtat hoppade över ett slag i bröstet när Elias tittade på honom. Det där med ögonkontakt var ju livsfarligt, i alla fall för honom.
”Bara lite”, sa Jesper och log osäkert, tittade ner på sina knän innan han fick för sig att rodna eller glo för mycket eller vad han nu kunde få för sig att göra för dumt.
”Vilken tur. Nej men, frukost skulle vara nice, jag är jättehungrig.” Elias satte händerna i sidorna. ”Kommer du?”
”Mhm.” Jesper släppte taget om sina ben, tog sig upp på fötter och vinglade till lite när han väl var uppe, men behöll tack och lov balansen. Han följde efter Elias ut i köket, la handen över magen när den kurrade lågt och tittade bekymrat ner på den. När han tänkte efter så var det över ett dygn sen han ätit sist. Det som borde bekymra honom var just det, men det han egentligen bekymrade sig över var om han skulle våga äta något nu. Skulle det vara okej?

”Vad vill du ha på?” frågade Elias och öppnade kylskåpsdörren, såg frågande på Jesper och log svagt. ”Jag har ost och grönsaker. Ingen korv, men… marmelad, fast den är nog gammal och äcklig, för jag fick den av mamma när jag flyttade och jag har inte rört den.”
Jesper ryckte upp sig själv ur tankarna, skyndade sig att le lite tillbaka, men det kändes mest som en förvirrad grimas. Det är nog okej. En smörgås bara.

”Eh…” Han drog i ena ärmen på tröjan utan att tänka på det själv. ”Jag kan ta ost.”
”Okej.”
Jesper tittade på medan Elias plockade fram tillbehör ur kylskåpet. Han kunde inte låta bli att undra varför han gjorde det här. Elias var så snäll och log hela tiden, och verkade faktiskt vilja träffa honom, och det gjorde honom så förvirrad. Folk brukade vanligtvis vara helt ointresserade av att prata med honom, och om de försökte så gav de upp nästan med en gång. Jesper förstod mycket väl varför, han var så tyst och stel, men han blev ändå ledsen varje gång det hände. Om han träffat sig själv hade han troligtvis gjort likadant. Han kände sig så obekväm när folk var tysta hela tiden och ändå fortsatte han vara tyst och tråkig själv. Fast det hade mest att göra med att han var så rädd att säga något fel.
Han log svagt för sig själv. Trots att hela grejen med Elias gjorde honom förvirrad så gjorde det honom glad också. Han var glad att han träffat honom och han var glad att han faktiskt hade någon han kunde säga hej till på vägen hem från skolan om man råkade ses.
Först när Elias dukat fram allt på köksbordet vaknade Jesper ur tankarna och han fick lite dåligt samvete över att han inte hjälpt till.
”Jag kunde ju ha hjälpt till”, sa Jesper tyst, nästan för sig själv, när Elias vinkade honom till bordet.
”Äsch”, sa Elias och sköt in sin stol en bit, tog upp ett juicepaket han ställt bredvid sitt glas och skruvade av korken. ”Det gick så fort att ta fram ändå, ingen fara.”
”Okej.” Jesper tvekade lite, visste inte vilken stol han skulle sätta sig på. Bordet var vitt och runt med en svart duk på, och det var svårare än väntat att bestämma om han skulle sätta sig bredvid eller mitt emot Elias. Tillslut satte han sig bredvid ändå. Han väntade en stund innan han tog en brödskiva och smörade den, la på en skiva ost.

”Inte så snygg servering kanske”, sa Elias och petade på brödpåsen. ”Men jag hoppas det duger.”
”Det duger fint”, sa Jesper lågt, delade smörgåsen i två, och sedan fyra delar innan han började äta av den. Han såg mot klockan som hängde över dörren in till köket. Han hade inget emot att vara här, men på något sätt kändes det som att han borde gå hem snart. Innan han blev konstig, fick panik och förstörde något. Han ville inte att det skulle hända när han var med Elias, var rädd för att han skulle skrämma honom eller bara få honom att komma fram till att han var alldeles för konstig. Så som alla andra gjort.

18 oktober

Runt sjusnåret på lördagen satt Jesper på sin säng, mobilen i handen och med blicken fäst på displayen. Elias hade fått hans nummer, hade nyss smsat och sagt att han skulle ringa när han duschat, och Jesper var så nervös så han höll på att dö. Han brukade aldrig prata i telefon, knappt ens med Yvonne. Det kändes som att det skulle sluta i pinsamhetskatastrof.
Jesper andades ut i en besvärad suck. Han hade till och med haft svårt för att bestämma sig för vilka kläder han skulle ha. Han brukade aldrig bry sig om sånt annars, men nu helt plötsligt visste han inte om han skulle försöka klä sig lite mer normalt, om han skulle ha skjorta, eller bara helt vanliga kläder. Det hade i vilket fall som helst slutat med att han valt det vanliga paret jeans, de svarta, och en svart Bullet For My Valentine-tröja med rött tryck. Över det hade han den vanliga svarta huvtröjan. Det var nästan en självklarhet när det gällde kläder. En huvtröja, eller i alla fall något långärmat. Han hade tagit på sig en armvärmare på vänsterarmen för säkerhets skull, till och med. I fall något skulle gå fel, om någon blev arg och tog hans huvtröja, eller om han blev för varm…

Mitt i tanken så började mobilen vibrera. Jesper blev så förvånad att han höll på att tappa den i golvet, men lyckligtvis klarade han sig från det. Han såg dumt på displayen för en stund, suckade sedan och tryckte nervöst på grön lur. Det fick gå som det gick.
”Hallå”, sa han lågt när han satt mobilen till örat, bet sig i tungan när han hörde hur ynklig hans röst lät. Det här gick ju väldigt bra.

”Hej!” sa Elias glatt i andra änden, och Jesper kunde inte låta bli att tänka att han hade fin röst. Han lät varm. ”Ehm, nu har jag duschat klart. I alla fall, hittar du till Ante eller hur var det? Plommongatan tror jag det heter.”

”Nja… Jag kanske hittar till villaområdet, men inte rätt gata”, sa Jesper och tuggade lite på en av ringarna i läppen. Han hade för vana att göra det när han var nervös eller orolig.

”Åh, okej. Men jag kanske kan komma och hämta dig? Jag hittar heller inte superbra men det borde nog funka.”

”Jo, det vore nog bra.” Jesper fortsatte tugga på ringen, såg snabbt mot klockan. ”När i såna fall?”
”Festen börjar åtta tror jag… Fast man behöver ju inte vara där först av alla, så jag kan hämta dig då istället kanske?”

”Mhm, okej.”

”Vart bor du förresten? Det kanske är bra om jag hittar till dig först och främst”, sa Elias och skrattade. Han verkade hålla på att greja med något, för det väsnades lite i bakgrunden. Jesper kunde inte låta bli att undra vad det var för något.

”Ovanför mataffären, det finns några små, vita hus vid dagiset, om du vet?” sa Jesper och reste sig upp från sängen. Han hoppades att det dög som förklaring, för han visste inte hur han skulle beskriva annars. Gatunamnet sa nog inte så mycket för en som inte bott där så länge.

”Åh, jaha där! Men där har jag gått förbi, det är ganska nära min lägenhet.” Elias fortsatte greja med det där som Jesper inte visste vad det var. Han suckade efter en stund och verkade ge upp. ”Förlåt att jag väsnas, jag försöker få ner en skjorta från en galge men den vill verkligen inte.”

”Åh, jaha”, sa Jesper och fnissade tyst, tyckte av någon anledning det var roligt.

”Men, eh, ja. Jag kommer och hämtar dig vid åtta då.”

”Mhm. Jag kan gå ut till vägen så du ser mig.”
”Toppen. Men vi ses då”, sa Elias, och det verkade på hans röst som att han log. Jesper log svagt han också.
”Det gör vi.”

”Hejdå.”

”Hejdå.”

Några minuter innan åtta gick Jesper till hallen för att ta på sig ytterkläderna. Han satte sig ner på golvet medan han knöt sina converseskor, tittade tyst på sina händer. Fingrarna var smala, naglarna svartmålade. Det kändes som att han ansträngt sig lite väl mycket för att se okej ut till festen. Han ville inte se alldeles för extrem ut, samtidigt som han inte ville se vanlig ut heller, vilket hade slutat med att han bara sminkat sig jättelite. I vanliga fall brukade han måla hyfsat tjocka kajalstreck under ögonen, men den här gången hade han låtit bli, och det hade fått bli tunna streck istället.
Han tog ner jackan från kroken, drog på sig den och tittade upp när Yvonne kommit ut till honom. Hon log, lutade sig mot väggen.
”Ska du inte äta något innan du går dit?”
”Jag är inte så hungrig”, sa Jesper lågt, sa det av ren reflex, och drog upp dragkedjan i jackan. Han drog tillrätta ärmarna, tittade upp på henne bakom det svarta håret och log försäkrande. Yvonne log lite tveksamt tillbaka, försvann sedan ut i köket och kom snart tillbaka med ett grönt äpple.
”Ta med det i alla fall.”
”Okej.” Jesper la ner det i fickan, vinkade lite till henne och öppnade sedan dörren. ”Hejdå då.”
”Hejdå. Hör av dig om det är något”, sa Yvonne och vinkade tillbaka, stängde dörren efter honom när han klivit ut.

Jesper gick nerför den korta trappan, klev ut på vägen och såg sig om. Han hade gått ut någon minut för tidigt, för säkerhets skull, och var lite orolig för hur han skulle bete sig när Elias kom dit. Som vanligt, vore ju det mest logiska svaret, men han kände sig alltid så tråkig. Fast det fanns kanske inte så mycket att göra åt.

Han tände en cigarett i brist på annat, rökte den sakta och la armarna om sig själv så gott han kunde. Det var ganska kallt. Han borde kanske ha tagit en halsduk.

Någon minut senare hördes det steg en bit bort på gatan, och rasslet från kedjor. Jesper log svagt när han förstod att det måste vara Elias, tog ett bloss på cigaretten och vinkade till honom när han kommit närmre. Elias vinkade glatt tillbaka.
”Tjenare”, sa han när han kommit fram, ruskade luggen ur ansiktet så att det rasslade om honom igen. ”Är du klar?”
”Ja”, sa Jesper och nickade, knäppte av askan från cigaretten. Han tittade på kavajen Elias hade på sig. Den var i skinn, troligtvis fejk, hyfsat figursydd och hade några remmar med silverspännen som fungerade som låsmekanism, eller vad man nu skulle säga. Istället för knappar helt enkelt. ”Din kavaj är snygg”, vågade han sig på att säga, lät lite ängslig, och försökte le utan att se fånig ut. Elias märkte dock ingenting utan log bara tillbaka.
”Tack! Den är skitstel och man känner sig som en bodybuilder, men den funkar till fest och sånt. Ska vi gå?”
”Mhm.” Jesper log åt hans bodybuilderjämförelse, tittade ner på sina skor när de började gå. Han tittade mot honom då och då, upptäckte att de där kedjorna som rasslat satt fast i hällorna på hans svarta jeans. Jesper undrade om det inte var jobbigt att ha så mycket accessoarer, alla kedjor och ringar och sånt där.

”Fan, jag skulle nog ha ätit innan”, sa Elias efter en kort stund och la handen över magen. Jesper tittade upp på honom bakom luggen, tog upp äpplet ur jackfickan och räckte frågande fram det. Elias tog förvånat emot det. ”Men ska inte du ha det?”
”Nej, jag är inte hungrig”, sa Jesper och skyndade sig att le. Han tog ett sista bloss på cigaretten innan han släppte ner den på marken, trampade av glöden. Det var bättre att äpplet kom till nytta än att det låg i jackfickan hela kvällen, och sedan hamnade i en soptunna på vägen hem.

”Åh jaha, tack”, log Elias och tog ett bett av äpplet. Jesper nickade bara svagt till svar, log och såg ner på sina skor igen. Han hoppades att han inte skulle få något psykbryt under kvällen. Han ville faktiskt försöka ha kul, för en gångs skull.

Väl framme vid plommongatan var det inte så svårt att lista ut vilket hus det var fest i. Dov musik, mestadels bas, strömmade ut på gatan och dörren stod vidöppen. Jesper hann bara fundera på om det inte blev kallt där inne, sedan hade en vithårig, hyfsat kort kille skyndat ut ur huset och fram till dem.

”Tjenare!” sa han glatt till Elias, såg sedan på Jesper och presenterade sig som Ante. Jesper log lättat över att han inte behövt skaka hand, hade svårt för sånt, och mumlade något otydligt till svar om att han hette Jesper.

”Har det kommit något folk än?” frågade Elias och började gå mot huset, såg snabbt på Jesper för att se så han hängde med.
”Nja, typ fyra pers. Resten kommer väl om en halvtimme eller något, men det är bara att börja parta. Jag ska hämta öl i källaren, be right back.” Ante försvann runt huset, och Jesper följde efter Elias uppför trappan och in i hallen.
Han drog långsamt ner dragkedjan i jackan när de kommit in, såg sig om i den smala hallen. De flesta galgarna under hatthyllan var upptagna, så Jesper hängde sin jacka på en krok längst in. Han hoppades att han skulle hitta den sen när han skulle hem.
”Jag går ut till köket”, sa Elias, som precis snörat upp sina kängor och ställt dem åt sidan. Han såg på Jesper och satte ena handen i byxfickan på de svarta jeansen. ”Hänger du på?”
”Visst”, sa Jesper och nickade, skyndade sig att kliva ur skorna och följa efter Elias innan han tappade bort honom. Huset verkade inte vara särskilt stort, men han hade ju aldrig varit där förut, så det skulle inte förvåna honom alls om han lyckades villa bort sig.
Väl ute i köket spärrade Jesper förvånat upp ögonen när han fick syn på alla flaskor som stod uppradade på diskbänken. Det såg ut att räcka till ett helt kompani.

Han hoppades lite naivt att ingen skulle bli alldeles för full, eller för social. Han visste inte hur han skulle bete sig i såna situationer, och det var ju toppen, för folk skulle ju med all säkerhet dricka ikväll.

”Sådär”, sa Ante, som plötsligt uppenbarat sig i dörröppningen, med ett flak öl som han ställde ner med en duns på köksbordet. Jesper undrade om han var rik eller något, för trots att han själv inte brukade dricka, så visste han att sprit var dyrt. Om Ante nu inte hade hundra kompisar som tagit med sig en flaska var, och sedan på något mystiskt sätt försvunnit. De få människorna han sett när de klivit in satt i teverummet och pratade glatt, och ingen av dem kände han igen från skolan. Han var faktiskt glad över det. Över att det inte var någon där som han ”borde” hälsa på, och sådär.

”Det är bara att ta, jag ska ringa efter Löken och höra om han bestämde sig för att komma eller inte, jag vetefan vad han sa”, muttrade Ante efter en stund, satte en ölburk i handen på Jesper när han svängde ut ur köket igen. Jesper tittade dumt på burken för en stund, räckte den sedan till Elias och log ursäktande.

”Vill du inte ha?” frågade Elias och tog emot den, såg frågande på honom.
”Nej, jag... öhm, jag gillar inte öl.”
”Åh, jaså. Men gör en grogg då, det är hur mycket grejer som helst här”, sa han och lyfte upp en grön flaska, läste på etiketten med ett höjt ögonbryn.
”Men jag har aldrig gjort det…”
”Har du inte?” Han tittade upp på honom, ställde ner flaskan igen och började le. ”Då kan jag göra en åt dig.”
”Åh… jaha, okej”, sa Jesper och tittade ner på sina händer för att inte rodna åt sin egen oerfarenhet.  Han undrade hur han skulle göra resten av kvällen. Om han skulle fortsätta tassa efter Elias överallt, eller om han skulle försöka sitta själv i en soffa någonstans utan att känna sig dum. Visserligen kändes det dumt att tassa efter Elias hela tiden också, och det måste vara irriterande för honom att ha någon liten, rädd tönt som sprang efter vart han än gick. Men det löser sig nog.

”Sådär.” Elias räckte honom ett glas med nästintill neongrönt innehåll och log stort.
”Tack”, sa Jesper, tog emot glaset och tittade fundersamt ner i det. Efter en kort stund hade han samlat mod nog till att smaka, och till sin förvåning var det inte alls lika illa som han väntat sig. Elias, som troligtvis tyckt hans min var roande, skrattade lågt och tog upp sin ölburk igen.
”Var det gott?”
”Jo ganska”, sa Jesper generat och log lite försiktigt tillbaka. Kvällen skulle kanske kunna bli helt okej ändå.

16 oktober

Franskans grammatik och regler flöt ihop i ett enda virrvarr i boken som låg uppslagen på skolbänken. Jesper såg oförstående på alla ”je suis, tu es” och liknande. Han kunde väl dem egentligen, men för tillfället var han så trött att han nog inte hade förstått även om det stod på svenska. Han ångrade att han inte valt tyska, det var i alla fall lite mer likt svenska än vad franskan var. Det kändes helt hopplöst med massvis av extrabokstäver som ändå inte uttalades, utan bara gjorde att orden såg krångligare ut.
Han suckade tyst, lutade huvudet i handen och tittade ut genom fönstret. Lektionen var en timma lång, och han hade hittills bara tagit sig igenom tio minuter. Han kände på sig att den här dagen skulle gå långsamt. Om han nu orkade gå på alla lektioner.

Franskalärarinnan, Ingela, gick runt i klassrummet till var och en av eleverna och förhörde dem på glosläxan. Inte så smart gjort, eftersom de flesta tjuvlyssnade på vad den bredvid sa, och sen räknade upp svaren likadant. Ingela verkade dock inte förstå det, för hon såg bara förtjust ut över att alla verkade ha gjort läxan för en gångs skull.

När hon började närma sig Jespers bord kröp han ihop lite på stolen, som om han hoppades på att hon inte skulle märka honom, men dessvärre så fungerade det inte. Ingela stannade upp vid bänken, rätade i ordning sina papper och tittade sedan upp på honom.
”Ja, Jesper”, log hon, verkade vara exalterad över att förhöra på glosor, trots att hon redan lyssnat på samma ord femton gånger. ”Jag är?”
”Je suis”, sa han lågt, la händerna i knäet och tittade på dem. Han sneglade lite mot boken under den svarta luggen, hoppades att hon inte såg det.
”Du är?”
”Tu es.”
”Ni är?”
”Vous… etes?” sa han tveksamt, hade naturligtvis lyckats glömma vad alla de andra sagt, trots att han hört det för bara någon minut sedan. Han blev osäker, och att tjejerna som satt bakom honom verkade fnissa åt det faktumet gjorde honom bara uppgiven. Ingenting gick visst in i huvudet när det gällde skolarbete. ”Eller… jag vet inte.”

Som han anat orkade han inte stanna kvar särskilt länge i skolan. Det var en dålig dag igen, han mådde illa och var yr, och när resten av klassen gick på lunch svängde han istället av till skåpen. Han såg sig om i korridoren, låste upp sitt skåp och tog ut sin jacka. Det hörde nästan till rutinerna nu, att se sig om så fort han var ensam. Oftast hände det ingenting, men någon gång hade han fått en knuff i ryggen, eller fått fötter utstuckna framför sig så att han skulle falla. Det fanns vissa i klassen, och i resten av skolan, som verkade kunna roa sig enbart genom att hålla på med sånt.
Jesper knäppte knapparna i jackan, tog ut väskan och hängde den över axeln. Han låste skåpet innan han gick ut genom entrédörren, suckade lågt åt sig själv och åt hur lätt han gav upp. Han orkade bara mindre och mindre, och han log bittert åt sig själv när han tänkte så.  Yvonne förstod, och det var okej med henne när det var några lektioners frånvaro på pappret som skickades hem varje månad. Men på sista tiden så hade det nästan varit mer frånvaro än närvaro.

Jesper tände en cigarett när han kommit utanför skolområdet, tog ett bloss och tittade någon meter framför sig på marken medan han gick. På grund av det höll han helt på att missa Elias som kom gående.  Tack och lov stannade den svartklädde upp och hälsade glatt, vilket fick honom att väckas ur tankarna.
”Åh, hej”, skyndade sig Jesper att säga, log överraskat och skamset på samma gång. ”Jag såg inte…”
”Nej jag förstod det”, sa Elias och log. Han såg snabbt åt hållet han varit på väg mot, vände sig sedan mot Jesper igen och harklade sig lågt. ”Ska du genom centrum?”
”Ja”, sa Jesper och nickade svagt, fastän han egentligen brukade ta den andra vägen hem. Han visste inte riktigt varför han sagt ja, det kom liksom ut på automatik.

”Okej. Gör det något om jag följer dig?” Elias log frågande, stoppade händerna i fickorna på den svarta rocken. Jesper skakade bara på huvudet till svar, log tillbaka. ”Åh, vad bra.”
”Mhm.” Han började gå igen, lät luggen falla ner över ögonen innan han sneglade upp på honom. Han tog ett bloss på cigaretten, tänkte att han måste säga något mer snart. Det hade redan varit tyst lite för länge. ”Varför gick du ditåt då?” Jesper bet sig lite i läppen, ångrade sig redan. Den frågan lät ju bara konstig. Typ som att han inte alls ville att han skulle följa honom genom centrum.

”Åh, nej jag vet inte”, sa Elias och ryckte på axlarna. ”Jag har inget bättre för mig, så jag går bara runt, runt. Och så gick jag där borta”, han pekade,”när jag fick syn på dig, och så tänkte jag att jag kunde säga hej.”

”Jaha… Jag märkte verkligen ingenting”, sa Jesper lite generat, tänkte att han måste börja se sig mer för när han gick. Han skulle väl inte ens märka om det kom en långtradare och körde över honom.
”Äsch.” Elias log svagt igen, tog upp ena handen ur fickan för att stryka luggen ur ansiktet. Han såg på Jesper efter en kort stund. ”Slutat tidigt?”

”Nej, jag… skolkar”, sa Jesper, det sista ordet i en suck. Det var väl inte bättre än så, egentligen.
”Jaha, okej.”
Det blev tyst igen. Elias gick med blicken någonstans längre fram på vägen, och Jesper såg så diskret han kunde på honom bakom luggen. Han såg verkligen bra ut, Elias. Trots allt det där sminket och den långa luggen så syntes det att han hade fina ansiktsdrag.
Jesper vände generat tillbaka blicken till asfalten, undrade vad han höll på med egentligen. Han brukade inte gå och glo på folk sådär annars. Visserligen så träffade han inte gothare så ofta heller, men ändå.

”Brukar du gå på fest?” frågade Elias, helt från ingenstans, och vände blicken till Jesper. Jesper tittade nästan chockat tillbaka.
”Öh… nej”, sa han lågt och bet osäkert i en av ringarna i läppen. Märktes det inte att han var en av de asocialaste människorna i Sverige? Eller, rättare sagt, att han inte hade några vänner att gå på fest hos? Han hade trott att det syntes på långa vägar. ”Hurså?” lade han till efter en stund, tittade fundersamt upp på honom.
”Ante har fest på lördag, och ingen verkar vilja komma säger han, så han tyckte jag skulle bjuda in folk. Jag känner typ ingen här, förutom honom då, så jag tänkte att jag kunde fråga dig.” Elias log, antagligen åt sig själv och den bra förklaringen, och rätade till kragen på rocken.
”Åh…” sa Jesper dumt, nästan nervöst. Han, på en fest?  Bland massa okända och säkert äldre människor? Han hade aldrig varit på fest förut, faktiskt aldrig någonsin. Jag skulle säkert bara få panik och göra bort mig. ”Men, uhm, det är jättesnällt men… Jag vet inte…”
”Varför inte?” frågade Elias och såg på Jesper igen. Såg han inte lite besviken ut? Fast, det var nog bara inbillning. Jesper suckade besvärat, kliade sig i nacken och tittade ner på sina skor medan de gick. Vad skulle han säga? Att han inte fungerade ihop med för många okända människor och kunde bryta ihop på grund av ingenting alls? Knappast.
”Jag är så blyg”, mumlade han tillsist. Det var ingen lögn, för blyg var han.

”Men äsch, det gör väl inget? Du känner ju mig, och Ante är snäll, han bjuder inga idioter och om det kommer några så sparkar han ut dem. Du kan ju gå hem om det är tråkigt?” Elias log hoppfullt. Jesper undrade varför han ens ville ha med honom dit, var han inte tråkig att prata med, så lite som han sa?
”Jo…” Han fingrade lite på en hårslinga, tittade upp på Elias igen och log försiktigt. ”Jag får väl... fråga mamma. Så, kanske.”

Vad hade han gett sig in i nu?

Fest? På lördag? Hos någon Ante som han inte kände, troligtvis kände han ingen annan som skulle komma dit heller. Om det inte kom någon från hans klass som skulle skratta åt honom, så skulle han behöva gå hem mitt i natten och må dåligt över att han inte ens klarade av att gå på fest som en vanlig tonåring.
Jesper suckade plågat, drog fingrarna genom sitt nytvättade hår. Han ville inte säga att det inte gick nu heller, eftersom Elias sett så glad ut när han sagt att han kanske kunde. Han förstod verkligen inte varför Elias faktiskt blivit glad över det. Fast egentligen förstod han inte så mycket om Elias alls, men han var lite glad att han faktiskt frågat honom.
Samtidigt blev han ledsen, för han visste inte hur han skulle bete sig. Om han anade rätt så skulle han nog hamna i en soffa i något hörn och sitta och vara tyst hela kvällen, och skämmas.

Men det fick väl kanske vara så. Han tyckte inte om att sitta hemma hela tiden, det var det enda han gjorde, och nu när han fick chansen att komma ut och faktiskt göra något så blev han rädd för den. Elias var snäll, och om den där Ante var kompis med honom, en gothare, så hatade han nog inte emos. Förhoppningsvis gjorde inte de andra gästerna det heller. Det kanske gick bra, och om inte det, så kanske det gick helt okej. Och det fick duga.
Jesper fingrade på dragkedjan till sin svartröda huvtröja, tänkte att han faktiskt skulle försöka ta den här chansen. Han kunde ju faktiskt, precis som Elias sagt, gå hem. Om han ångrade sig, om han mådde dåligt, eller om han bara tröttnade. Det enda som återstod var att fråga Yvonne om han fick.
Innan han hann ångra sig reste han sig upp från sängen, gick ut ur rummet och in till vardagsrummet, där Yvonne satt i soffan och läste en bibeltjock bok. Jesper harklade sig lågt, började dra i en hårslinga igen, som han nästan alltid gjorde när han var nervös.

Yvonne tittade upp på honom, slog ihop boken och log frågande mot honom. Uppenbarligen såg hon att han hade något han ville fråga om.

”Jo…” började Jesper och log dumt åt sig själv, såg ner på sina svarta jeans. Det kanske var bäst att bara säga som det var. ”Jag blev bjuden på fest. På lördag.”

”Jaså?” sa Yvonne och satte sig mer rakt upp i soffan, log bredare mot honom. ”Vad roligt.”
”Åh, um, jo det är det väl, men…” Han suckade tyst, undrade vad det var för fel på hans hjärna. Han kunde ju inte ens prata. ”Får jag gå?”

”Ja, det är klart. Bara du har på mobilen och svarar om jag ringer så är jag nöjd.” Hon la boken på soffbordet, lutade armbågarna mot sina knän. Jesper såg lite förvånat på henne. Han hade inte trott att det skulle gå så bra. ”Hos vem är det?”
”Öh, jag känner inte han som har festen, men… jag har pratat lite med en kille som sa att jag gärna fick komma.”

”Okej. Men så länge du är försiktig och hör av dig om det är något och allt det där vanliga, du vet.”
”Jag vet.” Jesper nickade svagt, kunde inte låta bli att le mot henne. Hon var alltid så snäll. Han hade inte trott att hon skulle bli så glad över att han faktiskt skulle gå ut, för en gångs skull. Men det blev hon, för hon log större än på länge.

15 oktober

Klockan kvart över tio satt Jesper på en bänk bredvid ribbstolarna i idrottshallen och läste en bok. Resten av klassen spelade basket, och smällarna när bollen studsades mot golvet gjorde att han inte kunde koncentrera sig särskilt bra alls på vad han läste. Både Henrik och Viktor hade gnällt om att de också ville slippa idrottslektionerna sådär som Jesper gjorde, men läraren hade blivit förbannad och gormat åt dem att inte bete sig som tjejer. Jesper hatade den läraren. Det var ett under att han fått tillåtelse att slippa vara med på lektionerna. Yvonne hade behövt skriva ett långt brev till rektorn, som i sin tur fick övertala surpuppan till lärare att Jesper bara skulle behöva göra de teoretiska delarna.  
Läraren hatade nog Jesper lika mycket som Jesper hatade honom, men det spelade ingen roll. Det var ingen sån där människa han tänkte träffa på fritiden direkt. Visserligen så träffade Jesper ingen alls på fritiden, men ändå.

Han duckade snabbt för en basketboll som kom flygande och träffade väggen precis där hans huvud varit förut. Han kände på sig att personen som kastat gjort det med avsikt.

Efter lunchen hade molntäcket spruckit upp och det gick att skymta himlen därigenom för första gången på några dagar. Jesper var på väg hem, höll ett hopfällt och fortfarande fuktigt paraply i ena handen och en cigarett i den andra. Egentligen var det två lektioner kvar av skoldagen, men han var på alldeles för dåligt humör för att stanna i skolan. Han var inte sur eller arg, det var inte det som var problemet. Men han kände sig tom och orkeslös, och tankarna seglade hela tiden iväg till bandaget under ärmen på den svarta huvtröjan. Det var fånigt att tänka så, men på något sätt kändes det alltid som att folk visste om när han gjort det. Det kändes som att de när som helst skulle få för sig att knuffa in honom i en vägg, dra upp hans ärmar och skratta åt såren.

Jesper suckade besvärat när en sten lyckats ta sig in i hans högra sko. Han gick fram till en bänk som stod intill gångvägen, satte sig ner och la ner paraplyet bredvid sig, började sedan knyta upp rosetten till den svarta converseskon. Han behöll cigaretten mellan läpparna, andades ut röken genom mungipan och fick efter några försök ut den lilla stenen. Efter att han knutit på sig skon igen lutade han sig bakåt mot ryggstödet med en suck. Så länge han var utanför skolans väggar kände han sig lite bättre.  Han kunde lika gärna sitta här en stund, istället för att gå hem.
”Hej, ursäkta…”
Jesper tittade förvånat upp. Han hade visst sjunkit djupare i tankarna än vad han trott, och hakan höll på att falla ner i marken när han fått syn på den som hälsat.
Han var lång. Betydligt längre än vad Jesper var.
Iklädd svarta jeans, svart skjorta med krås och en svart slips. Han hade ett par högskaftade svarta kängor, ett nitbälte om höfterna, och en lång, svart rock. Åh…

”Hej”, klämde Jesper fram, skyndade sig att knäppa av askan från cigaretten, som han helt glömt bort. Han kände på sig att ögonen var stora som tefat.

Killen som hälsat log ursäktande, strök den svarta luggen ur ansiktet, så att ett par svartsminkade ögon avslöjades. Han hade två ringar i underläppen, precis som Jesper också hade.
”Skulle jag kunna köpa en cigarett av dig?” frågade killen, och Jesper skyndade sig att nicka.
”Ja, visst”, sa han lågt, satte sin halvrökta cigarett mellan läpparna igen innan han kände efter i fickorna för att hitta paketet. Han lät luggen falla ner över ögonen, sneglade upp på honom så diskret han kunde. Han måste vara nyinflyttad, för Jesper visste då ingen i den här staden som klädde sig gotiskt. ”Du kan få en annars”, sa han när han tagit upp cigarettpaketet, log försiktigt mot honom och räckte fram det. Han hade ingen lust att ta betalt för en cigarett.

”Åh? Vad snällt, tack”, log den svartklädde killen och tog emot det. Han stod kvar en stund, tvekade antagligen, och satte sig sedan ner bredvid Jesper på bänken.
Jesper skyndade sig att flytta på det fuktiga paraplyet, kröp på automatik ihop lite där han satt. Han hade inte trott att killen skulle stanna. Inte för att det gjorde något, men han blev alltid så nervös bland nytt folk. Det kändes som att han bara log blygt och mumlade ohörbara saker till svar, vilket oftast fick folk att ge upp försöken att prata med honom.
Jesper suckade tyst, la ner paketet i fickan igen när killen räckt tillbaka det. Han kunde ju i alla fall försöka prata om någonting, så sällan som folk kom fram till honom.  
”Vill du låna tändare?” frågade Jesper lågt, bet utan att tänka på det i en av ringarna i läppen när han vände blicken till den svartklädde killen igen.
”Nej tack, det har jag.”
Jesper betraktade honom tyst när han satte cigaretten mellan läpparna, tog upp en tändare ur rockfickan och tände den. Han kunde inte låta bli att le svagt när han såg att hans naglar var svartmålade, och att flera av hans fingrar pryddes av ringar i svart och silver. Jesper hade aldrig träffat någon gothare innan.  Visserligen så hade han väl knappt träffat någon som klädde sig som han själv, det vill säga, han hade inte träffat något annat mobbat emobarn. Det var typ bara han i hela samhället som klädde sig alternativt. Och den här nye killen då.

”Jag har gått utan hela dagen, ingen jag känner hade några och kiosken jag hittade hade stängt tidigt, så där kunde jag inte köpa”, suckade den svartklädde efter en stund, vände blicken till Jesper, som skyndade sig att titta ner på sina händer. ”Och jag hittar inte till mataffären…”

”Hittar du inte till mataffären?” sa Jesper förvånat, tittade försiktigt upp på honom igen.

”Nej, jag har inte bott här så länge”, log han och knyckte lätt på nacken för att få undan håret från ögonen.

”Åh… Jag tänkte det”, sa Jesper och nickade svagt. Då hade han tänkt rätt, i alla fall. Han kunde inte låta bli att vara lite glad över det, att han var nyinflyttad alltså. Då var han inte ensam om att sticka ut klädmässigt. Dessutom verkade han ganska snäll.

”Hemskt vad folk glor”, sa den svartklädde lågt när en gammal tant med en liten hund i koppel precis passerat dem. Jesper hade haft fullt upp att tänka, så han hade helt missat att hon tittat på dem. Att hon gjort det var väl inte så konstigt, dock.
”Jo, de brukar göra det”, sa han och kliade sig lite i nacken. ”Alla andra här klär sig typ normalt, så…”

”Gör de?”  Den svartklädde andades ut cigarettröken i en låg suck. ”Vad tråkigt.”
”Mhm.” Jesper försökte komma på något att fortsätta samtalet med, fingrade på det fuktiga paraplyet utan att tänka sig för och suckade uppgivet när han kom på sig själv. Han tänkte för mycket, och sjönk bort i tankarna alldeles för lätt. ”Eller, det kanske finns några på gymnasiet”, sa han efter en stund. ”Men jag ser aldrig dem.”

”Åh, jag trodde du gick där?”

”Jo… Jag skulle ha gått i ettan, men jag missade ett år i högstadiet så jag går i nian nu.”
”Jaha, okej. Så du är… sexton?” Han log lite frågande, och Jesper nickade svagt.
”Det stämmer”, sa han lågt, la händerna i knäet för att inte råka fortsätta pilla på paraplyet igen. Den svarthårige nickade han också, tog ett bloss av cigaretten och lutade sig lite framåt. Jesper kunde inte låta bli att titta igen. Han såg bra ut, tänkte han, och var tvungen att vända blicken till marken för att inte bli för generad över sig själv.
”Då är jag ett år äldre än dig. Fast alla tror typ att jag är tjugo”, sa han efter en liten stund och log, skakade lite på huvudet. Jesper, som också hade trott att han var äldre, såg förvånat på honom.
”Åh… Jaha. Men då kan du väl inte köpa cigaretter själv?” Han rynkade svagt pannan åt vad han själv sagt. Var det någon normal sak att prata om, bland det första man gjorde?
”Nej, det är sant. Fast alla verkar bli så chockade över hur jag ser ut, och eftersom jag antagligen ser äldre ut än vad jag faktiskt är, så frågar de nästan aldrig om leg. Har hänt kanske två gånger att de faktiskt frågat.”

”Åh…” Jesper släppte ner sin cigarettfimp på marken, mosade den under skon och strök fingrarna genom luggen för att räta till den. Han själv fick cigaretter av sin mamma, otroligt nog. När hon först fått reda på att han rökte ville hon att han skulle sluta, vilket han visserligen förstod, men han hade blivit upprörd ändå. När hon sett hur han blivit utan det, vilken ångest han kunde få, så slutade det med att hon lät honom fortsätta. Hon köpte själv dem till honom, i rädsla för att han annars skulle be någon alkoholist köpa ut åt honom, så som många andra i samhället gjorde. Jesper suckade tyst. Yvonne var så rädd om honom, och han kände sig skyldig för att han på sätt och vis utnyttjade det. Inte frivilligt, men... Ändå.
”Jag heter Elias förresten”, sa den svartklädde efter ett tag, knäppte av askan från cigaretten med en svartlackerad tumnagel. Han strök luggen ur ögonen igen, vände blicken till Jesper och log. Det var svårt att inte le tillbaka.
”Jesper.”

Någon timma senare satt Jesper hemma på sin säng med datorn i knäet. Han hade fått Elias msn, och för tillfället satt han och stirrade på hans namn i kontaktlistan.

De hade suttit kvar på bänken och pratat ett tag, men sedan hade Jesper blivit så nervös att han ljugit och sagt att han måste gå hem. Det kändes lite elakt, men ibland när han var nervös kunde han bete sig så konstigt, så det var väl det bästa han kunde ha gjort ändå. Han hade ingen lust att få Elias att undra vad det var för fel på honom det första han gjorde.

Hur Jesper fått Elias msn visste han knappt själv, men han hade skrivit ner den i en anteckning i mobilen, och nu lagt till honom i kontaktlistan. Han visste inte om han skulle våga skriva något eller inte. Var det fånigt att skriva hej när man träffats för bara någon timma sedan?
Dock behövde han inte fundera särskilt länge, eftersom ett litet fönster poppade upp på datorskärmen, och talade om för honom att Elias skrivit först.

Elias säger:
Hej (:

J, säger:

Hej :3

Elias säger:
Hur är det?

Jesper såg förvånat på vad han skrivit. De flesta han skrev med på msn brukade fråga vad han gjorde, eller började prata om något de tänkt på eller liknande. Förutom Tom då, han brukade fråga hur han mådde, men honom hade han ju skrivit med ganska länge nu. Elias hade han aldrig träffat förut, och han frågande ändå? Han kanske var en sån som frågade det som standardfråga. Det lät mer troligt.

J, säger:
Jo, det funkar väl. Själv?

Elias säger:
Bara funkar? :/
Jodå, det är fint. Ante är här och mår dåligt, så jag är väl lite orolig för honom, men

J, säger:
Jag är mest trött, bara
Åh, har något hänt? :c

Elias säger:
Nej, han är bakfull bara xD Och han gick in i dörrposten nyss så han ligger och kvider på golvet. Det är nästan synd om honom

J, säger:
Åh jaha x)
Jag vet inte vad jag ska heta på msn -.-

Jesper log svagt åt vad Elias skrivit, flyttade fram datorn och la sig ner på mage istället. Han visste egentligen inte varför han skrivit det där sista, men lite onödig fick man väl vara.

Elias säger:
Du kan hetaaa… Jesper Da Män? 8D -.-

J, säger:
Haha! Nja…

Elias säger:
Varför inte? Det som var så fint! Nu ska jag stjäla min egen idé och heta det, heheh.

J, säger:
Jag är inte så jätteförtjust i mitt namn :c

Elias Da Män säger:
Varför inte? :o

J, säger:
Nej jag vet inte, det låter konstigt bara x)

Elias Da Män säger:
Vadå, Elias då? xD Det betyder typ ”min gud är Jahve” -.- Jag vet inte ens vem Jahve är

Jesper började le utan att lägga märke till det själv, skyndade sig att knappa in ett svar till honom. Han kunde inte låta bli att vara glad att han struntat i de där två sista lektionerna. Hade han träffat honom annars?

14 oktober

Natten gick inte särskilt bra.  
Jesper vaknade invirad i en filt, under täcket, med vänsterarmen hårt tryckt mot bröstet. Han förstod snart varför filten var där, för han kom ihåg att han frusit så mycket att täcket inte räckt för att hålla värmen. När han en kort stund senare satt sig upp och krånglat sig ur filten lät han armen falla ner i knäet istället, så han kunde se på den. Han hade tagit av sig huvtröjan innan han gått och lagt sig, det kom han ihåg. Att han skurit sig mindes han dock inte. Bland de gamla vita och röda ärren på underarmen fanns sju nya sår, och han kunde inte över huvud taget minnas att han gjort det. Det såg inte jätteilla ut, och han hade inte blodat ner varken tröjan eller filten, så det måste ha varit ett tag innan han gick och la sig. Åh.
Jesper strök trött luggen ur ögonen, la filten om axlarna och klev upp ur sängen. Klockan var bara sju, han hade på något sätt lyckats vakna en halvtimma innan klockan ringde, och hans mamma Yvonne började jobba tidigt så det var ingen annan hemma. Han stängde av klockan, tassade sedan ut i hallen där telefonen hängde och ringde till skolan för att sjukanmäla sig. Han knappade in sitt personnummer, la sedan på när den elektroniska kvinnorösten talade om för honom att registreringen lyckats.
Efter att ha rengjort såren och försiktigt lindat om armen i bandage gick han tillbaka till sängen och la sig. Han lutade huvudet mot kudden, slöt ögonen och andades ut i en låg suck. Det fanns ingen ork. Hela kroppen darrade svagt, armen värkte och han orkade knappt hålla ögonen öppna. Trots att han inte mindes så förstod han att han måste ha fått någon slags ångest kvällen innan. Men han var alldeles för van för att bli rädd. Det var nästan skönt att han börjat glömma av vad som hände.

”Kan du svara i telefon?”
Yvonne stod i köket med en gryta i var hand, såg bedjande på sin son som precis klivit ut i hallen. Jesper suckade lågt, tyckte egentligen inte om att prata i telefon med främmande folk, och han antog att han inte kände personen i fråga som ringde. Men han nickade svagt, mest för att vara snäll mot henne.

”Is”, svarade Jesper lågt när han lyft telefonluren och satt den till örat. Han tänkte återigen på vilket skumt efternamn de hade. Han gillade det, men det var fortfarande skumt.
”Ja hej, det är Kicki, sjuksyster på skolan, har du Yvonne där?” sa kvinnorösten i andra änden, och Jesper blev med ens kall i bröstet. Samtal från skolsyster var aldrig något bra.

”Nej inte just nu”, sa han så tyst som möjligt, för att Yvonne inte skulle höra. Dessvärre så gjorde hon nog det ändå, för hon klev ut i hallen och såg frågande på honom. ”Jo, hon kom visst nu”, skyndade han sig att lägga till, räckte sedan över luren till Yvonne och mumlade att det var skolsyster. Han smet in på sitt rum, drog igen dörren efter sig och blev stående där. Vad ringde hon för?
Jesper drog nervöst fingrarna genom håret, gick till sängen och satte sig ner på kanten. Han hade varit hos skolsyster förra veckan på vikt och längdkontroll och allt det där. Det var bara han i hela klassen som fått gå dit, eftersom han var underviktig, som hon så fint sagt. Skulle hon berätta hur lite han vägde för hans mamma nu? Fan.

”Jesper”, sa Yvonne efter några minuter, knackade lite på hans dörr innan hon öppnade den och kikade in. ”Får jag komma in?”
Jesper tittade upp på henne, nickade bara svagt istället för att svara. Han var rädd att rösten skulle avslöja hur nervös han var om han försökte prata. 
Yvonne satte sig ner bredvid honom på sängen, strök det mörkbruna, långa håret ur ögonen innan hon la händerna i knäet. Hon verkade inte riktigt veta vart hon skulle börja, vilket gjorde Jesper ännu mer nervös.
”Vad sa hon?” frågade han efter en kort stund, hoppades att frågan lät lugn och sansad.
”Hon sa att det finns en psykolog på skolan”, sa Yvonne och suckade lågt. ”Patrik heter han. Hon tyckte att du skulle prata med honom.”
Jesper såg bara tyst på henne för en stund, vände sedan blicken till golvet.
”Det tänker jag inte göra.”
”Nej”, suckade hon. ”Jag vet att du inte vill det. Jag tänker inte tvinga dig heller.”

”Okej.”

Yvonne fortsatte betrakta honom, la ena handen på hans axel och kramade den försiktigt. Jesper såg fortfarande ner i golvet. Han tyckte mycket om sin mamma, hon var snällast i världen. Men just nu önskade han att hon kunde låta honom vara ifred.
”Hon sa också att hon sett ärr när du var där sist”, sa Yvonne efter en lång stund. ”Men det vet jag ju redan om.”
”Mm”, sa Jesper tyst. Han visste inte vart han skulle titta. Varför skulle ämnet komma på tal just nu? Varför precis just nu?
”Du… har väl inte börjat igen, va?”
Jesper lät luggen falla ner över ögonen, blundade hårt. Frågan träffade så precist att det värkte i hela bröstet.
”Nej”, sa han lika tyst som förut.

Jag slutade aldrig.

13 oktober 2008

Jesper lutade tungt huvudet mot väggen. Han lät ett finger löpa längs risporna i den slitna träbänken han satt vid, gav upp en låg suck och strök det svarta håret ur ansiktet. Han orkade inte koncentrera sig. SO-läraren gick igenom någonting framme vid tavlan som Jesper inte lyssnade på, och killarna som satt en bänk längre fram diskuterade vem som var bäst på Guitar Hero.

”Du vet, Before I Forget, den där… Slipknot är det va? Den är grymt svår.”

”Jag är bara vid Paint It Black och de där…”

”Seriöst, har du inte kommit längre?”

”Nej, vadå? Jag köpte det för inte så längesen.”

”Sopa.”

Tobbe fnös lågt, la armarna i kors över bröstet och vände undan blicken, uppenbart förolämpad. De andra skrattade åt honom, fortsatte sedan diskutera hur grymt svårt det var att spöa sista bossen på svåraste nivån.

Jesper tittade tyst på dem. Han kunde inte låta bli att undra om de verkligen inte hade något bättre att mobba varandra för än vem som låg sist i ett tv-spel.
Resten av den 80 minuter långa SO-lektionen gick i samma tecken. Killarna diskuterade och skrattade, några få arbetade och Jesper satt och fyllde i en av risporna i bänken med sin blyertspenna. Han slog upp boken och bläddrade fram till ekonomikapitlet, så att det i alla fall skulle se ut som att han gjorde något. Han bytte till och med blad då och då, bara för syns skull.

När resten av klassen gick för att äta lunch svängde Jesper istället av mot skåpen. Han tog ut jackan, drog på sig den och kände efter så att cigarettpaketet och tändaren låg kvar i fickan. En fördel med att röka nu var att de flesta befann sig i matsalen, vilket betydde att det knappt var någon som sprang fram för att tigga cigg.
Jesper såg sig om innan han gick över vägen, följde en liten och smal gångstig som ledde ner till sjön. Han satte sig ner på en kall träbänk, kurade ihop sig lite på den. Det slutade oftast med att han satt här varje rast, och varje lunch, trots att det var kallt. I uppehållsrummen var det bara högljutt och stökigt, och skolgården var överbelamrad av andra elever som var för lata för att gå utanför skolområdet och röka.

Jesper andades ut i en tyst suck, satte en cigarett mellan läpparna och höll handen för när han tände den. Enda nackdelen med att röka här var att det blåste så.
Han strök trött fingrarna genom luggen, lutade sig bakåt mot ryggstödet och tittade upp på himlen. Det var visserligen bara två lektioner kvar av skoldagen, men det var frestande att ge upp och gå hem, så som han gjort flera gånger förut.

En kall vind drog in över sjön och Jesper huttrade till där han satt. Han behöll röken länge i lungorna innan han andades ut den. Kanske skulle han försöka stanna. Idag i alla fall.

När klockan var halv fyra låste Jesper upp ytterdörren och klev in med en tung suck. Han trampade av sig skorna utan att knyta upp dem, drog av sig jackan och släpade med väskan in till rummet. Han blev stående där för ett slag, funderade på om han faktiskt skulle försöka göra engelskläxan, eller om han skulle strunta i den. Efter några minuter satte han sig ner på sängen med korslagda ben, satte ner laptopen framför sig och startade den. Han hade gått på alla lektioner idag, så han ansåg att det var okej att skjuta upp läxan en dag till. Kanske inte det ultimata sättet att tänka, men han orkade inte bry sig om det. Skolan gav honom bara mer eller mindre ångest. Mestadels mer.

I brist på annat loggade han in på bilddagboken, tittade runt litegrann och rynkade fundersamt pannan när en av hans bilder blivit kommenterade. Det visade sig vara någon liten emotjej som kommenterat en hyfsat gammal bild på honom. Han svarade tack och en glad smiley, tröttnade sedan och loggade ut igen. Det slutade med att han loggade in på msn, och ett svagt leende spreds över hans läppar när någon med en gång skrev till honom.

Tee säger:
Yo :D

J, säger:
Yo (:

Tee säger:
How are you?

J, säger:
Kinda ok I guess, you?

Tee säger:
Headache :c

J, säger:
Why be on msn if you’ve got a headache? D:

Tee säger:
I.. uh… I don’t know -.-

Jesper log svagt, knappade in ett svar och läste igenom det två gånger innan han tryckte enter. Tom var en av de få han orkade skriva till på msn. Resten var bara folk från klassen, som han inte hade den minsta aning om hur de hamnat på kontaktlistan, och emos som antagligen tyckte han såg bra ut på överredigerade bilder och som lagt till honom genom bilddagboken. Det gjorde honom egentligen bara ledsen. Hans ansikte syntes knappt på bilderna, och det enda de där människorna ville prata om var hur fåniga problem de hade med sitt hår och fråga om han ville cama. Det ville han inte.
Alltså var det bara Tom, eller Tee, som var intressant. Han var snäll, bodde i Chicago och visste nog inte ens hur Jesper såg ut. Förutom på visningsbilden då, fast där syntes bara en svart lugg och hans mun. Det var ju inte så mycket att gå efter. Om man inte var ytlig och kom från bilddagboken förstås, som alla de där som lagt till Jesper, för då räckte det med att man såg just en svart lugg och en mun för att skriva att ”omg du är SÅÅÅ snygg!!!”
Jesper skakade lite på huvudet åt sig själv. Han blev så bitter när han tänkte på det där. Han var inte snygg, han såg inte särskilt bra ut alls, tyckte han själv. Och så kom folk och skrev att han var det när de inte ens såg hans ansikte.
Han suckade lågt, la sig ner på mage istället. Han satte ena armbågen i madrassen och lutade huvudet i handen, väntade på att Tom skulle svara på det senaste han skrivit. Det gjorde lite ont i bröstet, och han la efter en stund ner huvudet mot täcket istället. Han hade hoppats på att det skulle gå att hålla humöret uppe, nu när han skrev med Tom, som oftast gjorde att det kändes okej. Men det fungerade inte den här gången.

pärlor efter pärlor
svart, grönt och självlysande
om min handled
på gott och ont kan jag se
fluorescerande blod genom
tunn hud
och allt jag vill är
att låta det läcka ut
lite mer
en gång till

jag vill se mig själv i bitar för att
kunna resa mig och stå ut
med mig själv en dag till
men ingen annan får se
hur ont det gör
att leva på låtsas

jag ser himlen i ljusgrått
och molnen i vitt
men om natten finns det
inga stjärnor
så det har inte alls blivit bra nu
jag har bara låst in mig
i mig själv
ännu lite till

silver
mot marmor
det är det finaste jag har
och jag vill så gärna duga
vara perfekt för
varje sekund som
behövs

"Och det är liksom så
att om jag tappar Dig
så tappar jag Allt"




2010-11-14

Början på en sommarmånad
Jag ska vara stark nu, jag är stor och nästan vuxen
men här inne är jag fortfarande liten och rädd
För den stora främmande världen och allt jag måste kunna,
allt jag plötsligt måste ta hand om när
Jag inte ens är säker på att jag är så bra på att ta hand om mig själv

Pärlarmband och rakblandshalsband
Mintbubblor, nycklar, kevlarsjäl och
400 slag

I gamla lådor har jag gömt mina tonårsfavoriter, i hopp om att
bli ny, stark, bättre
Men det är nu när det krävs för mycket av mig som jag
tar fram mina armband för att få känna mig trygg

Visst blir jag bättre, visst blir jag
men vissa dagar slår rädslan mig i magen och jag minns
hur jobbigt det är att vara så rädd för att göra allting fel
Hur logiken faller och 14-åriga jag kommer till ytan
igen 

Det tar ett tag att förstå att 
jag faktiskt saknar att få vara trasig
Men jag är stor nu
och jag får inte låta mig gå sönder
över triviala ting igen

*

Ibland undrar jag om ni saknar mig.
Jag var någonting, en gång.
På en liten plats på internet fanns det folk som längtade efter saker jag skrev, berömde mig för hur jag satte ihop ord och blev berörda av saker jag kastat ihop i ångest bara för att få någonting ur mig.
När jag läser verken efterhand rynkar jag skeptiskt pannan, undrar vad som är så speciellt med just det jag skrev jämfört med vad alla andra skapade. Jag skäms över dokument jag kallade dikter och jag ler åt hur dålig formulering jag haft i vissa noveller för jag vet ju att jag kan så mycket bättre, nu när jag är äldre.

Men trots det, trots insikten av att vad jag gjorde faktiskt inte var så välskrivet som jag trodde då. Trots det saknar jag gamla mig, 14, 15, 16-åringen som kunde sätta sig och skriva två kapitel per dag och två dikter på mindre en halvtimme. Jag saknar uppskattningen och berömmet jag fick när jag med en gång la upp vad jag kladdat ner i ett worddokument eller till och med direkt i inläggssidan. Det kändes som att man betydde något.

Det kändes som att jag, som aldrig varit bäst på någonting, äntligen hittade något jag kände mig duktig på. Det hela handlade inte om uppmärksamhet på det viset, att jag ville att så många som möjligt skulle se mig eller att jag fiskade kommentarer för att bli populär. Det handlade om att jag stärkte mig själv.

Trots att 90 procent av de korta dikterna jag la upp hamnade i sorgkategorin och jag trodde och kanske till och med var deprimerad vid den tiden, så gav det mig så mycket att få skriva ner och visa någonstans. Folk behövde inte förstå precis vad det var jag pratade och skrev om. Jag ville bara visa, lära mig och bli bättre på att göra om tankar till ord, och det stärkte mig när andra sa att det fungerade.

Jag var någonting, där. Några kände igen mitt namn, rekommenderade mig till andra, skrev till mig för att de tyckte jag verkade vara intressant. Att skriva och skapa var det bästa jag hade då, det kanske inte blev ett mästerverk men jag vågade försöka, vågade visa, vågade dela med mig.

Nu vet jag att jag är bättre på ord, än vad jag var då.  Men magin och flödet mellan hjärna, hand och tangent flyter inte på som det gjorde för tre-fyra år sen.

Jag försvann från min lilla plats på internet när flödet började avta och platsen blev mer oseriös. Jag kände mig sämre och sämre när sakerna jag skrev i själva verket blev bättre och bättre, men det gick inte att få ner, och jag kunde inte tvinga mig själv. Sedan stod det still alldeles för länge.

Jag får små flashbacks från flera år sedan. Loggar in på min plats på internet, tittar runt, ler när jag ser namn jag känner igen och minns vad de skrev. Och så undrar jag om någon kanske minns mig, saknar mig och undrar var jag tog vägen. För hur löjligt det än låter, från en skrivarsjäl som begravt sig i sanden gör det riktigt ont när jag minns och saknar vad jag hade.

Några år senare, när snart nittonåriga jag sitter här och saknar och saknar, undrar jag varför jag inte försökt på riktigt tidigare än såhär. Jag har för höga krav på mig själv och vad jag än skriver tar det stopp efter några meningar för idéerna dör, ordflödet tar slut och jag ögnar för kritiskt igenom de få bokstäverna jag fått ner. Frustrationen över att det inte blir perfekt kokar över och jag måste stänga av.
Det bästa jag vet är att få skapa med ord.

Så jag tänker försöka. Om det blir fel ska jag försöka igen, försöka tills det blir rätt och bara låta mig själv skapa. Jag dög förut, och jag duger nu. Jag kan skriva om jag tillåter mig själv, om jag skjuter de kritiska ögonen åt sidan. Jag har bestämt mig nu, att det är nu jag ska försöka igen och jag ska skapa. Inga krav på vad det måste bli för något, på vad jag borde skriva, på hur perfektionisten i mig vill att allting ska se ut. För tids nog, ju längre jag försöker, desto bättre blir jag.

Jag önskar mig själv lycka till.

Jake regarded the big, white manor in silence. White-framed windows covered the walls of the three story building, the roof was black and a chimney peeked up near the right end. The door was as black as the roof and had a silver handle looking so expensive Jake was sure it was worth more money than his family’s entire house.
He stood at the gates, halfway hidden behind a bush with spiky twigs. More of the spiky bushes were seen in the garden, plus trees on each side of the gravel path looking just like a little parkway. He bet it would look wonderful in the spring and summer when the grass were green and the trees wore their leaves. Now they were just cold and gray, and the ground was covered with a thin layer of snow and frost. Except for the ground just around his feet, where the snow had melted, since he’d been standing there for an embarrassingly long time.
Like a total creeper.
“Hello.”
Jake turned around quicker than lightning. A little girl in a blue winter coat stood just a couple of feet away, long blonde hair thrown over her shoulder and a light smile on her lips. She looked so happy and friendly Jake forgot to feel embarrassed about getting caught.
“Hello”, he said, stupidly.
“Looking for Set?” she asked, tilting her head a little, just like Set had done that night when they’d met. Her eyes were the exact same deep brown as her brother’s.
“Yes”, Jake answered, gave her a quick smile in response to not seem completely weird.
“Oh, then just follow me!” the sister said happily, smiled wider and pushed the gate open. She walked in, then waited for him to follow. So he did.
Jake absolutely hadn’t planned for this to happen. He’d just happened to walk by and stopped for a moment when he realized exactly which house he was walking by. He had been hoping to maybe see Set in a window, or in the garden, and then just walk home.
But now, he was suddenly invited by Set’s little sister, walking towards the door with the expensive silver handle. A small lump of nervousness started to take shape inside his ribcage. Somewhere near the heart.
“Thank you”, Jake said quietly when the sister held the door for him. He looked around in the big room they’d entered, eyes widening. It was even bigger than he’d expected.
“I’ll go tell Set that you’re here”, said the sister, then hurried away and up the stairs. Jake just nodded, nervously waiting at the door and hoping no parents would come and greet him.
It almost scared him, to be honest. He knew nothing of how to greet rich and proper parents, or how to act around them. Like normal people maybe, but what if they we’re all snobbish and demanded a bow and a ‘Good day Mr. and Mrs. Hargreaves’?
Holy shit. He sure didn’t hope they would.
Jake had been so lost in thoughts he hadn’t noticed Set at the top of the stairs, quietly watching him. It took Jake a few more seconds of worrying before he looked up at the small balcony-like stage where Set stood, leaned slightly over the rail, his surprised brown eyes looking down at him.
“Hi”, Set said. He slowly started smiling.
“Hi.” Jake brushed his black hair away from his eyes, suddenly felt kind of stupid. “I was just… I happened to stop outside your house for a moment, and your sister showed me inside, so…” He smiled stupidly, felt like some kind of intruder, but when Set smiled happily in response he didn’t feel quite as bad anymore.
“I was thinking about sending you a text today actually.” Set started to walk down the stairs, leaning his hand against the rail as he made it down and stopped a few feet away from Jake. He smiled that soft smile again, almost apologizing. “But now you’re already here, so… Well, um, you can put your boots there.” He pointed to the left of Jake, at a shoe rack Jake completely had missed before.
“Of course”, he said, more to himself than to anybody else, sunk down to his knees and quickly unlaced his boots. He took the opportunity to discretely study Set when he was looking another direction.
The boy wore simple black jeans and a white shirt under a light grey cardigan, carefully buttoned and (at least it looked much like it) ironed. His white hair looked almost unnatural in such a perfect hairstyle. The tip of his fringe just touched the bottom of his jaw line, and the rest ended just above his shoulders. It all just made Jake feel like something the cat dragged in, with his black messy hair and worn jeans with safety pins holding a tear together. Shit.
Jake got up with the boots in his hand and carefully placed them on the shoe rack. He made sure they wouldn’t fall down or something else as stupid, then turned to Set again.
Set scratched his neck.
“Do you want tea?” he asked.
“Yes, please”, Jake said and nodded slightly. Better say yes to be polite.
“With milk?”
“Yeah.”
“Anything else?”
“Uh… why don’t you make it like you usually drink it?” Jake said. He usually didn’t drink tea that often, he wasn’t a real Englishman after all, but Set was so Jake was sure he would make great tea.
“Okay, yes.” Set smiled, then suddenly seemed to be embarrassed and gave his own feet a quick look. “You can wait in my room if you would like. It’s up the stairs, then the last door at the left in the corridor.”
“Yeah sure”, Jake said, nodded once again and backed a few steps before he turned around completely and headed for the stairs. He tried to remember the directions Set had given him; he bet he would be totally lost otherwise.
Once Jake was up the stairs he stopped and looked around a little. The corridor had cream white walls with some paintings hung here and there, several doors in dark wood, and a floor in near exact same color.
The blonde girl was leaning out from one of the rooms to the right, smiling a little when she saw Jake all lost in the middle of the corridor. Jake gave her a little nod and a smile, was on his way to go there, but then remembered that Set had said ‘left.’
Luckily only one of the doors was open. Jake peeked in before he dared to enter, stood in the middle of the room for a short while, and then finally sat down on the edge of Set’s bed.
The room was big and light. The bed was placed directly to the left of the door, up against the wall, and across the room was a big bookshelf filled with both thick and thin books. So Set liked to read, huh?
Everything in the room was neat and orderly. Even the book lying on the windowsill seemed to be placed there with care. Jake somehow managed to feel even more misplaced. He quickly looked up when Set appeared in the doorway, balancing two cups of tea and a small plate with biscuits on a wooden tray.
“I brought some biscuits”, Set said with a smile. He placed the tray beside Jake on the bed, then sat down on the other side. “If… you like biscuits…”
“Yeah, yeah of course. Biscuits rock.” Jake took one of the small crackers and took a bite. He looked up at Set, surprised, when he suddenly started laughing. Only then he understood how lame he must have sounded. Biscuits rock? Holy Jesus on a stick, it was one thing to be nervous, but it was totally another thing to make an complete fool of himself because of it.
He couldn’t help but laugh a little anyway. He’d accidentally made Set laugh, and that was what mattered.
“Oh, I’m sorry”, Set giggled. “It just…”
“Sounded like I was the lamest person on earth?” Jake suggested with a laugh. Set couldn’t really answer, was still giggling, and even had to cover his mouth with his hand to make it stop. “God”, Jake said.
It went quiet for a while, except for small giggling breaths and a quiet sound from the tray when it met the cup Set lifted and then put down again. Jake quietly looked around in the room, then looked at Set when he noticed he’d started smiling.
“So”, Set started. “Juliet said you stood hiding behind some bush…”
“Uh, well…” Jake smiled stupidly. Complete fool, it was. “I just happened to walk by actually. Then I figured, maybe if I saw you in there somewhere I could wave or something, and well… I stood there for an embarrassingly long time. And then your sister happened to find me…” he admitted. A smile found its way back to his lips when Set started laughing again.
This was what he liked about him. There weren’t any awkward silences. Set was so easy to talk with; he was so easy to just… be with. It was even worth embarrassing himself because it just got funny instead of being awkward.
“You could have just called, you know”, Set smiled.
“I know, I just….” Jake breathed out a laugh. “I don’t know why I didn’t.”
“No worries.” Set lifted his cup once again, took a sip of the hot tea. It was still steaming and Jake didn’t get how he could drink it without burning his tongue. “It’s nice to meet you again”, Set then said. “So… I’m glad you happened to stay long enough for my sister to invite you.”
Jake took his own cup from the tray, looked down in the creamy brown tea. The smile on his lips widened, not much, but enough for that foreign kind of happiness to shine through.
“I’m glad, too”, he then said. He was so very glad he’d met him.