Blod och Is - 4

16 oktober


Franskans grammatik och regler flöt ihop i ett enda virrvarr i boken som låg uppslagen på skolbänken. Jesper såg oförstående på alla ”je suis, tu es” och liknande. Han kunde väl dem egentligen, men för tillfället var han så trött att han nog inte hade förstått även om det stod på svenska. Han ångrade att han inte valt tyska, det var i alla fall lite mer likt svenska än vad franskan var. Det kändes helt hopplöst med massvis av extrabokstäver som ändå inte uttalades, utan bara gjorde att orden såg krångligare ut.
Han suckade tyst, lutade huvudet i handen och tittade ut genom fönstret. Lektionen var en timma lång, och han hade hittills bara tagit sig igenom tio minuter. Han kände på sig att den här dagen skulle gå långsamt. Om han nu orkade gå på alla lektioner.

Franskalärarinnan, Ingela, gick runt i klassrummet till var och en av eleverna och förhörde dem på glosläxan. Inte så smart gjort, eftersom de flesta tjuvlyssnade på vad den bredvid sa, och sen räknade upp svaren likadant. Ingela verkade dock inte förstå det, för hon såg bara förtjust ut över att alla verkade ha gjort läxan för en gångs skull.

När hon började närma sig Jespers bord kröp han ihop lite på stolen, som om han hoppades på att hon inte skulle märka honom, men dessvärre så fungerade det inte. Ingela stannade upp vid bänken, rätade i ordning sina papper och tittade sedan upp på honom.
”Ja, Jesper”, log hon, verkade vara exalterad över att förhöra på glosor, trots att hon redan lyssnat på samma ord femton gånger. ”Jag är?”
”Je suis”, sa han lågt, la händerna i knäet och tittade på dem. Han sneglade lite mot boken under den svarta luggen, hoppades att hon inte såg det.
”Du är?”
”Tu es.”
”Ni är?”
”Vous… etes?” sa han tveksamt, hade naturligtvis lyckats glömma vad alla de andra sagt, trots att han hört det för bara någon minut sedan. Han blev osäker, och att tjejerna som satt bakom honom verkade fnissa åt det faktumet gjorde honom bara uppgiven. Ingenting gick visst in i huvudet när det gällde skolarbete. ”Eller… jag vet inte.”

 

Som han anat orkade han inte stanna kvar särskilt länge i skolan. Det var en dålig dag igen, han mådde illa och var yr, och när resten av klassen gick på lunch svängde han istället av till skåpen. Han såg sig om i korridoren, låste upp sitt skåp och tog ut sin jacka. Det hörde nästan till rutinerna nu, att se sig om så fort han var ensam. Oftast hände det ingenting, men någon gång hade han fått en knuff i ryggen, eller fått fötter utstuckna framför sig så att han skulle falla. Det fanns vissa i klassen, och i resten av skolan, som verkade kunna roa sig enbart genom att hålla på med sånt.
Jesper knäppte knapparna i jackan, tog ut väskan och hängde den över axeln. Han låste skåpet innan han gick ut genom entrédörren, suckade lågt åt sig själv och åt hur lätt han gav upp. Han orkade bara mindre och mindre, och han log bittert åt sig själv när han tänkte så.  Yvonne förstod, och det var okej med henne när det var några lektioners frånvaro på pappret som skickades hem varje månad. Men på sista tiden så hade det nästan varit mer frånvaro än närvaro.

Jesper tände en cigarett när han kommit utanför skolområdet, tog ett bloss och tittade någon meter framför sig på marken medan han gick. På grund av det höll han helt på att missa Elias som kom gående.  Tack och lov stannade den svartklädde upp och hälsade glatt, vilket fick honom att väckas ur tankarna.
”Åh, hej”, skyndade sig Jesper att säga, log överraskat och skamset på samma gång. ”Jag såg inte…”
”Nej jag förstod det”, sa Elias och log. Han såg snabbt åt hållet han varit på väg mot, vände sig sedan mot Jesper igen och harklade sig lågt. ”Ska du genom centrum?”
”Ja”, sa Jesper och nickade svagt, fastän han egentligen brukade ta den andra vägen hem. Han visste inte riktigt varför han sagt ja, det kom liksom ut på automatik.

”Okej. Gör det något om jag följer dig?” Elias log frågande, stoppade händerna i fickorna på den svarta rocken. Jesper skakade bara på huvudet till svar, log tillbaka. ”Åh, vad bra.”
”Mhm.” Han började gå igen, lät luggen falla ner över ögonen innan han sneglade upp på honom. Han tog ett bloss på cigaretten, tänkte att han måste säga något mer snart. Det hade redan varit tyst lite för länge. ”Varför gick du ditåt då?” Jesper bet sig lite i läppen, ångrade sig redan. Den frågan lät ju bara konstig. Typ som att han inte alls ville att han skulle följa honom genom centrum.

”Åh, nej jag vet inte”, sa Elias och ryckte på axlarna. ”Jag har inget bättre för mig, så jag går bara runt, runt. Och så gick jag där borta”, han pekade,”när jag fick syn på dig, och så tänkte jag att jag kunde säga hej.”

”Jaha… Jag märkte verkligen ingenting”, sa Jesper lite generat, tänkte att han måste börja se sig mer för när han gick. Han skulle väl inte ens märka om det kom en långtradare och körde över honom.
”Äsch.” Elias log svagt igen, tog upp ena handen ur fickan för att stryka luggen ur ansiktet. Han såg på Jesper efter en kort stund. ”Slutat tidigt?”

”Nej, jag… skolkar”, sa Jesper, det sista ordet i en suck. Det var väl inte bättre än så, egentligen.
”Jaha, okej.”
Det blev tyst igen. Elias gick med blicken någonstans längre fram på vägen, och Jesper såg så diskret han kunde på honom bakom luggen. Han såg verkligen bra ut, Elias. Trots allt det där sminket och den långa luggen så syntes det att han hade fina ansiktsdrag.
Jesper vände generat tillbaka blicken till asfalten, undrade vad han höll på med egentligen. Han brukade inte gå och glo på folk sådär annars. Visserligen så träffade han inte gothare så ofta heller, men ändå.

”Brukar du gå på fest?” frågade Elias, helt från ingenstans, och vände blicken till Jesper. Jesper tittade nästan chockat tillbaka.
”Öh… nej”, sa han lågt och bet osäkert i en av ringarna i läppen. Märktes det inte att han var en av de asocialaste människorna i Sverige? Eller, rättare sagt, att han inte hade några vänner att gå på fest hos? Han hade trott att det syntes på långa vägar. ”Hurså?” lade han till efter en stund, tittade fundersamt upp på honom.
”Ante har fest på lördag, och ingen verkar vilja komma säger han, så han tyckte jag skulle bjuda in folk. Jag känner typ ingen här, förutom honom då, så jag tänkte att jag kunde fråga dig.” Elias log, antagligen åt sig själv och den bra förklaringen, och rätade till kragen på rocken.
”Åh…” sa Jesper dumt, nästan nervöst. Han, på en fest?  Bland massa okända och säkert äldre människor? Han hade aldrig varit på fest förut, faktiskt aldrig någonsin. Jag skulle säkert bara få panik och göra bort mig. ”Men, uhm, det är jättesnällt men… Jag vet inte…”
”Varför inte?” frågade Elias och såg på Jesper igen. Såg han inte lite besviken ut? Fast, det var nog bara inbillning. Jesper suckade besvärat, kliade sig i nacken och tittade ner på sina skor medan de gick. Vad skulle han säga? Att han inte fungerade ihop med för många okända människor och kunde bryta ihop på grund av ingenting alls? Knappast.
”Jag är så blyg”, mumlade han tillsist. Det var ingen lögn, för blyg var han.

”Men äsch, det gör väl inget? Du känner ju mig, och Ante är snäll, han bjuder inga idioter och om det kommer några så sparkar han ut dem. Du kan ju gå hem om det är tråkigt?” Elias log hoppfullt. Jesper undrade varför han ens ville ha med honom dit, var han inte tråkig att prata med, så lite som han sa?
”Jo…” Han fingrade lite på en hårslinga, tittade upp på Elias igen och log försiktigt. ”Jag får väl... fråga mamma. Så, kanske.”

 

Vad hade han gett sig in i nu?

Fest? På lördag? Hos någon Ante som han inte kände, troligtvis kände han ingen annan som skulle komma dit heller. Om det inte kom någon från hans klass som skulle skratta åt honom, så skulle han behöva gå hem mitt i natten och må dåligt över att han inte ens klarade av att gå på fest som en vanlig tonåring.
Jesper suckade plågat, drog fingrarna genom sitt nytvättade hår. Han ville inte säga att det inte gick nu heller, eftersom Elias sett så glad ut när han sagt att han kanske kunde. Han förstod verkligen inte varför Elias faktiskt blivit glad över det. Fast egentligen förstod han inte så mycket om Elias alls, men han var lite glad att han faktiskt frågat honom.
Samtidigt blev han ledsen, för han visste inte hur han skulle bete sig. Om han anade rätt så skulle han nog hamna i en soffa i något hörn och sitta och vara tyst hela kvällen, och skämmas.

Men det fick väl kanske vara så. Han tyckte inte om att sitta hemma hela tiden, det var det enda han gjorde, och nu när han fick chansen att komma ut och faktiskt göra något så blev han rädd för den. Elias var snäll, och om den där Ante var kompis med honom, en gothare, så hatade han nog inte emos. Förhoppningsvis gjorde inte de andra gästerna det heller. Det kanske gick bra, och om inte det, så kanske det gick helt okej. Och det fick duga.
Jesper fingrade på dragkedjan till sin svartröda huvtröja, tänkte att han faktiskt skulle försöka ta den här chansen. Han kunde ju faktiskt, precis som Elias sagt, gå hem. Om han ångrade sig, om han mådde dåligt, eller om han bara tröttnade. Det enda som återstod var att fråga Yvonne om han fick.
Innan han hann ångra sig reste han sig upp från sängen, gick ut ur rummet och in till vardagsrummet, där Yvonne satt i soffan och läste en bibeltjock bok. Jesper harklade sig lågt, började dra i en hårslinga igen, som han nästan alltid gjorde när han var nervös.

Yvonne tittade upp på honom, slog ihop boken och log frågande mot honom. Uppenbarligen såg hon att han hade något han ville fråga om.

”Jo…” började Jesper och log dumt åt sig själv, såg ner på sina svarta jeans. Det kanske var bäst att bara säga som det var. ”Jag blev bjuden på fest. På lördag.”

”Jaså?” sa Yvonne och satte sig mer rakt upp i soffan, log bredare mot honom. ”Vad roligt.”
”Åh, um, jo det är det väl, men…” Han suckade tyst, undrade vad det var för fel på hans hjärna. Han kunde ju inte ens prata. ”Får jag gå?”

”Ja, det är klart. Bara du har på mobilen och svarar om jag ringer så är jag nöjd.” Hon la boken på soffbordet, lutade armbågarna mot sina knän. Jesper såg lite förvånat på henne. Han hade inte trott att det skulle gå så bra. ”Hos vem är det?”
”Öh, jag känner inte han som har festen, men… jag har pratat lite med en kille som sa att jag gärna fick komma.”

”Okej. Men så länge du är försiktig och hör av dig om det är något och allt det där vanliga, du vet.”
”Jag vet.” Jesper nickade svagt, kunde inte låta bli att le mot henne. Hon var alltid så snäll. Han hade inte trott att hon skulle bli så glad över att han faktiskt skulle gå ut, för en gångs skull. Men det blev hon, för hon log större än på länge.


© Amanda

Postat av: Lilja

Önskar att jag hade något väldigt orginellt att skriva här.. Men du är alltid så himla bra att.. det helt enkelt inte finns något annat än... GUD VAD JAG ÄR KÄR I JESPER!

2012-06-12 @ 18:22:13
Postat av: Sam ~ *

Åh hej jag dör. Du skriver så fint och karaktärerna är underbara, ffrrr.

2012-06-12 @ 19:25:08
URL: http://samspooky.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (publiceras ej)

Blogg:

Kommentar:

Trackback