19 oktober

Jesper hade trott att när klockan slog tolv skulle nog de flesta vara på väg hem. Det visade sig att han haft helt fel, för det var först när klockan slog tolv som alla var där. På stereon i teverummet spelades det allt från Amy Diamond till Meshuggah, och vissa partyglada typer höll just nu på att dansa oseriöst till en technolåt ingen verkade ha hört förut. Jesper undrade om inte grannarna skulle bli sura, så högt som musiken spelades.
Elias satt bredvid honom i soffan med benen utsträckta framför sig, ett glas med mörkrött vin i handen, och Jesper kunde inte låta bli att tänka att han såg ut som en vampyr. Och att vinet var blod, då. Fast det förstod man kanske.

Jesper själv hade tappat räkningen på hur många gånger han sprungit ut till köket och hämtat mer att dricka, men det var nog inte alldeles för många gånger i alla fall. Trodde han. Han mådde inte dåligt i vilket fall som helst, var bara lite snurrig och hade svårt att komma fram till vad han skulle säga, så det slutade med att han inte sa något alls.

”Har du kul?” frågade Elias efter en stund, snurrade lite på vinglaset och såg på honom med ett smått berusat leende på läpparna.
”Jadå”, sa Jesper och log tillbaka, undrade om han lät lika släpig som han själv tyckte att han gjorde. Han rynkade svagt pannan när han fick syn på en stor blond frisyr längre bort, blev lite svagt illamående när han upptäckte vem det var. Linn, skolans enda riktiga bimbo, hade uppenbarligen hittat dit. Elias såg åt samma håll, höjde ett ögonbryn.
”Känner du henne?”
”Hon går i min klass”, sa Jesper med en suck, strök sin lugg ur ansiktet och fäste den bakom örat utan att tänka på det. Han tittade på det som var kvar i sitt glas, snurrade lite på det för att se om det åkte runt. Varför det inte skulle göra det hade han dock ingen aning om.
”Jaha. Hon såg läskig ut”, sa Elias och drack lite ur sitt glas, grimaserade svagt. ”Fan vad surt det här är.”

”Jaså?”
”Jaa, smaka.” Han räckte över vinglaset till Jesper, som försiktigt tog emot det. Han ville inte råka tappa någonting, vilket han tyvärr hade lätt för, eftersom hans händer nästan alltid darrade svagt. Elias brast ut i skratt när Jesper smakade och grimaserade minst lika mycket som han själv gjort. ”Visst är det äckligt?”
”Ja… usch”, sa Jesper och svalde hårt, räckte tillbaka glaset till honom. Han förstod inte hur folk kunde dricka sådär surt vin och tycka det var gott. Torrt, kanske det hette. Eller var det något annat?

”Jag ska hämta något annat”, sa Elias roat, tog glaset och reste sig upp innan han försvann ut till köket. Jesper ställde sitt glas på soffbordet, la armarna om sig själv och såg sig om i rummet. Bara två gröna lampor var tända i fönstren, så det var ganska mörkt. Han hann inte fundera över så mycket mer innan soffdynan bredvid honom tyngdes ner igen, och han var precis på väg att fråga vad han hämtat för något, när han upptäckte att det inte alls var Elias som var tillbaka. Istället var det Linn som satt där, med någon färgglad flaska i handen, och ett onödigt sliskigt läppglansleende. Jesper funderade på om han skulle fly ut till köket.
”Heej”, log hon, la huvudet på sned och såg på honom.
”Hej”, sa Jesper tveksamt. Han undrade vad hon höll på med. I skolan såg hon ut som om hon tittade på något pestsmittat så fort han var i närheten.

”Vad gör du?”

”Jag sitter här”, sa han lågt, förstod inte alls varför hon ville prata med honom. Han såg sig snabbt om i rummet igen, undrade om någon försökte jävlas med honom och skickat Linn för att ragga upp honom eller något, men han såg ingen.
”Ameeh, det fattade jag väl”, sa hon och fnittrade, drack sedan flera klunkar ur sin flaska. Jesper var på väg att säga något, men glömde helt av det när hans mobil plötsligt vibrerade till. Han tog upp den, fick läsa två gånger innan han förstod att det var från Yvonne.

 

Hej! Har du kul? Och när kommer du hem tror du? J
/ Mamma

Jag har ganska kul, men jag vet inte när jag går än.

Troligtvis samtidigt som Elias

Jesper upptäckte först efteråt att han glömt skicka med någon smiley. Det hade tagit honom flera försök att bara lyckas stava till troligtvis, så det var väl därför han glömt av den. Han suckade åt sig själv, stoppade ner mobilen i fickan igen och sneglade på Linn. För tillfället satt hon lite väl lutad åt hans håll, med flaskan obehagligt vinglandes fram och tillbaka.

”Duuu”, sa hon och fnittrade igen, viftade lite med flaskan så att några droppar flög ut och landade på Jespers jeans. Han gav upp en plågad suck. ”Du…”

”Ja?” sa Jesper lågt, såg aningen motvilligt på henne. Han förstod inte alls vad hon höll på med. Det kändes mest läskigt.
”Gör det där ont?” Linn pekade lite med flaskan mot hans läppar, och han lyckades efter en stund förstå att hon måste mena piercingarna.
”Nej… eller jo först men, inte sen.” Han rynkade pannan åt sig själv. Det gick att tänka hur klart som helst, men så fort han skulle prata så kom det ut som värsta osammanhängande sörjan. Var han full?

”Aah, okej, jag fattar”, sa hon och nickade med en allvarlig min, tömde sedan innehållet i flaskan och svalde hårt. ”Alltså.” Hon började vifta med fingret, och Jesper blev lite nervös. Det såg ut som att hon skulle kunna peta ut ögat på honom när som helst.
”Alltså?”
”Jaa, vadå? Eller jaha, det var inget”, fnittrade hon, skakade på huvudet och ställde ner sin nu mer tomma flaska på soffbordet. ”Alltså”, sa hon igen, lutade sig bakåt i soffan och såg allvarligt på honom. ”Du är ju typ snygg.”
”Eh, va?” sa Jesper och såg chockat på henne. Hon hade nog druckit lite väl mycket.
”Jaa, alla andra bah iieehe, de ser typ likadana ut och vafaan… Tobbe typ, han trooor att jag vill ligga med han, bara för att jag hångla med han förra helgen typ, och det är så jääävla irriterande! Vad tror han om mig egentligen, seriööst…” Linn skakade på huvudet och gav Jesper en blick som nog betydde att Tobbe var helt dum i huvudet. Jesper skyndade sig att nicka för att inte råka illa ut.
En kort stund senare upptäckte Jesper att ett par hyfsat långa, svartklädda ben stannat nära soffan där de satt. Han skyndade sig att ge Elias en bedjande blick. Rädda mig.

”Hänger du med och röker?” frågade Elias, som tack och lov fattat med en gång. Jesper nickade kanske lite väl ivrigt, reste sig upp och drog tillrätta både tröja och hår på ren automatik. Han följde efter Elias ut till hallen, såg sig nervöst över axeln och suckade lättat när han såg att Linn satt kvar i soffan. Om hon följt efter hade han nog blivit knäpp.
”Tack”, sa Jesper lågt och lyfte undan ett tiotal jackor för att komma åt sin egen, som naturligtvis hamnat underst.
”Lugnt”, log Elias, ställde ner sitt nyligen påfyllda vinglas på hallbordet och stoppade fötterna i kängorna. Han snörade dem lite slarvigt.”Anföll hon dig?”
”Det kan man säga. Jag fattar inte”, sa Jesper med en suck, kände fundersamt efter i sina fickor. Cigarettpaketet var borta, men han visste med all säkerhet att han haft det när han kommit dit. Hade någon tagit det? ”Och någon har tagit mina cigaretter…”

”Åh? Men du kan få av mig, kom nu.”

Elias log, öppnade dörren och klev ut. Jesper drog sin jacka tätare omkring sig, följde efter honom ut i oktoberkylan och såg fundersamt på alla som trängdes ute på trappan. De flesta hade inte skor på sig, och eftersom han själv hade det, gick han ner till gräsmattan istället. Han såg upp på Elias när han kommit ner och ställt sig bredvid honom.

”Jag får betala tillbaka sen”, sa han lågt, mest för sig själv, och fingrade lite på sitt hår.
”För?” sa Elias och höjde frågande ett ögonbryn, tog upp sina cigaretter ur fickan. Jesper log lite förvånat åt att de rökte samma märke.
”Att du ger mig cigg…”
”Men jag fick ju en av dig, jag betalar tillbaka nu.” Han räckte honom en cigarett och satte tändaren i handen på honom. ”Vad tycker du om festen då?”
”Jo det… bättre än väntat”, sa Jesper och log bortkommet, tände cigaretten och räckte tillbaka tändaren till honom. ”Tack.”
”Ingen orsak.”

De stod tysta en stund, lyssnade på den dova musiken som hördes genom väggarna och då och då blev högre när någon öppnade ytterdörren. Jesper såg ner på sina svarta skor, märkte först nu att han mådde lite illa. Det var inget ovanligt, det hände väldigt ofta när han var nykter också, men det var inte mindre obehagligt för det.

”Jag ska nog gå hem snart”, sa Jesper i brist på annat, lät cigarettröken sila ut mellan läpparna.
”Jag med. Jag vill gärna vara människa i morgon när jag ska gå upp”, sa Elias och la handen för munnen när han gäspade, log åt sig själv. ”Tydligen är jag trött.”

Jesper log bara till svar, nickade svagt. Dock rann leendet sakta av honom när han kom på att han skulle behöva gå hem själv. Han var inte mörkrädd, men rädd för de som kom ut när det blev mörkt. Han ville inte träffa fel folk när han gick ensam.
Elias la märke till att han blivit fundersam, la huvudet på sned.
”Vad är det?”

”Eeh…” Jesper kliade sig i nacken, undrade vad han skulle säga. Det skulle ju låta fånigt att säga att han var rädd för att gå hem, men han ville ju inte ljuga ihop något annat heller. ”Jag tycker… inte om att gå hem själv när det är mörkt… och så.”

Han hörde sig själv säga det i alla fall, och undrade vad det var för fel på kopplingen mellan hjärnan och munnen. Nu lät han ju som världens största mes. Vilket han i och för sig var, men ändå.

”Åh jaha”, sa Elias och nickade. Han tittade fundersamt på sina skor för några sekunder innan han sken upp. ”Men du kan ju sova hos mig!” utbrast han och såg på Jesper med ett glatt leende. Jesper såg dumt tillbaka.

”M-men va?”

”Ja, så slipper du gå hem själv?”

”Åh…” Jesper blinkade några gånger, såg ner på sina skor och knäppte av aska från cigaretten. Det var verkligen snällt av honom att erbjuda sig, men… Han kände ju honom knappt. Inte för att han trodde att det skulle göra något, men ändå. Man brukade ju inte följa med någon hem bara sådär om man inte kände dem bra. Dessutom var han så svår när det gällde nytt folk, eller egentligen, folk över huvud taget. Men det går säkert bra, jag kan gå hem direkt när jag vaknat om det krisar. ”Men får jag verkligen det då?” fick Jesper ur sig tillslut, såg upp på Elias som nickade.
”Klart du får det. Jag har soffa och extramadrass och gud vet vad.”
Jesper såg tyst på honom för en stund, log sedan lite försiktigt och vände ner blicken till sina skor igen.
”Ja men… okej. Då gör jag väl det.”

 

Någonstans runt niosnåret vaknade Jesper av att han låg på golvet. Han rynkade fundersamt pannan, kände inte igen det mörka parkettgolvet över huvud taget. För några sekunder blev han panikslagen, trodde att han somnat på festen och blivit kvar i huset, men suckade lättat när han mindes att det inte alls var så. Han hade ju följt med Elias hem, han hade tvekat länge och blivit förvånad över att Yvonne tyckte det var okej när han skickat sms och frågat.
Och här låg han nu.

Han gned sig trött i ena ögat, vände sig över på rygg så att han kunde titta upp i taket istället. Huvudet var lite ömt och han kände sig tung i hela kroppen, men annars var det inte så farligt. Tack och lov. Han hade varit rädd att han skulle få den värsta baksmällan någonsin och inte kunnat resa sig utan att spy eller någon av de där andra hemska exemplen han hört om.

Jesper var nära att hoppa högt när något precis intill rörde sig, hann dock inse att det var Elias innan han började skrika som någon liten tjej. Han satte sig långsamt upp, satte ena handen i parkettgolvet för stöd och strök håret ur ansiktet för att kunna se honom bättre. Han förstod inte riktigt hur det gick ihop. Han själv satt på golvet, precis bredvid låg en madrass som han troligtvis rullat av i sömnen, och bredvid madrassen stod en säng. All logik sa ju att Elias borde sova i sängen, men han låg istället nere på madrassen, väldigt nära kanten. Jesper log svagt. Var det kanske han som råkat knuffa ut honom?
Elias rörde lite på sig igen, och det dröjde inte länge förrän han välte ner på golvet han också. Jesper la ena handen över munnen för att kväva fnisset när Elias förvånat slog upp ögonen.
”Varför… ligger jag på golvet?” stönade Elias trött efter en stund, rynkade pannan och började le när han såg att Jesper verkade tycka det var roligt. ”Va?”
”Du trillade av madrassen”, sa Jesper, harklade sig när han hörde hur hes rösten var. Han flyttade sig lite bakåt för att Elias skulle få mer plats att kunna sätta sig upp på, drog upp benen mot bröstet och la armarna om dem.
”Men… jag fattar inte”, sa Elias förvirrat, strök fingrarna genom håret när han satt sig upp. Han tittade mot sängen. ”Jag la mig väl i sängen igår?”
”Jag tror det…” Jesper rynkade pannan. Elias kunde väl inte ha vält ner på madrassen under natten, då borde väl någon av dem ha vaknat?
”Åh”, sa Elias efter ett tag, skrattade lågt och satte handen i golvet som hjälp för att resa sig upp. ”Jag gick till köket och drack vatten i natt, och la mig fel.”
”Jaha”, sa Jesper och bet i ringarna i underläppen för att inte fnissa. Av någon anledning blev han lite nervös över tanken att han sovit bredvid honom i säkert någon timme. Att bli nervös i efterhand var ju ganska onödigt, men han var så osäker när det gällde andra människor, så det förvånade honom att han inte reagerade kraftigare över det. Det var väl bra, i och för sig.
”Och jag har sovit i skjorta och jeans…” Elias tittade ner på sina kläder med en uppgiven suck. Han drog lite i kragen på skjortan. ”Känns inte så fräscht.”
”Inte mitt heller”, sa Jesper tyst, hade sovit i jeans, t-shirt och huvtröja. Och armvärmare då. Det kändes sådär varmt och kvavt, och inte alls fräscht.
”Har jag smink i hela ansiktet?”
Jesper försökte ignorera att hjärtat hoppade över ett slag i bröstet när Elias tittade på honom. Det där med ögonkontakt var ju livsfarligt, i alla fall för honom.
”Bara lite”, sa Jesper och log osäkert, tittade ner på sina knän innan han fick för sig att rodna eller glo för mycket eller vad han nu kunde få för sig att göra för dumt.
”Vilken tur. Nej men, frukost skulle vara nice, jag är jättehungrig.” Elias satte händerna i sidorna. ”Kommer du?”
”Mhm.” Jesper släppte taget om sina ben, tog sig upp på fötter och vinglade till lite när han väl var uppe, men behöll tack och lov balansen. Han följde efter Elias ut i köket, la handen över magen när den kurrade lågt och tittade bekymrat ner på den. När han tänkte efter så var det över ett dygn sen han ätit sist. Det som borde bekymra honom var just det, men det han egentligen bekymrade sig över var om han skulle våga äta något nu. Skulle det vara okej?

”Vad vill du ha på?” frågade Elias och öppnade kylskåpsdörren, såg frågande på Jesper och log svagt. ”Jag har ost och grönsaker. Ingen korv, men… marmelad, fast den är nog gammal och äcklig, för jag fick den av mamma när jag flyttade och jag har inte rört den.”
Jesper ryckte upp sig själv ur tankarna, skyndade sig att le lite tillbaka, men det kändes mest som en förvirrad grimas. Det är nog okej. En smörgås bara.

”Eh…” Han drog i ena ärmen på tröjan utan att tänka på det själv. ”Jag kan ta ost.”
”Okej.”
Jesper tittade på medan Elias plockade fram tillbehör ur kylskåpet. Han kunde inte låta bli att undra varför han gjorde det här. Elias var så snäll och log hela tiden, och verkade faktiskt vilja träffa honom, och det gjorde honom så förvirrad. Folk brukade vanligtvis vara helt ointresserade av att prata med honom, och om de försökte så gav de upp nästan med en gång. Jesper förstod mycket väl varför, han var så tyst och stel, men han blev ändå ledsen varje gång det hände. Om han träffat sig själv hade han troligtvis gjort likadant. Han kände sig så obekväm när folk var tysta hela tiden och ändå fortsatte han vara tyst och tråkig själv. Fast det hade mest att göra med att han var så rädd att säga något fel.
Han log svagt för sig själv. Trots att hela grejen med Elias gjorde honom förvirrad så gjorde det honom glad också. Han var glad att han träffat honom och han var glad att han faktiskt hade någon han kunde säga hej till på vägen hem från skolan om man råkade ses.
Först när Elias dukat fram allt på köksbordet vaknade Jesper ur tankarna och han fick lite dåligt samvete över att han inte hjälpt till.
”Jag kunde ju ha hjälpt till”, sa Jesper tyst, nästan för sig själv, när Elias vinkade honom till bordet.
”Äsch”, sa Elias och sköt in sin stol en bit, tog upp ett juicepaket han ställt bredvid sitt glas och skruvade av korken. ”Det gick så fort att ta fram ändå, ingen fara.”
”Okej.” Jesper tvekade lite, visste inte vilken stol han skulle sätta sig på. Bordet var vitt och runt med en svart duk på, och det var svårare än väntat att bestämma om han skulle sätta sig bredvid eller mitt emot Elias. Tillslut satte han sig bredvid ändå. Han väntade en stund innan han tog en brödskiva och smörade den, la på en skiva ost.

”Inte så snygg servering kanske”, sa Elias och petade på brödpåsen. ”Men jag hoppas det duger.”
”Det duger fint”, sa Jesper lågt, delade smörgåsen i två, och sedan fyra delar innan han började äta av den. Han såg mot klockan som hängde över dörren in till köket. Han hade inget emot att vara här, men på något sätt kändes det som att han borde gå hem snart. Innan han blev konstig, fick panik och förstörde något. Han ville inte att det skulle hända när han var med Elias, var rädd för att han skulle skrämma honom eller bara få honom att komma fram till att han var alldeles för konstig. Så som alla andra gjort.