22 oktober

Det regnade ute. Stora tunga vattendroppar slog mot glasrutan och fick det att låta som om någon kastade småsten på den. Molnen utanför fönstret var tunga och grå, och det kändes som att det var åska i luften. Snart skulle det nog bryta ut.  Klockan var ett och egentligen var det skoldag, men Jesper låg på sidan i sängen med ena armen under kudden. Han hade ögonen slutna och låg hopkurad under en mörkblå filt. Det hade räckt med att kliva ur sängen för att veta att han inte gick till skolan idag. Humöret hängde kvar sen igår och han kände sig fånigast i världen, men samtidigt var han inte alls förvånad. Han hade ju vetat att det skulle bli så förr eller senare, att Elias skulle se hur han var när det gick neråt, när han hade ångest. Det han visat var inte ens en tiondel av hur det kunde vara och han var så rädd att han skulle bli som värst någon gång när Elias var i närheten. Samtidigt kändes det som att de inte ens skulle ses mer nu. Att han förstört allt genom att vara så konstig över en fullt normal sak.
Jesper andades ut i en låg suck, drog upp filten över huvudet och blundade hårdare. Varför måste han vara såhär? Varför måste han förstöra allt innan det ens hunnit börja? Han skulle ju aldrig kunna lära känna någon om det skulle bli såhär. Han var så trött och så arg på sig själv att han bara ville ge upp och sluta finnas. Och samtidigt blev han så uppgiven över att det var den enda utvägen han hittade hela tiden. Varför måste jag vara så kluven inför precis allting?

Men han visste att han inte skulle orka bli bra. Han hade ingen ork kvar och snart skulle han väl ge upp helt och hållet, igen.

Tee säger:
Hey :D

J, säger:
Hi

Tee säger:
Is everything alright?

J, säger:
Yeah, I’m just… weird today

Tee säger:
Weird in what way? :/

J, säger:
I don’t like myself today, but it’ll be okay

Tee säger:
You know I’m here if you wanna talk about it, or anything

J, säger:
I know. Thanks

Jesper såg tyst på datorskärmen. Han hade tröttnat på att ligga och blunda efter någon timma och hade startat sin laptop istället, hade faktiskt hoppats på att Tom skulle vara online, men nu när han var det lyckades han inte skriva något vettigt till honom ändå. Han tyckte synd om honom. Tom var också bara snäll mot honom och lyssnade jämt och försökte hjälpa, och Jesper gav honom ingenting tillbaka. Kändes det som i alla fall.
Han slöt ögonen, la sig ner på mage och huvudet mot armarna. Han ville inte tänka mer. Han ville inte behöva vara tom hela tiden, få ångest över att bara andas, och göra Yvonne ledsen. Han orkade inte vakna med nya skärsår varje morgon, han orkade inte drömma samma gamla mardröm varje natt, han orkade inte vara rädd för att gå ut när det var mörkt och han orkade inte ligga i sängen flera timmar i streck för att han var för yr för att orka göra något annat. Han orkade inte se sin mammas oroliga blick eller Elias undrande ögon när han tackade nej till mat gång på gång fastän han var så hungrig att det kändes som att han gick sönder. Han orkade inte känna sig så äcklig när han stoppat fingrarna i halsen för att bli av med det när han ätit i alla fall.  Han orkade inte lyssna på den där samvetesrösten som viskade hur värdelös han var när han vred och vände på sig i timmar när han inte kunde somna.

Jesper strök sakta handen över kinden när en tår runnit över. Vartenda andetag byggde upp en hårdare klump av ångest i bröstet och han visste inte hur länge han skulle orka hålla huvudet ovanför vattenytan när det kändes som om kläderna var sydda av blytråd. Han hade väntat på att det skulle bli bättre alldeles för länge, hur länge till skulle han orka vänta? Han hade träffat Elias och han hade Tom, men hur skulle de kunna rädda honom om han avskydde precis allting med sig själv? Det skulle inte gå. Han skulle låta sig själv drunkna.

Han snörvlade tyst efter en stund, reste sig på ena armbågen och knappade in ett svar till Tom för att han inte skulle tro att han gått och gjort något dumt. Äpplet han fått från Elias stod orört på skrivbordet, han såg på det då och då, funderade på om han skulle våga prata med honom igen. Det kanske var bäst om han lät bli. Han ville inte börja oroa honom också, ville inte göra honom besviken eller ledsen. Det var kanske bäst om han bara gav upp allting.

”Jesper, kan du se vem det är?” Yvonne, som stod i köket med diskvatten upp till armbågarna, tittade ursäktande på Jesper genom dörröppningen.”Det ringde precis på dörren.”
”Okej.” Jesper stängde badrumsdörren bakom sig, tassade mot ytterdörren och torkade sig under ögonen några gånger i hopp om att rödflammigheten skulle gå bort åtminstone lite. Han hade legat kvar i sängen ända tills Yvonne kommit hem, med ett undantag för att gå ut på trappan och röka, och han hade fortfarande sovtröja och svarta mjukisbyxor på sig. Plus samma svartvitrandiga huvtröja som han haft igår, då. Han gick ju nästan aldrig utan långärmat, inte ens på sommaren. Han suckade, strök fingrarna genom håret och gick fram till ytterdörren. När han tryckt ner handtaget och knuffat upp dörren för att se vem det var som ringt på blev han alldeles kall i bröstet. Sedan varm. Och sedan båda samtidigt på något sätt som fick hjärtat att tvina ihop sig.
”Hej”, hälsade Elias aningen tveksamt eftersom Jesper inte sagt något alls. Hans hår var blött av regnet, och rocken var full av små vattenpärlor. Jesper svalde hårt för att få bort den tjocka klumpen av nervositet ur halsen, tog ett litet steg åt sidan och försökte tvinga upp mungiporna i ett leende. Det kändes mer som en stel grimas.
”Hej”, sa han tyst.

”Du undrar kanske vad jag gör här”, sa Elias lågt, log tillbaka och strök den blöta luggen ur ansiktet. En del av hans smink hade runnit i regnet.
Jesper tog ytterligare ett litet steg åt sidan, för att visa att det var okej att gå in. Även fast han kände sig dum, var nära till nervös kollaps och faktiskt inte förstod alls varför han var här, så ville han inte låta honom stå kvar där ute i regnet.
Elias förstod gesten, klev in i huset och strök undan luggen en gång till. Jesper stängde dörren efter honom, drog nästan maniskt ner tröjärmarna över händerna. Han tittade upp på den svartklädde killen som nu stod på dörrmattan och såg sig vilset om. Jesper tittade ner på sina svarta sockar, harklade sig tyst för att få ordning på rösten.
”Lite fundersam blev jag väl”, sa han tillslut. Han tog ner en galge från stången under hatthyllan och kramade den i händerna, sträckte fram den till Elias när han tagit av sig den blöta rocken.
”Jag visste inte om jag skulle komma över utan att höra av mig”, sa Elias och hängde upp rocken på galgen. Han log sedan svagt, nästan ursäktande. ”Men du verkade inte må så bra igår, så jag tänkte…”
Jesper försökte att inte visa den våg av känslor som svallat över i bröstet när han sagt sådär. Dåligt samvete, förvåning. Men mest av allt blev han rörd. Rörd för att han faktiskt brytt sig om att komma hit, även fast det öst ner med regn. Varför bryr han sig så?

”Tack”, sa Jesper tyst. Han tittade upp på honom bakom den svarta luggen, försökte visa att han verkligen menade det. Elias såg bekymrat på honom.
”Hur är det då?” frågade han, fäste den långa luggen bakom örat.
”Det är okej.” Jesper såg mot dörren in till köket, bet tankfullt i en av ringarna i läppen. Inte för att de pratade om något särskilt, men han ville ändå inte att Yvonne skulle höra allting de sa. ”Vi kan gå till mitt rum?”
”Okej”, sa Elias och nickade. Han böjde sig ner och knöt upp sina kängor, suckade lågt när luggen föll ner framför ansiktet igen. Jesper tassade bort till köket, la ena handen på dörrposten och tittade in på Yvonne, som log frågande mot honom.
”Det var Elias”, sa Jesper och log svagt tillbaka.
”Festkillen?”
”Mhm.”
”Jaha, vad kul.” Hon sköljde av händerna innan hon torkade dem på diskhandduken, ställde sig i dörröppningen för att titta på besökaren. Jesper kunde inte låta bli att le när han såg hur stora ögon hon fick. En lång gothkille var kanske inte det första man väntade sig, men Yvonne var ingen dömande människa, så när den värsta förvåningen gått över log hon stort. ”Hej.”
”Hej”, sa Elias och log tillbaka, sköt sina kängor åt sidan med foten. ”Hoppas inte jag stör eller något…”
”Nej, absolut inte.” Yvonne log igen, såg snabbt på Jesper och sedan på Elias igen. Jesper tittade ner på sina sockar. Han tog aldrig med folk hem, och folk kom aldrig och hälsade på honom såhär, så han förstod att hon blev så glad.
Han harklade sig tyst efter en liten stund och tog några steg i riktning mot sitt rum. Elias förstod med en gång, slätade ut sin svarta kråsskjorta och skyndade sig att gå efter honom. Han såg sig om under tiden och Jesper kände sig nästan nervös när han öppnade rumsdörren för honom.

”Oj”, sa Elias när han tittade in. ”Vad fint.”
”Tycker du?” sa Jesper, uppriktigt förvånad. Han tyckte inte det var särskilt märkvärdigt. Ljusa väggar, en säng i mörkt trä och ett skrivbord i samma färg. Lite hyllor, en byrå, en garderob, en bokhylla, en matta på golvet och en spegel på väggen. Ett helt vanligt rum.
”Ja, verkligen.” Elias ställde sig på mattan och såg sig om. Han stoppade händerna i fickorna på de svarta jeansen. ”Mycket prydligare än hemma hos mig.”
”Tack”, sa Jesper, drog igen dörren bakom sig och gick fram till sin säng. Han satte sig ner på kanten. En känslovåg svällde över i bröstet igen och han knöt händerna i knäet, försökte bete sig så normalt som möjligt, men det kändes som att det inte gick så bra. Försök komma på något att säga. Visa inte. ”Det brukar inte vara lika prydligt jämt dock”, sa han efter en stund. Rösten hade blivit mycket tystare än vad han menat och fick det mest att låta löjligt. Jesper kände för att slå sig själv hårt i ansiktet. Han sneglade upp på Elias under luggen när han sa något igen.
”Det behöver ju inte vara prydligt jämt.”
”Nej…”
Elias lutade sig fram och tittade närmre på en grå porslinsfågel som stod i bokhyllan. Det verkade som att han också hade svårt för att komma på vad han skulle säga, med tanke på att stämningen var sådär stel, nästan som när man träffade någon för första gången. Men han var i vilket fall, oavsett om han tyckte det var svårt eller inte, betydligt duktigare på att komma på något att säga än vad Jesper var, och han lät alltid så snäll att tystnaden inte kändes lika jobbig. Hans röst var snäll. Trygg, på något sätt. Jag vill så gärna lita på honom.

Jesper hade fastnat så i tankarna att han inte märkt att Elias rätat upp sig och inte tittade på den där fågeln längre. Hans blick hade fallit på det gröna äpplet på skrivbordet, och när Jesper upptäckte det skämdes han om möjligt ännu mer.
”Så… du åt inte äpplet heller.” Elias vände undrande blicken till honom, såg så orolig ut att Jesper var tvungen att vända bort blicken. Det syntes på honom att han förstod nu, att något var fel och Jesper visste inte hur han skulle kunna förklara.
”Nej”, sa han tyst. Tårarna var på gränsen att rinna över igen och det som var värst var att han så gärna ville berätta, så gärna öppna sig och ösa ur sig allting, men samtidigt var han livrädd. Jag vet inte om jag vågar.
Jesper kände hur madrassen tyngdes ner en aning när Elias satte sig ner bredvid honom, men han vågade inte titta upp från sina knän.
”Vad är det som händer?” frågade Elias tyst.
”Jag…” Jesper tystnade. Det kändes som de satt fast någonstans långt ner i halsen och han fick tvinga ur sig dem, knep hårt ihop ögonen för att tårarna inte skulle rinna över.   ”Jag är sjuk”, sa han tyst. ”Jag kan inte äta, jag bara… j-jag vet inte hur länge jag orkar försöka.” Att det skulle göra så ont att höra sig själv säga det. ”Förlåt, jag vet inte hur jag ska... Jag kan inte prata.”
”Du behöver inte”, sa Elias lågt, mjukt. ”Jag förstår.”
Han lät så omtänksam. Som att han faktiskt förstod. Han lät inte förskräckt eller äcklad som Jesper trott att han skulle göra, och när han kände hans armar om sig orkade han inte hålla tillbaka tårarna längre. Han gömde ansiktet i händerna och kurade ihop sig i hans famn.
Trots att det gjorde så ont i bröstet så var det så skönt att bara få släppa taget. Och att känna någon så nära, att veta att Elias inte var rädd, det fick honom att känna sig trygg för första gången på väldigt länge.
”Jag trodde du… att du skulle tycka jag var så konstig”, mumlade Jesper. Han sa det med ansiktet halvt gömt mot Elias skjorta, halvt bakom ena handen. Han skämdes så över att säga det men på något sätt verkade orden bara rinna ur honom nu. Så som de aldrig gjorde annars, inte för någon annan.
”Men… varför skulle jag göra det?” Elias strök försiktigt handen över Jespers överarm. Han kände hans andetag mot sitt hår, varma trygga pustar.
”Jag fungerar ju inte”, sa Jesper tyst. ”Med folk. Jag blir så rädd, jag får sån ångest för allting… Det är så svårt.” Han skälvde till av gråten, strök sakta baksidan av handen över ögonen. ”Jag känner mig bara så löjlig när det händer men jag kan inte göra något åt det.”
”Det är inte löjligt”, sa Elias lågt. ”Ångest är jättesvårt.”
”Jo…” Jesper blinkade sakta. ”Jag bara... jag är så rädd över vad folk tycker.”
”Tänk inte så…”
”Försöker”, mumlade han. ”Men folk verkar tro att jag… att jag inte förstår att jag är sjuk, men jag vet det, jag vet mycket väl. Jag hatar att göra mamma orolig men jag kan inte äta, jag får inte. Det går inte.” Jesper slöt ögonen, blundade hårt. Elias svarade inte, men han kramade honom hårdare, och det var allt som behövdes för att han skulle våga fortsätta. ”Det känns som att alla dömer för det. För att jag är som jag är, jag ser hur alla tittar på mig och jag klarar inte av det. Det är något fel på mig. Jag klarar inte av mig själv.”
Jesper snyftade tyst till när klumpen i bröstet verkade växa sig till dubbel storlek. Det var så svårt att berätta hur man kände, hur man fungerade. Hur berättade man att man inte visste om man orkade leva? Orden kom bara ut som ett virrvarr, strödda ord av alla tankar som trängdes i hans huvud. Ändå kändes det som att Elias förstod. Som att han förstod precis vad han ville ha sagt även fast han bara nuddat ämnet lätt i ytan.
”Jag dömer dig inte”, sa Elias efter en stunds tystnad. Han svalde, Jesper kunde höra det när han satt med huvudet lutat mot hans bröstkorg. ”Det låter så svårt. Jag tror jag förstår, men jag kan ju inte veta hur det känns för dig. Jag önskar jag kunde hjälpa.”
”Du hjälper”, mumlade Jesper tyst. Han strök fingrarna försiktigt över kråset i Elias skjorta, kände sig alldeles varm i bröstet när det verkade som att Elias märkt, och dragit honom närmre sig. ”Du hjälper så mycket, jag känner mig inte lika ensam. Det är inte lika svårt att prata när jag är med dig, du dömer inte och du förstår men… men jag är så rädd för att jag ska göra något fel, så att du inte vill träffa mig mer.”
”Ssh, säg inte så.” Elias lutade kinden mot Jespers hår, höll honom tätt intill sig. ”Det kommer inte hända. Jag stannar här.”
”Verkligen..?”
”Jag lovar.”