27 Oktober

Efter att ha haft så mycket annat i tankarna, och efter att ha varit borta så pass många dagar från skolan, hade Jesper nästan lyckats förtränga att veckan som kom var en prao-vecka.
Tidigt på måndagsmorgonen stod han utanför dörrarna till stadens dagis. Det regnade och blåste, och han kände sig om möjligt mer vilsen än vad han brukade göra.
Han hade inte varit i skolan när informationen om praoveckan delats ut, och det var tillslut syon som fixat en praoplats till honom eftersom han inte hade tid på sig att fixa en egen. Just därför hade han hamnat på ett dagis. En plats han nog aldrig tänkt att han skulle se sig själv på. För säkerhets skull hade han låtit bli både sminket och smyckena i underläppen, hade tagit sina helaste svarta jeans och en vit långärmad tröja med svarta ränder. Bara så att ingen skulle kunna bli arg på honom för att ”skrämma barnen med sitt utseende” eller något liknande.
En kort stund efter att han knackat på dörren rasslade det i låset och en dagisfröken dök upp, log mot honom och sträckte fram sin hand.
”Hej på dig! Du måste vara Jesper?”
”Det är jag”, sa Jesper, tog lite motvilligt hennes hand och skakade den. Han försökte le vänligt mot henne.
”Jag heter Birgitta. Jag ska visa dig runt med en gång, ingen av barnen har kommit än.”
”Åh, okej…”

Dagiset var litet men fint. Två större rum med angränsande lekrum som kallades avdelningar låg på var sin sida av en liten korridor, det fanns ett gemensamt badrum med flera toaletter, och ett kök längst bort i korridoren.
Jesper följde efter Birgitta när hon gick runt och förklarade och pekade, berättade när det var lunch och vilostund, och att de i slutet av veckan skulle ha temadag som pirater.  Han hoppades i sin tystnad på att han inte skulle behöva klä ut sig.
”Så… Det var nog allt.” Birgitta satte sig ner i soffan när de kommit tillbaka till den vänstra avdelningen. Hon såg upp på Jesper. ”Joel brukar vara först hit på morgonen, så du får träffa honom snart. Är det något du undrar så fråga bara på, förresten.”
”Det är nog ingen fara”, sa Jesper. Han drog nervöst i tröjärmarna, tyckte det kändes som att hon kunde se rakt igenom dem.
”Just det, röker du?”
”Jo… Men det kan jag göra när jag kommer hem”, skyndade han sig att säga, och Birgitta log nöjt över svaret. Jesper nickade sakta. Han hade tänkt att det kanske inte vore det bästa att komma till ett dagis och lukta rök, så han hade skyndat sig att röka hemma under fläkten innan han gett sig iväg.
Han satte sig ner i soffan bredvid dagisfröken, la ner händerna i knäet och väntade tyst och snällt på att barnen skulle anlända. Han kunde inte bestämma sig än, om han tyckte det här var bättre än en vanlig skoldag, eller om de låg i ungefär samma liga. Om han fick rita, bygga med lego och göra snögubbar när det var dags att gå ut skulle det kanske inte vara så farligt. Förhoppningsvis skulle barnen tycka om honom.

Dagen gick fortare, och bättre, än han väntat sig. De första barnen som kommit dit hade nästan varit lika blyga som han själv, men när det var dags att bygga ett fort inne i lekrummet med de stora kuddarna bad de honom om hjälp, och sedan var all blyghet bortglömd. Han lekte med dinosaurier och bilar, ritade ett hus på ett jättestort papper, och fick en teckning föreställande ett träd och en gris med ”tiLL Jäsper” skrivet nere i högra hörnet.
När klockan blev sex fick han gå hem, och till sin förvåning kändes det okej att krama fem barn hejdå. Kanske var det bra för honom att hamna på ett sånt här ställe ändå. Han hade svårt för kontakt, för att prata, men barnen dömde inte och det gjorde honom på oväntat bra humör.
Jesper tittade upp mot himlen när han påbörjade promenaden hemåt, log åt att vädret tinat upp en aning, och att solen sken igenom. Han tände en cigarett när han var på säkert avstånd från dagiset, tog upp mobilen ur fickan och startade den. Det hade känts konstigt att inte ha hört av sig till Elias på hela dagen, men fröknarna hade tittat menande på honom så fort han varit på väg att ta upp telefonen ur fickan, så han hade snällt stängt av den.
Elias, ja. När de vaknat på söndagsmorgonen hade det känts… annorlunda. Som att något hänt, men samtidigt inte. Jesper kunde inte sätta fingret på vad det var. Att de sovit bredvid varandra? Att Elias berättat något viktigt om sig själv? Kanske. Hittills hade det ju varit han som berättat saker, som vågat öppna sig när Elias tröstat honom och försökt förklara hur han mådde. Det kändes ganska skönt att det var Elias som berättat något för honom den här gången, något han varit osäker över. Att han visat att han också hade saker han var nervös över att berätta, och sedan att det synts på honom hur lättad han blivit över att Jesper inte tyckt något illa om det. Jesper log svagt när han tänkte på det. Det kändes som att deras vänskap blivit djupare, på något sätt. Nu när de båda anförtrott varandra om saker de annars kanske var rädda för att prata om.
När Jesper tänkte efter så hade han inte ens känt Elias i två veckor. Det kändes som så mycket längre, nästan som att de varit vänner i flera år. Han blev lite fundersam ibland när han tänkte på hur fort det faktiskt gått, tänkte fåniga, osäkra tankar om att det kanske var för bra för att vara sant, men så fort han träffade Elias igen så gick det över. Någon gång måste han förstå att det faktiskt var verklighet. Att han hade en bästa vän nu, och det spelade ingen roll hur länge de känt varandra.