26 Oktober

”Tack för att du förstår”, sa Jesper tyst. Han var så tacksam över det, att han förstod så mycket, att han kunde läsa honom så bra. ”För att du… låter mig förklara senare.”
”Ingen orsak.” Elias log svagt, sträckte fram handen och kramade försiktigt om hans axel. Han svepte ofokuserat blicken över honom. ”Det är sent. Du kanske vill gå in? Du darrar som ett litet asplöv…”
”Men… jag vill hellre vara med dig.” Jesper såg upp på honom. ”Jag kommer inte kunna sova ändå, så om du vill kan jag stanna ute en stund till…”
”Jag är gärna med dig”, sa Elias, tog hans händer och värmde dem i sina. Han såg bekymrat ner på honom. ”Men du kommer frysa ihjäl här ute.”
Jesper tittade ner på deras händer. Han ville verkligen inte gå in, men det var sant. Han trodde han skulle få frossa om han inte fick komma in i värmen och tina upp snart.
”Du kanske vill följa med in?” sa han tyst. ”Du kan sova över…”
”Men… vad säger din mamma om jag kommer mitt i natten?” Elias lät osäker, som om han ärligt var bekymrad över vad Yvonne skulle tycka. Jesper kunde inte låta bli att tycka det var lite gulligt.
”Hon sover.”
”Jaså.” Elias verkade fundera en stund, började le och nickade sakta. ”Men, då så. Då kommer jag gärna med in.”

Elias kängor stod bredvid Jespers converse på dörrmattan i hallen, hans rock hängde på en galge under hatthyllan, och en extra kudde låg bredvid Jespers egen i sängen. Det fanns en extra madrass som de brukade ta fram när någon för ovanlighets skull sov över, men den låg inklämd i förrådet i källaren, och det var inget som Jesper vågade försöka krångla med när klockan var så mycket.
Det kändes nervöst. Han hade aldrig delat säng med någon förut. Han hade inget emot att sova bredvid Elias, och Elias verkade inte ha något emot att dela säng heller, men det gjorde ändå honom så nervös. Det var vad som snurrade runt i Jespers huvud när han stod inne i badrummet och borstade tänderna. Vad Yvonne skulle säga på morgonen när det plötsligt stod ett par extra skor i hallen tänkte han faktiskt inte så mycket på. Hon skulle säkert inte bli arg, bara förvånad, och det kunde han ta i morgon.
Men… Elias skulle ligga så nära. Jesper mötte bekymrat spegelbildens blick. Han hade bytt om till pyjamasbyxor och t-shirt som han nästan alltid sov i. Det var bara några dagar sedan han visat Elias sina armar, men ändå kändes det ganska nervöst. Han var säker på att Elias inte skulle säga något om det, eller att det inte skulle bli några problem, annat än att det kanske blev lite trångt. Men det var väl okej att vara nervös när man sov bredvid någon första gången?
En stund senare smög Jesper ut från badrummet och in till sitt rum. Han stängde dörren bakom sig med ett litet klick, tuggade omedvetet på ringarna i läppen när han tittade bort på Elias, som knäppte av sig sin skjorta. Plötsligt kändes det väldigt svårt att låta bli att titta.
”Vill du ligga innerst eller ytterst?” frågade Jesper tyst. Han försökte låta bli att stirra alldeles för uppenbart, pillade med håret i brist på bättre.
”Det spelar ingen roll. Innerst kanske?” Elias tittade på honom över axeln, krängde av sig skjortan och hängde den över ryggen på Jespers skrivbordsstol.
”Okej.” Jesper nickade, log svagt mot honom när deras blickar möttes. Elias vände sig snart mot skrivbordet igen, tog av sig två ringar och ett armband och la dem på skrivbordskanten. Jesper sänkte hjälplöst blicken, tittade på hans slanka armmuskler, och de skarpa skulderbladen. Något glänste till vid hans höftben i det svaga skenet från lampan i fönstret. Jesper trodde först det var spännet till hans bälte, men… ”Har du piercing vid höften?” frågade han, nyfiket.
Elias tittade ner mot sina höfter, som att han själv precis upptäckt det, nickade sedan och log. Han vände sig mot Jesper för att visa. Två små, svarta kulor låg snett placerade vid båda hans höftben, och till Jespers förvåning hade han också ett enkelt svart smycke i naveln. Det… hade han aldrig sett en kille ha förut. Eller, vetat om.
”I naveln också, som du ser”, sa Elias och log mot honom. Han sträckte bak händerna och knäppte upp ett halsband, och Jesper försökte nervöst möta hans blick utan att låta den glida iväg till hans överkropp igen. Han skämdes nästan över hur dålig han var på det här. Han ville inte verka knäpp som tittade så mycket.
”Varför i naveln?” frågade han, hoppades tyst för sig själv att Elias inte skulle tolka det fel, men det verkade han inte göra. Han bara log, ryckte på axlarna och klev ur sina byxor.
”Jag tänkte bara… varför inte. Det passade bra ihop med de andra.” Elias la byxorna över stolsryggen, rätade till resåren på sina underkläder och gick fram till sängen för att lägga sig.
”Det förstås. Jag bara… det är inte så många killar som har det”, sa Jesper, kände något fånigt behov av att behöva förklara sig.
”Nej, eller hur? Det är lite kul.” Elias la sig längst in mot väggen, drog upp täcket halvvägs till bröstet och tittade upp på honom. Jesper pekade med tummen mot lampan i fönstret.
”Är det okej om den är på..?”
”Ja, inga problem.”
”Vad bra.” Jesper la sig ner bredvid honom, drog upp täcket till hakan och kurade ihop sig. Sängen kändes plötsligt väldigt liten. Den var ganska bred egentligen, men Elias var visserligen ganska stor… Vad nära det känns som att han ligger.

Jesper tittade tyst på honom, gömd bakom både luggen och täcket. Elias låg snett på sidan, lutade axeln mot väggen och tittade på bilderna som Jesper nålat upp i tapeten. Han lyfte handen och kliade sig trött i ögat, och andades ut i en suck direkt efter.
”Jag glömde sminka av mig…” muttrade han.
”Ojdå…”
”Men jag orkar inte resa mig igen.” Elias la den sminkfläckade handen mot bröstet. ”Hoppas jag inte råkar kleta av mig på din kudde.”
”Det gör ingenting.” Jesper fnissade tyst. Han tittade fundersamt på hans ögonbryn, sedan ögonfransarna, och till slut hans hårbotten. Han kunde väl inte vara naturligt svarthårig? Fast det såg nästan ut som att det skulle kunna vara så. ”Vad har du för hårfärg egentligen..?”
”Blond.” Elias tittade ner från väggen, log undrande mot honom. Jesper tittade förvånat tillbaka.
”Blond? Men… du har så mörka ögonbryn…”
”Jag färgar dem.”
”Ögonfransarna också?”
”Jepp.”
”Oj…”
Elias skrattade lågt. Han strök handen över halsen, vände blicken upp i taket igen för en kort stund, som om han funderade på något.
”Vad har du för hårfärg då?” frågade han.
”Mörkbrun.” Jesper fingrade på en av ringarna i läppen igen, utan att tänka på det. Om Elias var blond måste han sköta sin hårfärgning felfritt. Det såg helt perfekt ut. Som om han verkligen vore svarthårig. ”Jag borde färga om mitt…”
”Jag är en sån perfektionist med mitt hår”, suckade Elias. Han gjorde en aningen plågad grimas. ”Fåfäng.”
”Men det ser ju bra ut.” Jesper insåg först efteråt att han nog råkat ge honom en komplimang, log då fåraktigt.
”Tack.” Elias log igen. ”Vid närmare eftertanke, jag är nog rätt fåfäng med mitt utseende över huvud taget…”
”Jaså..?”
”Ja… jag färgar håret alldeles för ofta. Kläderna måste se bra ut ihop innan jag kan gå ut. Rakar mig nästan varje morgon för att inte få något skäggstubb, noppar ögonbrynen…” Elias flinade åt sig själv, skakade på huvudet. ”Och så navelpiercingen på det. Vilken bög jag är.”
”Men det behöver väl inte betyda att man är bög”, sa Jesper och fnissade igen. Han var söt när han log sådär.
”Nej, såklart inte.” Elias vände blicken till taket igen, nickade svagt. Det där tankfulla föll snabbt över honom igen, och han log snart, nästan som att han ville dölja det.
Jesper tittade fundersamt på honom.
”Hm..?”
”Det behöver inte betyda att man är bög”, sa Elias lågt. ”Men jag är det.”

”… åh”, sa Jesper tyst, överraskat. Han försökte med ens komma på något bra att säga, men det tog stopp i huvudet och han fick hjärnsläpp. Elias sneglade mot honom, log lite osäkert.
”Kommer jag skrämma iväg dig nu?”
”Men gud, nej”, sa Jesper snabbt, skakade på huvudet. ”Varför skulle du göra det?”
”Nej, jag trodde inte du skulle tycka det var knäppt eller något, men… man vet aldrig.” Elias ryckte svagt på axlarna. Jesper kunde inte låta bli att le själv när han såg hur lättad han blivit.
”Folk är konstiga”, sa han tyst.
”De är ju det.” Elias nickade. ”Känns rätt löjligt när vissa som varit hur schyssta som helst plötsligt backar bara för att man berättar något sånt. Inte precis som att jag gick blev en annan människa bara för att jag berättade en detalj, liksom.”
”Nej, precis. Jag är kanske en mes, men om jag hade blivit rädd för dig bara för att du råkar tycka om killar hade jag ju gått och skämts över mig själv i ett hörn”, muttrade Jesper. Han tittade förvånat på Elias när han brast ut i skratt.
”Åh, förlåt”, fnissade han, la handen för munnen för att tysta ner sig själv. ”Men tack. Tack för att du säger så, det är skönt att veta att det inte gör något.”
”Ingen orsak.” Jesper log bredare.
”Underbart tillfälle jag valde att berätta det för dig, insåg jag nu. Tänk om du faktiskt varit homofob och så ligger du här i en trång säng bredvid en läskig bög…”
”Men du är inte läskig”, fnissade Jesper. Han lät bli att nämna att om han varit homofob hade han nog inte ens legat i samma säng som honom, och han hade inte haft svårt att hålla blicken i styr när han klädde av sig. Han hade nog inte heller senare legat och tittat på hans sovande ansikte i säkert en timme och bara tänkt att han var vacker.
Finaste Elias.