1 November

Förmiddagssolen letade sig in genom springorna i persiennen, färgade rummet i en varm nyans av orange. Jesper slog trött upp ögonen. En overklighetskänsla hade suttit i bröstet ända sen igår, och den var om möjligt kraftigare nu när han vaknade. Det kändes så overkligt när han kände den varma kroppen som låg så tätt intill. När han hörde hjärtslag innanför bröstkorgen han hade sitt öra lutat mot. Det känns som jag drömmer.
Elias måste ha vaknat, för bara en liten stund senare smögs en arm om Jespers midja. Han vände sömnigt upp blicken, för att mötas av ett par lika sömniga, men leende, bruna ögon.
”God morgon”, sa Elias lågt, med alldeles grov röst efter att ha sovit. Jesper hade svårt att hålla tillbaka ett fniss. ”Sovit gott?”
”Mm… Jag vaknade inte en enda gång tror jag”, sa Jesper, förvånat. Vanligtvis, i alla fall när han sov själv, så kunde det hända att han vaknade flera gånger samma natt och fick ligga och vrida och vända länge innan han kunde somna om.
”Men vad skönt”, log Elias sömndrucket. Han gjorde ett försök att få ordning på rösten, harklade sig, men när det inte gjorde någon nytta gav han upp och lät den vara skrovlig och mörk. ”Frukost?”
Jesper nickade svagt till svar. Han var inte hungrig, men han kunde sitta med Elias när han åt. Kanske dricka varm choklad igen.
Att gå upp som annars brukade vara så enkelt tog plötsligt fyrtio minuter. Klockan hann bli halv ett innan de myst klart under det varma täcket och kuddarna. Vid ett tillfälle hade Elias hunnit resa sig upp, men Jesper hade dragit ner honom igen, när det blev kallt utan honom.
Nu stod de slutligen i köket i full färd med frukosttillverkning. Jesper rörde om i en kastrull med varm mjölk och kakaopulver, fortfarande klädd i pyjamas och med det svarta håret på ända. Elias stod vid skärbrädan och skar upp grönsaker och frukt, i kalsonger och en t-shirt, men var på något orättvist sätt mycket snyggare än vad man borde få vara när man var nyvaken.
Jesper tittade nyfiket upp från kastrullen när han hörde Elias fnissa för sig själv.
”Hm?” sa han undrande.
”Jag har gjort en macka till dig”, flinade Elias. Han la upp en av mackorna på ett fat och sträckte fram det, så att han kunde få se. På skivan med grovt rostbröd låg en halvmåne kiwi, en glad mun, och två runda ögon av äpple. Jesper tog emot fatet med ett fånigt leende på läpparna.
”Vad söt…” sa han. Det glada ansiktet på smörgåsen tycktes smitta av sig med sitt leende. Jesper som inte tänkt ta något annat än varm choklad, som aldrig åt frukost, kunde faktiskt inte tacka nej till den.

Det hade börjat snöa igen och ett tunt lager pudersnö prydde nu gatan och gräsmattan utanför lägenheten. Lagom i tid med middagen insåg Elias att han inte hade någon ketchup hemma. Inte heller pasta, eller någonting annat som skulle kunna duga till riktig mat. Om man inte föredrog att äta köttbullar i bare, då. 

Efter att ha paltat på sig jackor, halsdukar, mössor och tjocka vantar var nu Jesper och Elias på väg mot affären. Jesper försökte komma på hur man kunde röka utan att behöva ta av sig vantarna. Han hade fått låna ett par svartvita, stickade tumvantar av Elias istället för att behöva dras med de tunna fingervantarna han annars hade.
”Går det bra?” frågade Elias när han märkte hur Jesper krånglade med cigaretten. Han själv gick utan vantar, gömde vänsterhanden i rockärmen, men den andra lämnades ute i kylan under tiden som han också hade en cigarett att hålla i.
”Nja”, fick Jesper mumligt ur sig, gjorde ett försök att ha cigaretten i mungipan. ”Jag vill inte bränna dina vantar…”
”Du får säga till mig att hålla ciggen när du inte ska ta ett bloss?”
”Men då blir ju du jättekall.” Jesper skrattade tyst, men fick skynda sig att sluta när han var nära att tappa cigaretten på sig själv.
Lösningen blev tillslut att ha en tumvante och en fingervante på sig. Elias flinade åt det hela vägen till affären, och Jesper knuffade på honom flera gånger för att få honom att sluta.
Inne på ICA åkte det ner både pasta och ketchup i den röda varukorgen, plus en hel del annat som Elias insett kunde vara bra att ha hemma. På vägen mot kassan saktade de båda ner och tittade drömmande på lösgodiset.
”Det… är ju faktiskt höstlov”, försökte Elias, log oskyldigt mot Jesper, som om det var honom han måste övertyga för att få köpa godis. Jesper nickade bara snällt.
”Och lördag”, sa han.
”Ja, just det. Då ska vi ha godis.” Elias ställde ner korgen på golvet, tog en färgglad pappåse och en liten grön spade. Han knuffade upp luckan till colanapparna. ”Bäst du håller koll på mig, annars kommer jag köpa två kilo…”
”Men det är ju höstlov. Måste räcka hela veckan”, fnissade Jesper. Han gick fram och höll upp luckan till chokladlinserna åt honom.
”Sant”, skrattade Elias. ”Vad vill du ha?”
”Geisha kanske…”
”Geisha.” Elias skyfflade ner en stor skopa med de rosaklädda chokladpralinerna i sin påse. Jesper log bredare bakom halsduken. Elias var så fin, så snäll, alltid. Han var allting han ville ha och plötsligt så var han faktiskt hans, på riktigt. Wow. Jesper blev alldeles darrig bara han tänkte på det.
”Nämen, hej!”
Först var inte Jesper säker på att det var på honom någon hälsade, men rösten kändes löjligt bekant. I nästa sekund upptäckte han sin mamma komma gående.
”Hej”, sa han överraskat. Yvonne rundade hörnet på frysdisken och kom fram till dem. Det mörka håret var fullt av snöflingor och hon var röd om kinderna. Antagligen hade hon kommit in för inte alls längesedan.
”Hej”, sa Elias, som nu också upptäckt att hon kommit dit.
”Vad bra att jag hittade er”, log Yvonne. Hon sträckte fram handen och tog bort något från Jespers mössa, svepte snabbt blicken över honom. Någon slags mammascanning troligtvis.
”Mhm?” sa Jesper undrande, la handen på mössan för att rätta till den.
”Tänkte bara fråga när du kommer hem.” Hon log mot Jesper, såg bort mot Elias, och så på Jesper igen. ”Klart du ska hitta på roliga saker på lovet, men kom gärna hem någon dag bara. Så jag hinner se dig.”
”Ja… jag tänkte kanske sova hemma i morgon”, sa Jesper och kliade sig i nacken. Han log svagt mot Yvonne när hon mötte hans blick. Det syntes i hennes blick, när hon såg på honom nu och när hon såg på Elias, att hon var glad. Tillräckligt glad för att Jesper hittat någon att umgås med för att inte tjata på honom att vara hemma mer, bara en liten önskan om att han skulle komma tillbaka, då och då. Jesper tänkte att han måste berätta för henne hur mycket han uppskattade det någon gång.
”Ja, vad bra”, sa Yvonne med en nickning. Hon rättade till sin mörkröda scarf, tittade på godispåsen och Elias varukorg, sedan på Jesper. ”Behöver du några pengar?”
”Nej, det är ingen fara.” Jesper skakade på huvudet. Ändå fick han en femtiolapp stucken i handen bara sekunden efter.
”För godiset”, sa Yvonne tyst, log mot honom och kramade försiktigt om hans axel. Hon vinkade hejdå till dem och gick därifrån innan Jesper hunnit tacka. Förvirrat gick han fram till Elias och godiset, räckte över femtiolappen till honom.
”För godiset”, upprepade han.
”Men?” Elias tog förvånat emot sedeln. Hans leende såg lika förvirrat men glatt ut som Jespers eget. ”Vad snäll hon är.”
”Ja…” Jesper log bredare. Det var hon verkligen. När han ändå tänkte på det så slog det honom plötsligt att han borde berätta för henne, att Elias inte bara var en bra vän längre.
En liten nervös klump landade med ens i halsen. Inte för att han trodde att hon skulle bli arg, hon var alldeles för öppensinnad och ödmjuk för något sånt. Det kändes ändå lite nervöst att behöva komma på hur man skulle berätta på bästa sätt. Smyga in på ämnet, eller bara säga rakt ut; mamma jag är tillsammans med Elias nu.
Jesper suckade tyst. Han fick väl se, när han kom hem i morgon, hur det blev.

”Hur lång är du?” 

Jesper tittade fundersamt upp på Elias. De var på väg tillbaka från affären, småhalkandes då och då, men snöandet hade tacknämligt tagit en paus.
”Jag blir ju en bit längre i de här skorna men…” Elias tittade ner på sina kängor, funderade en stund, som om han inte riktigt höll koll på det själv. ”En och åttio… åtta tror jag det var, sist jag mätte mig.”
”Oj”, sa Jesper tyst. Han var en bra bit kortare än Elias, men nu när han fick en siffra på det kändes skillnaden ännu större.
”Hur lång är du då?” frågade Elias med ett nyfiket leende. ”En och sjuttio?”
”En och sextiosju”, sa Jesper och log uppgivet tillbaka. ”Jag är så liten.”
”Det är gulligt.” Elias sträckte fram handen och rufsade till hans hår, så att mössan åkte på sned. Jesper försökte fnissandes få bort hans hand, la de vantklädda händerna över mössan för att hålla den kvar på huvudet, men håret hade redan blivit rufsat till ett kråkbo.
”Titta nu vad du gjorde med min frisyr”, sa Jesper i ett försök att låta anklagande. Han tittade upp på Elias med utskjuten underläpp när han plattade till håret och tog på sig mössan igen.
Elias skrattade bara åt honom, eftersom hans leende skinit igenom alldeles för tydligt för att låta minen vara övertygande.
De var nästan framme vid Elias lägenhet när Jesper upptäckte silhuetten av en person som kom gående på andra sidan gatan. Först tänkte han inte på det, för såklart fanns det andra som var ute och gick vid den här tiden. Men sedan kände han igen gångstilen, håret, färgen på jackan när personen klev in under en gatlykta. Marcus.
Jesper saktade per automatik ner, klev in bakom Elias för att inte synas. Kanske hade han inte sett honom än. Kanske skulle han bara gå vidare utan att märka.
”Men, Jesper. Hej.”
Helvete.
Jesper såg i ögonvrån hur Marcus klev ner från trottoaren, korsade vägen för att komma fram till dem. Såg hur Elias måste förstå vem han var med en gång, och hur hans blick hårdnade.
”Ska du inte ens hälsa?” sa Marcus när han kommit fram till dem. Jesper förstod inte varför han fortsatte med det där, ska du inte hälsa, varför han måste spela. Kunde han inte bara knuffa och sedan gå. Jag vill inte höra din röst.
”Jag vill inte prata med dig”, sa Jesper lågt. Marcus verkade bli lika förvånad som han själv över att han faktiskt kontrat med någonting. Att hjärtat satt i halsgropen och pulsen skenade var en annan sak, som han hoppades inte syntes.
”Inte prata med mig?” fnös Marcus. Han öppnade munnen för att säga något mer, något av det där som Jesper vant sig vid att höra. Något om att ta fram rakbladen och göra honom om en tjänst.
Men så stängde Marcus munnen igen. Han sneglade ogillande upp mot Elias, som var över ett huvud längre än honom. Det verkade som om han var arg för att han inte var störst. Sedan fnös han igen, vände och gick därifrån.
Jesper kunde inte göra annat än att titta chockat efter honom. Det hade aldrig hänt förut, att han bara erkänt sig besegrad och gått.
”Vilket äckel”, sa Elias beskt. Han tittade efter Marcus en stund, skakade sedan på huvudet och tittade ner på Jesper istället. ”Är du okej?”
”Jag tror det”, sa Jesper tyst. Obehaget satt som en tung klump i halsen, men han kunde inte vara rädd på samma sätt som de andra gångerna. Han var för chockad för det.
”Vad bra”, suckade Elias lättat, sträckte ut armen och la den om Jespers axlar. ”Tur han inte gjorde något.”
”Tur att du var med.”
”Hm?”
”Han vågade väl inte göra något för att du var med mig…”
”Det förstås. Men vilken jävla idiot.” Elias suckade igen. Han behöll armen om Jesper när de gick över vägen, släppte först när de kommit in i trapphuset och han behövde ta upp nycklarna ur fickan. Han höll upp dörren och släppte in Jesper först.
”Tack”, sa Jesper tyst. Han tog av sig de snöiga skorna och stoppade ner vantarna i mössan.
Efter att ha fått av sig alla ytterkläder och rättat till frisyrer och liknade så hamnade de i köket för att plocka in varor. Jesper hjälpte till att ställa in i skafferiet, hade hunnit lära sig var Elias hade det mesta av sina saker nu.
”Jag tänkte… den där festen”, sa Elias efter en stund. Han lutade sig mot diskbänken, såg undrande på Jesper. ”Ska vi gå på den?”
Jesper tittade på honom, vände sedan tveksamt blicken till paketet med socker han blivit stående med i händerna. Festen hade han nästan glömt. Det hade liksom hänt andra saker igår kväll som kommit till mycket större betydelse för honom. Den varma känslan kom tillbaka till magen och hjälpte till att tina upp klumpen han haft i halsen.
”Jag, eh…” började Jesper, såg upp på honom igen. ”Vi kanske kan stanna här. Jag vill ju vara med dig…”
”Jag hoppades att du skulle säga det”, log Elias lättat. Han rätade upp sig, gick fram till Jesper och la armarna om honom bakifrån, kramade om honom. ”Vi kan äta godis och titta på film istället.”
Jesper lutade huvudet bak mot hans axel, tittade upp på honom och log. Det lät som en mycket bättre kväll. Bara han och Elias. Inga andra.
”Det låter bäst.”