7 november

Höstlovsveckan gick alldeles för fort. Jesper hade spenderat alla dagar utom en hos Elias i hans lägenhet, med för långa sovmornar och sena nätter med film och popcorn under varma filtar. Han kunde ärligt säga att han inte mått så bra på evigheter.
Kanske var det därför det kändes så tomt i bröstet när Jesper nu låg i sin egen säng, hemma, utan någon att dela kroppsvärme med. Han hade gått hem för Yvonnes skull, eftersom han hört på hennes röst hur hon saknade honom när hon ringt. Dagen hade varit helt okej, de hade tittat på film de också, och pratat lite innan det blivit tillräckligt sent för att sova. Så fort han lagt sig hade det med ens känts jobbigare. Det var som att tankarna kom alldeles för intensivt när han var ensam, som att de inte tilläts komma fram annars, och nu kom allesammans samtidigt.
Att det var fredag kväll och bara två dagar kvar på lovet bidrog nog också en hel del.
Jesper andades ut i en skälvande suck. Han hade älskat det här lovet. Om man bortsåg från den gången Marcus kommit fram till honom och Elias så hade det varit perfekt. Han kunde faktiskt säga att han mått bra på riktigt.
Nu skulle han plötsligt tillbaka till skolan igen. Tillbaka till oförstående lärare, jobbiga klasskamrater och skoluppgifter som kändes alldeles för krävande för att han ens skulle orka öppna boken. Tillbaka till ensamheten på rasterna och blickar i korridoren och då och då en knuff in i raden med skåp. Det kändes hemskt.
Jesper försökte trösta sig med att Elias fanns där nu, att de skulle kunna ses när de båda slutat för dagen, och hela helgerna om de ville det. Det fick honom att bli lite gladare i alla fall.
Ett dovt surrande ljöd från under Jespers kudde. Fundersamt reste han sig upp på armbågarna och tog fram mobilen som han gömt därunder, för att se Elias namn lysa på skärmen. Ibland trodde han att den killen kände på sig när man tänkte på honom.
”Hallå?” svarade Jesper med lägre röst än han avsett.
”Hej”, sa Elias. Som alltid var hans röst mjuk, och varm, och om den gett Jesper en varm klump i bröstet förut måste det vara ett helt varmt berg nu. ”Jag tänkte bara ringa och säga god natt.”
”Vad söt du är.” Jesper la sig ner på rygg med mobilen mot örat, drog upp täcket ända upp till näsan.
”Jag kan vara lite gullig ibland”, sa Elias med ett leende i rösten.
”Eller typ, jämt.”
”Fast, du.”
”Fast nej.”
”Fast joho.”
”Fast…” Jesper pausade. Nu när de sagt det så mycket lät själva ordet helknäppt. Elias verkade tänka på samma sak för i nästa sekund skrattade han ett lågt skratt.
”Vi är urgulliga båda två helt enkelt”, sa han. ”Hur är det med dig?”
”Mm…” Jesper tittade upp i taket med en aning blanka, blågröna ögon. ”Okej tror jag.”
”Bara okej..?”
”Eller, det är ingen fara. Jag tänkte för mycket på skolan bara”, suckade Jesper. Det var ju två dagar kvar, så det kändes drygt att oroa sig över det redan nu. Det var bara så svårt att låta bli när han låg själv och ändå inte kunde somna.
”Tråkigt att börja igen?” frågade Elias. Han visste ju mycket väl hur svårt Jesper tyckte allt med skolan var. Inte för att Jesper var korkad och inte kunde matte och svenska och sådär, men för det sociala, och orken. Han var verkligen glad att Elias förstod hur något kunde vara svårt, även fast man kunde egentligen.
”Mm. Engelskan är väl okej och så, men jag ska ha så många andra lektioner som jag bara… jag orkar inte. Jag orkar inte folket, och inte tvinga mig dit och så heller.”
”Förstår dig. Det finns inget jag kan göra eller så..?”
”Bara var du”, sa Jesper och log svagt. ”Jag kan ju träffa dig efter skolan och så nu. Det känns bra.”
”Vad bra”, sa Elias, och Jesper kunde höra hur han log igen. ”Önskar bara jag kunde hjälpa dig med något mer.”
”Jag fixar det på något sätt… Det är bara en termin kvar, men det känns så långt till skolavslutningen och allt det där. Mår ju sämre så fort jag ställer klockan bara för att jag vet att jag måste vara i skolan hela dagen.”
”Känner igen det där”, suckade Elias lågt. ”Om det är någon tröst så är gymnasiet roligare än nian. För mig, i alla fall.”
”Hoppas det…”
”Det är ju några dagar kvar på lovet i alla fall.”
”Ja… Förlåt, jag börjar bara tänka på så mycket dåliga saker när jag är själv.” Jesper suckade och gned handen över ögonen. Det skulle vara så mycket lättare om han bara slutade tänka. Det blev alltid så, att han tänkte så mycket och intensivt på allting att han slutligen fick sig själv att må dåligt.
”Jag kan komma över om du vill?” sa Elias med låg röst. Han lät så snäll att Jesper nästan fick lust att gråta.
”Vill du det..?” frågade han tyst.
”Ja, det är jättetråkigt att sova utan dig. Kallt och tomt, och ingen jag kan bråka med om täcket.”
Jesper kunde inte hålla tillbaka leendet längre. Han var så jävla snäll. Det gick knappt må dåligt i hans sällskap för han var bara så… mysig.
”Då får du gärna komma”, sa Jesper tyst. ”Bara du aktar dig för läskiga gubbar på vägen hit.”
”Om jag stöter på några så slår jag ner dem med mitt paraply.”
”Bra.”
”Men… ja. Jag ska bara ta på mig skor och sådär, så kommer jag när som helst. Är din mamma vaken fortfarande?”
”Nej, hon sover. Men jag kommer och öppnar för dig.”
”Toppen. Vi ses snart då. Hejdå.”
”Hejdå.”
Jesper höll kvar mobilen mot örat en stund efter att Elias lagt på, lyssnade på det monotona tutandet. Det kändes inte alls lika jobbigt längre, allt med skolan, och det enbart för att Elias skulle komma när som helst och sova bredvid honom i natt.

Det dröjde knappt en kvart förrän det knackade försiktigt på dörren. Jesper hade suttit och väntat på golvet i hallen, så Elias hann inte ens sänka handen förrän dörren öppnats.

Medan Elias borstade tänderna gick Jesper och la sig igen, tätt intill väggen. Han lyssnade på de tysta ljuden från badrummet, på Elias steg fram och tillbaka, och när de slutligen kom i riktning mot hans rum.
Han fick en tandkrämssmakande puss när Elias krupit ner bredvid honom under täcket.
”Mycket bättre såhär”, suckade den äldre av dem nöjt. Han la armarna om Jespers midja och drog honom intill sig, lutade hans rygg mot sitt bröst. Så som de legat varje natt sen kvällen de blivit tillsammans. Jesper la armen över Elias och slöt ögonen. Han kände sig så trygg när han höll om honom på det viset. Det jagade bort tankarna som vanligtvis surrade runt, runt i hans huvud på kvällen. Mardrömmarna också.
”Vad varm du är…” mumlade han.
”Mm, ganska. Du är liten och kall.”
”Du ska bara känna mina fötter…” Jesper la sidan av sin fot mot Elias smalben. Han fnissade till åt det flämtande andetaget som sluppit ur hans pojkvän.
”Herregud”, väste Elias. ”Du är ju is.”
”Passande nog, det är trots allt mitt efternamn.”
”Men åh. Tänkte inte så långt.”
De var tysta en stund. Elias andadetag kittlade då och då Jesper i nacken, gav honom gåshud. Jesper låg med ögonen slutna och lyssnade och tänkte. Han brukade inte ha svårt att somna när Elias var med honom, men nu var det något som höll honom vaken. Det dröjde ytterligare en stund förrän han öppnade munnen.
”När kom du på att du var kär i mig?” frågade Jesper tyst. Först var han rädd att Elias somnat, men snart kom det ett litet, lågt skratt från hans håll.
”Hur kom du att tänka på det?” Elias kysste hans hår i nacken. Han kramade hårdare om honom med armen så att Jesper trycktes mot hans varma bröst. Jesper var tvungen att svälja för att inte låta ett litet ynkligt ljud slippa ut mellan läpparna.
”Jag vet inte”, erkände han. ”Jag blev bara nyfiken.”
”Hm… Ja, jag vet inte riktigt själv faktiskt. När jag väl insåg att jag var kär, då hade jag redan varit det ett tag, bara inte förstått det. Om jag ska vara ärlig tror jag att jag blev lite kär i dig redan när jag träffade dig där på bänken.” Elias nosade Jesper i nacken.
Jesper hade slagit upp ögonen och tittade nu in i väggen med förvånad blick. Hade det varit redan då? Han blev alldeles varm inombords.
”Åh… vad söt du är”, sa han tyst. Med lite krångel vände han sig om så att de kunde ligga mitt emot varandra. Tack vare nattlampan i fönstret gick det att se varandra ganska bra, trots att det inte var något starkt ljus.
”Det är du som är oemotståndlig”, log Elias och rörde vid hans kind. ”Du då? När blev du kär i mig?”
”Jag har aldrig varit kär förr, så… när jag faktiskt blev det på riktigt så förstod jag inte vad det var. Men när du kysste mig så kändes det som den mest självklara saken i hela världen. Det är nu efteråt som jag kan se att jag varit kär i dig hela tiden”, erkände Jesper med smått rosiga kinder.
”Och du säger att jag är söt.” Elias kysste honom i pannan. Jesper log generat, tittade på hans hals och hans nyckelben när han ändå låg i så perfekt vinkel.
”Vet du vad jag kom på?”
”Nej?”
”Jag vet nästan ingenting om din familj. Jag vet att du har en syster som heter Cornelia, och att hon bor kvar i Göteborg med dina föräldrar… ungefär.”
”Det har du rätt i.” Elias nickade. ”Jag vet inte mycket om din heller. Förutom att din mamma är snäll och ger oss godispengar.”
”Det summerar upp henne ganska bra”, fnissade Jesper tyst. Även fast det var han som tagit upp samtalsämnet kände hur han en liten klump av oro började gro i bröstet. Det fanns saker han ville, och borde, berätta för Elias. Saker han inte nämnt än eftersom det inte känts som rätt tillfälle. På något vis kände han att rätt tillfälle var nu.
”Jag kan berätta lite om dem, om du vill?” frågade Elias. ”Om mitt fabulösa liv i Göteborg.”
”Väldigt gärna”, sa Jesper och nickade. Han la sig tillrätta så att han kunde titta upp på honom, men ändå inte låg för långt bort. Det skulle säkert bli lättare om Elias pratade om sina saker först. Dessutom var han väldigt nyfiken.
”Okej.” Elias harklade sig och verkade tänka efter en stund på vad han skulle säga. ”Mamma heter Lena, pappa heter Rickard. Mamma skiljde sig från Rickard när jag och Cornelia var ganska små, och flyttade ihop med en kille som hette Per. Honom gillade vi, men de var bara tillsammans i ett och ett halvt år, sen flyttade mamma ihop med pappa igen. Hade inte något emot pappa på den tiden men… det var tråkigt att inte träffa Per något mer.”
”Kan tänka mig det…”
”Mm… Men, men. Pappa gillade inte att jag bytte stil, sen när jag blev kanske… fjorton? Färgade håret i smyg. Gud vad arg han blev.” Elias flinade. Sen harklade han sig, blev mer allvarlig. ”När jag vågade berätta att jag var gay tappade vi allt vi haft. Det hade inte varit mycket från början, men ändå. Han var aldrig elak mot mig, men han var så stel, och det märktes i hans röst och i hur han betedde sig, att han var besviken och tyckte jag var… jag vet inte. Löjlig? Han är ingen homofob på det viset, men han lever med filosofin att alla är heterosexuella, och de som säger att de inte är det är förvirrade och borde läxas upp.”
”Men nej”, sa Jesper tyst. Han kunde tänka sig hur jobbigt det måste kännas. Även fast han som Elias sagt, inte var elak, måste den där tystheten också vara svår. ”Vad jobbigt…”
”Ja… Jag försöker att inte tänka på det. Det gör mig inte så ledsen längre, men det var riktigt jobbigt när jag bodde där”, sa Elias och nickade svagt, som att stärka det han sagt. ”Jag har aldrig varit… vad ska man säga, mobbad på riktigt. När folk i skolan fick reda på att jag var gay var det såklart några som skulle ropa efter mig och ha sig. Klassen låste ute mig från omklädningsrummet en gång. Men det var inte värre än så, tack och lov.”
”Nog illa”, mumlade Jesper. Han blev arg bara han tänkte på det.
”Jo. Jävla idioter var de.” Elias suckade tungt. ”Jag hade inte några vänner direkt, mest vissa i klassen som gick lite bättre att prata med än andra. De få jag hade var inte så schyssta mot mig. Jag dög ibland och ibland tittade de på mig som om jag var dum i huvudet och sådär, så jag kände mig ensam. Det var väl det, och pappa, som gjorde att jag mådde tillräckligt dåligt för att skada mig själv. Som jag berättade.”
”Mm…” Jesper blick föll till det ljusa ärret på hans överarm, sedan ner till ett tunnare på hans mage. Han var faktiskt glad att höra att Elias inte klarat av att göra det mer på grund av sin blodfobi. Det var så fruktansvärt lätt att fastna i det. Det blev som ett beroende, visste han av egen erfarenhet. ”Ledsen att höra det”, sa han tyst och strök fingrarna över Elias arm.
”Äsch. Det är mycket bättre nu.” Elias log mot honom. ”Även fast jag saknar Cornelia så gjorde jag rätt i att flytta, för jag kvävdes där borta. Det är inte så långt att åka när man vill hälsa på heller. Det fixar sig.”
”Hur kommer det sig att du flyttade just hit..?”
”Jag lärde känna Ante via facebook, och han bor ju här. När jag berättade att jag ville bort från Göteborg sa han att det fanns ganska många billiga lägenheter här. Och jag tänkte… Visst, det är ingen stor håla, men bara jag fick komma bort så var jag nöjd. Och så var det en fördel att jag i alla fall kände en person i närheten.”
”Åh…”
”Jag får ju mitt studiebidrag och lite till, men mamma är schysst nog att betala resten av min hyra tills jag har råd att betala den själv.” Elias suckade, kanske lättat, i slutet av meningen.
”Det är ju snällt”, sa Jesper. Han var glad att höra att Elias mamma var så pass snäll i alla fall, eftersom hans pappa verkade dum i huvudet. Försiktigt började han le, såg upp på honom bakom luggen. ”Jag är glad att du flyttade hit.”
”Jag med.” Elias log tillbaka. Han la handen om Jespers kind, och Jesper mötte hans blick i det dunkla ljuset. ”Verkligen glad.”