Himmelsblå - [3/3]

*
Slutligen kom dagen då Therese måste åka hem.
I en vecka hade hon stannat hos Simon, och den hade varit bland hennes bästa veckor någonsin. Men skolan började om bara några dagar och Thereses föräldrar skulle snart bli oroliga om hon inte kom hem som hon skulle.
Therese satt vid Simons dator och tittade på SJ:s hemsida efter en biljett hem till Umeå. Det kändes sorgligt, men hon försökte att inte vara ledsen. De skulle kunna ses igen. Kanske blev det ett upprepande mönster, kanske fortsatte hon spendera sina pengar på tågbiljetter som skulle ta henne fram och tillbaka genom Sverige, precis så som hon gjort för Erik. Tanken borde skrämma henne men den gjorde det inte. Sträckan Umeå – Hudiksvall var inte på långa vägar lika lång och dyr.
Hon såg fram emot att få åka tillbaka till Simon på nästa lov, för att få den där känslan av att rymma igen, för att få spela spel med honom hela natten och gå på fina fik där de hade teer med roliga namn. För att få känslan av att höra hemma med någon. För att på något vis tacka honom för att han räddat henne.
Hon suckade lågt när hon tryckte på betala-knappen. Det kändes svårt att försöka förklara ens för sig själv vad Simon var för henne. Han var som en storebror, samtidigt som han var så mycket mer. Oavsett vad så var han viktig för henne och hon var glad att hon tagit chansen att lära känna honom.
”Hur går det med biljetterna?” frågade Simon, som precis kommit in i rummet.
”Köpte just en.”
”Vilken tid åker du?”
”Fem över halv två i natt. Då blir det inga byten.”
”Skönt.” Simon ställde sig bakom henne och la händerna på stolsryggen. När Therese tittade upp på honom såg hon att han granskade datorskärmen med fundersam blick.
”Hm?” sa hon frågande.
”Nej, jag bara…” Simon log svagt. ”Det kommer bli så tomt när du åkt hem.”
”Det kommer kännas konstigt att åka…”
”Mm. Men vi får ses snart igen. På sportlovet kanske?”
”Jättegärna.”
”Då säger vi det.” Simon la händerna på hennes axlar och kramade åt om dem. Therese rös till. ”Ska vi gå på fiket igen innan du åker?”
”Ja... jag vill prova den där rosa rulltårtan”, log Therese och tittade upp på honom igen. Simon log tillbaka, det där sneda, mer lekfulla leendet.
”Vi kan gå dit och äta lunch, och sen efterätt. Jag bjuder dig.”
”Men det behöver du inte…”
”Men jag vill.”
”… tack.”

Kvällen kom alldeles för fort. Therese hade packat ner alla sina kläder och tillhörigheter i resväskan och tittat tre extra gånger i lägenheten så att hon säkert inte glömt något.
Hon hade virat den himmelsblå sjalen tätt om halsen, och gömde nu fruset munnen och näsan bakom den. Hon och Simon stod på perrongen och väntade på tåget. Det var några andra där som antagligen väntade på samma tåg, och som verkade lika frusna som hon själv. Simon däremot, skälvde inte det minsta utan stod rak och ståtlig i sin ullkavaj och den röda halsduken.
Therese försökte låtsas som om hon inte frös, men Simon genomskådade henne och la ena armen om hennes axlar för att värma. I sitt stilla sinne tackade hon att hon varit så uppenbar.
”Undrar vad jag ska säga till mamma”, sa Therese med en fundersam suck.
”Säg… att det inte gick som planerat, men du har tagit hand om dig själv och allting gick bra.”
”Eller så säger jag som det är; att en kille som heter Simon räddade mig, och om det inte var för dig så hade jag gått under.”
”Men nej, sluta.” Simon kramade om henne och lutade hakan mot hennes huvud. Therese smälte lite inombords. ”Det är trots allt du som har räddat dig själv. Jag bara hjälpte dig lite på traven.”
”Kanske det.”
Therese log och slöt ögonen. Dagarna hemma skulle kännas så tomma utan honom. Han hade sagt att hon fick ringa så ofta hon ville, och hon kände att hon skulle utnyttja det erbjudandet. Hon hoppades att han skulle ringa också.
Tåget rullade in på stationen tio minuter för tidigt. Medan alla andra skyndade ombord, krånglade med sina väskor och stressade sina barn att följa med, stod Therese kvar. Hon ville ta vara på de sista minuterna med honom.
”Hoppas resan hem går bra.” Simon lutade sig ner och kramade om Therese. Hon la armarna om hans nacke och kramade honom hårt tillbaka, slöt ögonen. Återigen påmindes hon om doften av hans rakvatten.
”Vad använder du för rakvatten?” frågade hon mumligt mot hans halsduk.
”Va?” Simon tittade roat, förvånat, på henne när han släppt taget om henne.
”Ditt rakvatten”, upprepade Therese en aning generat. ”Vad heter det?”
”One million.” Simon log bredare. ”Hur så?”
”Det luktar jättegott…”
”Vilken tur. Jag vill ju lukta gott, så...”
Therese såg snabbt mot tåget när en av konduktörerna kom ut och blåste i visselpipan. Hur mycket det än bar henne emot så måste hon gå på nu, annars åkte tåget utan henne, och hon hade kastat runt sex hundra kronor i sjön.
Hon tittade upp på Simon med ledsna, bruna ögon.
”Jag måste gå på nu”, sa hon lågt.
”Jag vet. Hoppas det går bra, och hör av dig när du är framme, okej?” Simon kramade henne igen, och hon kramade honom hårt tillbaka.
”Jag ska.”
Therese skyndade sig ombord med den tunga väskan och hittade till sin plats lagom i tid med att tåget började rulla. En liten klump samlades i hennes bröst när hon såg Simon stå på perrongen och vinka hejdå till henne. Hon höjde handen och vinkade tillbaka.

Det var inte särskilt oväntat att tåget var sent upp till Umeå. Istället för att komma fram kvart i sju, enligt tabellerna, var klockan runt nio när Therese började känna igen omgivningen utanför tågfönstret.
Simon hade varit tvungen att gå och lägga sig för att orka upp till jobbet nästa morgon, så de hade bara sms:at en liten stund efter att tåget lämnat Hudiksvalls station. Hon hade suttit och tänkt, lyssnat på musik och läst i den tjocka boken hon haft med sig för att ha något att distrahera sig med. En liten bit efter Sundsvall hade hon slumrat till en stund med huvudet lutat mot rutan.
Trots allt så kändes det faktiskt ganska skönt att snart vara hemma. Hon längtade efter sin säng, efter en varm kopp te och efter Mikaela och filmkvällarna de brukade ha på helgerna. Hon skulle klara sig utan Erik.
När tågchauffören ropade ut att de stannade vid Umeå C härnäst stod Therese redan vid dörren. Hon var bland de första att gå av.
Precis som hon lovat tog hon upp mobilen för att skicka ett sms till Simon om att hon var framme. Hon rynkade pannan när hon gick igenom kontaktlistan efter hans nummer. Hon gick igenom den två gånger till, men numret var inte där. På något vis kanske mobilen tagit bort det av sig självt?
Therese gick in i inkorgen för att trycka upp deras smskonversation istället. Men den var borta den också.
Med skälvande hjärta satte hon sig ner på kanten av resväskan. Hade mobilen raderat saker bara sådär? Hur skulle hon nu få tag i Simon om hon inte hade kvar hans nummer? En barnslig tanke fladdrade upp inom henne och med darrande fingrar gick hon i mobilens kameraalbum.
Bilderna hon tagit på kladdkakan, bilden på Simon och frukosten, bilden på de två med mjöl i hela håret, grimaserandes i hallspegeln. Allt var borta.
Therese sökte desperat med blicken över den lilla skärmen i hopp om att bilderna bara bytt ordning, men de fanns inte där, inte någonstans. Inga sms var kvar, hans nummer var borta, allting som varit med Simon, det… fanns inte kvar.
Små, salta tårar hade börjat rinna utmed Thereses kinder utan att hon lagt märke till det. Sms:et hon skickat till sin mamma om att hon dröjde var borta. Hennes mammas svar var borta det också. Men vad som fick hennes hjärta att hoppa över ett slag, var när hon la märke till datumet i övre hörnet av mobilskärmen. Sjunde januari. Datumet då hon skulle varit framme i Umeå om hon inte klivit av för tidigt, i Hudiksvall.
I flera minuter satt Therese bara tyst, stirrandes framför sig. Hade allt varit en dröm?
Nej. Det hade gått en hel vecka. Hon hade upplevt så många saker, läst så många böcker, spelat så många spel med Simon och känt dofterna i hans lägenhet. Det hade varit söndag den trettonde januari, gått över till den fjortonde, då hon klivit på tåget.
Kunde hon ha blivit galen? Galen av sorg efter vad Erik gjort, så galen att hon somnat på tåget och drömt en hel fantasivärld bara för att få komma bort? Hon såg upp mot den digitala tavlan intill spåret. Där stod numret på hennes första tåg, numret på nattåget hon klivit på i Göteborg.
Therese började på riktigt tro att hon blivit galen. Men då mindes hon sjalen. Sjalen hon köpt i Hudiksvall, som var tätt virad om hennes hals, den i samma himmelsblåa färg som Simons ögon.
Sjalen som fortfarande luktade one million efter hans rakvatten.

~


© Amanda

Postat av: Sam

Awh, men. D: Så fint ändå ju. <3

2013-03-30 @ 11:20:31
URL: http://simsky.blogg.se
Postat av: Moya

Nu har jag äntligen tagit mig tid och läst ikapp! :3
Meen såå saad D: så himla fint ändå men hua så sad!

2013-06-05 @ 13:31:17
URL: http://alltsomrymmsiettsinne.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

Mail: (publiceras ej)

Blogg:

Kommentar:

Trackback