Här har jag inte varit aktiv på snart två år. Ber om ursäkt för de få som faktiskt tyckte om Blod och Is och ville följa den, men jag tror inte jag kommer lägga upp någonting mer här igen. Lovar ingenting dock, jag är alldeles för nostalgisk för att ta bort bloggen, så vem vet vad som händer. 

Vad jag ville säga var i alla fall att Blod och Is är på superlång paus, och mitt skrivande har också varit på superlång paus - till och från i säkert fyra år. Oktober i år verkade vara ett startskott för mig och jag har äntligen, äntligen börjat skriva igen. Något otippat var dock att jag vände mig tillbaka till dikta.se, istället för bloggen, som jag i första hand skapade just för att dikta hade blivit så förfallet. Nu blev det som det blev - och jag har en ny användare på dikta där jag har lagt upp en ny novell, och för tillfället skriver om like puzzle pieces in your hand. 

Jag väntar mig inte att jag har några läsare kvar här, men om ni finns där ute och fortfarande vill läsa vad jag skriver, så vänd er hit: min profil på dikta 

 

En dag ska jag skriva klart Blod och Is. En dag, för jag är alldeles för envis för att låta den ligga öppen för evigt. Den dagen kommer dock dröja då jag har annat jag vill skriva före och jag är rädd att om jag ger den ett försök igen kommer jag återigen tappa peppen som jag nu är så rädd om. 

Jag ber om ursäkt om det fortfarande finns någon där ute som väntar på uppdateringar från mitt håll :( Den här novellen har pågått alldeles för länge, och har stått still alldeles för länge. Öppnade dokumentet för första gången på några månader idag och hittade ett kapitel jag inte lagt upp än, så efter en snabb genomläsning lägger jag nu upp det. Kan inte lova att jag någonsin blir klar med den här skiten (ursäkta mig) men jag ska försöka, haha ;-; Gillar karaktärerna hemskt mycket men storyn är så uttjatad att jag inte känner så stor pepp att skriva den längre. Men, med tanke på hur envis jag är så kommer den nog bli klar. Någon gång. 2020, kanske.

---

8 december

Fyra veckor gick fortare än Jesper kunnat ana, och plötsligt hade november blivit december. Samhället pyntades med julljus, affärerna skyltade med tomtar och granen stod redan rest på torget. Snöandet fortsatte som alltid på eget bevåg. Ena dagen låg ett fint snötäcke över gräsmattorna och andra dagen töade det bort och gatorna täcktes med slask. 

Jesper våndades över skolan, men trots allt kändes det över lag uthärdligt. Elias försökte hjälpa honom med läxorna ibland, även fast han hade egna, och Yvonne hade också hjälpt till när Jesper suttit och plågat sig igenom en flera sidor lång matteläxa.
Större delen av tiden spenderades hemma hos Elias i hans lägenhet. Innan hade det för det mesta blivit övernattningar på helgerna, men nu mer stannade Jesper också över på vardagar, och han hade fått ta över extranyckeln så att han kunde komma in i lägenheten de dagarna han slutade skolan tidigare än Elias.
De få gångerna han var hemma tog han för det mesta med sig Elias dit. Yvonne verkade tycka om Elias, och var glad över att få se Jesper över huvud taget, så hittills hon hade inte klagat.
När Jesper väl tagit mod till sig och berättat för henne att han och Elias var ett par, hade hon bara lett och sagt att hon redan visste. Till förklaring fick han att hon anat något redan innan de var tillsammans, bara på sättet han log när han pratade om Elias. Jesper hade bara kunnat le generat till svar.

Just den här måndagskvällen satt Jesper i Elias soffa med en kopp te. Han hade slutat vid tre, men Elias gick till fyra, och även fast det knappt var en timme kändes det rastlöst att vänta.
Jesper sjönk ihop mot ryggstödet med en suck. Han hade försökt göra geografiläxan, men gett upp efter bara några meningar. Det kändes så svårt att ta tag i läxorna själv. Han skämdes lite över det. På något vis blev det lättare om han och Elias pluggade samtidigt, för då kunde de peppa varandra, ge inspiration och sedan fixa någon liten belöning när de pluggat klart.
När han satt här själv och försökte traggla igenom text och skriva en hemtenta av det kändes det som att meningarna bara surrade runt i huvudet. Det blev inget vettigt av det.
När det slutligen rasslade till i låset var Jesper inte sen på att skynda till hallen. Elias klev in, alldeles snöig i håret och på axlarna, och log rödkindat mot honom.
”Hej. Varit hemma länge?”
”Fyrtio minuter ungefär.” Jesper tog emot Elias rock och hängde upp den på kroken under hatthyllan. ”Försökte göra läxan men det gick dåligt.”
”Usch. Jag har matteläxa och en tenta i svenskan om Charles Dickens…” Elias borstade bort snö från håret och fäste den långa luggen bakom örat. ”Meeen jag tänker strunta i dem idag för jag är kall och läxor är tråkigt.”
”Vi kan titta på film istället?” föreslog Jesper hoppfullt.
”Gärna. Vill du ha varm choklad?”
”Ja tack.”
Jesper följde efter Elias till köket. Han tittade på när han plockade fram mjölk och kakao, följde hans rörelser med blicken och lät den dröja kvar en stund vid Elias händer. Folk hade olika saker de tittade efter hos folk, axlar, armar, rumpor, gud vet vad. Tydligen var händer Jespers grej. Och Elias hade väldigt fina händer. Smala. Långa, ibland ringprydda, fingrar. Svarta, välmålade naglar. Allting utan att på något vis bli för feminint. Det var en konst för sig.
En stund senare satt de i soffan med var sin mugg i händerna. Elias bläddrade igenom tvkanalerna för att se om det kanske redan gick något bra just nu. Lagom i tid med att han öppnade munnen för att säga något började hans mobil ringa ute i hallen. Jesper tittade efter honom när han skyndade iväg för att svara. En stund senare kom Elias tillbaka igen och satte sig ner i soffan med en suck.
”Vem var det?” frågade Jesper nyfiket.
”Läkarstationen. Jag har fått en tid nästa vecka.” Elias kliade sig på ögonbrynet med en fundersam min.
”Varför då?”
”Jag…” Elias pausade, verkade fundera på hur han skulle formulera sig. ”Jag föddes med ett hjärtfel. Det är inte särskilt allvarligt, ingenting som behövde opereras.”
Jesper kände att han stannat upp mitt i en rörelse. De där orden om att det inte var så allvarligt försvann någonstans i luften, och allt han hörde var hjärtfel. Det gjorde honom livrädd. Vart kom det här ifrån, helt plötsligt?
”Hjärtfel?” ekade han tyst.
”Du behöver inte vara rädd. Det var inte särskilt farligt ens från början, och det växte nästan bort helt när jag blev äldre. Det är bara att jag kan få ont ibland och får gå till doktorn så de får titta så att inget gått galet.” Elias mötte Jespers blick. Det märktes att han förstod hur orolig Jesper blivit, och han log ursäktande. ”Förlåt för att jag inte sagt det. Det är så lite problem med det nu för tiden att jag knappt tänker på det själv.”
”Är det verkligen säkert?” frågade Jesper oroligt. ”Att det inte är någon fara?”
Först efteråt insåg han att det kanske var en konstig fråga att ställa till någon. Men han blev så orolig när han hörde sånt, han väntade sig alltid det värsta i alla situationer. Om Elias haft ett allvarligt hjärtfel som tog honom ifrån honom, så… Han ville inte tänka på det.
”Ja, jag lovar.” Elias tog Jespers hand och kramade den. Han log mot honom, det där varma, trygga leendet. Jesper slappnade av litegrann.
”Vad bra”, nästan mumlade Jesper. Han ställde ifrån sig sin mugg med choklad och kröp ihop bredvid Elias i soffan, la armarna om hans midja. Elias omfamnade honom i en kram.
”Felet är att hjärtat kan haka upp sig ibland. Det slår några slag i ojämnt takt, sen är det lugnt igen. Vissa gånger hakar det upp sig längre och det blir… jobbigt, men det är inget jag inte står ut med.”
”Gör det jätteont?”
”Nja. Oftast inte. Men ibland blir det en sån tryckande värk i bröstet, och det är mest av allt väldigt obehagligt, så jag brukar lägga mig tills det går över.”
”Åh…” Jesper lutade kinden mot Elias bröst. Egentligen borde det väl vara Elias som skulle vara orolig och ynklig, det var ju hans hjärta som inte uppförde sig, men Jesper skötte allt oroande ganska bra själv. Han fick såna hemska tankar om att det kanske gick fel någon gång. Tänk om Elias hjärta slutade slå? Nej. Om Elias sa att det var okej, så var det okej. Han måste tänka så.
”Det var längesedan jag fick ont nu. Det är okej”, sa Elias försäkrande. Han kysste Jespers hår och strök fingrarna genom det, så sakta att Jesper rös.
”Förlåt att jag är så mesig”, suckade Jesper mot hans bröst.
”Nej men, det är ingen fara. Det låter ju jättegalet när jag kommer och berättar att hej och hå, mitt hjärta är lite paj, men det är lugnt. Jag borde ha berättat tidigare.” Elias tittade ner på honom, och Jesper lyfte blicken för att möta hans.
”Glömde du verkligen av det?” frågade han lite fundersamt.
”Faktiskt”, erkände Elias skamset. ”Det är så naturligt att jag har det att jag inte ens tänkte på att berätta det. Jag fick aldrig åka in akut eller något sånt, det var bara sjukhuskoll och lite ont och så fick jag äta tabletter ett tag. När jag fortfarande var en liten blond tönt.”
”Vilken tur.” Jesper suckade lättat. Han visste att han skulle tänka mycket på det, övertänka det som alltid, men han var verkligen glad att höra att det var ett sånt milt fel.
”Mm.”
”Det känns konstigt att tänka att du har varit blond en gång i tiden”, sa Jesper. Både för att det var sant, och för att få leda samtalsämnet åt ett annat håll. Annars skulle han säkert brusa upp oron igen.
”Det känns ganska konstigt för mig också”, sa Elias med ett skratt. ”Jag och Cornelia såg precis likadana ut när vi var små. Små och blonda, samma näsa, samma form på läpparna. Nu har hon lite större ögon än jag men…”
”Kan du inte visa en bild?”
”Jag kan se om jag har en i telefonen…” Elias tog upp mobilen. En liten stund senare visade han en bild på en blondsvarthårig tjej, fruktansvärt lik Elias, med svartmålade ögon. Jesper var tvungen att titta lite extra.
”Men…” sa han dumt. ”Ni är ju jättelika!”
”Visst är vi? Om hon färgar håret helsvart någon gång skulle det nästan bli löjligt”, skrattade Elias. ”Fast jag har ju mycket mer piercingar och sånt.”
”Men ändå. Precis samma näsa”, log Jesper och tittade på bilden igen. Med tanke på hur fina barn Elias föräldrar fått måste de väl vara skönheter båda två. För tycka vad man ville - även om man inte gillade den gotiska stilen kunde man se att Elias var vacker. Han hade så fina drag, hela käklinjen och kindbenen, läpparna. Jesper kände sig som en potatis i jämförelse. Hans näsa var inte alls lika rak, och hans läppar var lite för fylliga för hans egen smak. Han hade ganska stora runda ögon i mörkt grönblått, och Elias hade perfekt mandelformade, bruna. Ändå var det alltid Elias som berömde hans ögon.

”Bli inte kär i henne nu bara”, skämtade Elias när han uppenbarligen tyckte Jesper hade tittat lite för länge på bilden. Jesper fnissade tyst.
”Det är ingen fara.”
”Lovar du?”
”På hedersord. Jag har bara ögon för dig.” Jesper försökte blinka flickaktigt och drömmande, men han såg nog bara dum ut, för Elias började skratta. Han rufsade till Jespers hår.
”Vilken tur. Och hur blev det med filmen? Vad vill du se för något?” Han gjorde en ansats att resa sig.
”Ta något… kul.” Jesper drack en försiktig klunk av sin choklad innan han fortsatte. ”Men inget hysteriskt.”
”Ska se om jag har något som passar den beskrivningen.”
Jesper satt kvar i soffan och värmde händerna på sin mugg medan Elias rotade runt bland filmerna i skåpet. Han gav snöandet en blick genom fönstret, och gladdes åt att han inte behövde vara där ute. Han längtade till våren. De dagarna då han kunde ha bara huvtröja utan att frysa eller bli överhettad tyckte han om bäst. Kanske skulle han försöka våga gå i kortärmat nu i sommar. Förut hade det inte ens varit ett alternativ, för han hade inte velat att Yvonne skulle se de nya såren, men kanske… kanske, kunde han våga i år. Så länge han inte var ensam kändes det som att det faktiskt skulle kunna vara möjligt, och det gladde honom. Känslan att kunna, och våga, hade varit främmande så länge.
Elias kom tillbaka till soffan efter att ha satt i en film i dvd-spelaren. Han visade fodralet för Jesper.
”Har aldrig hört talas om”, sa Jesper och skakade svagt på huvudet. ”Men det blir säkert bra.”
”Den är lite kul. Lättsedd, om inte annat.” Elias satte sig tillrätta och drog en filt över benen. Han tittade ner på Jesper, en aning tankfullt, och Jesper tittade lite frågande tillbaka. ”Lovar du att du inte går och oroar dig och tänker på mitt hjärtfel nu?”
Jesper log påkommet. Han tittade ner i sin mugg, kände sig faktiskt lite generad över att Elias behövde försäkra sig om det. Han måste bli bättre på att ta det lugnt.
”Du känner mig för väl…” mumlade han.
”Jag gör nog det”, suckade Elias, men det var med ett leende. Han la huvudet på sned. ”Det är verkligen ingen fara. Om du vill kan du ju följa med och höra vad de säger på kollen? Det kanske låter bättre när läkaren säger att det inte är någon fara.”
”Får jag det?” frågade Jesper skamset. ”Jag kan hålla dig i handen om det är läskigt…”
”Gör det”, skrattade Elias. Han verkade lättad över att Jesper kunde skoja om det. ”Men då säger vi så. Det är så tråkigt att gå dit själv och bli klämd på ändå.”
”Vad bra. Vilken dag var det?”
”På onsdag. Klockan elva.”
”Då smiter jag från skolan för din skull”, log Jesper oskyldigt. Elias flinade och knuffade honom löst på armen.

”Jag borde inte uppmuntra dig, men jo, snälla. Jag vill inte gå själv.”
”Det behöver du inte. Jag kommer och räddar dig.”
”Tack.”

Jag hade visst råkat lägga upp samma text som i kapitel sjutton (tack Hana) så här kommer rätt text till rätt kapitel. Sorry! >: Ber för övrigt om ursäkt för att den här stackars novellen är så sjukt cheesy hela tiden. But that's the way it is. 

---

8 november

Klockan tickade iväg och blev över tolv under tiden som de pratade. Efter att Elias berättat om sin familj hade de kommit på sidospår och diskuterade andra saker. Det var skönt att prata om lite lättare ämnen igen, men ändå blev Jesper nervös över att det kanske inte skulle bli så att han fick berätta i natt heller. Han ville, han behövde, men han fasade. Det var svårt.
Elias var den som försiktigt gick tillbaka till ämnet igen. Det lät på honom som om han var orolig att Jesper kanske inte ville berätta, och hade försökt komma undan, när Jesper i själva verket blev ganska lättad över att han tog upp det igen.
”Du har ju berättat en del”, sa Elias, som nu låg på sidan med huvudet lutat i handen, och armbågen stöttad mot madrassen. Han strök försiktigt tummen över ett gammalt ärr på Jespers överarm. ”Och så har jag förstått en del själv. Men om du orkar och vill får du gärna berätta för mig. Vad som hänt.”
”Jag ska försöka”, sa Jesper och nickade svagt. Det som skrämde honom mest var inte hur Elias skulle reagera, utan att han inte hade en aning om hur han själv skulle reagera när han berättade. Skulle han få sån ångest att han skulle vara tvungen att sluta prata? Skulle det gå att berätta utan att bryta ihop, för att det var Elias han berättade för? Jesper svalde nervöst i ett försök att fukta sin torra hals.
”Vad bra”, sa Elias lågt. Han verkade orolig han också, och Jesper förstod att han förstod, att det fanns något som han inte nämnt för honom. Något som var viktigt.
”Jag, mamma och pappa bodde i Jönköping”, började Jesper. Rösten var en aning ostadig, men till hans lättnad verkade den hålla. ”I ett litet gult hus. I skolan så var jag väl… inte omtyckt, men inte utanför heller. Jag bara var. Eftersom jag fyller i januari så hade jag mitt tolvårskalas först i klassen och vi hade bjudit släktingar, och några från skolan kom till och med. En kille som hette Kasper, som var min enda riktiga kompis, kom också.”
”Kasper”, upprepade Elias, som om han ville lägga det på minnet.
”Mm…” Jesper fick plötsligt svårt att fortsätta. Han suckade och slöt ögonen för en stund, försökte samla sig. ”Min pappa hette Johannes. Han hade problem med alkohol. Han brukade sitta i källaren vissa kvällar och bara dricka. Mamma sa att han fixade med bildelar där nere för att jag inte skulle vara ledsen, men jag förstod ändå.”
Jesper kurade ihop sig när han kände Elias arm om sig igen. Elias kramade om honom, som för att trösta, men inte avbryta.
”Han blev arg ibland. På mamma, för det mesta”, fortsatte Jesper med låg röst. ”Och så… på kvällen, efter mitt tolvårskalas misshandlade han mig. Han… gjorde saker ingen pappa ska göra mot sin son.”
Jesper strök handen över sina kinder när tårarna letat sig fram. Han snörvlade tyst och lutade kinden mot Elias bröst när hans starka armar höll honom hårdare intill sig. Jesper kunde höra hur hans hjärta slog mer ansträngt där inne, förstod att det han berättade måste göra honom ledsen, upprörd. Till hans förvåning höll rösten fortfarande. Paniken bubblade inte upp på det där viset som den brukade. Mest av allt kändes det… skönt att få låta det komma ut. Det var så få som visste.
”Jag har glömt vissa bitar”, fortsatte Jesper ostadigt. ”Det är som att det har blivit urklippt ur minnet. Men jag… jag var så rädd och ledsen, jag tror jag måste ha tagit mig upp för trappan på något sätt. Sen… ekade det i hela källaren av ett skott. Först efteråt så förstod jag att… han fått tag i något av sina jaktvapen och att… att han sköt sig där nere.”
Det var tyst en stund. Elias grep i ryggen på Jespers tröja, och Jesper kröp ihop mot honom, kände sig så liten och rädd. Han hade aldrig pratat om det med någon förut. Nu hade det runnit ur honom som vatten. Det kändes som att han blottat en sån mörk del av sig själv och han var så rädd för vad som skulle hända nu.
”Jag är så ledsen”, mumlade Elias mot Jespers hår. Hans röst lät tjock. Som om han var nära gråten själv. ”Jag är så ledsen Jesper…”
”M-mh…” Jesper blundade hårt. Han antog att det var vad som gjort honom till den han var idag. Vad som gjort honom trasig från första början, och från det hade det utvecklats nya saker, fler och fler, gjort honom ännu mer introvert och svår. ”På ett sätt så… tänker jag inte så mycket på det längre. Det är inte tanken och minnena som förstör längre, det är så mycket annat. Men jag kan minnas ibland och… jag blir så ledsen.”
”Jag önskar jag kunde göra något.” Elias andades ut i en skälvande suck. Först när han lyfte handen och strök den över kinderna insåg Jesper att han fått honom att gråta.
”Jag önskar det också”, suckade Jesper. ”Att jag… kunnat göra något, för att få det ogjort. Men det går inte.” Han tystnade efteråt, låg bara still en stund och lyssnade på klockans tickande, och Elias hjärtslag. Även fast rösten var tunn så fortsatte han prata tillslut. ”Jag fick träffa en psykolog efteråt. Jag pratade knappt längre, sa ingenting till honom. Jag tror jag… gick sönder. En natt så tog jag så många piller att jag fick åka in till akuten. Jag antar att det var mitt första försök att dö. Efter det så flyttade vi långt bort. Jag tycker så synd om mamma, hon visste inte vad hon skulle göra…” Han strök handen över kinderna igen, snörvlade tyst. ”Jag började känna att jag inte kunde äta längre. Det var inte lika mycket då, men jag började få så konstiga behov av att hålla koll på min mat. Jag fick för mig att det skulle få mig att må bättre.”
”Redan då?” frågade Elias tyst. Han lät så ledsen på rösten att Jesper fick alldeles ont i magen.
”Ja”, sa han tyst. Han hade bara varit tolv år. Det kändes så galet att tänka tillbaka på det på det viset, på hur liten han varit, på vad han gjort. ”Jag fick gå om sexan. Hann börja sjuan och blev ungefär samtidigt skickad till ungdomsmottagningen. Jag var så arg och ledsen på mamma, men jag förstår ju att hon hade panik och inte visste vad hon skulle göra med mig annars. Jag pratade knappt med psykologen där heller, men… jag berättade att jag en gång skurit mig i magen med en glasbit. Jag trodde han hade tystnadsplikt, men han ringde till mamma och berättade, och det blev sånt kaos med… allting. Det var någonstans där som jag började må riktigt dåligt. Jag ställde till det för mig själv. Var rädd för människor men kände mig samtidigt så fruktansvärt ensam. Jag minns inte hur lång tid som gick men jag tror jag hade hunnit fylla femton… Då försökte jag ta livet av mig på riktigt. Jag skar mig så illa, men mamma hittade mig och hann ta med mig till akuten så jag fick såren sydda. Du har säkert sett dem.”
”De här?” Elias strök sakta tummen över det enda lodräta ärret på Jespers högra handled, sedan det nästintill identiska på den vänstra. Jesper gav upp ett tyst hummande ljud till svar. Det hade inte varit tillräckligt djupt för att han skulle dö, men tillräckligt för att det skulle vara bråttom att få det sytt. Han mindes hur han hatat stygnen och hur han hatat sitt misslyckande. Och hur han skämts, för att samtidigt ha sårat Yvonne så fruktansvärt, igen.
”Vi flyttade igen, efter det. Till det här huset. Det kändes lite bättre att vara på ett nytt ställe och jag hoppades innerst inne på en ny, bra start. Min klass var, är väl, ändå okej. Men jag sjönk djupare i depression, och min ätstörning, den förstörde så mycket att jag bara… jag orkade ingenting. Jag började skolka, skötte inte skolan alls, åt jättelite. Fick riktiga ångestattacker och skadade mig mer. Och eftersom jag är så rädd och osäker så… jag antar att det var därför Marcus gav sig på mig från första början. För att jag är ett lätt byte. Det gjorde mig bara ännu räddare och jag tror… jag slutade fungera som man ska.”
Jesper tystnade igen. Som för att samla tankarna om hur han skulle fortsätta. Det kändes som ett helt virrvarr och han var inte ens säker själv på om han mindes allt i rätt ordning. När han väl började prata igen var hans röst alldeles hes.
”Jag lärde känna Tom via internet. Vi har bara skrivit till varandra på msn, men vi har skrivit om så mycket saker… han fick veta allt om mig, och han försökte alltid trösta mig och ställa upp. Jag tror att om han inte funnits där så hade jag kanske försökt igen. För det fanns ett tag när jag såg så lite bra i livet att jag började fundera på om allt verkligen var värt det. Men jag försökte stå ut, tvingade mig igenom dag efter dag så länge att jag tappat uppfattningen om det. Och sen…” Jesper pausade för att torka sina kinder igen. Han log svagt. ”Sen så träffade jag dig.”
”En främling som tiggde cigaretter…” Elias kysste mjukt Jespers hår. Det kändes att han darrade, och snart torkade han sig över kinderna igen. Jesper anade att det måste vara svårt att ta in, att det kanske lät overkligt eller till och med överdrivet. Han hade med flit utelämnat vissa detaljer, låtit bli att beskriva exakt hur dåligt han mått och vilka galna saker han ibland fått för sig att göra. Han var säker på att Elias förstod ändå.
”En främling som räddade mig”, mumlade Jesper. Han slingrade armarna om Elias axlar och kramade honom hårt. Han var så tacksam över att han träffat honom. Att han vågat låta honom komma nära inpå, även fast han varit livrädd.
”Räddade jag dig?” frågade Elias lågt. Han strök handen sakta över Jespers hår, silade fingrarna genom de längre slingorna i nacken.
”Det var ensamheten som kvävde mig”, sa Jesper tyst. ”Och när du brydde dig om mig, när du förstod, och jag vågade berätta så… det räddade mig.”
”Jag är så glad att höra det. Jag vill hjälpa dig. Jag vill verkligen hjälpa dig.”
”Du hjälper mig.”
Jesper slöt ögonen och rös av Elias fingrar i sitt hår. Han hade själv inte insett hur illa ute han var innan han träffat Elias. Han var långt ifrån frisk, långt ifrån en normal, kry själ, och han tvivlade på att han någonsin skulle kunna bli helt frisk. Men han var på bättringsvägen.
Så länge Elias fanns där och var beredd att fånga honom om han föll, så var han villig att försöka. Och det var vad som räknades.

Her eyes were glowing with death. Though, they shone with a beauty you’ve never seen before. It frightens you. 
She has been watching you from afar, followed your every move. When you noticed her she’d already decided that you would be hers, and you already know that there’s no use thinking of a way to escape. The beauty before you will be the death of you, and you can’t do anything but embrace it.
Her eyes are glistening as she bows down over you. Your voice is stuck in your throat, but even if you managed to get it to work again, what would you say?
She puts an ice cold finger over your lips in a gesture that says hush. You obey. You just close your eyes and lean your head back, obedient, as she sinks her teeth down the soft skin of your throat. You hold your breath as she drinks the life out of you. And when she’s done, she plants a blood red kiss across your lips and whispers thank you.


~

*
Slutligen kom dagen då Therese måste åka hem.
I en vecka hade hon stannat hos Simon, och den hade varit bland hennes bästa veckor någonsin. Men skolan började om bara några dagar och Thereses föräldrar skulle snart bli oroliga om hon inte kom hem som hon skulle.
Therese satt vid Simons dator och tittade på SJ:s hemsida efter en biljett hem till Umeå. Det kändes sorgligt, men hon försökte att inte vara ledsen. De skulle kunna ses igen. Kanske blev det ett upprepande mönster, kanske fortsatte hon spendera sina pengar på tågbiljetter som skulle ta henne fram och tillbaka genom Sverige, precis så som hon gjort för Erik. Tanken borde skrämma henne men den gjorde det inte. Sträckan Umeå – Hudiksvall var inte på långa vägar lika lång och dyr.
Hon såg fram emot att få åka tillbaka till Simon på nästa lov, för att få den där känslan av att rymma igen, för att få spela spel med honom hela natten och gå på fina fik där de hade teer med roliga namn. För att få känslan av att höra hemma med någon. För att på något vis tacka honom för att han räddat henne.
Hon suckade lågt när hon tryckte på betala-knappen. Det kändes svårt att försöka förklara ens för sig själv vad Simon var för henne. Han var som en storebror, samtidigt som han var så mycket mer. Oavsett vad så var han viktig för henne och hon var glad att hon tagit chansen att lära känna honom.
”Hur går det med biljetterna?” frågade Simon, som precis kommit in i rummet.
”Köpte just en.”
”Vilken tid åker du?”
”Fem över halv två i natt. Då blir det inga byten.”
”Skönt.” Simon ställde sig bakom henne och la händerna på stolsryggen. När Therese tittade upp på honom såg hon att han granskade datorskärmen med fundersam blick.
”Hm?” sa hon frågande.
”Nej, jag bara…” Simon log svagt. ”Det kommer bli så tomt när du åkt hem.”
”Det kommer kännas konstigt att åka…”
”Mm. Men vi får ses snart igen. På sportlovet kanske?”
”Jättegärna.”
”Då säger vi det.” Simon la händerna på hennes axlar och kramade åt om dem. Therese rös till. ”Ska vi gå på fiket igen innan du åker?”
”Ja... jag vill prova den där rosa rulltårtan”, log Therese och tittade upp på honom igen. Simon log tillbaka, det där sneda, mer lekfulla leendet.
”Vi kan gå dit och äta lunch, och sen efterätt. Jag bjuder dig.”
”Men det behöver du inte…”
”Men jag vill.”
”… tack.”

Kvällen kom alldeles för fort. Therese hade packat ner alla sina kläder och tillhörigheter i resväskan och tittat tre extra gånger i lägenheten så att hon säkert inte glömt något.
Hon hade virat den himmelsblå sjalen tätt om halsen, och gömde nu fruset munnen och näsan bakom den. Hon och Simon stod på perrongen och väntade på tåget. Det var några andra där som antagligen väntade på samma tåg, och som verkade lika frusna som hon själv. Simon däremot, skälvde inte det minsta utan stod rak och ståtlig i sin ullkavaj och den röda halsduken.
Therese försökte låtsas som om hon inte frös, men Simon genomskådade henne och la ena armen om hennes axlar för att värma. I sitt stilla sinne tackade hon att hon varit så uppenbar.
”Undrar vad jag ska säga till mamma”, sa Therese med en fundersam suck.
”Säg… att det inte gick som planerat, men du har tagit hand om dig själv och allting gick bra.”
”Eller så säger jag som det är; att en kille som heter Simon räddade mig, och om det inte var för dig så hade jag gått under.”
”Men nej, sluta.” Simon kramade om henne och lutade hakan mot hennes huvud. Therese smälte lite inombords. ”Det är trots allt du som har räddat dig själv. Jag bara hjälpte dig lite på traven.”
”Kanske det.”
Therese log och slöt ögonen. Dagarna hemma skulle kännas så tomma utan honom. Han hade sagt att hon fick ringa så ofta hon ville, och hon kände att hon skulle utnyttja det erbjudandet. Hon hoppades att han skulle ringa också.
Tåget rullade in på stationen tio minuter för tidigt. Medan alla andra skyndade ombord, krånglade med sina väskor och stressade sina barn att följa med, stod Therese kvar. Hon ville ta vara på de sista minuterna med honom.
”Hoppas resan hem går bra.” Simon lutade sig ner och kramade om Therese. Hon la armarna om hans nacke och kramade honom hårt tillbaka, slöt ögonen. Återigen påmindes hon om doften av hans rakvatten.
”Vad använder du för rakvatten?” frågade hon mumligt mot hans halsduk.
”Va?” Simon tittade roat, förvånat, på henne när han släppt taget om henne.
”Ditt rakvatten”, upprepade Therese en aning generat. ”Vad heter det?”
”One million.” Simon log bredare. ”Hur så?”
”Det luktar jättegott…”
”Vilken tur. Jag vill ju lukta gott, så...”
Therese såg snabbt mot tåget när en av konduktörerna kom ut och blåste i visselpipan. Hur mycket det än bar henne emot så måste hon gå på nu, annars åkte tåget utan henne, och hon hade kastat runt sex hundra kronor i sjön.
Hon tittade upp på Simon med ledsna, bruna ögon.
”Jag måste gå på nu”, sa hon lågt.
”Jag vet. Hoppas det går bra, och hör av dig när du är framme, okej?” Simon kramade henne igen, och hon kramade honom hårt tillbaka.
”Jag ska.”
Therese skyndade sig ombord med den tunga väskan och hittade till sin plats lagom i tid med att tåget började rulla. En liten klump samlades i hennes bröst när hon såg Simon stå på perrongen och vinka hejdå till henne. Hon höjde handen och vinkade tillbaka.

Det var inte särskilt oväntat att tåget var sent upp till Umeå. Istället för att komma fram kvart i sju, enligt tabellerna, var klockan runt nio när Therese började känna igen omgivningen utanför tågfönstret.
Simon hade varit tvungen att gå och lägga sig för att orka upp till jobbet nästa morgon, så de hade bara sms:at en liten stund efter att tåget lämnat Hudiksvalls station. Hon hade suttit och tänkt, lyssnat på musik och läst i den tjocka boken hon haft med sig för att ha något att distrahera sig med. En liten bit efter Sundsvall hade hon slumrat till en stund med huvudet lutat mot rutan.
Trots allt så kändes det faktiskt ganska skönt att snart vara hemma. Hon längtade efter sin säng, efter en varm kopp te och efter Mikaela och filmkvällarna de brukade ha på helgerna. Hon skulle klara sig utan Erik.
När tågchauffören ropade ut att de stannade vid Umeå C härnäst stod Therese redan vid dörren. Hon var bland de första att gå av.
Precis som hon lovat tog hon upp mobilen för att skicka ett sms till Simon om att hon var framme. Hon rynkade pannan när hon gick igenom kontaktlistan efter hans nummer. Hon gick igenom den två gånger till, men numret var inte där. På något vis kanske mobilen tagit bort det av sig självt?
Therese gick in i inkorgen för att trycka upp deras smskonversation istället. Men den var borta den också.
Med skälvande hjärta satte hon sig ner på kanten av resväskan. Hade mobilen raderat saker bara sådär? Hur skulle hon nu få tag i Simon om hon inte hade kvar hans nummer? En barnslig tanke fladdrade upp inom henne och med darrande fingrar gick hon i mobilens kameraalbum.
Bilderna hon tagit på kladdkakan, bilden på Simon och frukosten, bilden på de två med mjöl i hela håret, grimaserandes i hallspegeln. Allt var borta.
Therese sökte desperat med blicken över den lilla skärmen i hopp om att bilderna bara bytt ordning, men de fanns inte där, inte någonstans. Inga sms var kvar, hans nummer var borta, allting som varit med Simon, det… fanns inte kvar.
Små, salta tårar hade börjat rinna utmed Thereses kinder utan att hon lagt märke till det. Sms:et hon skickat till sin mamma om att hon dröjde var borta. Hennes mammas svar var borta det också. Men vad som fick hennes hjärta att hoppa över ett slag, var när hon la märke till datumet i övre hörnet av mobilskärmen. Sjunde januari. Datumet då hon skulle varit framme i Umeå om hon inte klivit av för tidigt, i Hudiksvall.
I flera minuter satt Therese bara tyst, stirrandes framför sig. Hade allt varit en dröm?
Nej. Det hade gått en hel vecka. Hon hade upplevt så många saker, läst så många böcker, spelat så många spel med Simon och känt dofterna i hans lägenhet. Det hade varit söndag den trettonde januari, gått över till den fjortonde, då hon klivit på tåget.
Kunde hon ha blivit galen? Galen av sorg efter vad Erik gjort, så galen att hon somnat på tåget och drömt en hel fantasivärld bara för att få komma bort? Hon såg upp mot den digitala tavlan intill spåret. Där stod numret på hennes första tåg, numret på nattåget hon klivit på i Göteborg.
Therese började på riktigt tro att hon blivit galen. Men då mindes hon sjalen. Sjalen hon köpt i Hudiksvall, som var tätt virad om hennes hals, den i samma himmelsblåa färg som Simons ögon.
Sjalen som fortfarande luktade one million efter hans rakvatten.

~

*
Strax efter tre på natten rullade tåget in på Hudiksvalls station. Therese borde vara trött, men hon var alldeles klarvaken, och det pirrade av nervositet i magen när hon klev av på perrongen.
Att se tåget rulla iväg igen, upp mot Sundsvall, Örnsköldsvik, Umeå där hon skulle kliva av egentligen… Det kändes lite skrämmande. Hon var på en helt främmande plats i Sverige och hade bara resväskan med sig.
Ändå kändes det, mest av allt, spännande. Det här var första gången hon gav sig ut på ett äventyr, och hon gjorde det ensam, enbart i sällskap av en vänlig främling. En främling hon berättat saker för som ingen annan visste. Andra fick tycka hon var galen, men hon hade bestämt sig för att lita på honom.

Promenaden till Simons lägenhet tog ungefär en halvtimme. De gick på de tomma gatorna genom nattstaden, släpade sina väskor efter sig i snöslasket. De sa inte mycket, men det gjorde ingenting. Det var en bekväm tystnad. En förväntansfull.
Det kändes i luften att Simon nog var lika förväntansfull som hon själv. Det måste kännas ganska galet för honom också, inte bara för henne.
Therese såg sig om med stora ögon, fascinerad, rädd och nyfiken. Att se en stad för första gången på natten var en speciell känsla. Det kändes övergivet, som en spökstad. Som om det inte hände på riktigt. Lägenhetshuset där Simon bodde hade varma gula lampor lysandes utanför portdörren och såg mer inbjudande ut än något annat hus på gatan. Det fick Therese att le.
”Vill du ha något att äta?” var Simons första fråga när de kommit in i hans lägenhet. ”Eller vill du kanske sova?”
”Jag tror inte jag kommer kunna somna”, sa Therese med ett litet, nästan generat, leende. Simon skrattade.
”Inte jag heller. Vi kan lika gärna göra riktig middag. Fast… nattversion.”
”Det låter bra tycker jag.”
”Ska vi göra pizza?”
”Pizza?” ekade Therese förvånat.
”Ja”, log Simon. Han försvann iväg in i ett rum åt vänster. Therese kunde se ett litet köksbord genom dörröppningen. ”Jag har allt hemma så att vi kan göra pizzadeg. Vad vill du ha på? Det finns ost, skinka, banan… Nej, ingen banan förresten. Den hade blivit dålig.”
”Ost och skinka räcker för min del.”
”Då gör vi en ost- och skinkpizza.”
Att stå i Simons kök mitt i natten och göra pizza kändes lustigt. Kanske helknäppt snarare än lustigt, men stämningen var så lätt, att Therese inte kände sig bekymrad av det.
Det kändes på något vis som att de känt varandra så mycket längre än timmarna från tåget. Som att de varit vänner sedan innan och bara råkat hitta tillbaka till varandra ikväll.

Det var först när solen började gå upp som Therese började känna av ångesten över Erik igen. 

Simon duschade, och hon hade satt sig i hans lilla blå soffa medan hon väntade på att han skulle bli klar. Hon la armarna om sig själv och drog upp benen mot bröstet.
Även fast ångesten och besvikelsen över Erik skulle ligga kvar och mola i bröstet på henne, så kände hon sig förvånansvärt okej i Simons sällskap. Det var som att han tog bort det allra jobbigaste. Hon var glad att hon vågat kliva av tåget med honom. Nu fick hon sin flykt ifrån vardagen, hon fick pausen hon velat ha. Hur overkligt det än kändes så hade hon tagit risken. Nej, hon hade tagit chansen. Hon var stolt över att hon gjort det.
Men… hon borde verkligen höra av sig till sina föräldrar. De skulle bli så oroliga när hon inte kom hem med tåget hon sagt att hon skulle ta. Det var bäst att undvika en efterlysning till råga på allt annat.
Efter att ha funderat en stund skickade Therese ett sms till sin mamma om att hon dröjde kvar några dagar. Förmodligen skulle hennes mamma tro att hon dröjde kvar hos Erik i de dagarna, men då skulle hon i alla fall inte oroa sig. Therese fick berätta alltihop när hon kom hem istället. Det fick duga.

När Simon var klar i duschen, och när Therese tvättat av sig den värsta tågdoften, gav de sig ut i centrum. Det var en helt annan sak att se staden i dagsljus. Hon kunde tänka sig att det var fint på sommaren, så som Simon sagt. Nu tycktes allt gå i gråskala i det trista vintervädret och de fick akta sig flera gånger för att inte kliva i stora slaskpölar.
Slutligen hamnade de på ett fik för att äta frukost. Simon hade satt sig vid ett bord i hörnet, och Therese bar med sig en stor tekopp som hon hämtat vid kassan. De hade köpt var sin frukostmeny som bestod av en varm dryck, en fralla och en liten yoghurt.
”Vilket te tog du?” frågade Simon och tittade nyfiket ner i hennes blå mugg.
”Mors lilla Olle hette det.” Therese strök en vilsen hårslinga tillrätta i luggen. ”Blåbär.”
”Har inte provat det, men det låter gott.”
”Hoppas det.” Hon tog en försiktig klunk av den heta drycken.
”Så…” började Simon eftertänksamt. ”Hur känns det nu? Med Erik?”
”Jag vet inte riktigt”, suckade Therese. Hon bet sig i läppen, tyckte det kändes som att hennes insida värkte så fort Eriks namn nämndes, eller ens tänktes. ”Det känns jobbigt.”
”Det är klart”, sa Simon mjukt.
”Jag känner mig så kluven. Jag älskar ju honom, jag vill bara förlåta och åka tillbaka till honom och säga att det inte gjorde något. Att vi ska försöka igen.” Hon strök handen över sin kind och slöt ögonen med en tyst, skälvande suck. ”Men jag ska inte. Han svek mig och jag ska inte ta tillbaka honom oavsett hur mycket jag än vill det just nu.”
”Bra att du ser det så. Det måste kännas jättesvårt, men åk inte tillbaka till honom. När han gjort något sånt mot dig… han förtjänar inte dig, eller din tid.”
”Du har nog rätt.”
”Mm. Ta hand om dig själv. Hur svårt det än är att släppa honom så är det nog bäst att försöka komma över honom, för det kommer bara skada dig i längden. Du förtjänar något bättre.”
Simon såg på henne med allvarlig blick. Therese tittade osäkert upp för att möta den. Hon visste ju att han hade rätt, och hon höll med. Samtidigt ville hon brista ut i gråt och skrika att Erik var hennes och hon ville inte ha någon annan, någonsin, oavsett vad han gjorde mot henne. Hon suckade tungt.
”Jag ska försöka”, sa hon tyst.
”Det gläder mig.” Simon sträckte fram en av sina händer och la den över hennes. Den kändes varm, och len. ”Hur känns det att du hoppade av?”
”Jag förstår inte att jag faktiskt gjorde det. Jag menar, jag förstår ju, för jag sitter ju här i en helt ny stad med dig, men…” Therese pausade och tittade ner i sin kopp. Hans hand över hennes hade gjort det svårare att tänka. ”Det känns så overkligt. Det kommer nog inte ens gå upp för mig, att jag gjorde det, förrän jag kommit hem igen.”
”Jag förstår det”, nickade Simon. Han tog tillbaka sin hand och la båda armarna mot bordet, lutade sig framåt. ”Det känns ganska overkligt för mig också. Det känns kul, men… jag förstår hur du känner.”
”Det är ganska galet egentligen”, sa Therese med ett litet, osäkert leende.
”Det är nog det”, sa Simon med ett lågt skratt.
”Men det är jättesnällt att jag får bo hos dig. Jag behövde verkligen få komma iväg, för om jag bara åkt hem, jag… Nej. Jag hade gått under.”
”Ingen fara. Jag är bara glad att jag kunde hjälpa dig”, log Simon.
Therese log tillbaka. Ljuset som föll in från fönstret ovanför bordet fick Simons ögon att glänsa i en lila nyans. Han var verkligen fin. En sådan kille som de allra flesta skulle tycka var snygg, men Therese själv kunde bara tänka på ordet ”vacker.” Han hade slät hy och tydliga kindben, en skarp käklinje. Den röda halsduken och det mörka håret gjorde hans hud så ljus, nästan som snö.
Även Simon kändes lite overklig, nu när hon tänkte på det.

De fyra närmsta dagarna spenderade de både ute på staden och i lägenheten. De gick till fiket igen, handlade mat för trehundra kronor för att fylla på Simons tomma kylskåp, gick i gallerian där Therese hittade en sjal i samma himmelsblåa färg som Simons ögon. Hon köpte den utan att berätta varför.
Hemma i lägenheten spelade de tv-spel långt in på natten. Therese läste nästan alla Simons böcker medan han var på jobbet, och när han kom hem hade han med sig mat till dem, eftersom de inte orkade laga något ordentligt trots det nypåfyllda kylskåpet. De lyssnade på musik, på Queen och på 30 seconds to mars. Therese försökte lära Simon hur man vek papperstranor och Simon försökte lära Therese att spela en enkel låt på gitarren han hade hängande på väggen. Hon hade en madrass på golvet att sova på, men en av nätterna hade hon somnat intill Simon på hans säng, efter att de pratat tills klockan blivit alldeles för mycket. Och när hon vaknat hade allting känts okej.
I takt med att tiden gick började Therese inse att hon skulle klara sig. Hon var upprörd; upprörd över Eriks svek och falskhet, upprörd över att hon älskat honom så och låtit sig själv bli lurad.
En av nätterna hade hon mått så dåligt att hon gråtit sig svimfärdig. Antagligen var det först då det verkligen gått upp för henne att hon aldrig skulle träffa honom igen, och det hade känts så svårt. Men Simon hade varit där och han hade tröstat henne, väntat ut all henne och hållit om henne när hon gråtit sig utmattad. Hon var långt ifrån okej, men hon började inse att hon skulle klara sig.
Therese visste inte hur hon skulle kunna tacka Simon för vad han gjort för henne. Han hade räddat henne. Istället för att hon skulle ha spenderat jullovets sista dagar gråtandes på sitt rum hade hon fått en ny vän, som hjälpt henne förstå att det fanns så mycket annat värt att leva för. Att trots allt, så skulle det bli okej.

Therese låg på rygg tvärs över Simons säng med benen stödda mot väggen. Hon hade huvudet hängande utanför kanten, så att de långa bruna lockarna nuddade golvet. Hon betraktade den unge mannen, upp och ner, i vars lägenhet de befann sig.
”Vad ska vi göra idag?” frågade hon.
”Jag funderar på det.” Simon satte händerna mot höfterna. ”Vi har ju redan spelat ut alla mina spel, så det är inte längre ett alternativ…”
”Och jag har läst alla dina böcker.”
”Och vi har sett alla filmer värda att se.”
”Hur har vi hunnit med allt?” Therese vände sig över på mage. Hon stödde armbågarna mot sängkanten och lutade huvudet i sina händer, tittade på Simon med fundersam blick.
”Frågan är hur du har hunnit läsa så mycket böcker medan jag varit på jobbet.”
”Jag är en bokmal…”
”Och jag läser hur sakta som helst.” Simon gick fram och satte sig intill henne på sängkanten. Han luktade gott, rakvatten, av ett märke hon inte kände igen. Hon måste ta reda på vad det hette.
”Vi kanske kan… baka någonting?” föreslog hon för att inte dröja kvar för länge i tankarna om rakvattnet. Simon verkade tycka det var en bra idé, för han sken upp som en liten sol.
”Kan vi inte göra kladdkaka?” bad han.
”Bara du har allt hemma”, log Therese.
”Det har jag.”
Simon gick i förväg ut till köket, och Therese kom snart dit efter att ha satt upp håret i en hästsvans. Receptet till kladdkaka var så enkelt att hon kunde det utantill. Hon satte Simon till att vispa och hällde själv i ingredienser.
”Vill vi ha en mörk kaka?” frågade hon och mätte upp kakao i matskedsmåttet.
”Mittemellan kanske?”
”Mittemellan blir det.”
”Man skulle haft grädde till…” Simon tittade drömmande ner i bunken med smet. ”Och jordgubbar.”
”Känner du för att gå till affären?” Therese tittade roat upp på honom.
Simon tittade på det intensiva snöandet utanför köksfönstret. ”Nej…”
”Då får vi klara oss utan.”
”Tur det är gott ändå.”
Inte långt senare stod kakan i mitten av ugnen och gräddades. Therese satt hukad framför luckan och tittade på den släta chokladytan. När hon tittade upp på Simon för att se vad han gjorde, hann hon inte göra mer än att öppna munnen förrän hon fått en hel näve mjöl över sig.
”Vad gör du?!” hostade hon chockat. Simon brast ut i skratt och försökte smita därifrån, men Therese var snabb nog att få tag i hans ben.
”Nej!” pep han.
”Stanna och ta ditt straff som en riktig man!”
”Men jag är en mes- aaah!”
Simon hostade och fnös när Therese kastat mjöl tillbaka. Till hennes lycka hade hon lyckats träffa honom på halsen. Mjölet hade dammat upp i hans mörka hår, och antagligen näsan också, för nu nös han som en tok.
”Prosit. Hehehe…”
”Le inte sådär nöjt!”
Therese hann inte protestera förrän Simons starka armar hade lyft upp henne och hängt henne över axeln. Förvånat tittade hon ner på hans fötter och golvet, och när han gick iväg genom lägenheten för att bestraffa henne började hon skratta.
Att kakan blev bränd i kanterna för att de kommit av sig i ett mjöl- och kittelkrig gjorde inte så mycket.

7 november

Höstlovsveckan gick alldeles för fort. Jesper hade spenderat alla dagar utom en hos Elias i hans lägenhet, med för långa sovmornar och sena nätter med film och popcorn under varma filtar. Han kunde ärligt säga att han inte mått så bra på evigheter.
Kanske var det därför det kändes så tomt i bröstet när Jesper nu låg i sin egen säng, hemma, utan någon att dela kroppsvärme med. Han hade gått hem för Yvonnes skull, eftersom han hört på hennes röst hur hon saknade honom när hon ringt. Dagen hade varit helt okej, de hade tittat på film de också, och pratat lite innan det blivit tillräckligt sent för att sova. Så fort han lagt sig hade det med ens känts jobbigare. Det var som att tankarna kom alldeles för intensivt när han var ensam, som att de inte tilläts komma fram annars, och nu kom allesammans samtidigt.
Att det var fredag kväll och bara två dagar kvar på lovet bidrog nog också en hel del.
Jesper andades ut i en skälvande suck. Han hade älskat det här lovet. Om man bortsåg från den gången Marcus kommit fram till honom och Elias så hade det varit perfekt. Han kunde faktiskt säga att han mått bra på riktigt.
Nu skulle han plötsligt tillbaka till skolan igen. Tillbaka till oförstående lärare, jobbiga klasskamrater och skoluppgifter som kändes alldeles för krävande för att han ens skulle orka öppna boken. Tillbaka till ensamheten på rasterna och blickar i korridoren och då och då en knuff in i raden med skåp. Det kändes hemskt.
Jesper försökte trösta sig med att Elias fanns där nu, att de skulle kunna ses när de båda slutat för dagen, och hela helgerna om de ville det. Det fick honom att bli lite gladare i alla fall.
Ett dovt surrande ljöd från under Jespers kudde. Fundersamt reste han sig upp på armbågarna och tog fram mobilen som han gömt därunder, för att se Elias namn lysa på skärmen. Ibland trodde han att den killen kände på sig när man tänkte på honom.
”Hallå?” svarade Jesper med lägre röst än han avsett.
”Hej”, sa Elias. Som alltid var hans röst mjuk, och varm, och om den gett Jesper en varm klump i bröstet förut måste det vara ett helt varmt berg nu. ”Jag tänkte bara ringa och säga god natt.”
”Vad söt du är.” Jesper la sig ner på rygg med mobilen mot örat, drog upp täcket ända upp till näsan.
”Jag kan vara lite gullig ibland”, sa Elias med ett leende i rösten.
”Eller typ, jämt.”
”Fast, du.”
”Fast nej.”
”Fast joho.”
”Fast…” Jesper pausade. Nu när de sagt det så mycket lät själva ordet helknäppt. Elias verkade tänka på samma sak för i nästa sekund skrattade han ett lågt skratt.
”Vi är urgulliga båda två helt enkelt”, sa han. ”Hur är det med dig?”
”Mm…” Jesper tittade upp i taket med en aning blanka, blågröna ögon. ”Okej tror jag.”
”Bara okej..?”
”Eller, det är ingen fara. Jag tänkte för mycket på skolan bara”, suckade Jesper. Det var ju två dagar kvar, så det kändes drygt att oroa sig över det redan nu. Det var bara så svårt att låta bli när han låg själv och ändå inte kunde somna.
”Tråkigt att börja igen?” frågade Elias. Han visste ju mycket väl hur svårt Jesper tyckte allt med skolan var. Inte för att Jesper var korkad och inte kunde matte och svenska och sådär, men för det sociala, och orken. Han var verkligen glad att Elias förstod hur något kunde vara svårt, även fast man kunde egentligen.
”Mm. Engelskan är väl okej och så, men jag ska ha så många andra lektioner som jag bara… jag orkar inte. Jag orkar inte folket, och inte tvinga mig dit och så heller.”
”Förstår dig. Det finns inget jag kan göra eller så..?”
”Bara var du”, sa Jesper och log svagt. ”Jag kan ju träffa dig efter skolan och så nu. Det känns bra.”
”Vad bra”, sa Elias, och Jesper kunde höra hur han log igen. ”Önskar bara jag kunde hjälpa dig med något mer.”
”Jag fixar det på något sätt… Det är bara en termin kvar, men det känns så långt till skolavslutningen och allt det där. Mår ju sämre så fort jag ställer klockan bara för att jag vet att jag måste vara i skolan hela dagen.”
”Känner igen det där”, suckade Elias lågt. ”Om det är någon tröst så är gymnasiet roligare än nian. För mig, i alla fall.”
”Hoppas det…”
”Det är ju några dagar kvar på lovet i alla fall.”
”Ja… Förlåt, jag börjar bara tänka på så mycket dåliga saker när jag är själv.” Jesper suckade och gned handen över ögonen. Det skulle vara så mycket lättare om han bara slutade tänka. Det blev alltid så, att han tänkte så mycket och intensivt på allting att han slutligen fick sig själv att må dåligt.
”Jag kan komma över om du vill?” sa Elias med låg röst. Han lät så snäll att Jesper nästan fick lust att gråta.
”Vill du det..?” frågade han tyst.
”Ja, det är jättetråkigt att sova utan dig. Kallt och tomt, och ingen jag kan bråka med om täcket.”
Jesper kunde inte hålla tillbaka leendet längre. Han var så jävla snäll. Det gick knappt må dåligt i hans sällskap för han var bara så… mysig.
”Då får du gärna komma”, sa Jesper tyst. ”Bara du aktar dig för läskiga gubbar på vägen hit.”
”Om jag stöter på några så slår jag ner dem med mitt paraply.”
”Bra.”
”Men… ja. Jag ska bara ta på mig skor och sådär, så kommer jag när som helst. Är din mamma vaken fortfarande?”
”Nej, hon sover. Men jag kommer och öppnar för dig.”
”Toppen. Vi ses snart då. Hejdå.”
”Hejdå.”
Jesper höll kvar mobilen mot örat en stund efter att Elias lagt på, lyssnade på det monotona tutandet. Det kändes inte alls lika jobbigt längre, allt med skolan, och det enbart för att Elias skulle komma när som helst och sova bredvid honom i natt.

Det dröjde knappt en kvart förrän det knackade försiktigt på dörren. Jesper hade suttit och väntat på golvet i hallen, så Elias hann inte ens sänka handen förrän dörren öppnats.

Medan Elias borstade tänderna gick Jesper och la sig igen, tätt intill väggen. Han lyssnade på de tysta ljuden från badrummet, på Elias steg fram och tillbaka, och när de slutligen kom i riktning mot hans rum.
Han fick en tandkrämssmakande puss när Elias krupit ner bredvid honom under täcket.
”Mycket bättre såhär”, suckade den äldre av dem nöjt. Han la armarna om Jespers midja och drog honom intill sig, lutade hans rygg mot sitt bröst. Så som de legat varje natt sen kvällen de blivit tillsammans. Jesper la armen över Elias och slöt ögonen. Han kände sig så trygg när han höll om honom på det viset. Det jagade bort tankarna som vanligtvis surrade runt, runt i hans huvud på kvällen. Mardrömmarna också.
”Vad varm du är…” mumlade han.
”Mm, ganska. Du är liten och kall.”
”Du ska bara känna mina fötter…” Jesper la sidan av sin fot mot Elias smalben. Han fnissade till åt det flämtande andetaget som sluppit ur hans pojkvän.
”Herregud”, väste Elias. ”Du är ju is.”
”Passande nog, det är trots allt mitt efternamn.”
”Men åh. Tänkte inte så långt.”
De var tysta en stund. Elias andadetag kittlade då och då Jesper i nacken, gav honom gåshud. Jesper låg med ögonen slutna och lyssnade och tänkte. Han brukade inte ha svårt att somna när Elias var med honom, men nu var det något som höll honom vaken. Det dröjde ytterligare en stund förrän han öppnade munnen.
”När kom du på att du var kär i mig?” frågade Jesper tyst. Först var han rädd att Elias somnat, men snart kom det ett litet, lågt skratt från hans håll.
”Hur kom du att tänka på det?” Elias kysste hans hår i nacken. Han kramade hårdare om honom med armen så att Jesper trycktes mot hans varma bröst. Jesper var tvungen att svälja för att inte låta ett litet ynkligt ljud slippa ut mellan läpparna.
”Jag vet inte”, erkände han. ”Jag blev bara nyfiken.”
”Hm… Ja, jag vet inte riktigt själv faktiskt. När jag väl insåg att jag var kär, då hade jag redan varit det ett tag, bara inte förstått det. Om jag ska vara ärlig tror jag att jag blev lite kär i dig redan när jag träffade dig där på bänken.” Elias nosade Jesper i nacken.
Jesper hade slagit upp ögonen och tittade nu in i väggen med förvånad blick. Hade det varit redan då? Han blev alldeles varm inombords.
”Åh… vad söt du är”, sa han tyst. Med lite krångel vände han sig om så att de kunde ligga mitt emot varandra. Tack vare nattlampan i fönstret gick det att se varandra ganska bra, trots att det inte var något starkt ljus.
”Det är du som är oemotståndlig”, log Elias och rörde vid hans kind. ”Du då? När blev du kär i mig?”
”Jag har aldrig varit kär förr, så… när jag faktiskt blev det på riktigt så förstod jag inte vad det var. Men när du kysste mig så kändes det som den mest självklara saken i hela världen. Det är nu efteråt som jag kan se att jag varit kär i dig hela tiden”, erkände Jesper med smått rosiga kinder.
”Och du säger att jag är söt.” Elias kysste honom i pannan. Jesper log generat, tittade på hans hals och hans nyckelben när han ändå låg i så perfekt vinkel.
”Vet du vad jag kom på?”
”Nej?”
”Jag vet nästan ingenting om din familj. Jag vet att du har en syster som heter Cornelia, och att hon bor kvar i Göteborg med dina föräldrar… ungefär.”
”Det har du rätt i.” Elias nickade. ”Jag vet inte mycket om din heller. Förutom att din mamma är snäll och ger oss godispengar.”
”Det summerar upp henne ganska bra”, fnissade Jesper tyst. Även fast det var han som tagit upp samtalsämnet kände hur han en liten klump av oro började gro i bröstet. Det fanns saker han ville, och borde, berätta för Elias. Saker han inte nämnt än eftersom det inte känts som rätt tillfälle. På något vis kände han att rätt tillfälle var nu.
”Jag kan berätta lite om dem, om du vill?” frågade Elias. ”Om mitt fabulösa liv i Göteborg.”
”Väldigt gärna”, sa Jesper och nickade. Han la sig tillrätta så att han kunde titta upp på honom, men ändå inte låg för långt bort. Det skulle säkert bli lättare om Elias pratade om sina saker först. Dessutom var han väldigt nyfiken.
”Okej.” Elias harklade sig och verkade tänka efter en stund på vad han skulle säga. ”Mamma heter Lena, pappa heter Rickard. Mamma skiljde sig från Rickard när jag och Cornelia var ganska små, och flyttade ihop med en kille som hette Per. Honom gillade vi, men de var bara tillsammans i ett och ett halvt år, sen flyttade mamma ihop med pappa igen. Hade inte något emot pappa på den tiden men… det var tråkigt att inte träffa Per något mer.”
”Kan tänka mig det…”
”Mm… Men, men. Pappa gillade inte att jag bytte stil, sen när jag blev kanske… fjorton? Färgade håret i smyg. Gud vad arg han blev.” Elias flinade. Sen harklade han sig, blev mer allvarlig. ”När jag vågade berätta att jag var gay tappade vi allt vi haft. Det hade inte varit mycket från början, men ändå. Han var aldrig elak mot mig, men han var så stel, och det märktes i hans röst och i hur han betedde sig, att han var besviken och tyckte jag var… jag vet inte. Löjlig? Han är ingen homofob på det viset, men han lever med filosofin att alla är heterosexuella, och de som säger att de inte är det är förvirrade och borde läxas upp.”
”Men nej”, sa Jesper tyst. Han kunde tänka sig hur jobbigt det måste kännas. Även fast han som Elias sagt, inte var elak, måste den där tystheten också vara svår. ”Vad jobbigt…”
”Ja… Jag försöker att inte tänka på det. Det gör mig inte så ledsen längre, men det var riktigt jobbigt när jag bodde där”, sa Elias och nickade svagt, som att stärka det han sagt. ”Jag har aldrig varit… vad ska man säga, mobbad på riktigt. När folk i skolan fick reda på att jag var gay var det såklart några som skulle ropa efter mig och ha sig. Klassen låste ute mig från omklädningsrummet en gång. Men det var inte värre än så, tack och lov.”
”Nog illa”, mumlade Jesper. Han blev arg bara han tänkte på det.
”Jo. Jävla idioter var de.” Elias suckade tungt. ”Jag hade inte några vänner direkt, mest vissa i klassen som gick lite bättre att prata med än andra. De få jag hade var inte så schyssta mot mig. Jag dög ibland och ibland tittade de på mig som om jag var dum i huvudet och sådär, så jag kände mig ensam. Det var väl det, och pappa, som gjorde att jag mådde tillräckligt dåligt för att skada mig själv. Som jag berättade.”
”Mm…” Jesper blick föll till det ljusa ärret på hans överarm, sedan ner till ett tunnare på hans mage. Han var faktiskt glad att höra att Elias inte klarat av att göra det mer på grund av sin blodfobi. Det var så fruktansvärt lätt att fastna i det. Det blev som ett beroende, visste han av egen erfarenhet. ”Ledsen att höra det”, sa han tyst och strök fingrarna över Elias arm.
”Äsch. Det är mycket bättre nu.” Elias log mot honom. ”Även fast jag saknar Cornelia så gjorde jag rätt i att flytta, för jag kvävdes där borta. Det är inte så långt att åka när man vill hälsa på heller. Det fixar sig.”
”Hur kommer det sig att du flyttade just hit..?”
”Jag lärde känna Ante via facebook, och han bor ju här. När jag berättade att jag ville bort från Göteborg sa han att det fanns ganska många billiga lägenheter här. Och jag tänkte… Visst, det är ingen stor håla, men bara jag fick komma bort så var jag nöjd. Och så var det en fördel att jag i alla fall kände en person i närheten.”
”Åh…”
”Jag får ju mitt studiebidrag och lite till, men mamma är schysst nog att betala resten av min hyra tills jag har råd att betala den själv.” Elias suckade, kanske lättat, i slutet av meningen.
”Det är ju snällt”, sa Jesper. Han var glad att höra att Elias mamma var så pass snäll i alla fall, eftersom hans pappa verkade dum i huvudet. Försiktigt började han le, såg upp på honom bakom luggen. ”Jag är glad att du flyttade hit.”
”Jag med.” Elias log tillbaka. Han la handen om Jespers kind, och Jesper mötte hans blick i det dunkla ljuset. ”Verkligen glad.”

*
Stadens ljus flimrade förbi som stjärnor utanför tågfönstret. I takt med att tåget ökade farten och ju längre bort de kom från stationen, ju mörkare blev det. När de kom in i skogen tittade plötsligt spegelbilden i tågfönstret tillbaka på henne med tom blick. Mörka, bruna ögon, inramade av kolsvarta ögonfransar. Lockigt brunt hår vilandes över axlarna på en mörkt grön vinterjacka. Ett par ljust rosa läppar, darrande.
Therese, arton och ett halvt år. Sjätte januari. Fönsterplats 118 på ett tåg som skulle ta henne från Halmstad och hem till Umeå.
Hon hade med flit vridit sig så gott hon kunnat in mot väggen och fönstret, i hopp om att ingen skulle märka att hon grät. Hon var ändå säker på att de flesta i vagnen redan förstått, med tanke på hur hennes axlar darrade. Med tanke på hur hon strök de stickade tumvantarna över kinderna gång på gång.
Kanske skulle de tro att hon grät för att hon var på väg hem från en underbar vecka hos sin pojkvän. Att hon redan saknade honom och snart skulle sitta med mobilen tryckt mot örat, snyftande ’jag älskar dig mest’ och ’när kommer du till mig? Snälla säg snart!’
Det var nog därför ingen av dem kom fram, eller frågade hur det var med henne. Även fast en timme gick, och sedan två, utan att mobilen ringde. Även fast hennes axlar fortsatte skälva och tårarna fortsatte rinna.

”Erik, vad… vad är det här?”

Texten på datorskärmen tycktes håna henne. Det var bara några få ord, men ändå fick det henne att stanna upp och en orolig klump att bildas i bröstet.
-
Linnea Eriksson
Har hon åkt hem än?
Skulle du komma över ikväll isf?
Hör av dig ;*
-
”Vad för något?” Erik lutade sig in genom dörröppningen och tittade frågande på henne. När han upptäckte datorn i hennes knä blev han vit i ansiktet. Therese fick ont i magen så fort hon såg det.
”Någon skrev till dig på facebook”, sa hon och försökte låta normal på rösten. Det var säkert bara en kompis. Kanske någon som bjudit Erik på filmkväll, eller på fest. Men varför hade hon då aldrig hört hennes namn förut?
”Är du inne på min facebook?” Erik klev in i rummet med snabba steg, grep tag om laptopskärmen och lyfte den ur knäet på henne.
”Det var inte meningen”, sa Therese och tittade upp på honom. ”Jag skulle kolla vilken tid tåget gick, och så var din facebook uppe.”
”Känns ju bra att veta att du snokar”, sa han kort.
”Hon skrev till dig på chatten och jag råkade bara se!” protesterade Therese. Det hade inte varit med flit. Det var som någon slags reflex att titta när en chattruta poppade upp, att det inte varit hennes facebook hade hon inte ens tänkt på.
När Erik inte svarade blev hon rädd. Han skulle inte undvika det på det här viset om det bara varit en kompis som skrivit till honom. Orosklumpen i bröstet började växa, började gnaga, som ångest. Det var tyst i flera minuter, så när som på det låga knappandet från datorn när Erik verkade skriva ett svar.
”Vem är Linnea?” frågade Therese till slut. Hon krävde att få veta. Hennes Erik betedde sig aldrig på det här sättet.
”Ingen”, svarade Erik lågt, undvikande. ”Hon är bara en kompis.”
”Varför reagerade du som om jag sett något hemligt om det bara är en kompis?” kontrade Therese med kall röst. Hon lät hård, men inuti skälvde hon. Som ett litet asplöv.
”Jag gillar bara inte att du tittar i mina grejer, okej? Det är inget sånt.”
”Varför har jag aldrig hört hennes namn förut? Varför har du inte nämnt henne om hon är din vän, som Tobbe och Angelica?” Therese såg på honom med skrämda ögon. Hon hade knutit sina darrande händer i knäet, var så rädd att hjärtat slog dubbelt så fort som det brukade.
”Det…” började Erik lågt. Han slog ihop laptopen och la ifrån sig den på byrån, såg åt ett annat håll. Det verkade inte komma någon fortsättning.
”Vem är Linnea, Erik?” frågade Therese igen, nu med panik i rösten. ”Har du… har du varit med henne när jag inte är här?”
”Det är inte så, Therese…” sa Erik och skakade på huvudet. ”Jag bara… Hon är en vän, jag träffade henne för inte så längesen.”
”Ljug inte för mig”, sa Therese och skakade sakta på huvudet. Hon såg på honom att han ljög, förstod det på sättet som han undvek att möta hennes blick. Hon såg hur han tänkte och tänkte för att komma på den trovärdigaste ursäkten. Hennes röst var alldeles tom när hon fortsatte. ”Du har varit otrogen mot mig.”
”Jag… ja…” Erik såg med ens desperat ut, som om han ångrade att han ens öppnat munnen. Han kramade sina händer i varandra. ”Jag kände mig ensam när du var så långt borta, jag-”
”Försök inte ens.” Therese skakade återigen på huvudet, såg på honom med en blick som var både rädd och äcklad. Och så sårad. ”Vad har du haft mig till? Vad har du haft mig till, när du ändå har henne? Är det därför du knappt vill svara i telefon när jag frågar om du vill prata, för att du är med henne?”
”Therese…”
”Vad har du haft mig till?!” nästan skrek Therese, reste sig ostadigt upp från golvet. Tårarna hade börjat välla upp i hennes ögon men hon vägrade låta dem rinna över. ”Ville du ha någons känslor att leka med? Skrattar du när mina brev kommer på posten, när jag skrivit hur mycket jag saknar dig och jag önskar att vi kan ses snart? Har jag spenderat tusenlappar på att åka ner till dig så ofta jag kan, helt i onödan för att du… Du har haft någon annan hela tiden?”
”Jag är ledsen!” Erik såg bedjande på henne. ”Snälla lyssna på mig, jag… Jag ville inte leka med dina känslor, det var inte så, jag bara… Det var så svårt, när du var långt borta, jag klarade inte av att vara ensam.”
”Det var svårt, men jag stod ut, för vår skull”, sa Therese lågt. ”För att jag trodde jag älskade dig. Om du inte fixade det så hade du kunnat göra slut. Hade du tänkt… bara leva med att jag kom hit, och hade saknat dig, och inte visste någonting?”
Erik stod alldeles tyst och tittade på henne, och med tårblanka ögon tittade Therese tillbaka.
”Du, kan vi inte prata om det…” började Erik osäkert.
”Nej. Nej, det kan vi inte.”
Therese gick tvärs över rummet och fram till sin redan packade väska, smällde igen locket och lyfte upp den. Hon gick fram till dörren och knuffade upp den.
”Men… Therese…”
”Fan ta dig.” Therese såg på honom, med smink rinnandes utmed kinderna, darrande ljusa läppar. Hon skakade på huvudet. ”Fan ta dig.”

Hon hade gått hela vägen till stationen. Med öppen jacka och den vita mössan slarvigt nerdragen över håret hade hon suttit och väntat i två timmar på tåget, alldeles värkande inombords.
Det som kanske var värst var att Erik inte ens gått efter henne ut ur rummet, bara stannat kvar där inne när hon slängde på sig jackan och skorna i hallen. Men han hade väl precis som hon förstått att det var så slut det kunde bli nu. Att det inte spelade någon roll vad han försökte säga.
Therese snyftade tyst, strök envist den vita vanten under ögat när tårarna vällde över igen. Hon hade aldrig trott det om honom. Aldrig, aldrig skulle hennes Erik göra något sånt. Men det hade han gjort. Och nu skulle hon aldrig någonsin se honom igen. Hon skulle aldrig åka till Halmstad igen, hon skulle aldrig gå förbi kiosken på vägen från stationen hem till honom. Hon skulle aldrig få stryka fingrarna genom hans hår, aldrig nosa på hans hals igen, och det gjorde så fruktansvärt ont. Hur skulle hon kunna hata och glömma honom när hon mindes vilken underbar sommar de haft? Med picknikarna på stranden? Att han sagt att han älskade henne… Hade han faktiskt gjort det, eller var det bara ljug alltihop?
Therese blundade hårt när det värkte till som en stöt i bröstet. Aldrig förr hade hon känt sig så liten, så ensam och dum. Så… korkad, som inte insett vad Erik gjort mot henne.
Hon kände inte alls för att åka hem. Hon ville inte behöva förklara för sina föräldrar och för sina vänner vad som hänt. Hon ville inte sitta hemma på sitt rum de resterande dagarna av jullovet och titta tyst framför sig, för hon visste ju att det var så det skulle bli.
Hon ville… bara försvinna iväg någonstans. Långt bort dit ingen kunde få tag i henne. Försöka rymma från allt det onda. Men hon visste också att hon inte hade något annat val än att återvända hem. Att bemötas av oroliga blickar och försöka få rösten att hålla medan hon berättade vad det var som hänt.
Med en tyst snyftning gömde hon ansiktet i vantarna. De stacks lite mot den tunna huden på kinderna.
”Ursäkta…” sa plötsligt en röst. Therese kikade upp bakom vantarna, och hennes blick möttes av ett par snälla himmelsblå ögon. En kille, kanske några år äldre än hon själv, stod i gången vid yttersta sätet. Han tittade bekymrat på henne. Hans hår såg ut att vara svart vid första anblick, men om man tittade mer noggrant såg man att det i själva verket var riktigt mörkt brunt. Han hade en öppen svart ullkavaj på sig, och en mörkt röd halsduk virad ett varv om halsen.
”M-mhm?” fick Therese ur sig till svar. Hon kände sig en aning fånig som höll kvar de vantklädda händerna framför ansiktet, men hon var säker på att hon var alldeles rödflammig och ful av all gråt.
”Har det hänt något?” frågade främlingen. Han lät så ärligt orolig, som om han faktiskt brydde sig på riktigt om varför en främmande flicka satt och grät på tåget. Inte sådär som när folk kände sig tvungna för att man ”borde” bry sig.
”Jo...” Therese vände ner blicken till sina ben. Det värkte till i bröstet igen så fort hon tänkte på det. Hon snörvlade tyst. ”Det har det väl.”
”Får jag sätta mig här?”
”Mm…”
Hon sneglade mot honom när han satte sig. Trots att hon kände sig helt matt och förtvivlad, bubblade en nyfikenhet upp i henne. Vem var han? Hon brukade vara ganska blyg men det var något i hans blick som känts tryggt. Han kanske bara ville väl.
Killen räckte fram ett litet paket med pappersnäsdukar som han tagit upp ur kavajfickan. Rodnande tackade Therese och tog emot det. Hon tog av sig vantarna och torkade sig över kinderna med en näsduk. Det hela kändes om möjligt ännu mer miserabelt nu, när den tunna näsduken blivit genomblöt nästan med en gång.
”Vad är det som har hänt?” frågade killen efter en stunds tystnad.
”Min… pojkvän”, mumlade Therese. Det kändes så fånigt nu. Här satt tjejen med brustet hjärta för att pojkvännen varit dum.
”Vad har han gjort för att få dig så ledsen..?”
”Jag är på väg hem från honom.” Therese torkade kinderna med en ny näsduk innan hon fortsatte med ostadig röst. ”Jag såg att en annan tjej skrivit till honom och hon undrade om jag åkt hem än.”
Killen tittade på henne med svagt rynkad panna. Han undrade väl säkert om hon var den översvartsjuka typen som drog förhastade slutsatser.
”Vad sa han om det?” frågade han.
”Jag frågade vem hon var o-och jag hade hoppats han skulle säga att det var en kompis eller en kurskamrat eller… vad som helst”, snyftade hon. ”Men han blev helt vit och han erkände att han varit med henne under tiden som jag varit hemma och… jag bara… jag orkar inte…”
Till Therese förvåning kände hon en arm läggas om hennes axlar. Hon tittade upp från näsduken och såg på den mörkhårige främlingen med tårblanka ögon. Sen var det som att något rann över, och hon lät sig själv brista ut i gråt igen, hopkurad mot främlingens axel.

Tåget tog sig sakta fram längs järnvägen, upp genom landet. Då och då stannade det och stod still i långa perioder, på grund av all snö, som tydligen ställde till med kaos hit och dit. För tillfället stod de still någonstans nedanför Gävle och det började bli kallt inne i vagnen.
Den mörkhårige främlingen hade presenterat sig som Simon.
Han hade visat sig vara lätt att prata med. För varje sak Therese haft svårt att förklara hade han fyllt i och hjälpt henne. Han hade svarat rätt saker och försökt trösta henne så gott han kunde.
Therese kände sig faktiskt lite bättre efter att ha pratat med honom. Samtalsämnet hade efter ett tag börjat flyta iväg mot mer vardagliga saker, som husdjur, skola och musik. Det kändes skönt.
”Queen?” sa Simon förvånat.
”Ja…” Therese log urskuldande. ”Är det knäppt?”
”Nej, det är jättebra musik”, log Simon glatt. ”Jag gillar dem också.”
”Gör du? Nästan ingen annan jag känner tycker om dem. Förutom pappa, då…”
”Det är en skam faktiskt. Riktigt bra musik.” Simon log bredare och nickade, som för att stärka det han sagt. ”Någon mer favoritartist?”
”Jag lyssnar på det mesta faktiskt”, sa Therese. Hon strök fingrarna tankfullt genom sitt hår. ”30 seconds to mars gillar jag.”
”Vad gör de för musik?”
”Det är typ… rock, alternativ, men… Åh, det är jättesvårt att förklara. Men de är jättebra.”
”Jag får kolla upp dem.”
De båda tittade mot fönstret när de kände att tåget äntligen började röra sig igen. Det gick dock inte mycket snabbare än gångfart.
”Vilken hastighet…”
”Verkligen. Var det Umeå du skulle till?” frågade Simon.
”Mm…” Therese suckade. Inte nog med att det var långt dit, och att det skulle ta ännu mer tid nu eftersom tåget var försenat; hennes lust att åka hem hade inte ökat det minsta. ”Åkte från Halmstad till Göteborg, först. Och nu sitter jag här.”
”Du måste ha åkt länge redan”, sa Simon medlidsamt.
”Jo, ganska.” Therese log uppgivet. Hon hade vant sig vid de här långa tågresorna fram och tillbaka. Förut hade det känts värt det, för Eriks skull. Nu kändes det som bortkastade pengar. ”Var ska du av?”
”Hudiksvall.”
”Där har jag aldrig varit…”
”Det är inte så spännande, kan jag lova. Men ganska fint på sommaren”, sa Simon och ryckte svagt på axlarna.
”Umeå är också ganska fint, egentligen”, suckade Therese och stödde armbågarna mot det lilla bordet framför henne. Hon lutade hakan i sina händer. ”Men jag vill inte alls tillbaka.”
”För det som hänt?”
”Mm…”
”Varför?”
”Det känns bara… så dumt. Jag känner mig så korkad som gick på allt det där han höll på med. Och när jag kommer hem, jag kommer bara sitta på rummet och gråta. Gråta och gråta och gråta. Alla kommer fråga hela tiden, undra vad som hänt, försöka trösta. Jag kommer behöva förklara gång på gång och jag bara… pallar inte.” Therese strök händerna sakta över sitt ansikte. ”Jag vill bort. Typ hoppa av i Långsele och bo i det äckliga väntrummet. Bara för att slippa.”
”Hoppa av i Hudiksvall och ät glass med mig?” föreslog Simon med ett svagt leende.
Therese lyfte sakta huvudet ur sina händer. Hon såg på honom med svagt rynkad panna. Det hade bara varit ett skämtsamt förslag, för att lätta upp stämningen lite, det förstod hon ju. Men…
”Det lät väldigt lockande”, erkände hon.
”Det hade varit kul.”
”Ja…”
”Du får, om du vill. Hoppa av med mig alltså. Få en paus från allting, så kan du köpa biljett hem vid ett senare tillfälle. När det känns bättre.”
Therese såg tyst på honom. Det var helt galet, egentligen. Det som var mest galet var att hon på ett seriöst plan övervägde att tacka ja till förslaget.
Vad som helst kunde hända och Simon var ju faktiskt en främling. Han skulle kunna visa sig vara en våldtäktsman, en mördare, vad som helst. Men Therese kände att hon nått punkten där hon inte kunde bry sig mindre. Simon verkade vara en sån ärlig och vänligt person. Hon visste inte hur det gick till, men han fick henne att känna sig trygg, och under de här timmarna de pratat kändes det som att de kommit nära varandra. Hon ville ta risken.
”Får jag verkligen det?” frågade hon lågt.
”Ja. Om du känner att du vill det.” Simon log mot henne. Leendet nådde ögonen, kändes så äkta, att Therese inte kände någon form av tvivel längre.
”Då gör jag det.”

---

Jag är absolut ingen mästerförfattare. Jag gör fel på minst hälften av alla punkter jag vill tipsa om, fortfarande, men det här är vad jag försöker arbeta efter och lära mig av. Det största och tråkigaste tipset är ändå; övning ger färdighet. 
Hoppas det kan vara kul att läsa och kan vara till nytta för någon där ute :3 

1 November

Förmiddagssolen letade sig in genom springorna i persiennen, färgade rummet i en varm nyans av orange. Jesper slog trött upp ögonen. En overklighetskänsla hade suttit i bröstet ända sen igår, och den var om möjligt kraftigare nu när han vaknade. Det kändes så overkligt när han kände den varma kroppen som låg så tätt intill. När han hörde hjärtslag innanför bröstkorgen han hade sitt öra lutat mot. Det känns som jag drömmer.
Elias måste ha vaknat, för bara en liten stund senare smögs en arm om Jespers midja. Han vände sömnigt upp blicken, för att mötas av ett par lika sömniga, men leende, bruna ögon.
”God morgon”, sa Elias lågt, med alldeles grov röst efter att ha sovit. Jesper hade svårt att hålla tillbaka ett fniss. ”Sovit gott?”
”Mm… Jag vaknade inte en enda gång tror jag”, sa Jesper, förvånat. Vanligtvis, i alla fall när han sov själv, så kunde det hända att han vaknade flera gånger samma natt och fick ligga och vrida och vända länge innan han kunde somna om.
”Men vad skönt”, log Elias sömndrucket. Han gjorde ett försök att få ordning på rösten, harklade sig, men när det inte gjorde någon nytta gav han upp och lät den vara skrovlig och mörk. ”Frukost?”
Jesper nickade svagt till svar. Han var inte hungrig, men han kunde sitta med Elias när han åt. Kanske dricka varm choklad igen.
Att gå upp som annars brukade vara så enkelt tog plötsligt fyrtio minuter. Klockan hann bli halv ett innan de myst klart under det varma täcket och kuddarna. Vid ett tillfälle hade Elias hunnit resa sig upp, men Jesper hade dragit ner honom igen, när det blev kallt utan honom.
Nu stod de slutligen i köket i full färd med frukosttillverkning. Jesper rörde om i en kastrull med varm mjölk och kakaopulver, fortfarande klädd i pyjamas och med det svarta håret på ända. Elias stod vid skärbrädan och skar upp grönsaker och frukt, i kalsonger och en t-shirt, men var på något orättvist sätt mycket snyggare än vad man borde få vara när man var nyvaken.
Jesper tittade nyfiket upp från kastrullen när han hörde Elias fnissa för sig själv.
”Hm?” sa han undrande.
”Jag har gjort en macka till dig”, flinade Elias. Han la upp en av mackorna på ett fat och sträckte fram det, så att han kunde få se. På skivan med grovt rostbröd låg en halvmåne kiwi, en glad mun, och två runda ögon av äpple. Jesper tog emot fatet med ett fånigt leende på läpparna.
”Vad söt…” sa han. Det glada ansiktet på smörgåsen tycktes smitta av sig med sitt leende. Jesper som inte tänkt ta något annat än varm choklad, som aldrig åt frukost, kunde faktiskt inte tacka nej till den.

Det hade börjat snöa igen och ett tunt lager pudersnö prydde nu gatan och gräsmattan utanför lägenheten. Lagom i tid med middagen insåg Elias att han inte hade någon ketchup hemma. Inte heller pasta, eller någonting annat som skulle kunna duga till riktig mat. Om man inte föredrog att äta köttbullar i bare, då. 

Efter att ha paltat på sig jackor, halsdukar, mössor och tjocka vantar var nu Jesper och Elias på väg mot affären. Jesper försökte komma på hur man kunde röka utan att behöva ta av sig vantarna. Han hade fått låna ett par svartvita, stickade tumvantar av Elias istället för att behöva dras med de tunna fingervantarna han annars hade.
”Går det bra?” frågade Elias när han märkte hur Jesper krånglade med cigaretten. Han själv gick utan vantar, gömde vänsterhanden i rockärmen, men den andra lämnades ute i kylan under tiden som han också hade en cigarett att hålla i.
”Nja”, fick Jesper mumligt ur sig, gjorde ett försök att ha cigaretten i mungipan. ”Jag vill inte bränna dina vantar…”
”Du får säga till mig att hålla ciggen när du inte ska ta ett bloss?”
”Men då blir ju du jättekall.” Jesper skrattade tyst, men fick skynda sig att sluta när han var nära att tappa cigaretten på sig själv.
Lösningen blev tillslut att ha en tumvante och en fingervante på sig. Elias flinade åt det hela vägen till affären, och Jesper knuffade på honom flera gånger för att få honom att sluta.
Inne på ICA åkte det ner både pasta och ketchup i den röda varukorgen, plus en hel del annat som Elias insett kunde vara bra att ha hemma. På vägen mot kassan saktade de båda ner och tittade drömmande på lösgodiset.
”Det… är ju faktiskt höstlov”, försökte Elias, log oskyldigt mot Jesper, som om det var honom han måste övertyga för att få köpa godis. Jesper nickade bara snällt.
”Och lördag”, sa han.
”Ja, just det. Då ska vi ha godis.” Elias ställde ner korgen på golvet, tog en färgglad pappåse och en liten grön spade. Han knuffade upp luckan till colanapparna. ”Bäst du håller koll på mig, annars kommer jag köpa två kilo…”
”Men det är ju höstlov. Måste räcka hela veckan”, fnissade Jesper. Han gick fram och höll upp luckan till chokladlinserna åt honom.
”Sant”, skrattade Elias. ”Vad vill du ha?”
”Geisha kanske…”
”Geisha.” Elias skyfflade ner en stor skopa med de rosaklädda chokladpralinerna i sin påse. Jesper log bredare bakom halsduken. Elias var så fin, så snäll, alltid. Han var allting han ville ha och plötsligt så var han faktiskt hans, på riktigt. Wow. Jesper blev alldeles darrig bara han tänkte på det.
”Nämen, hej!”
Först var inte Jesper säker på att det var på honom någon hälsade, men rösten kändes löjligt bekant. I nästa sekund upptäckte han sin mamma komma gående.
”Hej”, sa han överraskat. Yvonne rundade hörnet på frysdisken och kom fram till dem. Det mörka håret var fullt av snöflingor och hon var röd om kinderna. Antagligen hade hon kommit in för inte alls längesedan.
”Hej”, sa Elias, som nu också upptäckt att hon kommit dit.
”Vad bra att jag hittade er”, log Yvonne. Hon sträckte fram handen och tog bort något från Jespers mössa, svepte snabbt blicken över honom. Någon slags mammascanning troligtvis.
”Mhm?” sa Jesper undrande, la handen på mössan för att rätta till den.
”Tänkte bara fråga när du kommer hem.” Hon log mot Jesper, såg bort mot Elias, och så på Jesper igen. ”Klart du ska hitta på roliga saker på lovet, men kom gärna hem någon dag bara. Så jag hinner se dig.”
”Ja… jag tänkte kanske sova hemma i morgon”, sa Jesper och kliade sig i nacken. Han log svagt mot Yvonne när hon mötte hans blick. Det syntes i hennes blick, när hon såg på honom nu och när hon såg på Elias, att hon var glad. Tillräckligt glad för att Jesper hittat någon att umgås med för att inte tjata på honom att vara hemma mer, bara en liten önskan om att han skulle komma tillbaka, då och då. Jesper tänkte att han måste berätta för henne hur mycket han uppskattade det någon gång.
”Ja, vad bra”, sa Yvonne med en nickning. Hon rättade till sin mörkröda scarf, tittade på godispåsen och Elias varukorg, sedan på Jesper. ”Behöver du några pengar?”
”Nej, det är ingen fara.” Jesper skakade på huvudet. Ändå fick han en femtiolapp stucken i handen bara sekunden efter.
”För godiset”, sa Yvonne tyst, log mot honom och kramade försiktigt om hans axel. Hon vinkade hejdå till dem och gick därifrån innan Jesper hunnit tacka. Förvirrat gick han fram till Elias och godiset, räckte över femtiolappen till honom.
”För godiset”, upprepade han.
”Men?” Elias tog förvånat emot sedeln. Hans leende såg lika förvirrat men glatt ut som Jespers eget. ”Vad snäll hon är.”
”Ja…” Jesper log bredare. Det var hon verkligen. När han ändå tänkte på det så slog det honom plötsligt att han borde berätta för henne, att Elias inte bara var en bra vän längre.
En liten nervös klump landade med ens i halsen. Inte för att han trodde att hon skulle bli arg, hon var alldeles för öppensinnad och ödmjuk för något sånt. Det kändes ändå lite nervöst att behöva komma på hur man skulle berätta på bästa sätt. Smyga in på ämnet, eller bara säga rakt ut; mamma jag är tillsammans med Elias nu.
Jesper suckade tyst. Han fick väl se, när han kom hem i morgon, hur det blev.

”Hur lång är du?” 

Jesper tittade fundersamt upp på Elias. De var på väg tillbaka från affären, småhalkandes då och då, men snöandet hade tacknämligt tagit en paus.
”Jag blir ju en bit längre i de här skorna men…” Elias tittade ner på sina kängor, funderade en stund, som om han inte riktigt höll koll på det själv. ”En och åttio… åtta tror jag det var, sist jag mätte mig.”
”Oj”, sa Jesper tyst. Han var en bra bit kortare än Elias, men nu när han fick en siffra på det kändes skillnaden ännu större.
”Hur lång är du då?” frågade Elias med ett nyfiket leende. ”En och sjuttio?”
”En och sextiosju”, sa Jesper och log uppgivet tillbaka. ”Jag är så liten.”
”Det är gulligt.” Elias sträckte fram handen och rufsade till hans hår, så att mössan åkte på sned. Jesper försökte fnissandes få bort hans hand, la de vantklädda händerna över mössan för att hålla den kvar på huvudet, men håret hade redan blivit rufsat till ett kråkbo.
”Titta nu vad du gjorde med min frisyr”, sa Jesper i ett försök att låta anklagande. Han tittade upp på Elias med utskjuten underläpp när han plattade till håret och tog på sig mössan igen.
Elias skrattade bara åt honom, eftersom hans leende skinit igenom alldeles för tydligt för att låta minen vara övertygande.
De var nästan framme vid Elias lägenhet när Jesper upptäckte silhuetten av en person som kom gående på andra sidan gatan. Först tänkte han inte på det, för såklart fanns det andra som var ute och gick vid den här tiden. Men sedan kände han igen gångstilen, håret, färgen på jackan när personen klev in under en gatlykta. Marcus.
Jesper saktade per automatik ner, klev in bakom Elias för att inte synas. Kanske hade han inte sett honom än. Kanske skulle han bara gå vidare utan att märka.
”Men, Jesper. Hej.”
Helvete.
Jesper såg i ögonvrån hur Marcus klev ner från trottoaren, korsade vägen för att komma fram till dem. Såg hur Elias måste förstå vem han var med en gång, och hur hans blick hårdnade.
”Ska du inte ens hälsa?” sa Marcus när han kommit fram till dem. Jesper förstod inte varför han fortsatte med det där, ska du inte hälsa, varför han måste spela. Kunde han inte bara knuffa och sedan gå. Jag vill inte höra din röst.
”Jag vill inte prata med dig”, sa Jesper lågt. Marcus verkade bli lika förvånad som han själv över att han faktiskt kontrat med någonting. Att hjärtat satt i halsgropen och pulsen skenade var en annan sak, som han hoppades inte syntes.
”Inte prata med mig?” fnös Marcus. Han öppnade munnen för att säga något mer, något av det där som Jesper vant sig vid att höra. Något om att ta fram rakbladen och göra honom om en tjänst.
Men så stängde Marcus munnen igen. Han sneglade ogillande upp mot Elias, som var över ett huvud längre än honom. Det verkade som om han var arg för att han inte var störst. Sedan fnös han igen, vände och gick därifrån.
Jesper kunde inte göra annat än att titta chockat efter honom. Det hade aldrig hänt förut, att han bara erkänt sig besegrad och gått.
”Vilket äckel”, sa Elias beskt. Han tittade efter Marcus en stund, skakade sedan på huvudet och tittade ner på Jesper istället. ”Är du okej?”
”Jag tror det”, sa Jesper tyst. Obehaget satt som en tung klump i halsen, men han kunde inte vara rädd på samma sätt som de andra gångerna. Han var för chockad för det.
”Vad bra”, suckade Elias lättat, sträckte ut armen och la den om Jespers axlar. ”Tur han inte gjorde något.”
”Tur att du var med.”
”Hm?”
”Han vågade väl inte göra något för att du var med mig…”
”Det förstås. Men vilken jävla idiot.” Elias suckade igen. Han behöll armen om Jesper när de gick över vägen, släppte först när de kommit in i trapphuset och han behövde ta upp nycklarna ur fickan. Han höll upp dörren och släppte in Jesper först.
”Tack”, sa Jesper tyst. Han tog av sig de snöiga skorna och stoppade ner vantarna i mössan.
Efter att ha fått av sig alla ytterkläder och rättat till frisyrer och liknade så hamnade de i köket för att plocka in varor. Jesper hjälpte till att ställa in i skafferiet, hade hunnit lära sig var Elias hade det mesta av sina saker nu.
”Jag tänkte… den där festen”, sa Elias efter en stund. Han lutade sig mot diskbänken, såg undrande på Jesper. ”Ska vi gå på den?”
Jesper tittade på honom, vände sedan tveksamt blicken till paketet med socker han blivit stående med i händerna. Festen hade han nästan glömt. Det hade liksom hänt andra saker igår kväll som kommit till mycket större betydelse för honom. Den varma känslan kom tillbaka till magen och hjälpte till att tina upp klumpen han haft i halsen.
”Jag, eh…” började Jesper, såg upp på honom igen. ”Vi kanske kan stanna här. Jag vill ju vara med dig…”
”Jag hoppades att du skulle säga det”, log Elias lättat. Han rätade upp sig, gick fram till Jesper och la armarna om honom bakifrån, kramade om honom. ”Vi kan äta godis och titta på film istället.”
Jesper lutade huvudet bak mot hans axel, tittade upp på honom och log. Det lät som en mycket bättre kväll. Bara han och Elias. Inga andra.
”Det låter bäst.”

Information.

Jag samlar på BJD-dockor, som nog många av mina läsare redan vet. Min första docka var Set, som jag utvecklade en karaktär till och som jag senare också började rollspela med, och skriva om. Storyn runtomkring honom och Jake blev större och större och tack vare rollspelandet har det nu utvecklats till en egen liten värld istället för bara en "story."
Den inkluderar många fler karaktärer, vissa som jag har i dockform, vissa inte. 

The London Archives är mitt samlingsnamn på korta utdrag ur den här storyn. Jag skriver dem inte i någon särskild ordning. En text kan vara från när Set är tretton, och en annan som jag skrivit direkt efter kan plötsligt handla om Set när han är tjugofem. Eller så kan det handla om en karaktär som är Sets systers flickväns storebrors kompis. Det enda som gör att det hör ihop är att de bor i samma påhittade universum, i London.

Jag skriver de här texterna för att jag är nöjd med hur Set och Jake blev som karaktärer, och det är både roligt och givande för mig att få utveckla dem ännu mer genom skrift. 
En till anledning till är att jag ska få öva på min engelska , och förhoppningsvis bli bättre och bättre.

Jag hoppas det kan vara kul för utomstående att läsa även fast det kanske kan verka förvirrande ibland. Det är svårt för mig att förklara allting runtomkring i de ändå rätt så korta textsnuttarna, eftersom det allra mesta ändå finns inuti mitt huvud. 

Observera att mina engelskakunskaper är långt ifrån perfekta, och att jag blev klar med den här delen runt fyra, halv fem, på morgonen. Det kan finnas en hel del stavfel och syftningsfel. Säg gärna till mig om ni hittar något som låter konstigt :3

Jag har också döpt om kategorin till The London Archives. Här hamnar alla mina engelska texter om Set, Jake, och resten av karaktärerna som hör till deras story. 

---

They met a couple of times. A lot of times, even.
Even though Set had a lot to do with school and chores at home, they somehow found the time to meet at least once a week. In the park, most of the time. When they were at Set’s place and the parents were home Jake only got nervous, so laughingly they had decided that it would be better if they met outside.
But this one time, they happened to be at Jake’s place.
Compared to the Hargreaves’ manor the house was a poor excuse of a home, but Set seemed to like it a lot. It was just a simple, small, yellow house. A house like everyone else’s.
They sat down in Jakes room, on his bed, since he only had one chair. That chair was halfway pushed in under a white, old writing desk, carrying a big pile of clothes.
“I’m sorry my room is a mess”, Jake sighed. He started to pick up some music papers from the floor, but Set hurried to break in.
“No, no it’s ok. I like it.”
“It’s stuff everywhere…” Jake gave him an uncertain glance. The boy lived in a perfectly tidied house. He’d expected someone like Set to crinkle his nose and wonder why they didn’t put things in order. But on the other hand, Set wasn’t the typical spoiled-son-with-a-rich-family. He was so gentle, and open. Hell, he was sure the kid would’ve been happy even if the house had been without a roof.
“It doesn’t matter”, Set smiled. “It’s cozy here.”
“Thank you”, Jake said, smiling lightly. He sat down next to Set again, leaning his hands on his thighs.
Hundreds of thoughts ran through his head. Should he offer something to eat or drink, would they go out soon instead of sitting here, should he ask if he wanted to do something special, like video games, or… anything. Jake scratched his neck. Not that he was nervous anymore, but there was always a kind of pressure when he took somebody home for the first time.
The times they’d met when they were outdoors there had always been something to do. Just strolling through the park, going through every shop in the mall after stuff that could be interesting, anything. In Jakes room there wasn’t much you could do. Except for talking.
“So…” Set started, looking at one of the music sheets on the floor. “You said you played the guitar, right?”
“That’s right.” Jake nodded to the left corner of the room, where a black acoustic guitar hung on the wall. “My favorite.”
“What a beauty”, Set smiled. “You have more than one?”
“Yeah, I still have my first guitar. And a Gibson Les Paul, too. Bought it recently, actually.”
“Oh… I really know nothing about guitars. I just think they’re a grace for the eye to look at, so to say.” Set laughed a little. “It’s a pretty instrument.”
“Indeed.” Jake couldn’t hold back a smile. Set’s way with words, how he expressed himself, it was so cute in some way. “You play the piano, right?”
“Yes, I do.” Set nodded. “Mother taught me when I was just a kid. It’s been something I’ve grown up with. Still learning, too.”
“I saw that huge, black concert piano in the dining room when I was at your place…”
“She’s mine”, Set said with a proud smile.
“Yours?” Jake said, surprised. That concert grand piano looked like it was worth more than his family’s little house.
“Yes. Mother bought it for me when I was just five, so that she could teach me how to play, and so I could take it with me when it was my time to move out”, Set explained. “She would have done the same for Juliet, but she was more fascinated by the violin anyway.”
“I see”, said Jake, still a bit chocked. To think someone had so much money they could buy a concert piano for their five-year-old son. Wow.
“Ridiculously expensive, I know”, Set said with almost an embarrassed smile. “Anyhow…”
“Mm. I wonder what they think of me, by the way.” Jake frowned slightly. “Your parents, I mean.”
“I don’t know…” Set tilted his head slightly to the side, seemed to think about it.
“Not that I’ve said much more than hi and goodbye, but. Anyway. First impressions and such.” Jake cleared his throat. “I mean, I look like quite the douchebag.”
“You don’t”, Set giggled, shaking his head. Then he became more serious. “My parents are quite… narrow-minded. They don’t like anything that’s different.”
“I almost guessed that”, said Jake with a vague smile.
“It’s not like they’re mean or anything”, Set sighed. “If you’re nice to them they’re going to be nice to you. It’s just that they’re quite quick with being prejudicious, and well… I guess they don’t really like anyone. If they’re not as rich and well-mannered as themselves.”
Jake watched Set as he spoke. He spoke in a lower, more serious, voice now. Like the subject was something that bothered him more than he wanted to confess. This all remembered Jake about when they met the first time, in the park. When Set had been upset, with all right, saying sorry over and over even though he had nothing to apologize for.
It felt like that kid carried something too heavy for his own shoulders. It made Jake worry.
“And… you don’t like it?” Jake guessed.
“No, not at all.” Set sighed. “I don’t like them being so narrow-minded. Sometimes it feels like they’re stuck centuries ago, like they’ll never start accepting new things. Different things.”
“Well, that sucks.” Jake glanced at him. It felt like he… meant something with that sentence.
“It does”, Set said, nodding slightly. “Sometimes… it makes it hard for me to love them.”
Jake nodded too. The first impression he’d got from Set’s parents seemed to be accurate. They did look like nice people, but also they looked like that kind of people who said hello with a smile, and then talked a lot of shit about as fast as you’d said goodbye and closed the door behind you. He hadn’t asked Set anything about it though, afraid to hurt him by asking, but now it seemed like most of the things he’d thought was true.
Set’s voice sounded so small and sad when he spoke about it. Like the Hargreaves family wasn’t as perfect as their family photo, and that he took hit by hit in silence. Jake had noticed something before, something vibrating in the air when they came near the subject. That something wasn’t right. They were a lot more near it now than they had been before, and he wanted to know, and help him. He just had to use the right words.
“What is it that they don’t accept?” Jake asked, hoping that it was the right thing to say.
Set squeezed his hand in the other, frowned just a little, and gave his own feet a bothered look.
“I… it’s so much. The way they speak about things, you can hear it in their voice when they don’t like something. It can be anything. The neighbors’ new clothes. If Juliet has a friend that doesn’t behave as they’re used to. They never say it out loud; you can just hear it… seeping, all poisonous, in the back of their mouths.” Set sighed, slowly ran his fingers through his snow white fringe. “It isn’t much that is good enough for them. I’m not.”
“Why wouldn’t you be enough..?”
“I hear it in their voices. When they speak to me.” Set shook his head. “I’m not as proud of being one of the family as they want me to. To be honest I’d like it better being a part of a normal family. I’d like to be a person that no one notices in the street, that no one greets except for when you’re friends. And they just… they’re so disappointed in me, I can’t…”
Jake watched him quietly. Set bit his lip, seemed to be uncertain if he should say more, or if he already had said too much.
“Disappointed?” Jake said, encouraging him to continue. Set needed to get this out of him, it was written all over his face, that he had held it for too long.
“I just…” Set said quietly, leaning forward so that he could rest his head in his hand. “I’m gay. And they hate it.”
Jake didn’t know whether he would smile or sigh, because he felt like doing both. Smile, because he’d understood a long time ago that it had to be that way. That Set was gay. It was something in the way he acted, moved, talked. Everything. He was far from being some kind of wuss, it wasn’t anything like that. It just felt like that boy simply couldn’t be straight.
He wanted to sigh, a deep sigh, because of the anger that built up inside of his chest. Of course it had to be that way. Perfect family, wants a perfect son, but rejects him because; him being gay didn’t fit their picture of perfectness.
“Oh… I’m sorry”, Jake said in a quiet voice.
“I hope I won’t scare you away now”, Set said with a nervous, little laugh. Even though he laughed Jake could hear the fear in his voice.
“God, no. I’m bisexual.” Jake leaned forward, rested his head in his hand in an exact copy of Set’s pose. “A gay boy won’t scare me away.”
Set, who warily had been watching Jake, now seemed to melt in relief. His cheeks flushed pink and quickly he hid his face in both of his hands.
“Oh gosh”, he mumbled. “I was so worried you would chase me out of the house. With torches and pitchforks and everything…”
Jake laughed. The boy was so helplessly cute. Of course he understood that Set had been worried, and the fact that he had to worry was sad, but the part with the torches made Jake crack up.
“No! No way”, he laughed. “I like boys too.”
“To hear that might be… the biggest relief ever”, Set said, embarrassed. “Not that you seemed to be a… you know, hater, but…”
“Don’t worry, I get it.” Jake grinned. “I’ve never had a boyfriend, but I’ve fucked my best friend and he’s a guy, so…”
“Oh…” Set looked up, with eyes widened.
Jake bit his tongue. Shit, he should have said slept with. Or maybe he shouldn’t have mentioned it at all. Just when he was on his way to apologize about his language, Set smiled.
“Uh…” Jake said sheepishly.
“Actually I’ve never been with anyone”, Set said. He seemed even more embarrassed by saying it, but he valiantly ignored his blushing cheeks.
“No one at all?” Jake frowned.
“No…”
“Not even a kiss?”
“No. Or, I kissed a girl in kindergarten once. But she told her friends, and they started laughing at me. Then I started to cry…” Set giggled. “It didn’t go that well.”
“Aw no… poor thing”, Jake said, feeling sorry for him for real. Set just shrugged.
“I was too young to get hurt feelings anyway”, he said with a little smile. Then he turned serious again, thoughtfully biting his lip before he spoke. “I guess my role as the Hargreaves’ son adds up to the fact that I’ve never had anyone. It would be catastrophic if it came out that I had a boyfriend, which is why I never even hoped that I would have anyone. And… I guess other people saw the same family-based problem. So, if there ever was someone who wanted me, I guess they didn’t dare to ask me out.”
“That’s sad”, Jake sighed. “Love is love. People shouldn’t be judged by who they have feelings for.”
“Exactly”, Set said with a small voice.
“I’ve… been with far too many, I guess.” Jake scratched his neck once more. He felt ashamed mentioning it, when Set never even had got the chance to kiss anyone. “I guess I am, was, a slut.”
“Please don’t call yourself that…”
“Mm… I don’t… do that anymore, though.” Jake sighed heavily. The habit of going out, drinking, taking or following a stranger home, had been a part of his destructive period, when he’d stopped caring about everything and nothing. He tried to see it as a closed chapter now.
“That’s good.” Set smiled softly. Jake smiled back.
“Yeah. It is.” He frowned a little, bitterly. “It was stupid. Nothing I’m proud over, at all. I felt like shit and I didn’t handle it the right way. I don’t know if it’s because of that, or if it always has been this way, but… I don’t think I’ve ever been in love. Hell, maybe I’m not capable of falling in love at all.”
“I’m sorry…” Set said quietly.
“Thanks. I just don’t know… But maybe it’s all about time. We’ll see.” Jake shrugged.
It was quiet for a while. Jake felt relief over Set taking the ‘bad news about Jake’ in such a good way.
Set let out a quiet sigh.
“If I just could say one more thing about my parents…” he said in a troubled voice.
“Of course.”
“It’s that… I guess it would have been easier if they threw me out of the house, when I told them. Instead of half-heartedly pretending that they love me for who I am.” Set smiled, a little, sad smile.
Instead of saying anything Jake put an arm around his shoulders, hugged him like that. Not too intimate, in case of it becoming awkward, but still showing that he cared.

After that they talked even more. Set told Jake more specifically about the bullying he’d been through in school, since he’d only mentioned it briefly before. When they already had sunk into such deep subjects, Jake decided to tell Set about his suicide attempt in December, last year. He told him about the depression, the suffocating feeling of being useless, and what had made him cross the border to try the last resort, suicide. He told him about the mental hospital and about the psychologist he had to go see every week, all the way to September this year.
Set had been on the verge of tears at the end of his story.
Jake tried to comfort him by saying that now, almost a year after the attempt, he was glad he failed. Even though he’d been depressed and lost energy and want, it had slowly turned to the better. A bit embarrassed, he had confessed that it had become even better after they’d started to hang out. To his surprise, Set blushed at his words.

Now, the sky was all black, aside from the small, glittering lights of the stars.
They were standing outside the Hargreaves’ manor with scarves tucked around their necks and cheeks pink from the cold winter air. Jake had insisted to follow Set home, instead of letting him walk alone. They had talked much all the other times they’d met, but never as much as today, and never before about such important things. It felt odd, but good.
Both of them now seemed to have trouble saying goodbye.
“When can we meet next time?” Set was the first to ask.
“I’m free almost all the time”, Jake said. “Monday?”
“I think I’m busy…”
“Ah. Tuesday then?”
“I… um, maybe I can send you a text when I’m free?” Set asked. He seemed embarrassed, as always, for being busy.
“Sounds great”, Jake smiled.
“Okay. I should go in, before…” Set’s voice faded out before he completed the sentence. Jake nodded in silence.
He knew that it would be for the better, before Set’s mom called, either angry or worried. But… he didn’t want to let him go. Not just yet.
Set opened his mouth to say something, probably goodbye, but no words came out. Slowly he closed it again, and smiled a little, silly smile. For a moment they only looked at each other.
Jake didn’t know what to do with the growing, almost aching, feeling in his chest. Set’s face in this soft light, his lips. Jake had to swallow. He could admit he’d been watching him in a way he shouldn’t have. He could also admit he felt so much more for this boy than he’d ever thought was possible. He’d felt that way for quite a long time now.
Set’s eyes… Deep brown, beautiful ones. They made things with his mind. Things he should suppress because he knew so well that they were forbidden.
Still, he couldn’t care less.
Jake leaned down, so close that he could hear the small, shaking breath Set took, before their lips met. His lips were as soft as he’d imagined them to be. And he tasted sweet, like candy.
A mitten-covered hand took a hold of Jakes upper arm and Jake smiled into the kiss, knowing he had done the right thing, after all.
Set’s cheeks wore a shade of bright pink when Jake leaned back again. He looked so happy, eyes shining, with a confused but bright smile on his lips.
“You said you were incapable of falling in love..?” Set said quietly, wondering, his big eyes looking up on Jake. Almost as if he was afraid this was some kind of joke. Jake answered his wondering look with a smile.
“I was lying, obviously”, he said.

31 Oktober

Runt lunchtid på fredagen stod Jesper i dagisköket och hjälpte kocken Patrik att skala potatis. Han hade trivts bättre på dagiset än vad han vågat hoppas på, men det var ändå väldigt skönt att det var sista praodagen. Efter att ha lyssnat på barnskrik och lekt minst åtta timmar per dag hade han fått mycket mer respekt för dagisfröknar och deras tålamod.
”Skönt att ta en paus från barnen?” frågade Patrik med väldigt lämplig timing. Jesper nickade.
”Mm. De är söta men…”
”Energiska.”
”Verkligen.” Jesper nickade igen, log ursäktande. Han la ner några potatisar i den löjligt stora kastrullen, och tog emot några nya som Patrik räckte honom.
”Det är din sista dag här va?”
”Mm.”
”Ingen mer prao någon annanstans då? Eller är det höstlov som gäller?” Patrik log mot Jesper med snälla blå ögon, och Jesper vågade sig på ett leende tillbaka.  
”Höstlov”, sa han. Han såg ner mot sina händer och den gamla potatisskalaren, kände försiktigt på bladet. Höstlovet hade han sett fram emot de senaste två månaderna, om inte mer. Det skulle bli så skönt med en ordentlig paus, inga läxor som skulle stressgöras över helgen, ingenting. Slippa ifrån skolan lite längre, och Elias hade pratat om att Jesper gärna fick komma till honom, och sova över mer än en natt om han ville det. Vilket han väldigt gärna ville. De hade smsat på morgonen och bestämt att Elias skulle komma till dagiset när Jesper slutat, och sedan skulle de följas åt hem till honom. Elias hade hyrt filmer och köpt popcorn så att de kunde ha en riktig filmkväll.
Jesper längtade så att han höll på att bli tokig. Han gav upp en liten suck och återgick till att skala potatis, försökte göra det helhjärtat, men tankarna var redan någon annanstans.

 

När klockan blev tre hade alla barnen samlats inne på en av de andra avdelningarna för att titta på en sjörövarfilm, temadagen till ära. Eftersom det var fredag hade fröknarna benådat sig över Jesper och sagt att han fick gå hem några timmar tidigare, så duktig som han varit.
Jesper tog på sig halsduken och jackan ute i den lilla hallen, pausade för att skicka iväg ett sms till Elias om att han var klar, och fortsatte sedan med skorna. Några av dagisfröknarna satt vid bordet inne i huvudrummet och diskuterade melodifestivalen. När han fått på sig alla kläder gick Jesper dit för att säga hejdå, men stannade i dörröppningen för att skamlöst tjuvlyssna på vad de sa först.
”Magnus Carlsson, han var ju bra förra gången han var med.”
”Ja-aa, han är så stilig han.”
”Fast sen fick man ju reda på att han var bög…”
”Ja just det, det var han ja. Typiskt”, sa någon av dem, uppenbart besviken, eller kanske till och med lite äcklad.
”Jag såg två karlar på ICA här om dagen, så de höll på. De kunde ju väntat tills de kommit hem tycker man!”
”Man tycker ju det! Inte för att jag har något emot de där, men det måste ju finnas vissa gränser”, sa Birgittas röst, med någon ton som sa att hon trodde hon visste precis vad hon pratade om.  Jesper fnös. Om de plötsligt förvandlats till en hög med fördomsfulla kärringar kände han inte alls lika mycket för att gå in och säga hejdå till dem. Ett hejdå från dörröppningen fick duga, och så blev det.
Med irriterade steg gick Jesper ut genom dörren och runt en av sandlådorna. På andra sidan den lilla lekparken stod Elias och väntade, och Jesper fick nästan lite dåligt samvete när han såg att bara hans buttra uppsyn verkade fått Elias att titta bekymrat på honom.
Jesper sträckte sig upp och besvarade hejkramen Elias gav honom, höll kvar honom länge, längre än vanligt. Han hoppades nästan att någon av dagisfröknarna såg dem genom fönstret. 

”Kan du skicka popcornen?” Elias satt med ett glas cola i handen, en filt om axlarna, och en över benen. Jesper hade tappat räkningen på hur många han själv hade på sig och omkring sig, men det var mest av allt mysigt. Kolsvart utanför fönstret, läsk och popcorn, filtar, kuddar, en relativt bra film, och en bästa vän. Jesper tog upp popcornskålen och räckte den till Elias, som tog en hel näve full. ”Tack!”
”Ingen orsak”, fnissade Jesper.
På något vis hade Jesper hamnat närmre och närmre Elias under kvällen. För tillfället satt han så nära att han säkert kunde luta kinden mot Elias axel, bara han vred lite mer på huvudet.  När tanken väl slagit honom hade han svårt att släppa det, och under resten av filmen satt han alldeles tyst och alldeles stilla, på något vis nervös över att råka röra Elias av misstag. Han förstod inte själv varför. Det var som att allt han egentligen ville var att luta kinden mot Elias arm, mysa ihop sig och sitta så resten av kvällen, men… Men, vadå? Jesper klämde ur sig en liten besvärad suck.
”Så vad tyckte du?” frågade Elias, som verkade tro att sucken varit till för eftertexterna som precis börjat rulla. Tack och lov.
”Den var bra”, svarade Jesper. Om han skulle vara helt ärlig hade tankarna varit på något annat, även fast han haft blicken fäst på tv-rutan.
”Visst är den?” sa Elias och log exhalterat. Han hade berättat förut att det var en av hans favoritfilmer. Jesper fick nästan lite dåligt samvete över att inte ha tittat på den ordentligt. Elias sträckte sig efter fjärrkontrollen och sänkte ljudet en aning på teven. ”Ska vi se någon mer?”
”Ja, gärna.” Jesper nickade. Det var så varmt och skönt i soffan och fler filmer skulle vara en bra ursäkt för att få sitta bredvid Elias resten av kvällen.
”Någon särskild du känner för eller ska jag bara välja något?”
Elias skyfflade sina filtar ur knäet och reste sig upp, gick fram och öppnade den lilla skåpsdörren i tv-bordet. Jesper lät honom välja, och en stund senare satt skivan till Sleepy Hollow i dvdspelaren.
”Vill du ha tillbaka din filt?” frågade Jesper när Elias satt sig ner i soffan igen, höll frågande upp ena hörnet av den.
”Ja, tack.” Elias virade in sig själv i filten igen. Han sken upp när han verkade komma på något, vände med ens blicken till Jesper. ”Ante hörde av sig innan idag förresten. Han tänkte ha fest i morgon, på väldigt kort varsel, och vi får gärna komma sa han.”
”Åh, okej”, sa Jesper en aning överraskat. Kort varsel var inte hans starkaste sida. Inte om de väntade ett svar från honom fort, för även om det inte var någon seriös press kunde det göra honom stressad. Med tanke på vilken beslutsångest han kunde ha över enklare saker än fester så kanske det inte var så konstigt.
”Vi kan ju vänta och se vad vi känner för i morgon?” föreslog Elias. Han lutade sig bak mot soffans ryggstöd, och hans arm nuddade lätt vid Jespers på vägen dit. Det kändes nästan som elektricitet.
”Det låter bra.” Jesper nickade medhållande. Han hade förberett sig, eller kanske hoppats på, att spendera hela höstlovet med bara Elias. När plötsligt en fest dykt upp satte det honom lite ur balans, hur löjligt det än lät. Nog för att han skulle gå dit med Elias i såna fall, men… han ville ju vara ensam med honom.
Jesper rodnade när han kom på sig själv med att tänka det. Som om det inte vore nog hade Elias precis vänt sig mot honom med godisskålen i handen för att erbjuda honom, nu med ett överraskat leende på läpparna. Kanske nyfiket, till och med.
”Vad nu?” frågade han med skratt i rösten.
”Nä, jag… vet inte”, ljög Jesper och log ynkligt åt sig själv.
”Gud vad söt du är”, skrattade Elias, ställde ifrån sig godisskålen innan han sträckte ut armen och la den om Jespers axlar, drog honom intill sig i en enarmad kram. Jesper lutade generat kinden mot den svaga gropen mellan hans axel och bröst. I sin tysthet tackade han, nog för första och enda gången, sin förmåga att rodna.
Elias som redan hade en ganska djup röst lät om möjligt ännu djupare, och varmare, när Jesper hade örat tryckt mot hans bröstkorg. Han önskade att han alltid skulle kunna få höra honom skratta såhär. Han gör mig så glad.
”Det var roligt att lyssna på dig såhär”, sa Jesper efter en stund, när kramen slutat vara en kram och blivit en omfamning. Han kunde känna hur Elias vred ner huvudet för att titta på honom.
”Jaså?” kom svaret, roat.
”Din bröstkorg blev en bashögtalare.” Skrattet kom igen och Jesper vred upp huvudet för att kunna se honom, kunde inte göra något annat än att le.
”Har jag sån basröst?” frågade Elias och såg lite bekymrad ut.
”Inte lika mycket på riktigt…”
Det var något som tändes i Elias ögon när Jesper mötte hans blick. En svag gnista djupt inne i det mörkt bruna. Och han var fast. Han hade aldrig förut förstått begreppet att drunkna i någons ögon, men han gjorde det nu. Han är så nära och jag kan inte se bort.
Jespers hjärta fladdrade som en tunn fjäril i bröstet när Elias lutade sig ner, och hans läppar mötte Jespers egna. Det var hans första, osäkra kyss, men den var perfekt.
Ett skälvande andetag var allt han fick ur sig när kyssen var avslutad. Han såg upp på Elias med stora, blanka ögon, som om han var rädd att det inte hänt på riktigt.
”Är det okej?” frågade Elias tyst. Han strök ett finger över Jespers kind, fäste en vilsen hårslinga bakom hans öra.
”Ja… ja, jag…” stammade Jesper. Han visste inte vad han ville säga, kunde inte tämja hjärtat som skenande inne i bröstkorgen. Han svalde i ett försök att börja om på nytt, men det var som att kyssen tagit andan ur honom, och bara lämnat ett fånigt leende på hans läppar.
”Blev du så förvånad?” frågade Elias med ett leende i rösten. Han strök sakta fingertopparna över Jespers nacke, fick honom att rysa.
”Ja…” Jesper nickade, svagt rosig om kinderna. Så förvånad att han inte ens kunde tänka. Det enda han visste helt säkert just nu var att den bubblande lyckan i hans bröst var på riktigt.
”Varför det?” Elias böjde ner huvudet, lutade lätt sin panna mot hans. Jesper rös åt hur perfekt Elias hand låg om hans nacke.
”Jag bara… Jag trodde inte du ville kyssa någon som mig”, svarade han tyst.
”Men vad pratar du om”, suckade Elias, och Jesper såg allvar i hans ögon, även fast han fortfarande log. ”Jag är ju kär i dig.”
”Är du kär i mig?” sa Jesper, nästan som i en viskning. ”På riktigt..?”
”Såklart jag är.”
Hans synfält blev alldeles suddigt av tårar, och Elias la med ens armarna om hans midja, drog honom tätt intill sig. Jesper la armarna om Elias nacke och gömde ansiktet mot hans hals med en tyst snyftning. Han blev så glad att han inte visste var han skulle ta vägen.
Så många gånger hade han gråtit för att han varit säker på att ingen skulle vilja ha honom. Nu grät han för att den finaste pojken i världen sa att han var kär, och att det var i honom. Jag kan inte förstå att det faktiskt händer på riktigt.  
”Åh…” jämrade sig Jesper tyst. ”Jag är kär i dig också…”
”Du är det?” sa Elias, lite som en fråga, som om han varit orolig över vad svaret skulle bli. Jesper hörde på hans röst att den nu var lite ostadig den också. Han lutade sig tillbaka, lagom för att kunna se på honom, men fortfarande så att han kunde vara nära.
”Mm...”
”Är du min nu?” frågade Elias, med det bästa, varmaste leendet och sån glöd i de bruna ögonen att Jesper blev alldeles varm i bröstet.
”Jag är din nu.”

Jag lyssnar på musik utan hörlurar. Musik utan ord för att låta orden i mitt huvud kanske få komma fram tillräckligt tydligt så jag kan få ner dem på papper, i dokument.
Det är november, fyra dagar kvar till december och tjugoåtta kvar till julafton. Jag har bara köpt en julklapp och jag tycker det känns som det alldeles nyss var slutet på september, som att det var alldeles nyss löven föll och det började bli för kallt med bara en långärmad tröja över t-shirten. Nu är det för kallt med både t-shirt, långärmat och en vindjacka och mamma påminner mig hela tiden om den där vinterjackan jag måste köpa. Varje gång viftar jag bort det med att jag köper en när jag fryser, för jag är inget barn längre och jag kan avgöra själv när det blir kallt, visst?
Tiden stannade inte men jag tror att jag gjorde det i slutet av sommaren. Nu ser jag förvirrat på och förstår inte vad som händer, med träden, med vädret, med folket runtomkring, med mig. Det är annorlunda nu. Jag har ingen skola att tvinga mig upp till, jag har ingenting att tvinga mig upp till alls, förutom arbetsannonser som väntar på mig på internet, cv skickas men det skickas aldrig något svar tillbaka. Jag har just börjat men jag känner redan hopplösheten bygga ett bekvämt bo i bröstet på mig. Jag sover för länge, jag äter för dåligt, jag kommer inte ut på tillräckligt långa promenader. Jag läser för lite böcker även fast jag vill, för jag fastnar vid en datorskärm som visar samma gamla nonsens men då och då även visar texter från människor jag tycker om, men som är inte här.
Kanske har jag fel, kanske glömmer jag personer jag borde räkna till vänner, men jag tvivlar. Jag sitter hemma i ett rum med posterklädda väggar och här har jag suttit sen jag var liten, i en småstad, en by, som är grå och tom och ensam.  Jag känner mig lika grå, lika ensam. Lika uppgiven, för hur länge till ska jag sitta här, innan jag får något att orka gå upp i tid för?
Jag känner mig lika besviken som alltid, när jag inser hur svårt det är att bara skriva en text om hur jag själv känner. När jag skrivit närmare sjuhundra ord men allting blir geggamoja inför mina ögon och det känns bättre att bara ta bort, låta det vara grått, bara låta det nudda ytan på vad jag egentligen tänkt skriva och så får det vara bra sen.

29 Oktober

Jesper tittade ner i den oaptitligt grå köttgrytan som dagiset serverade. Det var onsdag, och alltså hans tredje dag bland livliga dagisbarn och grå dagisfröknar. Han trivdes bättre där än vad han vågat hoppas på, men det var först när det gått några dagar som han insåg hur krävande det var att vara dagisfröken. Han hade fått leka lekar, knuffa på snötäckta gungor, rita, bära barn, plocka ner en liten pojke som klättrade i en bokhylla, blåsa på klämda händer, läsa sagor och gud vet vad.
Det svåraste var att föregå med gott exempel, så som att äta maten som serverades. Jesper stack gaffeln i en grå köttbit, doppade den i såsen och tuggade sedan sakta på den. Han ville inte vägra äta, eftersom det säkert skulle sluta med att hälften av alla barnen gjorde likadant. Matlusten kom ju dock inte direkt rusande av att titta på alla barn som tuggade med öppna munnar, och som hade sås ända ut på kinderna.
Jesper svalde motvilligt köttbiten. Det var bara den här delen på dagarna han avskydde; lunchen. Han försökte låta bli att tänka för mycket på att han hamnat på en av toaletterna direkt efter lunchen igår och fått upp den igen, dolt med tuggummi och resten av dagen gått runt och oroat sig över att någon av fröknarna skulle ha märkt.
Han ruskade snabbt bort de tankarna, fokuserade istället på att han troligtvis skulle träffa Elias när de båda slutat för dagen. Det skulle bli skönt. Visst var det kul en stund att prata om djur med barnen, men efter en hel dag saknade han att prata med någon i sin egen ålder. Fröknarna hade han ju inte så mycket gemensamt med heller, vilket inte var särskilt oväntat. 
Men det var bara tre och en halv timme kvar. Tre och en halv timme med skratt och skrik och barnjagande.

 

”Så, har du haft roligt på dagiset?” Elias satt i fåtöljen med benen uppslängda över ena armstödet, och ryggen lutad mot det andra. Han log nyfiket mot Jesper.
”Faktiskt”, sa Jesper och nickade. ”Det är helt okej. Jag trodde inte alls jag skulle trivas där, men… Det var bättre än vad jag väntade mig.”
”Men vad skönt.” Elias satte sig ordentligt i fåtöljen istället. ”Fick du rita, eller vad var det du skrev?”
”Ja, herregud.” Jesper log aningen uppgivet, strök fingrarna genom sin lugg. ”Ritat, lekt, burit barn… tur de är så små och lätta, de hade väl blivit besvikna om det kommer en praoelev som inte ens orkar bära dem…”
”Ja, det kan jag tänka mig”, skrattade Elias. ”Fast om man bär ett barn vill väl resten också bli burna, antar jag?”
”Skojar du…” Jesper fnissade. Han hade säkert burit alla barnen på avdelningen, minst två gånger var. Han hade ju inte direkt några muskler att skryta med heller, och trots att barnen var lätta, var han rätt utmattad när dagen var slut.  
”Nej men, vad bra att du trivs i alla fall”, sa Elias, la händerna på sina knän och gjorde en ansats att resa sig upp. ”Jag tänkte göra en macka. Vill du ha någonting?”
”Eh…” Jesper tvekade. Han visste att Elias inte skulle tvinga honom att äta något, hade berättat för honom hur det oftast blev värre om någon tvingade honom till mat, men… Nu blir det sådär svårt.
”Jag kan göra varm choklad om du vill ha?” Elias log mot honom. Han behöll Jespers blick medan han gick mot dörröppningen, och Jesper kunde inte låta bli att le tillbaka. Och där gjorde han det bra igen.
”Ja tack.”
”Vill du ha grädde i?”
”Nej tack.”
Jesper log när han hörde hur Elias började skramla med skåp och muggar ute i köket, hur han hummade lågt på någon sång för sig själv, och det varma pysande ljudet från spisen när kastrullen ställdes på plattan. Det var mysigt att lyssna på.
Hans tankar föll tillbaka till söndagen. Dagen efter Elias sovit över, då Jesper som lovat försökt berätta vad det var som faktiskt hänt, det där med Marcus. Han hade med låg och osäker röst förklarat vad som hänt när han blivit nerknuffad mot trottoarkanten, och han hade berättat att det skett förut, så pass många gånger att han tappat räkningen.
Det hade aldrig varit så att Marcus slagit honom, på sin höjd knuffat och vridit om hans handleder, för han var smart nog att inte göra något som lämnade tillräckligt stora spår synligt. Att det var psykisk misshandel Marcus sysslade med kändes nästan bara värre. Det fick Jesper att känna sig så fruktansvärt tom och värdelös, och när han fått höra så många gånger att han var äcklig, hur kunde man inte börja tro det själv? Och när samvetsrösten i huvudet redan förklarat för mig att det är så det är blir det ännu svårare att tro annat.
Förut de gångerna Jesper träffat på Marcus hade han stängt in sig totalt, mått så dåligt över det att han knappt fungerade, och till slut så hade det sakta gått över med tiden. Lagom till att Marcus skulle komma igen.
Men den här gången handskades han bättre med det. För att han inte var ensam längre. Såklart tänkte han på det, och han tittade fortfarande oroligt efter Marcus så fort han gick ut, men han var inte lika… rädd. Han fungerade, han hade gått till dagiset för sin prao, och han satt här i soffan och väntade på en mugg varm choklad i oktoberkylan.
Såklart hade Elias blivit upprörd när Jesper berättat, när han hörde hur länge det hela pågått. Men istället för att säga som de flesta, ’du måste ju anmäla honom’, så lovade han att det inte skulle hända igen. För om Marcus ens kom i närheten av Jesper igen skulle Elias se till att han inte ens kunde stå på fötterna efteråt. Sedan hade de båda skrattat, för den mentala bilden av Elias som vred nacken av Marcus var för bra för att inte kunna le åt.
Jesper drog upp benen mot sitt bröst och la armarna om dem, lutade hakan mot sina knän och slöt ögonen, med ett svagt leende. Han ville inte ta ut glädje och lättnad i förskott, men… Saker kändes bättre nu. Han var fortfarande rädd, och vissa saker kändes svåra, men han började se gnistan av att det skulle lösa sig. Och det var vad som spelade roll.